Religion är en neurotisk störning

Traditionella religionsriktningar, men även andlighet ur ett mer generellt perspektiv.

Moderator: Moderatorgruppen

Stefan
Inlägg: 1926
Blev medlem: 01 jun 2004 01:17
Ort: Stockholm

Inläggav Stefan » 04 jun 2006 14:22

För det första: istället för att tala om "buddhism", "kristendom", etc. som inte på något sätt är enhetliga tankeströmningar, tänker jag i det följande tala om några mer renodlade, idealiserade tankar.

1) Mysticismen. Det är det Jimmy gjort reda för: viljan att "sluta tänka" och till slut att låta jaget upphöra. Tanken är naturligtvis mest central inom buddhismen men finns vad jag vet inom alla religioner. Inom kristendomen har den ploppat upp här och var men är inte särskilt stark.

2) Gud som en "antik Gud", dvs. som en större och starkare människa, helt enkelt. Denna tanke tycker jag klart finns i delar av GT. I de mer sofistikerade delarna av NT, som Johannes, verkar den ha växt bort.

Den mystiska tanken är lätt att förstå, tycker jag, och ännu lättare är det att förstå den grekiska idén om en Gud. Vad som inte är så ätt att förstå är den kristna gudsidén som verkar oscillera mellan dessa två uppfattningar.

Om man menar att faith inte riktar sig mot ett objekt, är det inte då naturligast att som i buddhismen inte tala om "Gud" alls, utan endast tala om individens kamp för att nå Nirvana? "Gud" är rent grammatiskt iaf ett namn på ett objekt.

Vidare anser jag att huvudfåran inom kristendomen helt klart inte är mystisk. KG Hammar - känd mer eller mindre som en anarkist som godkänner vad som helst som "kristendom" - sa att ett minimkrav för att man ska kunna kalla sig kristen är att man tror att Jesus Kristus var Guds son. Idén med hela historien om Kristus är som jag ser det klart anti-mystisk.

Idén är denna: religion handlar till stor del om att nå perfektion (något det har gemensamt med filosofin) - man nöjer sig inte med något halvdant utan vill nå det bästa. Inom buddhismen har man insett att livet alltid kommer att vara just halvdant och det måste därför utplånas genom att man "slutar tänka". Kristendomen erbjuder däremot en i mitt tycke lite mer ofilosofisk, barnslig och kanske man kan säga "fuskig" lösning (ber om ursäkt för de hårda orden; är öppen för kritik, men det är min åsikt iaf) - enligt den kan man nå perfektion inom livet; man kan få han sin individualitet kvar, tack vare att Jesus dog på korset. I paradiset finns ingen synd, men det finns ändå liv; vi är fortfarande individer: allt detta tack vare Jesu lidande och död.

Ärligt talat kan jag inte riktigt förstå varför det skulle vara så som kristendomen säger och buddhismens lösning känns mycket mer logisk. Och i den behöver vi alltså knappast tala om "Gud" som ett namn som refererar till ett objekt. Teorin om återfödelse är som jag ser det bara en rest från en magisk tidsålder och har inkorporerats med de mer filosofiska delarna av buddhismen - den är inget att bry sig om. Vad som finns kvar är en livsåskådning snarare än en religion som man kan ta till sig eller slå ifrån sig.

Användarvisningsbild
hovnarr
Moderator
Inlägg: 2732
Blev medlem: 26 jul 2004 10:39
Ort: Början

Inläggav hovnarr » 04 jun 2006 16:09

Stefan - jag tar mig friheten att citera kors och tvärs mellan dina inlägg för att lättare få till stånd en slags "dialog".

Stefan skrev:Ärligt talat kan jag inte riktigt förstå varför det skulle vara så som kristendomen säger och buddhismens lösning känns mycket mer logisk.


Precis denna uppfattning hade även jag för inte så länge sedan. Det finns olika sätt att förhålla sig till detta "problem" med kristendomen. Bokstavstro är en möjlighet - vi människor har naturligtvis en skyldighet att försöka förstå vad Bibeln innebär, men det viktigaste är att vi erkänner dess auktoritet. Mysticism är en annan lösning, som i princip möjliggör att man erkänna riktigheten i t.ex. de ord som står i Bibeln, men göra det i en sån kontext och med sådan bildlig tolkning att de blir meningsfulla, givande för intellekt och själ, samt följdriktiga. Man kan också välja att enbart plocka delar ur kristendomen - detta är vanligt bland många kristna. Man kan också välja bort kristendomen helt och hållet eftersom den vid första anblicken tycks vara obegripligt nonsens.

Jag har försökt mig på alla dessa alternativ och funnit att det mystiska angreppssättet var det enda som var uppbyggligt för min del.

Stefan skrev:Det finns ju en kristen mystisk tradition; fanns t ex i den tidiga kristendomen, bl a mycket i Östern har jag för mig, (Hovnarr har säkert bättre koll på detta).


Jag vill gå längre än så och hävdar att kristen mystik var den tidiga kristendomen. I min uppsats i ämnet som vi diskuterat tidigare för jag fram Paulus som den kristna trons grundare, och jag är övertygad om att han huvudsakligen var det vi idag skulle kalla gnostiker - en kristen mystiker. Fast vid år 0 hette det förstås inte gnostiker utan just kristen, av samma anledning som "kinamat" bara kallas "mat" i Kina.

Stefan skrev:Men för det mesta har man inom kristendomen varit främmande för den anti-individualism som finns i det österländska tänkandet. Individen ska inte utplåna sig själv utan snarare erhålla självförverkligande genom Nåden. Genom Kristi lidande och död får den troende förlåtelse för sina synder och blir den han "egentligen är".


Det skulle bli en längre diskussion - som jag i och för sig gärna deltar i - men om man gräver djupare i det du ser som österländsk anti-individualism, och vad "Jesu död för våra synder" faktiskt måste betyda rent praktiskt, så kommer du att se fler likheter än skillnader. Det handlar också om vad ett Jag är för något, i religionernas mening.

Stefan skrev:Den mystiska tanken är lätt att förstå, tycker jag, och ännu lättare är det att förstå den grekiska idén om en Gud. Vad som inte är så ätt att förstå är den kristna gudsidén som verkar oscillera mellan dessa två uppfattningar.


Jag tror inte att grekerna verkligen trodde på en Övermänniskogud. Det bildspråk de använde för att beskriva gudarna var för dem så självklart bildligt att det inte behövde närmare klargörande. Det är vår sekulära, uppdelade och på många sätt fantasilösa kultur som gör en sådan tolkning. På samma sätt tror jag inte asatroende såg Tor som en rödbrusig man med stor hammare. Jag tror de såg honom som blixten, eller snarare blixten som honom. Hammaren och bockarna osv var ett fantasifullt sätt att tala om det gudomliga och oförståeliga och göra om det till gripbara, mänskliga termer. De menade inte att det i själva verket fanns dylika bockar och hammare. Det är en sentida materialistisk tolkning som kommer av en människa som står utanför naturen.

Mystikerns problem är ett liknande: Var möter det mystiska det faktiska, vad får dessa andliga yttringar för verkningar osv? Detta är också ett problem som uppstått pga en uppdelning mellan det inre och det yttre - en uppdelning som också får oss att tro att de antika gudarna var som jättar. Mystikerns uppgift idag är att själv begripa (och om det är möjligt även få andra att fatta) skillnaden mellan symbolen och det symbolen står för. Den skillnaden har den särarten att den försvinner när den tydliggörs! När så skett kan man åter tala om blixten som Tor, utan att bli missförstådd.

Stefan skrev:I de mer sofistikerade delarna av NT, som Johannes, verkar den ha växt bort.


Den kristna mystiska urtanken (som har något gemensamt med GT) gestaltades först i form av mysteriespel (de synoptiska evangelierna). Tiderna förändrades emellertid snabbt och när kyrkan fick fäste och makt blev det nödvändigt att ta bort sådant som inbjöd alltför mycket till en bokstavstolkning (som inte alls var målet med Bibeln) och mysteriespelet med titeln "Glädjebudet" (gr. evangelion) fick modernare tappning som bättre passade den nya tidens förutsättningar (Johannesevangeliet).

Stefan skrev:Om man menar att faith inte riktar sig mot ett objekt, är det inte då naturligast att som i buddhismen inte tala om "Gud" alls, utan endast tala om individens kamp för att nå Nirvana? "Gud" är rent grammatiskt iaf ett namn på ett objekt.


Men "Nirvana" skulle då inte vara ett namn på ett objekt? Det är samma fantasilösa sinne som ser Gud som ett objekt, som också ser Nirvana som en geografisk ort. Den som frågar var/om Gud finns måste också fråga var Nirvana ligger. Missförståndet ligger redan i frågan, varför denna inte kan ges ett tillfredsställande svar. Det faktum att kristendomen valt att åskådliggöra sin mystik i skönlitterär form istället för poetisk (jfr NT och t.ex. Tao te ching) gör att den fantasilösa/bokstavstrogna tolkningen ligger närmare till hands inom kristendomen, men bortsett från det ser jag ingen skillnad grammatiskt mellan objektsnamnen.

Stefan skrev:Vidare anser jag att huvudfåran inom kristendomen helt klart inte är mystisk. KG Hammar - känd mer eller mindre som en anarkist som godkänner vad som helst som "kristendom" - sa att ett minimkrav för att man ska kunna kalla sig kristen är att man tror att Jesus Kristus var Guds son.


Det ställer ju verkligen saken på sin spets! Vilken gudsbild bör vi här anamma? Det du kallar för den "antika" gudsbilden ger ju sitt problem: hur avlar Gud en son utan mor? Notera att Han inte får "skapa" honom, för då bryter Han mot den klassiska trosbekännelsen. Så hur gick det då till, och vad tillför termen "son" i vår förståelse av Jesus Kristus relation till Gud?

Det KG Hammar anger är ett fullständigt tomt kriterium i sig, om man inte ytterligare talar om vad tron på Jesus som Guds son verkligen betyder. Jag skriver gärna under på att Jesus var Guds son, men menar troligtvis något helt annat än KG Hammar. Jag skulle aldrig använda frasen "Jag tror att Jesus var Guds son" för att förtydliga min teologiska uppfattning, just pga att de flesta är fast i en bokstavlig, fantasilös tolkning av kristendomen och således skulle missförstå mig mer än om jag använde andra liknelser och metaforer. Här är ett försök att uttrycka det hela begripligare: "Jesus relation till Gud kan inom ramen för mänskliga relationer bäst liknas vid en sons förhållande till sin far".

Låter det som en rimlig tolkning? Låt oss nu reflektera ett ögonblick om själva erkännandet att denna liknelse är den mest rättvisande skulle vara ett lämpligt kriterium för att avgöra om någon är kristen eller inte. Jag tycker det är svårt att förstå varför just detta skulle vara ett lämpligt kriterium.

Stefan skrev:Idén med hela historien om Kristus är som jag ser det klart anti-mystisk.


Tills man läser med ett mystiskt fokus, istället för ett bokstavligt. Ta dig an Uppenbarelseboken om du vill bita en mustig tugga av det mest mystiska man kan tänka sig. Där är tack och lov en bokstavlig tolkning snudd på omöjlig. (Detta hindrade dock inte Gustav Doré - fast det är förstås svårt att säga om han gjorde en bokstavlig bildtolkning eller helt enkelt uttryckte det bildliga "bildligt").

Jaha, hoppas jag nu bjudit på några fler "rester från en magisk tidsålder" som du sa. Jag tror just att synen på den tidigare tiden som "magisk" beror just på vår tids oförmåga att tillgodogöra oss helheten i verkligheten, vår oförmåga att skilja mellan symbolen och vad den står för.

-narr-

Kiifen
Inlägg: 675
Blev medlem: 27 jan 2006 15:50

Inläggav Kiifen » 04 jun 2006 20:13

Jag förstår om det blir reaktioner på ett så pass "strängt" uttalande som att "lumpa in" religiositet som en neurotisk störning. Vi tenderar i allmänhet att romantisera det förflutna och det gäller också religionen. Vi glömmer bort att religion är inte samma sak för oss som den var för folk förr i tiden. Då var den en förklaring på varför saker är som dom är, varför livet gör ont och vad man ska göra för att slippa må dåligt och vem man skulle gå till ifall man hade ont... präster... gudar...

De hade ingen vetenskap på den tiden, de hade inget systematiskt sätt att samla in kunskaper och fakta på. Så de kunde heller inte ta reda på varför de hela tiden gick omkring och mådde dåligt. Istället förlitade de sig på präster som sa "nej inte beror det på att du är fattig, sjuk och ful och allmänt värdelös för samhället, i himlen kommer de sista att bli först och de som lever gott idag kommer att vara de sista."

Bara ett exempel på hur religion används för att bibehålla maktstrukturerna. I Indien finns ju kastsystemet som förkalring varför det finns rika och fattiga. Varför det finns de som har fantastiska liv och de som lever i rännstenen. Inte tu tal om att titta på t.ex. deras ekonomiska system eller så, allting var istället ett arrengemang som sträkte sig från Gudarna ända ner till den lägsta skithögen.

Det är en rätt gammal princip att för de som samhället bryr sig mindre om är religionen viktigare än för de som befinner sig högst upp. Religionen blir oerhört viktig för dom som lever taskiga liv, man behöver något att hålla fast i - hårt. Det var därför som Marx kallade religionen för "opium för folket" om nu någon glömt bort det.

Nuförtiden så räcker det inte med en enda religion, folk är inte längre utpräglat Kristna utan det är fråga om "multireligiositet", alltså ett ännu större behov av att känna hopp och ha massor av argument att hålla fast i bara för att försäkra sig om att livet inte är enbart detta... att det får inte vara enbart detta. När mitt eländiga liv är slut så får det inte bara vara något som viftas bort i vinden. Jag vill ha en belöning! Jag vill ha ett liv!

Till slut blir denna vilja så stark att den överskuggar allting och det är här som en neuros börjar ta form. Personen tappar verklighetsuppfattningen och kan riskera att bli schizofren. Jag är alltså inte emot religiösa människor, jag är emot religiositet av samma anlednign som jag är emot hur samhället har kommit att bli en anonym massa av människor som gör sitt bästa för att hålla masken uppe om att deras liv är perfekta.

Jag förnekar inte heller existensen av en eller flera "skapare", jag ser bara det inte som av särskilt stor vikt. Jag ser det inte som något hoppframkallande. Jag kan lika gärna tro på ett träd eller på molnen. Det som gör mig övertygad om att religiositet är en neuros är just idén om att "Gud älskar dig". Det säger mer om vad människor längtar efter i verkliga livet än något annat.

Religionerna hittar på ursäkter och gör allt för att hålla fast de troende om att livet är miserabelt och att det inte finns något hopp - Förrän man är död. Är det det slags hopp ni egentligen vill ha?

Abu Abbas
Inlägg: 110
Blev medlem: 20 apr 2006 20:39

Inläggav Abu Abbas » 04 jun 2006 20:54

Kiifen

Jag skulle vilja beskriva ditt senaste inlägg som en hop fördomar.

Jag menar, hur skulle det se ut om jag startade ett inlägg där jag skrev att icke-muslimer är sjuka människor och sedan försöka motivera det genom att säga att ni lever meningslösa liv och utvecklar någon sorts pysisk sjukdom, osv.

Det är i grund och botten vad du precis gjort. Du dömer ut religiösa som människor som försöker hitta en mening i en odräglig tillvaro.

Kiifen
Inlägg: 675
Blev medlem: 27 jan 2006 15:50

Inläggav Kiifen » 04 jun 2006 21:28

Du menar alltså att det jag skriver är orimligt och gripet från luften?

Kiifen
Inlägg: 675
Blev medlem: 27 jan 2006 15:50

Inläggav Kiifen » 04 jun 2006 22:11

Abu

PS. Jag har inte alls dömt ut någon eller något, jag förklarar bara faktatillståndet. Om du tar det som "fördom" eller att "döma ut" så kan jag inte hjälpa det. Jag har faktiskt försökt förtydliga min ståndpunkt att jag inte är emot någon då jag skrev:

"Jag är alltså inte emot religiösa människor, jag är emot religiositet av samma anlednign som jag är emot hur samhället har kommit att bli en anonym massa av människor som gör sitt bästa för att hålla masken uppe om att deras liv är perfekta."

Religionen fungerar på samma sätt för de Kristna som för de Muslimska som för de Buddhistiska samhällena.
En lögn för att:
- förhindra ifrågasättande av "världsordningen". Den repertoar som religiösa människor kan uppvisa för att försvara "tron" eller som jag ser det; lögnen, är fascinerande och lite skrämmande. Men kommer aldrig från den troende själv. Det är inte den troendes ord man hör komma ut, det är alltid någon annans resonemang, någon annans forumleringar. Och genom historien är de som tjänat mest på att sprida dessa lögner alltid varit i toppen och kunnat åtnjuta ett rikt och lyxuöst liv medan deras anhängare fått slita i smutsen och offra sina liv. Titta på de förvirrade bombarna som offrar sina liv. Varför? De borde ta bort deras jäkla prästerskap istället och påbörja ett nytt liv.
- ge tillfällig känslomässig lindring. Det ligger oerhört mycket investerat i lögnen, känslor, drömmar, hopp och allting som gör en mänsklig. Men religionen gör det att vara människa till något perverst och vidrigt. I dubbel bemärkelse, religionen säger rakt ut att livet är dåligt. Men det religionen inte ser är att den korrumperar det verkligt mänskliga.

Dock räcker argument aldrig mot det levande, så länge man tror tillståndet man lever i är utan hopp då kommer man att bli alltmer beroende av de religiösa idéerna. Man blir som en knarkare. Det finns en annan tråd här som diskuterar när religiositet går överstyr och blir ett missbruk. Här ger jag Min förklaring på varför det sker.

Användarvisningsbild
Luipa
Inlägg: 649
Blev medlem: 02 jul 2005 08:56
Ort: pöbeln, massan, mobben och folket.
Kontakt:

Inläggav Luipa » 04 jun 2006 23:19

Kiifen skrev:Bara ett exempel på hur religion används för att bibehålla maktstrukturerna. I Indien finns ju kastsystemet som förkalring varför det finns rika och fattiga. Varför det finns de som har fantastiska liv och de som lever i rännstenen. Inte tu tal om att titta på t.ex. deras ekonomiska system eller så.


Och i den sekulariserade världen har vi nyliberalismen. Den fattige är fattig för att h*n inte förtjänar annat.

Kiifen skrev:Det ÄR absurt att vara tvärsäker på något så osäkert som religiösa idéer. Det är endast rationellt att vara säker på sådant som man kan veta något om. Av denna enkla anledning så är religiösa människor (enl.def) störda eller förvirrade.
Det behöver inte vara ologiskt att tro på en skapare, men det ÄR ologiskt att vara tvärsäker på den punkten.


Att vara tvärsäker ateist, vad tycker du om det?
Man is the missing link between primitive apes and civilized human beings.
- Konrad Lorenz?

Kiifen
Inlägg: 675
Blev medlem: 27 jan 2006 15:50

Inläggav Kiifen » 05 jun 2006 00:07

Luipa

Jag förstår inte varför många envisas med att tro att jag är liberal/nyliberal. Jag är ingen ekonom men jag förstår principerna bakom varför vissa är rika och andra är fattiga och jag lägger inte skulden på att det beror på starka och svaga människor. Uppdelningen kommer tidigare än så, det är en uppdelning som kommer från samhällsdesignen och förstärks enbart av vad vi uppfattar som starka och svaga. Systemet lägger framspelregler som människor ska springa efter, dessa spelregler favoriserar en rik minoritet med en fattig majoritet och konkurrens mellan individerna vilket också ger upphov till låg samhällsstabilitet och minskad trygghet. Det är inte heller säkert att en stark och begåvad person automatiskt kommer att bli framgångsrik i systemet. Tvärtom verkar systemet favorisera dom som klarar av att spela med själva systemet, utan att göra några personliga anspråk eller få några friheter, så i slutändan förlorar alla, även dom framgångsrika eftersom allting är så splittrat. MEN jag tror absolut INTE på att socialism är ett botemedel mot detta problem. Jag är intar en skeptisk hållning gentemot samhällets spelregler såväl som politik och religion.

Att vara ateist är inte att vara i något religiös position, det är att inta en skeptisk position gentemot religioner i största allmänhet och att man inte har någon systematisk tro på Gud/ar. Det ligger förresten inte i ordet tro, för jag tror på en massa saker utan att det behöver göra mig religiös. Jag tror att imorgon kommer jag att kliva upp och käka frukost. Tro betyder ingenting mer än att man lägger en viss förväntan i något eller att man har en föreställning om hur något ligger till - utan att behöva bevisa det. Religiösa människor "tror" därför inte, för de säger hur saker egentligen är UTAN att behöva bevisa något. Jag är ateist enbart för att jag säger att jag inte vet hur saker egentligen är och att jag inte har de religiösas behov eller ståndpunkt, det är inte en religion, jag är bara ärlig men ärlighet hindrar mig inte från att tro.

Stefan
Inlägg: 1926
Blev medlem: 01 jun 2004 01:17
Ort: Stockholm

Inläggav Stefan » 05 jun 2006 00:07

hovnarr skrev:
Stefan skrev:Det finns ju en kristen mystisk tradition; fanns t ex i den tidiga kristendomen, bl a mycket i Östern har jag för mig, (Hovnarr har säkert bättre koll på detta).


Jag vill gå längre än så och hävdar att kristen mystik var den tidiga kristendomen. I min uppsats i ämnet som vi diskuterat tidigare för jag fram Paulus som den kristna trons grundare, och jag är övertygad om att han huvudsakligen var det vi idag skulle kalla gnostiker - en kristen mystiker. Fast vid år 0 hette det förstås inte gnostiker utan just kristen, av samma anledning som "kinamat" bara kallas "mat" i Kina.


Att Paulus är kristendomens grundare har många hävdat, det kan säkert ligga nåt i det. Ligger det inte i gnosticismen att individen kan ha direktkontakt med Gud - dvs. att hon inte behöver kyrkan och prästen som ett medium? Hur skulle Paulus se på det? Detta fördömdes ju senare som kätteri (apropå detta så kommenteras detta kort i filmen "Luther" - har du sett den?, om inte, gör det).

Jag har för dålig koll på Paulus för att ge mig in i nån omfattande exegetikdiskussion. Jag kommenterar ämnet närmare nedan.

Stefan skrev:Men för det mesta har man inom kristendomen varit främmande för den anti-individualism som finns i det österländska tänkandet. Individen ska inte utplåna sig själv utan snarare erhålla självförverkligande genom Nåden. Genom Kristi lidande och död får den troende förlåtelse för sina synder och blir den han "egentligen är".


Det skulle bli en längre diskussion - som jag i och för sig gärna deltar i - men om man gräver djupare i det du ser som österländsk anti-individualism, och vad "Jesu död för våra synder" faktiskt måste betyda rent praktiskt, så kommer du att se fler likheter än skillnader. Det handlar också om vad ett Jag är för något, i religionernas mening.


Jag ser detta som en mycket central punkt i mitt resonemang och skulle gärna se att du grävde djupare i detta.

Stefan skrev:Den mystiska tanken är lätt att förstå, tycker jag, och ännu lättare är det att förstå den grekiska idén om en Gud. Vad som inte är så ätt att förstå är den kristna gudsidén som verkar oscillera mellan dessa två uppfattningar.


Jag tror inte att grekerna verkligen trodde på en Övermänniskogud. Det bildspråk de använde för att beskriva gudarna var för dem så självklart bildligt att det inte behövde närmare klargörande. Det är vår sekulära, uppdelade och på många sätt fantasilösa kultur som gör en sådan tolkning. På samma sätt tror jag inte asatroende såg Tor som en rödbrusig man med stor hammare. Jag tror de såg honom som blixten, eller snarare blixten som honom. Hammaren och bockarna osv var ett fantasifullt sätt att tala om det gudomliga och oförståeliga och göra om det till gripbara, mänskliga termer. De menade inte att det i själva verket fanns dylika bockar och hammare. Det är en sentida materialistisk tolkning som kommer av en människa som står utanför naturen.


Jag tror faktiskt att grekerna och vikingarna tolkade sina sagor lika bokstavligt som jag eller ett barn gör. Detta var en anledning till att en massa österländska kulter vann insteg i den grekiska kulturen - deras egen religion var inte mycket till religion egentligen utan alldeles för ytlig för människor med religiösa behov. De vände sig därför mot de östliga kulterna när de blev kända, särskilt under hellenismen efter Alexanders fälttåg. Grekerna var till stor del väldigt rationalistiska och djupare religiösa tankar hade sällan nåt större inflytande över deras tankeliv. Detta brukar (med rätta, tror jag) nämnas som en anledning till deras filosofiska och vetenskapliga genombrott.

I vilket fall skulle jag vilja se nån slags mer utförligt stöd; kanske nån auktoritet på området som stöder din tolkning, etc., för att jag ska börja överväga den.

Mystikerns problem är ett liknande: Var möter det mystiska det faktiska, vad får dessa andliga yttringar för verkningar osv? Detta är också ett problem som uppstått pga en uppdelning mellan det inre och det yttre - en uppdelning som också får oss att tro att de antika gudarna var som jättar. Mystikerns uppgift idag är att själv begripa (och om det är möjligt även få andra att fatta) skillnaden mellan symbolen och det symbolen står för. Den skillnaden har den särarten att den försvinner när den tydliggörs! När så skett kan man åter tala om blixten som Tor, utan att bli missförstådd.


Du menar att talet om ett objekt bara är en metafor, eller? Det religiösa språket är metaforiskt - har för mig att jag känner igen såna tankar från religionsfilosofer. Har dock inte fördjupat mig i detta ämne. Religionsfilosofi vid svenska universitet är mycket språkfilosofi vad jag förstått, emellertid.

Har en del mer att säga här men vill först höra om det är metaforer du talar om.

Stefan skrev:Om man menar att faith inte riktar sig mot ett objekt, är det inte då naturligast att som i buddhismen inte tala om "Gud" alls, utan endast tala om individens kamp för att nå Nirvana? "Gud" är rent grammatiskt iaf ett namn på ett objekt.


Men "Nirvana" skulle då inte vara ett namn på ett objekt? Det är samma fantasilösa sinne som ser Gud som ett objekt, som också ser Nirvana som en geografisk ort. Den som frågar var/om Gud finns måste också fråga var Nirvana ligger. Missförståndet ligger redan i frågan, varför denna inte kan ges ett tillfredsställande svar. Det faktum att kristendomen valt att åskådliggöra sin mystik i skönlitterär form istället för poetisk (jfr NT och t.ex. Tao te ching) gör att den fantasilösa/bokstavstrogna tolkningen ligger närmare till hands inom kristendomen, men bortsett från det ser jag ingen skillnad grammatiskt mellan objektsnamnen.


Här måste jag tyvärr introducera en del dammig analytisk exercis i vår förfinade diskussion. De objekt som existerar är, enligt Quine de objekt man talar om i den enklaste (predikatlogiska) teorin om universum.

Detta har två fördelar: 1) det finns inte flera olika typer av existens. Antingen existerar ett objekt, eller så gör det inte det. Måste vi tala om abstrakta objekt som mängder i vår enklaste teori om universum, så existerar mängder.

2) Man kan inte förklara bort existensutsagor som "oegentliga" såvida man inte explicit kan redogöra för hur de kan reduceras ner till en mer primitiv uttrycksform. T ex kan man inte säga att talet om att "det finns ett tal sådant att talet är 2" är "oegentligt" om man inte explicit visar hur denna utsaga kan redogöras för i mer primitiva utsagor (t ex mängdteoretiska utsagor).

Dessa idéer om "existential commitment" ligger bakom mina idéer om huruvida man kan säga att "Gud finns" givet en mystisk uppfattning.

Faith riktar sig inte mot ett objekt, utan att ha faith är att "sluta tänka". Att fullständigt ha slutat tänka är att nå Nirvana - utplånandet av själen.

Nirvana är inte ett namn på ett objekt utan ett mål. Det existerar lika lite som att bli 2020 års världsetta i tennis existerar. Däremot kan naturligtvis tankar på Nirvana existera, men det är en annan sak.

Det KG Hammar anger är ett fullständigt tomt kriterium i sig, om man inte ytterligare talar om vad tron på Jesus som Guds son verkligen betyder. Jag skriver gärna under på att Jesus var Guds son, men menar troligtvis något helt annat än KG Hammar. Jag skulle aldrig använda frasen "Jag tror att Jesus var Guds son" för att förtydliga min teologiska uppfattning, just pga att de flesta är fast i en bokstavlig, fantasilös tolkning av kristendomen och således skulle missförstå mig mer än om jag använde andra liknelser och metaforer. Här är ett försök att uttrycka det hela begripligare: "Jesus relation till Gud kan inom ramen för mänskliga relationer bäst liknas vid en sons förhållande till sin far".


Bra och intressant. Har för mig att han inkluderade Jesu död och lidande på korset och hela faderullan också.

Stefan skrev:Idén med hela historien om Kristus är som jag ser det klart anti-mystisk.


Tills man läser med ett mystiskt fokus, istället för ett bokstavligt. Ta dig an Uppenbarelseboken om du vill bita en mustig tugga av det mest mystiska man kan tänka sig. Där är tack och lov en bokstavlig tolkning snudd på omöjlig. (Detta hindrade dock inte Gustav Doré - fast det är förstås svårt att säga om han gjorde en bokstavlig bildtolkning eller helt enkelt uttryckte det bildliga "bildligt").


Har inte studerat Uppenbarelseboken speciellt noga.

Jag uppehåller mig vid en idealiserad bild av mystikern, en som kanske inte riktigt funnits men som jag tycker är en logisk följd av den mystiska grundhållningen. Mystikern är som jag sa tidigare - och det här vill jag gärna diskutera - anti-individualistisk iom att han vill uppge sin individualitet. Gnosticismen var ju panteistisk och de östliga, anti-individualistiska strömningarna är starka i den. Men å andra sidan är den anti-social iom att den inte kräver en kyrka, iom att den egentligen inte har nåt att göra med socialt arbete eller ens moral (moral har ingenting att göra med mysticismen egentligen): allt är inriktat på den personliga frälsningen, på människans eget förhållande till Gud. Man behöver inte andra människor.

Mot detta står kristendomen, där man enligt min mening som sagt inte vill eller behöver uppge sin individualitet för att uppnå frälsning/perfektion ("Varen alltså I fullkomliga så som eder himmelske Fader är fullkomlig.") Man kan glatt fortsätta vara den man är, tack vare Kristi död på korset. I Väst är individualismen för djupt rotad för att man skulle tycka att uppgivandet av jaget skulle vara en angenäm tanke, och denna som jag sa något ofilosofiska lösning blev den enda möjliga.

Men å andra sidan är kristendomen i motsats till mysticismen social - individen måste ingå i ett socialt sammanhang för att nå frälsning, han måste handla rätt, syndfritt leverne är av yttersta betydelse etc.

PS. kom några skitungar (antar jag) och slog sönder (nåja, de hann bara med en stol innan de blev skrämda) mina föräldrars trädgårdsmöbler mitt i inlägget. En bister påminnelse om att det finns en värld utanför där folk gör annat än att diskutera religiösa problem en söndagsnatt. :? DS.

Mvh/Stefan

Användarvisningsbild
Luipa
Inlägg: 649
Blev medlem: 02 jul 2005 08:56
Ort: pöbeln, massan, mobben och folket.
Kontakt:

Inläggav Luipa » 05 jun 2006 00:56

Kiifen, jag har inte sagt att du är nyliberal. Jag har ingen uppfattning om din syn på sådana frågor. Exemplifierade med nyliberalismen bara för att visa att frånvaron av gudar inte behöver medföra konstruktiva resonemang.


Kiifen skrev:Det ÄR absurt att vara tvärsäker på något så osäkert som religiösa idéer. Det är endast rationellt att vara säker på sådant som man kan veta något om. Av denna enkla anledning så är religiösa människor (enl.def) störda eller förvirrade.
Det behöver inte vara ologiskt att tro på en skapare, men det ÄR ologiskt att vara tvärsäker på den punkten.


Kiifen skrev:Att vara ateist är inte att vara i något religiös position
En tvärsäker ateist är tvärsäker på ett metafysiskt förhållande som ligger bortom testbarhetens domän. Enligt ditt resonemang borde tvärsäkra ateister ses som lika störda som tvärsäkra teister.

Kiifen skrev:Jag är ateist enbart för att jag säger att jag inte vet hur saker egentligen är
I sådana fall är du snarare agnostiker.

Från susning.nu: En agnostiker är en person som anser sig inte kunna veta huruvida Gud (eller motsvarande inom någon annan religion) existerar, eller inte. Ordet kommer från grekiskans A-gnosis vilket betyder Utan-kunskap.
Man is the missing link between primitive apes and civilized human beings.

- Konrad Lorenz?

Kiifen
Inlägg: 675
Blev medlem: 27 jan 2006 15:50

Inläggav Kiifen » 05 jun 2006 01:36

Luipa

Jag är snarare ateist än agnostiker för jag vet vad jag INTE tror på, där inte sagt att jag inte vet nånting om hur saker och ting är. Jag köper helt enkelt inte de gamla och religiösa förklaringarna på hur världen är och fungerar. Jag kan säga att jag inte tror att det finns en kåldolme som flyter omkring bakom månen men jag har faktiskt varken tid eller lust att bevisa det för någon. Denne avlägsne kåldolme spelar dessutom ingen roll i mitt liv, jag köper mina på affärn iallafall...

Användarvisningsbild
Luipa
Inlägg: 649
Blev medlem: 02 jul 2005 08:56
Ort: pöbeln, massan, mobben och folket.
Kontakt:

Inläggav Luipa » 05 jun 2006 01:45

Kiifen

Så du tror inte på Gud men du vet att Gud trots det kanske finns?
Eller?

Men vad anser du om tvärsäkra ateister, de som 'vet' att gud inte finns?
Man is the missing link between primitive apes and civilized human beings.

- Konrad Lorenz?

Användarvisningsbild
PopJimmy
Inlägg: 2569
Blev medlem: 23 nov 2004 07:07

Inläggav PopJimmy » 05 jun 2006 02:23

Kiifen jag tycker att du tycks vara någolunda samhällsmedveten vilket visar att du har resurser bakom pannbenet.

Samtidigt förstår jag inte varför du ska envisas med att lyfta fram moderna tankar som kritiserar de fundamentalistiska aspekterna av religionerna, för oss som inte ens ifrågasätter dessa moderna tankar. Förstår du inte att många här på forumet som t.ex. Jag och Lupia är väldigt medvetna om vad stora 1800 och 1900-tals filosofer som t.ex. Marx, Freud och Russel yttrat mot de fundamentalistiska aspekterana av religionerna ? Vi förstår vart den rationella kritiken kommer från eftersom vi är rationella och resonerande varelser, men vi inser samtidigt att kritiken mot religioners fundamentalism helt enkelt inte rör de områden vi låter oss inspirera oss av. Vi är inte intresserad av de fundamentalistiska aspekterna av religionerna och tar alltså avstånd från dessa. Vi håller med i den rationella kritiken mot fundamentalismen.

Men skillnaden mellan dig och mig tycks dock för mig vara att du tycker rationalitet är fullt tillräckligt vilket är något jag, genom mycket rationellt resonerande kommit att ifrågasätta. Jag har genom min rationalitet insett min egna rationalitets begränsingar. Den mänskliga rationaliteten är begränsad. Så länge vi försöker förstå verkligen, kommer våra försök att förbli paradoxala, vilket naturligtvis inte innebär att vi ska sluta försöka kartlägga rationella/paradoxala insikter.


Jag och andra här på forumet nöjer oss inte med att acceptera mekanisk materialism eftersom vi upplever den som menings-lös när den undviker i att svara på de meningskapande "varför" frågorna. Vi, vad jag kallar, lite mer "seriösa" relgionsförespråkare ifrågasätter inte vetenskapliga framsteg eller heller den vetenskapliga metoden, det vi ifrågasätter är det förfall av den intimitet som är så starkt sammankopplad med kvalitéer som ärlighet, öppenhet, kärlek, medlidande, medvetenhet, självkritik etc (dvs förmåga till obetingad subjektivitet och intersubjektivitet, som även är det närmaste objektivitet man kan nå), och upplever därför att det i grund och botten är menings-löst att sympatisera med att ha en atetistisk materiell världbild som grund för vårat meningskapande, eftersom den världsbilden är i sin form är distanserande, kall och beräknande och tar avstånd för den intimitet vi anser vara grunden för det holistiska, naturliga och dygdiga livet som inte gör stora skillnader mellan på individ och miljö.

Vi ifrågasätter inte vetenskapen som metod men som världsbild. Vi vill ha en annan grund som i grund och botten är transhumanistisk. Den transcenderar men innehåller både vetenskap och sekulär humanism. Den öppnar upp en intim holistisk spirituell dimension som blir genomgående för hela livet. Det är alltså inte en fråga om att, som fundamentalisterna gör, bygga en absolutistisk och säker världsbild, nej det handlar om något helt annat, nämligen att värna om livet och förstå att liv inte är något som går att separera från annat liv.

Jag var från början inte förespråkare för mekanisk materialism. Jag var renodlad skeptiker, jag ifrågasätte ALLTING vilket medförde att jag i flera år var djupt deprimerad och extremt förvirrad, men genom min kärleksfulla uppfostran drogs jag senare till humanistisk/existentiell psykologi som kändes som något jag kände igen mig i. Men efter ett tag kände jag att humanism och humanistisk psykologi inte var tillräcklig och därför ville jag ta steget vidare - något som de flesta stora av de stora humanistiska psykologerna också gjort. Maslow hade i sina sista år en vision om att skapa en posthumanistisk psykologiskola eftersom han upplevde att den skola han startat inte hade tillräckligt djup, och detta ledde till att han bl.a. tillsammans Stanislav Grof bildade den posthumanistiska eller transhumanistiska eller transpersonella psykologin som hämtar mycket inspration från de stora kontemplativa religionstraditionerna. Det finns alltså en naturlig brygga mellan först yttre självförverkligande och sedan i andra sidan inre (spirituellt) självförverkligande. Den sekulära humanismen är otillräcklig eftersom den fortfarande har för starka betoningar på att individ och miljö är skillda, den är alltså inte holistisk utan mer atomistisk.

Tycker du inte att du borde vara mer öppen för de de viktiga poänger vi försöker kommunicera? Förstår du inte att du och jag har en ömsesidig intersubjektiv medvetenhet och acceptans av den moderna kritiken av förmodern religion, men att jag och bl.a. Lupia också önskar att vi tillsammans med dig hade en ömsesidig intersubjektiv medvetenhet i att dessa frågor om spiritualitet i alla fall är viktiga och inte bör blandas ihop med religös fundamentalism. Sen innebär inte denna ömsesidighet att du måste acceptera innehållet i det jag och bl.a. Lupia försöker kommunicera. Men du kan väll åtmindståne acceptera distinktionen mellan bokstavstroende absolut religös fundamentalism och en mer vetenskapsaccepterande, öppen världsbild som inte är rääd för att ta inspiration från de stora religionerna? Om du fortsätter att förneka dessa skillnader, som för vissa andra, är så påtagliga, så är jag rädd att vi aldrig kommer att kunna närma oss en ömsesidig förståelse av varandras intentioner.

Mina intentioner är inte att övertyga någon annan eller mig själv att buddhism är sanning som slår ut allt annan, nej, mina intentioner handlar om att odla en öppenhet och från att vara spektiker erkänna för mig själv att skepticism inte är gångbart i längden och att livet, hur jag än försöker kringå det, kräver att man som människa väljer sin livsstil. Jag valde buddhismen, just för att det är en religion som, från sin start, accepterat skeptisiscm, tagit avstånd från metafysiska spekulationer, bygger sina observationer på metodiska kritiska metoder, men som samtidigt som alla andra stora religioner erkänner den spirituella dimensionens ontologiska om än subtila existens. Jag accepterar naturligtvis alla andra religioner, men jag väljer personligen att sluta mig till buddhism eftersom det de godtyckliga omständigheterna mitt liv förde mig hit. Jag är för tillfället inte utövande buddhism, men ju mer intellektuell rationell insikt jag får i olika former av filosofi och psykologi, så inser jag samtidigt att mina problem inte går att lösa fullt ut genom att "hitta den fullständiga rationella sanningskartan". Jag måste arbeta med mina självdestruktiva sidor och väljer då buddhismen som metod. Min tanke är alltså mer att bli en utövande buddhist, än att bli en troende buddhist, eftersom buddhister inte söker tro utan tilltro i sig själv att hitta styrka att övervinna starka destruktiva känslors irrationella grepp. Buddhism är alltså en högst rationell, eller snarare transrationell relgion. Den har rationella element, men föklarar även varför rationalitet inte är tillräckligt i alla sammanhang, eftersom rationalitet i grund och botten bara är ett effektivt manipuleringsverktyg för att rättfärdiga positiva såväl som negativa irrationella känslor (irrationell i neutral betydelse). Men det buddhismen gör är att den klipper roten för irrationella destruktiva känslosvall och genom det öppnar upp sinnet för en större känslighet inför livet.



Hittils upplever jag att du är bra på att slå på det förnekande dövörat när tankar som motsätter sig de materiella idéströmningarna du annamat. Jag ser tydliga tecken av att du sluter dig till den skaran av människor som annamar uppfattningen att ateism och dyl inte är en världsbild, utan något helt "fristående". Detta är något jag är upplever mig skeptisk mot. Ateism är ett paradigm som bygger på trosantaganden om världen.
För att göra en jämförelse: Precis som extrem postmodernism inte är befrielse från modernism utan helt enkelt ett förhållningsätt som kontrasterar till modernism. Postmodernism är en idéströmning som inte kunde uppkommit om den inte förhållt sig till andra tidigare idéer. Ateism kan, i samma bemärkelse inte vara "befrielse" från världsbilder, eftersom den är en idéströmning som uppkommer genom att den förhåller sig till andra världsbilder. Ateismen är en modern religion som är en förlägning av förmoderna religioner, precis som juridiken är ett system som är en förlägning av den kristna moralen.



Sen tycker jag att du faktiskt får ta och acceptera fakta, dvs, att många av de stora moderna fysikerna som tog steget förbi den klassiska fysiken och visade svagheterna i den flörtar med mysticism. Einstein deklarerade öppen sin tilltro i den intima spirituella dimensionen som alla former av mysticism försöker lyfta fram.

Einstein skrev:The fairest thing we can experience is the mysterious. It is the fundamental emotion which stands at the cradle of true art and true science. He who knows it not and can no longer wonder, no longer feel amazement, is as good as dead, a snuffed-out candle.

It was the experience of mystery--even if mixed with fear--that engendered religion. A knowledge of the existence of something we cannot penetrate, of the manifestations of the profoundest reason and the most radiant beauty, which are only accessible to our reason in their most elementary forms--it is this knowledge and this emotion that constitute the truly religious attitude; in this sense, and in this alone, I am a deeply religious man.


Det mest grundläggande hos religionerna är alltså inte organiserad exoterisk fundamentalistisk absolutism utan intim öppenhjärtad esoterisk spiritualitet/mysticism.

Varney
Inlägg: 625
Blev medlem: 05 jun 2005 10:10

Inläggav Varney » 05 jun 2006 11:25

ja det här med om ateist är agnostiker eller a-teist..tänker man bara på ordet; a-teist.vad säger det då?
(om man tar några jämförande exempel. sexuell, osexuell, asexuell.vad är skillnaden där mellan o- och/ asexuell?
moralisk, omoralisk och amoralisk är ju iaf tre olika saker. )
teistisk..oteistisk...ateistisk?

Lasarus
Inlägg: 356
Blev medlem: 30 nov 2004 09:55
Ort: Sthlm

Inläggav Lasarus » 05 jun 2006 11:29

Tractatus skrev:Han har precis avfärdat mer än halva jordklotets befolkning som psykiskt störda.


Precis, och går man ett par hundra år tillbaka så måste ju i stort sett hela jordens befolkning haft denna störning. Ur det perspektivet så är nog kanske dagens ateism och vetenskapstro mer att betrakta som en störning.


Återgå till "Religion och andlighet"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 21 och 0 gäster