Problem i poesiform

Moderator: Moderatorgruppen

AzygozMist
Inlägg: 1
Blev medlem: 01 jun 2006 22:03
Kontakt:

Problem i poesiform

Inläggav AzygozMist » 01 jun 2006 22:10

Här följer en dikt om flickan Jocelyn som behandlar problemet huruvida våra medmänniskor existerar utanför vårt medvetande eller ej.
För övrigt så hittade jag precis detta forumet då jag var ute och sökte efter tankar kring romanen Sofies värld, och jag måste säga att jag minst sagt blev väldigt lycklig över att ha hittat ett sådant forum. När man inte har likasinnade i sin omgivning får man använda det vidtäckande intranätet!
Jag vill gärna ha era synpunkter dels på dikten, dels på problemet som jag såg redan fanns här på forumet. Intressant att man kan slås av nästan exakt samma fundering helt oberoende av varandra.
Här följer: "Slutgiltit samtal med Jocelyn"

– Säg mig, Jocelyn, hur kommer det sig att du inte längre finns här?
– Detta borde du vetta, Godsägare, eftersom vi till stor del är samma person. Detta medföljer också, som du säkert förstår, att jag inte alls inte finns här.
– Jocelyn, du förvirrar mig.
– Säg mig Godsägare, har vi någonsin talat med varandra?
– Det vet du lika väl som jag om att vi har.
– Du har också pratat med verklighetens och rummets Jocelyn, annars hade inte jag funnits, och vi hade definitivs inte haft detta samtal. Jag däremot är din Jocelyn, den som du har skapat. Vi kan således egentligen inte ha ett muntligt samtal du och jag.
– Men vi likväl konverserar vi?
– Du hör alltså min röst?
– Nej, konstigt nog gör jag inte det.
– Detta är för att du blandar ihop oss två, Godsägare. Mig, som du kallar Jocelyn, och verklighetens Jocelyn är visserligen av samma frö, dock är våra frukter skilda likt två
helt olika avkommor. Nämn känsla hos dig, Godsägare, som du tillskriver Jocelyn
orsaken.
– Endast en?
– Ja.
– Då skulle jag vilja framhäva den obeskrivliga känsla Jocelyn bringar.
– Det måste alltså finnas en egenskap hos den verkliga Jocelyn som får dig att uppleva denna obeskrivliga känsla, som vi kallar kärleken. Känslan hon är upphov till samt egenskapen tillskriver du sedan mig, din egna Jocelyn. Håller du med om detta?
– Jag förstår inte riktigt var du vill komma, men låt gå, jag håller med.
– Du kan aldrig känna egenskaperna hos den verkliga Jocelyn. Det enda som är inom räckhåll för dig att verkligen känna är de val hon gör. Du, Godsägare, tillverkar däremot mina egenskaper grundade på de val min verkliga referens gjort. För det mesta umgås du, i din ensamhet, med mig, din egen tavla av flickan Jocelyn.
– Vad försöker du antyda?
– Innan jag försvinner måste jag klargöra en sak. Anledningen till att du på senare tid ”inte haft Jocelyn hos dig”, som du uttryckte det, är att vi råkar mer och mer i konflikt med varandra allt eftersom tiden går, vilket beror just på det jag nu kommer att berätta. Du börjar allt klarare se att de egenskaper du tillskrivit mig inte överensstämmer med de val som görs av verklighetens Jocelyn. Låt oss alltså säga att du ger mig egenskaper grundade på den verkliga Jocelyn, där flickan är ett frö och jag den vackra blomma som finns hos dig. Säg mig, vilken är den mest praktfulla – fröet eller blomman?
– Blomman.
– Mycket riktigt. Blomman, det vill säga jag, finns emellertid enbart i din verklighet. Det är också egenskaperna hos mig som får dig att uppleva kärleken, din obeskrivliga känsla. När du försöker tänka på Jocelyn, tänker du oundvikligt på mig. Frukta dock inte detta, för det är på detta sätt det går till hos de flesta. Om både egenskaper och de känslor de ger tillhör mig, vem är det då du skriver till, saknar, älskar och blöder för?
– Jag, min Jocelyn, jag känner mig som en dåre. Låt mig kunna förlåta mig själv.

Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 12 och 0 gäster