531bts skrev:Iris: ja, jag kan inte sticka under stol med att när det kommer till att beskriva min egen historia att det känns genant. Jag ser inte betydelsen. Men som jag skrivit tidigare jag kunde formulera frågorna "varför finns jag?" o "är det jag upplever på riktigt?" redan vid 6 års ålder. Det är nog det mest avgörande att frågan var från barnasinnet, den pockar på begripliga svar.
Jag har tidigare berättat om min uppväxt att jag trots kompisar o social anpassning, elit idrott, hängde i jetset kretsar i Stockholm, aldrig upplevde genuin mening. I tonåren övade jag parallellt med kampsport, på egen hand, mantra meditation o Hatha yoga. Det var i de sammanhangen jag kom i kontakt med min mentor i meditativa spörsmål. När jag var 22 mötte jag Stefan Hlatky o hans filosofi Organisk Enhetssyn. Det var den stora vändpunkten o begripliga svar på mina frågor från 6 årsåldern. Jag fick ihop det, det går att pröva o det är allmängiltigt!
Mitt bekymmer med Stefans förslag var hans hänvisning till människans identitet: individuell men med en gemensam kvalité: han kallade den för människans medvetna sinne, vars kvalité är att erfara, ta emot intryck o uttrycka behov. Jag kunde inte begripa den som allmängiltig; mitt huvud var ju fullt med tankar o känslor som vid få tillfällen var lik någon annans. Mina tidigare övningar i meditation o med en rekommendation från min mentor for jag till Indien när jag var 29 för att delta i Goenkas 10 dagars Vipassana-retreat. Den andra avgörande vändpunkten i mitt liv! Vipassana som den lärs ut av Goenka är en gammal Theravada-Buddhistisk meditationsmetod som enligt legenden förde Gautama in i Nibbana o blev en Buddha.
Jag blev en hängiven Vipassana-meditatör i 10-15 år gav upp alkohol, åt vegetariskt, deltog o arrangerade retreats, mediterade regelbundet. Det var lätt att hänföras av erfarenheterna av Vipassana: frid, mental klarhet o ett överskott av endorfiner, detta fastän läraren varnade för angenäma upplevelser att de var försåtliga.
Vipassana gav mig ett perspektiv på tänkandet. Stefan Hlatkys beskrivning av människans identitet blev tydlig för mig: medvetandet står i förbindelse via nervsystemet med ett tankesinne som ständigt ändrar innehåll o berör medvetandet därefter. En stor insikt som hjälpt mig förstå förhållandet medvetande-tänkande/känsla-kropp. Under hela min Vipassana-period återkom frågan om mening. Meditation besvarar inte meningsfrågan. Det nyktra, enkla barnasinnets behov att få en för förnuftet begriplig förståelse av en allmängiltig mening. Vipassana är som metod skoningslös den skär genom tänkandets alla bortförklaringar o livslögner: du har ingen bestående identitet i tänkandet. Det är just så med meditation: det är en vetenskapsmetod precis som förstoringsglaset eller röntgenapparaten, de ger inga svar på meningsfrågan, bara fler underlag att ta ställning till.
För c:a fem år sedan beslutade jag mig för att sluta förtränga meningsfrågan. Jag tog upp Stefan Hlatkys förslag till Gudsbegrepp o märker att jag egentligen aldrig lämnat tanken på en levande Gud bakom verkligheten. Där är jag nu o väntar fortfarande på ateistens briljanta motargument som ska upplysa mig om motsatsen.
Läser du andra språk än svenskan och engelska? Spanska?