KONSTENS YTTERSTA - TABU??

Konst, musik, litteratur, film, mat/gastronomi m.m. Estetik, konstens funktion/värde, konst-teori.

Moderator: Moderatorgruppen

Användarvisningsbild
* KYREUS *
Inlägg: 3720
Blev medlem: 08 maj 2005 22:58
Ort: Antiken, agoran, piazzan, Stadion, syns ibland i Palaestran, dock aldrig iklädd cykelhjälm ...

KONSTENS YTTERSTA - TABU??

Inläggav * KYREUS * » 11 maj 2006 12:35

Som vi förstår av många konst- och kulturartiklar är nog inget egentligen TABU för människan. Eller?

Frågan för dagen: får konsten, som vill vara "fri", avbilda/
skapa precis - allt? Eller finns det
ett yttersta tabu?


Nestor *KADMOZ
Tro inte; sök!
DETECTUM * VERITATUM * PAXUM


  /*Dies hodiernus amicus tuus
      - dies hesternus conscientia tua *

   =  Dagen är din vän, gårdagen ditt samvete.

    (c)  KYREUS, mikrofilosof, anno 2 006/

Användarvisningsbild
* KYREUS *
Inlägg: 3720
Blev medlem: 08 maj 2005 22:58
Ort: Antiken, agoran, piazzan, Stadion, syns ibland i Palaestran, dock aldrig iklädd cykelhjälm ...

- nej, inteMuhammed-karikatyrerna!

Inläggav * KYREUS * » 11 maj 2006 15:47

Ja jag vet: många anser GUD och Allah+Muhammed exempel på bild-tabun för konsten. Men det är inte sant! De avbildas hela tiden - IRL.

Frågan för dagen kvarstår: finns 100%bildtabun för konsten??

wallraff *KADMOZ
Tro inte; sök!

DETECTUM * VERITATUM * PAXUM





  /*Dies hodiernus amicus tuus

      - dies hesternus conscientia tua *



   =  Dagen är din vän, gårdagen ditt samvete.



    (c)  KYREUS, mikrofilosof, anno 2 006/

Angelina
Inlägg: 1666
Blev medlem: 21 aug 2003 02:04

Inläggav Angelina » 12 maj 2006 02:28

Autentiska tortyrbilder, eller andra uppenbara brott mot djur och natur, tagna i konstens namn känns rätt så tabu.

Användarvisningsbild
* KYREUS *
Inlägg: 3720
Blev medlem: 08 maj 2005 22:58
Ort: Antiken, agoran, piazzan, Stadion, syns ibland i Palaestran, dock aldrig iklädd cykelhjälm ...

- till Angelina!

Inläggav * KYREUS * » 12 maj 2006 09:09

Sant det du säger; och samtidigt: det är chockerande vilka grymma bilder som kan lockas fram på INTERNET. Har inte testat, men vår bekant polisen säger att ibland vill han inte tro sina ögon.

Nestor *KADMOZ
Tro inte; sök!

DETECTUM * VERITATUM * PAXUM





  /*Dies hodiernus amicus tuus

      - dies hesternus conscientia tua *



   =  Dagen är din vän, gårdagen ditt samvete.



    (c)  KYREUS, mikrofilosof, anno 2 006/

Användarvisningsbild
Das_Wydler
Inlägg: 30
Blev medlem: 13 maj 2006 19:28
Ort: Sthlm
Kontakt:

Inläggav Das_Wydler » 15 maj 2006 18:20

På begäran skriver jag ett inlägg i den här tråden.

Tabun är självklart produkter av samhället. Att fråga sig "vad är konstens yttersta tabu?" är att ställa en fråga om samhället. Det är också en fråga som kräver en defintion av begreppet "konst".

Själv skulle jag vilja påstå att konstens funktion sedan åtminstone förra sekelskiftet (lite tidigare, möjligen) påtagit sig rollen av att bryta med gamla tabun. Modernismen var i mångt och mycket ett försök till brott med den tidigare epokens ideal och normer, ett försök att skapa nya undersökningsområden och uttryckssätt. Man utmanade således de rådande tabureglerna beträffande både vad man fick uttrycka och hur man fick uttrycka det.

Självklart ledde denna rebelliska verksamhet till både regression, reifikation och rekuperering. När alla gamla gränser krossats och förintats befann sig den konstnärliga sfären vid en punkt där inga fomer återstod att spränga utom den egna, där brottet blivit konvention. Likaledes hade den subversiva potentialen i stilar som t ex DaDa och surrealism förvandlats till varor och slukats upp av etablissemanget. Det fanns inte längre något upproriskt i att vilja utmana tabun; det hade blivit konstens självklara och förväntade funktion.

Följaktligen kan vi under de senaste decennierna, iom den "postmodernistiska" diskursen dels skönja en sorts återgång; det formmässiga experimentet har övergivits till förmån för den fungerande berättelsen (jag talar om all sorts konst, inte bara den som baserar sig på text). Skillnaden mot de pre-modernistiska erans berättelse är att den postmodernistiska är en högst självmedveten och ironisk sådan; den berättar inte bara en historia, den berättar också både om sig själv och om betraktaren. Meta-berättelsen, om man så vill.

Men "postmodernismen" innebar också ett upphöjande av ytan och ett nedvärderande av konstens förment "fina" roll i samhället. Detta ledde till ett utsuddande av gränser mellan högt och lågt, fint och fult, vackert och smutsigt, etc. Tabut har iom detta mist sin gamla roll av gräns; numera är det något man förvisso vill hitta och bryta med, men ändå inte riktigt förmår åskådliggöra. Förvisso finns det fortfarande heliga kor, men de är inte lika uppenbara som för hundra år sen. En riktigt betydande konsekvens av "postmodernismen" är givetvis också omvärderandet av svaret på den fundamentala frågan "vad är konst?" Man kan numera på fullt allvar hävda att allt är konst, ett konstaterande som med skrämmande självklarhet leder vidare till insikten att om så är fallet, så är
ingenting konst.
Filosofiläraren är, liksom alla andra "intellektuella", en småborgare. När han öppnar munnen är det den småborgerliga ideologin som talar.
-Louis Althusser

Användarvisningsbild
Camilla
Inlägg: 447
Blev medlem: 12 aug 2004 16:33
Ort: Uppsala

Re: - nej, inteMuhammed-karikatyrerna!

Inläggav Camilla » 15 maj 2006 23:31

Kadmos skrev:Frågan för dagen kvarstår: finns 100%bildtabun för konsten??


Om du med 100% bildtabu menar något som ingen skulle göra så finns det nog inget sådant tabu. För varje tabu kan man nog hitta någon som bryter mot det, men det behöver inte i sig betyda att tabut upphör utan det kan istället leda till att förövaren bestraffas och tabut stärks.

Det är en förutsättning för att ett tabu ska existera att det finns sådana som bryter mot det, har brutit mot det eller kan bryta mot det. Jämför med en lag; den är meningslös om det inte är så att människor ibland väljer att göra det som lagen förbjuder.

Stefan
Inlägg: 1926
Blev medlem: 01 jun 2004 01:17
Ort: Stockholm

Inläggav Stefan » 16 maj 2006 01:28

Trots att inget begärt det skriver jag ett inlägg i den här tråden...

Das Wydler/

Man kan numera på fullt allvar hävda att allt är konst, ett konstaterande som med skrämmande självklarhet leder vidare till insikten att om så är fallet, så är
ingenting konst.


Filosofer och konstvetare har länge debatterat om vad konst är. Att denna fråga debatterats så flitigt hör naturligtvis samman med att "konst" är ett värdeladdat ord, och att en gränsdragning mellan konst och icke-konst således skulle kunna brännmärka icke-konsten som sämre (och således t ex som icke värdig statliga bidrag, etc.).

Ett förslag jag hörde på definition av "konst" som kanske inte är så dumt är att definiera "konst" som "det som behandlas som konst". Ett foto som tagits i konstnärliga syften behandlas då som konst, medan ett foto som, fastän det råkat bli vackert, tagits i syfte att fånga en tjuv på bild, behandlas då inte som konst. På samma sätt kan en målning behandlas som konst om det främsta motivet med målningen är konstnärligt, men också som icke-konst, om motivet inte är konstnärligt (t ex TV:s skisser av rättegångar som man inte får filma).

Denna definition har också fördelen att den inte är normativ: också sådan "konst" som man uppfattar som dålig definieras enligt denna definition som konst (men dålig konst). Det finns inget krav på att man ska följa något speciellt (t ex klassiskt) stilideal för att vara konstnär: allt som krävs är att man ska uppfatta sina verk "som konst" och inte som bruksföremål.

Användarvisningsbild
* KYREUS *
Inlägg: 3720
Blev medlem: 08 maj 2005 22:58
Ort: Antiken, agoran, piazzan, Stadion, syns ibland i Palaestran, dock aldrig iklädd cykelhjälm ...

- Fråga till Stefan!

Inläggav * KYREUS * » 16 maj 2006 15:18

Tack Stefan för dina intressanta reflektioner om "konstens väsen och karaktär". Men glömde du inte en sak: jag menar den här tråden handlar ju om konstens yttersta tabu. Vad skulle det vara - enligt Dig??

Nerstor *KADMOZ
Tro inte; sök!

DETECTUM * VERITATUM * PAXUM





  /*Dies hodiernus amicus tuus

      - dies hesternus conscientia tua *



   =  Dagen är din vän, gårdagen ditt samvete.



    (c)  KYREUS, mikrofilosof, anno 2 006/

Användarvisningsbild
Das_Wydler
Inlägg: 30
Blev medlem: 13 maj 2006 19:28
Ort: Sthlm
Kontakt:

Inläggav Das_Wydler » 17 maj 2006 12:01

Stefan:

Det var en rätt värdelös definition på konst. "Vad som behandlas som konst" varierar självklart beroende både på samhällets normer och konstens funktion. Om du behandlar en teckning som konst, men jag inte gör det, vem har mest rätt? Man hamnar åter i meningslös subjektivism: "det som är sant för mig, är sant."
Filosofiläraren är, liksom alla andra "intellektuella", en småborgare. När han öppnar munnen är det den småborgerliga ideologin som talar.

-Louis Althusser

Användarvisningsbild
Luipa
Inlägg: 649
Blev medlem: 02 jul 2005 08:56
Ort: pöbeln, massan, mobben och folket.
Kontakt:

Inläggav Luipa » 17 maj 2006 12:31

das_Wydler

Stefan pratar också om syftets betydelse.
Man is the missing link between primitive apes and civilized human beings.
- Konrad Lorenz?

Användarvisningsbild
Das_Wydler
Inlägg: 30
Blev medlem: 13 maj 2006 19:28
Ort: Sthlm
Kontakt:

Inläggav Das_Wydler » 17 maj 2006 13:01

Jag antar att du menar konstnärens syfte. Men det gör i mitt tycke inte definitionen bättre; hur vet någon annan än konstnären vad syftet är? Vet konstnären ens själv vad syftet är? Vad är ett "konstnärligt syfte"? Ändlösa och meningslösa abstraktioner blir resultatet av slika frågeställningar.
Filosofiläraren är, liksom alla andra "intellektuella", en småborgare. När han öppnar munnen är det den småborgerliga ideologin som talar.

-Louis Althusser

Användarvisningsbild
Luipa
Inlägg: 649
Blev medlem: 02 jul 2005 08:56
Ort: pöbeln, massan, mobben och folket.
Kontakt:

Inläggav Luipa » 17 maj 2006 13:33

Nej just det, vi vet därför inte alltid vad som är konst, inte ens skaparen själv behöver som du antytt vara på det klara rörande sin skapelses art.

Du verkar vilja ha en definition som klart och tydligt hjälper oss separera konst från ickekonst när objektet t.o.m. ryckt ur sitt sammanhang, ligger för handen. Hur skulle en sådan definition kunna se ut?
Man is the missing link between primitive apes and civilized human beings.

- Konrad Lorenz?

Användarvisningsbild
Das_Wydler
Inlägg: 30
Blev medlem: 13 maj 2006 19:28
Ort: Sthlm
Kontakt:

Inläggav Das_Wydler » 17 maj 2006 14:49

Nej, jag vill inte ha någon defintion. Jag är väldigt skeptisk till begreppet "konst" över huvud taget, jag tycker att det är en ganska intetsägande uppdelning av aktivitetssfärer, symptomatisk för det differentierade samhället. Som jag skrev tidigare har man iom insikten att allt kan vara konst även fått insikten att ingenting egentligen är konst.

Begreppet är ju en social konstruktion och således är det enligt min åsikt intressantare att analysera de processer som producerar vår föreställning om konstens funktion, dess essens och dess gränser än att inbegripa sig i oändliga spekulationer om vad den egentligen är. Ty dessa spekulationer kommer ju ändå aldrig utanför de referensramar enligt vilka de opererar, medan en analys av referensramarna i alla fall gör tappra försök.
Filosofiläraren är, liksom alla andra "intellektuella", en småborgare. När han öppnar munnen är det den småborgerliga ideologin som talar.

-Louis Althusser

Stefan
Inlägg: 1926
Blev medlem: 01 jun 2004 01:17
Ort: Stockholm

Inläggav Stefan » 17 maj 2006 17:01

Tanken är att det skulle vara upphovsmannen, konstnären, som skulle definiera om hans verk skulle vara konst eller ej. Om han producerat en målning med syftet att producera ett konstverk, är det konst, annars inte, etc. Således får vi en exakt definition. Varje fysiskt föremål är antingen ett konstverk eller inte ett konstverk, beroende på dess skapares syften.

En sån definition har, som jag sa, fördelen, att man istället för att diskutera vad som är konst eller inte konst kan diskutera vad som är bra eller dålig konst. Vi får en väldigt vid definition av "konst", vilket jag inte alls ser som nån nackdel, så länge som definitionen av "god konst" är smal.

Jag försöker inte analysera vad "konsten egentligen är", jag försöker hitta på ett sätt att tala om konst som är praktiskt. Ovanstående är ett argument för att min definition är praktisk.

Användarvisningsbild
Johan Ågren
Administratör
Inlägg: 3368
Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
Ort: Gävle

Inläggav Johan Ågren » 17 maj 2006 19:22

I modern tid har konstvärlden - som institution - definierat den goda konsten (i det sociala sammanhanget). Tidigare har olika ideal definierat den goda konsten. Beroende på filosofisk läggning så blir definitionerna olika. Men kortfattat så blir den postmodernistiska definitionen av den goda konsten en existentialistisk sådan. En postmodernistisk konst är obunden och utforskande till sin karaktär, men kan i denna form även anta sin motsats. Modernismen var obunden formmässigt, men innehållsmässigt så var den bunden till ganska breda strömmingar i den sociala utvecklingen. Konsten var i högsta grad idealiserande, även om den förändrade sina infallsvinklar. I surrealismen fanns en tilltro till att det goda skulle komma ur djupet av människan. Dadaismen var en kritik av samtiden (kriget) - och i sin upplösta form ändå moraliserande. "En konst värdig samhället". Men efter surrealismen och i sin förlängning expressionismen börjar ändå idealen att lösas upp, och steg för steg uppgå i postmodernismen. Man kan inte längre skönja den enhetliga röda tråd som löpt genom historiens ideologier.

Stefan,

den postmodernistiska konsten bekräftar sig själv genom att den tar plats och kallar sig konst. Det finns inga kriterier som vi kan använda som bekräftar varför. Det är fortfarande konstvärlden som institution som genererar dessa värden, MEN förtroendekapitalet har kraftigt börja vittra sönder, och när det helt gjort det kommer inga kollektiva värden att existera. Tilltron till konstvärlden existerar endast då många människor tror att det fortfarande existerar ideal som upprätthålls av konstvärlden. På samma sätt som många människor har tilltro till politiker och akademiska institutioner i allmänhet. Människor litar på auktoriteter.

Det intressanta är som Das_Wydler skriver; att observera vad som sker, och att försöka analysera varför det sker. Det handlar fortfarande om människor som på något sätt är motiverade att gestalta konst, och strömmingar som existerar i konstvärlden. Enda sättet att stoppa det är att motivera varför dessa människor ska vara tysta, och sedan tysta dem. Vad som blir kvar är uppgivenheten inför alltings värdelöshet, eller så finns där nya människor med fasta ideal som fyller tomrummet. Men då har postmodernismen övergått i något annat.

Min kritik mot existentialismen gäller även konstvärlden. Utan ideal stannar till slut karusellen; när människor väl fattat sina motivs irrationella upprinnelse. Samtidigt är jag ingen förespråkare av ideal, utan mitt enda hopp är att jag har något i mig som driver mig framåt även utan några illusioner. Detta är väl ett ideal i sig - och kanske något liknande det surrealisterna eftersträvade.

Johan


Återgå till "Kultur - konstarterna"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 13 och 0 gäster