Till icke troende.

[Luipa]

regnrock

Om du vill veta mer om ateism, läs här: http://sv.wikipedia.org/wiki/Ateist

Notera att en ateist mycket väl kan tro på liv efter döden (jag säger inte att du gör det). Ateism förutsätter inte materialism.

luipa

[Stefan]

Stefan skrev:
Inga speciella tankar, som typ, "naturens godhet", eller nåt sånt. Ibland är jag glad, och ibland är jag ledsen. Oftast beror det på att nåt gått bra eller snett i mitt personliga liv. Däremot har jag svårt att bli särskilt djuptgående påverkad av spekulationer över döden och livet, Guds icke-existens, människans roll i världen, den fria viljan, etc.


Känner du aldrig ett behov av att styra dig själv in i tankar
som får dig att må bättre?

Alla andra - tack för svaren - återkommer!

Jo. Ibland tänker jag på roliga saker när jag mår dåligt, då mår jag bättre. Men jag mår inte bättre av några spekulationer över den fria vilja, "att döden inte finns", etc. Om jag skulle tro att vi kom till Paradiset efter döden kanske jag skulle göra det, men jag försöker att tro på det som är rimligt att tro på, inte det som är bekvämt att tro på. Alltså ger såna metafysiska spekulationer knappast nån "comfort", om de påverkar mig alls, och istället påverkas jag mkt mer av mitt personliga liv.

[Angelina]

För första gången (nåja, kanske inte, men det är inte ofta ) håller jag med dig, Angelina. Ateisten och teisten är båda troende, men teisten tror att Gud finns medan ateisten tror att Gud inte finns. Det är skillnad på att tro att Gud inte finns och att inte tro att Gud finns. Tro vs icke-tro.

Vad man tror på eller inte är irrelevant, bara man är medveten om att ens egen livsåskådning är lika subjektiv som andras.

[Fication]

Vilka tankar ger dig ro och förtröstan inför livet och döden?
Vilka tankar kan du förmedla till den som är förtvivlad - har sorg?

Egentligen inga tankar alls, utan snarare att försöka förmedla kärlek och acceptans, så att den som är förtvivlad känner sig älskad för den den är.

Det och att förmedla en övertygelse att allt kommer att fixa sig.

[regnrock]

tack luipa! jag läste och ja, jag är väl ateist trots allt

[Viola]

Ateism är väl lika mycket tro som något annat.

Hade du inget intressant att säga om min frågeställning istället att komma med den där utslitna klyschan?

Icke-tro är inte lika med tro - och tror man inte på en gud så tror man inte, däremot kan man tro på en massa andra saker mer eller mindre välgrundat.

[Viola]

Jag gillar att samtala med de genomtänkta ateisterna, om livet och döden, för jag kan ofta tycka att de har rätt. Även om min själ skulle gå vidare kommer ju ->JAG<- aldrig att finnas mer. Om jag så varit Cleopatra i ett tidigare liv, så är jag ju inte det idag! Är jag här av någon orsak, så är det i varje fall inte att snöa in på gamla eller kommande existenser, utan det är här och nu som gäller. Det har ateisterna ofta klart för sig.

Så som kristen tror du inte att det som är DU kommer att finnas mer? Eller som kristen kanske du är död redan nu - nu lever icke mer jag utan kristus lever i mig

Och hur ska man då se på döden? Vad som än händer kan vi inte välja! Fortsätter livet kan vi ju faktiskt aldrig välja döden, det slutgiltiga upphörandet. Självmordet blir ingen lösning, inte ens en möjlighet. Och dör vi en gång för alla så kan vi inte välja att fortsätta livet. Hur det än ligger till måste vi alltså förlika oss med att inte kunna välja detta öde. Låt oss kalla detta för det eviga livets problem, resp. den eviga dödens problem.

Men det som tror på ett evigt liv i kristen tappning tror väl att livet efter detta har en helt annan karaktär - så man skulle kunna välja bort detta livet i alla fall. Annorlunda blir det ju med
någon själavandrings tro.

Den eviga döden då? Den är ju svårare att föreställa sig. Ffa kan den omöjligt uppfattas som bättre eller sämre, eftersom den inte kan uppfattas överhuvudtaget. Dör man, så dör man ju, då finns där inget utvärderande subjekt som kan "vara död". Om jag ligger sjuk i svåra plågor och får dödshjälp får jag i så fall på sin höjd uppleva ett ögonblicks lättnad, sen är det slut på både lättnaden och plågan. DET är ingen lättnad, för det är ingenting. Det går ju inte att föreställa sig, efter som det bygger på att där inte finns någon som föreställer. Om det är så det ligger till kan man i varje fall vara säker på att döden inte är någon hemsk upplevelse - det är nämligen ingen upplevelse övethuvudtaget.

Det skulle kunna vara en betraktelse över Epikuros:
"Där jag är är inte döden - där döden är är inte jag" (?)

[Viola]

När jag var övertygad ateist fann jag döden bagatellartad. Den medförde enbart ett slut på upplevelserna och därmed ett slut på all tänkbar och otänkbar smärta. Livet var en räcka omständigheter och döden upplöste förnimmelsen. Jag kännde en enorm trygghet i detta enkla och förutsägbara. Jag resonerade såhär: Det som är det är, det saknas djupare orsaker och ingenting kommer heller ge djupare konsekvenser.

Denna period var lätt att leva, inga grubblerier och ganska stark känsla av närvaro. Ingenting som behövde åstadkommas, livet var här och nu.

Men vilka tankar jag skulle förmedla till en som är förtvivlad av sorg? Antagligen inga alls alternativt får situationen utvecklas som den gör. Kommer det upp något jag vill förmedla i ett sådant möte kanske jag gör det, annars tröstar jag nog bäst genom att helt enkelt inte säga så mycket men ändå förmedla att jag på något sätt finns tillgänglig.

Den egna sorgen såg jag, utan att jag lade moraliska värderingar i det, som ett utslag av egoism. Den typen av konstaterande kan avdramatisera och skapa rymd. Den gör sorgen omärkvärdig utan att förneka den.

luipa

Så du menar att du inte är ateist nu och att det gör ditt liv svårare eller mer komplicerat?

[Angelina]

Ateism är väl lika mycket tro som något annat.

Hade du inget intressant att säga om min frågeställning istället att komma med den där utslitna klyschan?

Icke-tro är inte lika med tro - och tror man inte på en gud så tror man inte, däremot kan man tro på en massa andra saker mer eller mindre välgrundat.

Jag upprepar: Vad man tror på eller inte är irrelevant, bara man är medveten om att ens egen livsåskådning är lika subjektiv som andras.

Varför tror ateister att tron på en Gud är någon slags skiljelinje som sätter ateismen utanför livsåskådningar? Icke-tro på en gud innebär inte att ateism inte är en tro.

Just nu har jag inga tankar som ger mig ro eller tröst att förmedla. Befinner mig i ett stadium av förtvivlan och sorg. men läser gärna vad ni andra har att säga.

[Luipa]

Så du menar att du inte är ateist nu och att det gör ditt liv svårare eller mer komplicerat?

Jag skrev aningens förhastat. Skyller på den sena (tidiga?) timmen och min förkylning som vägrade låta min kropp sova.

Tidigare var jag inte bara ateist utan även materialist. Jag var den sortens ateist som tror att kroppens död innebär upplevelsernas död. När du skrev att du inte ville ha resonemang utifrån den vaga termen New Age antog jag att du menade även idealistiska åskådningar, vilket du kanske inte alls gjorde. Jag är fortfarande ateist i bemärkelsen att jag inte tror på Gud som en självständigt agerande entitet men jag identifierar mig ändå inte som ateist vilket jag delvis gjorde förr.

Och ja, min nuvarande åskådning komplicerar min tillvaro men det känns oärligt att rationalisera bort den av bekvämlighetsskäl. Jag kan ibland önska att jag fortfarande hade den form av ateistiska tro jag hade i yngre dagar.

[hovnarr]

Så som kristen tror du inte att det som är DU kommer att finnas mer?

"Som kristen"? Jag förmodar att du kan använda det epitetet om du önskar. Varför inte lägga till "som vit heterosexuell man" också i så fall? Men ja, det jag identifierar mig med tror jag (som kristen, vit, heterosexuell, civilingenjör) inte lever vidare. Min kropp, mitt kön, min miljö, min uppfostran osv. lever naturligtvis inte vidare, och jag råkar se dessa som essentiella delar av vem jag i dagsläget är.

Eller som kristen kanske du är död redan nu - nu lever icke mer jag utan kristus lever i mig

Är det en insinuant putslustighet eller menar du något med frågan? I så fall får du gärna utveckla den så att jag förstår vad du frågar efter.

Natti natti,

[Viola]

"Som kristen"? Jag förmodar att du kan använda det epitetet om du önskar. Varför inte lägga till "som vit heterosexuell man" också i så fall? Men ja, det jag identifierar mig med tror jag (som kristen, vit, heterosexuell, civilingenjör) inte lever vidare. Min kropp, mitt kön, min miljö, min uppfostran osv. lever naturligtvis inte vidare, och jag råkar se dessa som essentiella delar av vem jag i dagsläget är.

Jag har uppfattat att du är kristen - eller hade jag fel?
Är det i något sammanhang man kan uttrycka sig så - som
kristen - som muslim eller annat är det väl när det handlar om frågor om vad man tror sker efter döden?
Med JAG uppfattar jag kanske mest det medvetna jaget - som har en historia och ett minne och därför hör det där till i identiteten och är inte JAG ett medvetande som minns utan något helt annat då är det i alla fall finito när man dör...

Eller som kristen kanske du är död redan nu - nu lever icke mer jag utan kristus lever i mig

Är det en insinuant putslustighet eller menar du något med frågan? I så fall får du gärna utveckla den så att jag förstår vad du frågar efter.

Natti natti,

En putslustighet kanske men det var inte illa menat - jag bara associerade till det där bibelordet som används ofta i
en del kristna kretsar, där man poängterar att det är guds -
jesus vilja och lära som gäller och ens egna tankar och önskningar inte ska finnas. och det hade väl inte så mycket med frågeställningen att göra... det bara dök upp.
Och jag tror inte att du tillhör dessa kretsar - så det var inte
menat som något insinuant.

[Viola]

Och ja, min nuvarande åskådning komplicerar min tillvaro men det känns oärligt att rationalisera bort den av bekvämlighetsskäl. Jag kan ibland önska att jag fortfarande hade den form av ateistiska tro jag hade i yngre dagar.

Intressant - att man kan önska sig en ateism - jag uppfattar det som att de flesta ateister anser att de liksom har landat
i verkligheten och att det är bekvämt att fly in i en tro av någon sort.

[Viola]

Jag upprepar: Vad man tror på eller inte är irrelevant, bara man är medveten om att ens egen livsåskådning är lika subjektiv som andras.

Varför tror ateister att tron på en Gud är någon slags skiljelinje som sätter ateismen utanför livsåskådningar? Icke-tro på en gud innebär inte att ateism inte är en tro.

Just nu har jag inga tankar som ger mig ro eller tröst att förmedla. Befinner mig i ett stadium av förtvivlan och sorg. men läser gärna vad ni andra har att säga.

Ateism är ingen hel livsåskådning eller så mycket överhuvudtaget eftersom det bara handlar om vad man inte är.
Därför gillar jag inte att presentera mig som en sådan men det är väl vad jag är i relation till gud/gudar.

Ska man tala om någons livssyn så behövs väl något mer än så.
Ateism är att inte tro på gud - alltså kan inte ateism vara att man tror på någon gud - eller hur?
Att man sen har någon tro i något avseende är något annat.

Tråkigt att du själv känner dig förtvivlad - önskar jag hade
något att förmedla. Hoppas det finns någon närmare dig som
gör din förtvivlan något mera uthärdlig.

[Luipa]

Intressant - att man kan önska sig en ateism - jag uppfattar det som att de flesta ateister anser att de liksom har landat
i verkligheten och att det är bekvämt att fly in i en tro av någon sort.

Kan det inte vara så att alla som har någon form av genomtänkt (till skillnad från slentrian) åsikt om det metafysiska riskerar tro att deras åskådning är mer rationell än de andras? Annars skulle de ju övergå till den andra tron så att säga. Ateism är måhända inte en tro på ett helt system men det är en tro angående ett metafysiskt förhållande och i den bemärkelsen inkluderar jag ateism som tro.

Men hur viktiga är egentligen dessa metafysiska system? Oavsett min teoretiska bekännelse är det i mitt vardagsliv som jag verkligen visar vad jag tror på och vem jag är. Jag har själv en tendens att söka diskussioner kring det metafysiska men i viss mån är det nog bara en till allvar förklädd lek.

luipa