Religion är en neurotisk störning
Moderator: Moderatorgruppen
- Skogsälvan
- Avslutat konto
- Inlägg: 5803
- Blev medlem: 28 jun 2005 18:54
Jo, samma här, jag har också varit med om märkliga saker. Jag skulle gärna tro att de berodde på saker utanför mig själv men jag vet ju inte det. Det enda jag kan säga än så länge om dom upplevelserna är att dom hade sitt ursprung hos mig, det är min "arbetshypotes" och jag behåller den tills motsats bevisas.
Susning.nu: Ateism, eller att vara ateist innebär att man inte tror att det finns någon gud, gudomlighet, skapare eller liknande. Ordet kommer från grekiskans A-theos vilket betyder Utan-Gud.
Ateister kan delas upp i implicita ateister, de som inte tror på gud men inte gör någon stor sak av det, respektive explicita ateister som aktivt förnekar existensen av någon gud. En annan vanlig indelning är svaga (negativa) ateister som saknar övertygelsen att gud finns och starka (positiva) ateister som är övertygade om att det inte finns någon gud.
Myrsagan handlar ju om testbara företeelser och det var ju inte de tråden handlade om. Tråden tog upp det faktum att vissa är säkra på icke verifierbara fenomen. Jag undrar vad du anser om tvärsäkra ateister? Det som texten kallar explicita ateister alt. positiva ateister? Lider de enligt dig av en störning? Om svaret är ja borde även den implicita alt. negativa ateisten lida av en störning, bara i något mildare form. Din egna ateism verkar ligga mycket nära (kanske tom identisk?) den implicita ateismen och du borde därför lättare kunna förstå de implicita ateisternas störning.
Alltså, om du utgår från ett sjukdomstillstånd som ligger nära ditt egna eller t.o.m. är identiskt med det. Vad ser du då? Eftersom du kallar det en sjukdom borde det vara ett icke önskvärt tillstånd, eller hur? Hur ska du bli frisk, för det är väl det tråden i grunden handlar om? Hur vi ska minska lidandet som springer ur villfarelsen? Både vårt egna och andras.
Jag förstår mycket väl att en ateist inte per automatik behöver vara t ex materialist. Att vara ateist betyder inte mycket mer än att man i någon form tror att gud inte finns, man har alltså en åsikt om ett metafysiskt förhållande som är otestbart. Det går t ex utmärkt att kombinera flera s.k. New Age-tankar med ateism. Jag är själv någon slags ateist men identiferar mig inte med begreppet och är dessutom mer åt det idealistiska hållet.
Och ja, jag kan hålla med om att ett behov av metafysiska föreställningar tyder på en brist. Behov av materiell välfärd tyder också på en brist. Törsten efter kärlek, sinnesnjutningar och t.o.m. längtan efter frihet från fysisk smärta är alla tecken på brister. Men vi är inte hela, ännu. Enligt buddhismen så liknas Buddhas lära ibland vid en flotte. När utövaren med hjälp av flotten kommit till andra sidan floden så lämnar h*n flotten bakom sig, den har inte bara blivit överflödig utan t.o.m. en boja. Såväl våra flottar som den flod vi söker korsa varierar från individ till individ. Frågan är, hur använder vi flotten på bästa sätt? Frågan är inte vems flotte som är bäst.
Anta att min världsåskådning ligger närmast hur det faktiskt är. Mina tankar kring det metafysiska är korrekta; anta vidare att jag faktiskt kan backa upp de med vetenskapliga bevis och att mänsklighetens skarpaste hjärnor erkänner att jag nog faktiskt har rätt. Anta det! Anta helt enkelt att jag tror på den mest sannolika teoretiska modellen. Att min tro är allt igenom rationell. Och sen, vad händer sen? Jo jag går runt med min skarpa analytiska förmåga och rationella tro och förhäver mig. Jag kallar det folkbildning. Men nej, jag förhäver mig och tycker synd om alla mindre vetande. Använder jag då flotten som en flotte eller ett vapen? Det är inte vad för slags metafysiska historier folk tror på som är det viktigaste utan hur de tror. Och vad de gör med tron.
Obs. Jag påstår inte att just du förhäver dig. Jag skulle behöva sitta i samma rum som dig för att bedöma det och det skulle ändå enbart röra sig om mina spekulationer. Jag påstår däremot att det finns människor som säkert har en mer rationell tro än andra men att de brukar den fullständigt fel. Den snygga (rationella) ytan till trots lider de av en allvarligare störning och är i större behov av hjälp än den av villfarelsen hemsökta människa de söker 'befria'.
Villfarelsen kanske t.o.m. ibland gagnar individen, såväl kort som långsiktigt, har du tänkt på det? Fication berättade om hur Alberto Tomba visste att han skulle vinna åket. Denna vetskap hjälpte honom sedan att just vinna åket. Riktigt snurrigt men antagligen sant.
Luipa
Ateister kan delas upp i implicita ateister, de som inte tror på gud men inte gör någon stor sak av det, respektive explicita ateister som aktivt förnekar existensen av någon gud. En annan vanlig indelning är svaga (negativa) ateister som saknar övertygelsen att gud finns och starka (positiva) ateister som är övertygade om att det inte finns någon gud.
Kiifen skrev:Enkom som svar på Luipas fråga om att vara "tvärsäker ateist" skrev jag berättelsen om "Myror på hjärnan" för att förklara hur jag tänker om det.
Myrsagan handlar ju om testbara företeelser och det var ju inte de tråden handlade om. Tråden tog upp det faktum att vissa är säkra på icke verifierbara fenomen. Jag undrar vad du anser om tvärsäkra ateister? Det som texten kallar explicita ateister alt. positiva ateister? Lider de enligt dig av en störning? Om svaret är ja borde även den implicita alt. negativa ateisten lida av en störning, bara i något mildare form. Din egna ateism verkar ligga mycket nära (kanske tom identisk?) den implicita ateismen och du borde därför lättare kunna förstå de implicita ateisternas störning.
Alltså, om du utgår från ett sjukdomstillstånd som ligger nära ditt egna eller t.o.m. är identiskt med det. Vad ser du då? Eftersom du kallar det en sjukdom borde det vara ett icke önskvärt tillstånd, eller hur? Hur ska du bli frisk, för det är väl det tråden i grunden handlar om? Hur vi ska minska lidandet som springer ur villfarelsen? Både vårt egna och andras.
Jag förstår mycket väl att en ateist inte per automatik behöver vara t ex materialist. Att vara ateist betyder inte mycket mer än att man i någon form tror att gud inte finns, man har alltså en åsikt om ett metafysiskt förhållande som är otestbart. Det går t ex utmärkt att kombinera flera s.k. New Age-tankar med ateism. Jag är själv någon slags ateist men identiferar mig inte med begreppet och är dessutom mer åt det idealistiska hållet.
Och ja, jag kan hålla med om att ett behov av metafysiska föreställningar tyder på en brist. Behov av materiell välfärd tyder också på en brist. Törsten efter kärlek, sinnesnjutningar och t.o.m. längtan efter frihet från fysisk smärta är alla tecken på brister. Men vi är inte hela, ännu. Enligt buddhismen så liknas Buddhas lära ibland vid en flotte. När utövaren med hjälp av flotten kommit till andra sidan floden så lämnar h*n flotten bakom sig, den har inte bara blivit överflödig utan t.o.m. en boja. Såväl våra flottar som den flod vi söker korsa varierar från individ till individ. Frågan är, hur använder vi flotten på bästa sätt? Frågan är inte vems flotte som är bäst.
Anta att min världsåskådning ligger närmast hur det faktiskt är. Mina tankar kring det metafysiska är korrekta; anta vidare att jag faktiskt kan backa upp de med vetenskapliga bevis och att mänsklighetens skarpaste hjärnor erkänner att jag nog faktiskt har rätt. Anta det! Anta helt enkelt att jag tror på den mest sannolika teoretiska modellen. Att min tro är allt igenom rationell. Och sen, vad händer sen? Jo jag går runt med min skarpa analytiska förmåga och rationella tro och förhäver mig. Jag kallar det folkbildning. Men nej, jag förhäver mig och tycker synd om alla mindre vetande. Använder jag då flotten som en flotte eller ett vapen? Det är inte vad för slags metafysiska historier folk tror på som är det viktigaste utan hur de tror. Och vad de gör med tron.
Obs. Jag påstår inte att just du förhäver dig. Jag skulle behöva sitta i samma rum som dig för att bedöma det och det skulle ändå enbart röra sig om mina spekulationer. Jag påstår däremot att det finns människor som säkert har en mer rationell tro än andra men att de brukar den fullständigt fel. Den snygga (rationella) ytan till trots lider de av en allvarligare störning och är i större behov av hjälp än den av villfarelsen hemsökta människa de söker 'befria'.
Villfarelsen kanske t.o.m. ibland gagnar individen, såväl kort som långsiktigt, har du tänkt på det? Fication berättade om hur Alberto Tomba visste att han skulle vinna åket. Denna vetskap hjälpte honom sedan att just vinna åket. Riktigt snurrigt men antagligen sant.
Luipa
Man is the missing link between primitive apes and civilized human beings.
- Konrad Lorenz?
- Konrad Lorenz?
Luipa
Du har sammanställt ett fint argument till varför man inte ska avfärda vad man tror är irrationella påståenden. Men du talar aldrig om sakförhållanden. Om du skulle ta upp något exempel så skulle ditt argument inte kunna täcka det. Ditt argument innehåller enbart spekulation på att man kan ha fel, vilket ju är helt riktigt, man kan alltid ha fel. Men hur vet man ifall man har rätt? Jo man kollar och man tänker efter. Man kan inte enbart sitta och påstå hur saker är utan att att ha belägg för det. Jag har inte påstått att Gud finns, det är andra som gör det. Jag väntar fortfarande på deras stora bevis och tills dess deras bevis kommer så förblir jag ateist eftersom dom kallar sig för teister.
Vissa människor åker till Indien för att hitta sig själva, jag står brevid och fattar ingenting. Möjligen står dom bara inte ut med hur dom redan är tänker jag. Kan jag bevisa det? Inte riktigt. Jag kan formulera en hypotes och peka på saker som gör att hypotesen blir rimlig, jag kan också föra ett resonemang om att det är så det kan förhålla sig.
Vad som saknats till stor del hittils i den här tråden är sakliga argument, både för och emot. Ingen verkar intresserad av ämnet utan angriper istället mig, avfärdar kategoriskt hela ämnet eller börjar debattera teologi. Jag har ingen anledning att berätta varför Gudstro är orimlig, jag väntar på att höra varför det skulle vara rimligt. Jag väntar också på svar på varför min hypotes om att religiositet (bl.a.) inte kan vara sprunget ur en neurologisk störning. De attacker jag får stå ut med är egentligen helt obefogade och onödiga. Det är ingen hemlighet att bland många troende så krävs det en kris för att komma närmare Gud. Att bland schamaner så är det de nerviga som blir "utvalda" av andevärlden. osv. Jag har inte förnekat Gudatro, religioner eller religiositet, jag testar bara mitt argument om ifall det hela ändå bottnar i en neuros. Men alla blev så stridsberedda att ingen märkte det eller brydde sig om att titta efter.
Du har sammanställt ett fint argument till varför man inte ska avfärda vad man tror är irrationella påståenden. Men du talar aldrig om sakförhållanden. Om du skulle ta upp något exempel så skulle ditt argument inte kunna täcka det. Ditt argument innehåller enbart spekulation på att man kan ha fel, vilket ju är helt riktigt, man kan alltid ha fel. Men hur vet man ifall man har rätt? Jo man kollar och man tänker efter. Man kan inte enbart sitta och påstå hur saker är utan att att ha belägg för det. Jag har inte påstått att Gud finns, det är andra som gör det. Jag väntar fortfarande på deras stora bevis och tills dess deras bevis kommer så förblir jag ateist eftersom dom kallar sig för teister.
Vissa människor åker till Indien för att hitta sig själva, jag står brevid och fattar ingenting. Möjligen står dom bara inte ut med hur dom redan är tänker jag. Kan jag bevisa det? Inte riktigt. Jag kan formulera en hypotes och peka på saker som gör att hypotesen blir rimlig, jag kan också föra ett resonemang om att det är så det kan förhålla sig.
Vad som saknats till stor del hittils i den här tråden är sakliga argument, både för och emot. Ingen verkar intresserad av ämnet utan angriper istället mig, avfärdar kategoriskt hela ämnet eller börjar debattera teologi. Jag har ingen anledning att berätta varför Gudstro är orimlig, jag väntar på att höra varför det skulle vara rimligt. Jag väntar också på svar på varför min hypotes om att religiositet (bl.a.) inte kan vara sprunget ur en neurologisk störning. De attacker jag får stå ut med är egentligen helt obefogade och onödiga. Det är ingen hemlighet att bland många troende så krävs det en kris för att komma närmare Gud. Att bland schamaner så är det de nerviga som blir "utvalda" av andevärlden. osv. Jag har inte förnekat Gudatro, religioner eller religiositet, jag testar bara mitt argument om ifall det hela ändå bottnar i en neuros. Men alla blev så stridsberedda att ingen märkte det eller brydde sig om att titta efter.
- Skogsälvan
- Avslutat konto
- Inlägg: 5803
- Blev medlem: 28 jun 2005 18:54
Kiifen: Vill du berätta om dina märkliga upplevelser? Varför väljer du att ha det här förhållningssättet till dessa? (Du behöver naturligtvis inte svara - jag är bara nyfiken)
Popjimmy: Vet du vad? Jag tycker att det är så omtänksamt av dig att förklara så pedagogiskt när du tilltalar mig, för då förstår jag ju vad du menar, budskapet går fram
Ja, själva psykosdiagnosteringen är ju ett kapitel för sig - minst sagt... Här har vi en psykos om vi har haft en kundaliniupplevelse, det klaffar inte med systemet och den allmänt ertagna världsbilden ju. Men att avgöra hur det ligger till e g e n t l i g e n - det är inte lätt!
Popjimmy: Vet du vad? Jag tycker att det är så omtänksamt av dig att förklara så pedagogiskt när du tilltalar mig, för då förstår jag ju vad du menar, budskapet går fram
Skogsälvan
Jag har haft starka psykologiska upplevelser som jag helst håller för mig själv. Men som jag skrev i en angränsande tråd så har jag detta synsätt eftersom alla andra hittils inte varit tillräckligt tillfredställande för mig. Däremot inte sagt att jag förnekar det andliga, men min arbetshypotes, som jag kallar den, utgår ändå ifrån vad jag redan vet om saker och ting istället för att bara leta i det blå.
Jag har haft starka psykologiska upplevelser som jag helst håller för mig själv. Men som jag skrev i en angränsande tråd så har jag detta synsätt eftersom alla andra hittils inte varit tillräckligt tillfredställande för mig. Däremot inte sagt att jag förnekar det andliga, men min arbetshypotes, som jag kallar den, utgår ändå ifrån vad jag redan vet om saker och ting istället för att bara leta i det blå.
- Skogsälvan
- Avslutat konto
- Inlägg: 5803
- Blev medlem: 28 jun 2005 18:54
Men det är ju precis det den explicita ateisten gör, den implicita också, bara något svagare.Kiifen skrev:Man kan inte enbart sitta och påstå hur saker är utan att att ha belägg för det.
Beläggen kanske är den egna upplevelsen som man inte kan formulera i ord. Och då kanske det är bäst att gör som Wittgenstein, tiga! Vilket då borde gälla såväl teisten som ateisten. Jag vill tilläga att Wittgenstein såg det onämnbara området som det mest intressanta (om jag minns rätt).
Kiifen skrev:Ingen verkar intresserad av ämnet utan angriper istället mig, avfärdar kategoriskt hela ämnet eller börjar debattera teologi.
Kiifen, är det så konstigt med en inledning formulerad såhär: Jag håller helt och fullt med Bill Maher* om att personer som tror på religioner lider av en neurologisk sjukdom. Det ÄR absurt att vara tvärsäker på något så osäkert som religiösa idéer. Det är endast rationellt att vara säker på sådant som man kan veta något om. Av denna enkla anledning så är religiösa människor (enl.def) störda eller förvirrade.
Du borde skrivit något såhär istället:
Bill Maher menar att .....
Vad talar för respektive emot hans tes?
Du säger att alla är emot dig. Hur tolkar du följande text ur mitt inlägg?
Och ja, jag kan hålla med om att ett behov av metafysiska föreställningar tyder på en brist. Behov av materiell välfärd tyder också på en brist. Törsten efter kärlek, sinnesnjutningar och t.o.m. längtan efter frihet från fysisk smärta är alla tecken på brister.
Kan du vara tydligare här? Jag förstår inte riktigt vad du syftar på.Kiifen skrev:Men du talar aldrig om sakförhållanden. Om du skulle ta upp något exempel så skulle ditt argument inte kunna täcka det.
Här motsäger du din inledning. I inledningen säger du att du vet vad det rör sig om, nämligen en neurologisk störning. Men här säger du att du helt enkelt är rejält frågande. Det är två motsägande positioner. Eller är det kanske så att du inte förstår varför vissa drabbas av denna neurologiska störning?Kiifen skrev:Vissa människor åker till Indien för att hitta sig själva, jag står brevid och fattar ingenting.
I inledningen säger du något annat. Var det bara ett retoriskt grepp för att få respons. Du sade att du helt och fullt håller med Bill Maher och hans syn på religiösa människor som störda eller förvirrade.Kiifen skrev:Jag har inte förnekat Gudatro, religioner eller religiositet, jag testar bara mitt argument om ifall det hela ändå bottnar i en neuros.
Man is the missing link between primitive apes and civilized human beings.
- Konrad Lorenz?
- Konrad Lorenz?
Luipa
Människor ja... Inte faktatillstånden. Jag har ingen aning om "Gud" finns eller ej, än så länge betraktar jag det bara som en idé hopkokad av människor som försöker att förklara världen, utan att det behöver finnas någon reell bakgrund till det. Vikingarna trodde att vi levde i ett träd med olika avsatser. Varför är detta orimligt för en som tror på den Kristna Guden? Kort sagt, det är ingen mening att debattera trosföreställningar, vilket jag heller inte gör.
Du vill påstå att jag står för något man inte kan vara utan att hamna i samma kategori som de du uppfattar jag fördömer. DVs. du vill se mig i samma kätte som de religiösa, dvs. du vill förklara mig som en hycklare. Inte så märkvärdigt men det jag reagerar på är ditt insisterande av den saken utan att lyssna på vad jag försöker säga dig.
Jag är inte ateist för att jag INTE tror på Gud, jag är ateist för att jag SAKNAR tro på Gud. Det är två olika saker, men hittils har du inte velat förstå vad jag menar så vad kan jag göra? Jag grundar min förståelse på världen utifrån där jag lever och verkar och därigenom breddar jag mina kunskaper. Svårt att förstå eller?
Du verkar också sur för att jag utgår ifrån en viss position. Du uppfattar den kanske som en stridsposition, och visst kan den göra det. Den sticker ut, men vad är det för filosofer på detta forum som inte klarar av att hantera ämnen som sticker ut utan att behöva ojja sig om vad provokativt det hela är? Ge mig nåt riktigt att bita i istället för att försöka sparka undan benen på mig, låt oss återgå till ämnet.
Människor ja... Inte faktatillstånden. Jag har ingen aning om "Gud" finns eller ej, än så länge betraktar jag det bara som en idé hopkokad av människor som försöker att förklara världen, utan att det behöver finnas någon reell bakgrund till det. Vikingarna trodde att vi levde i ett träd med olika avsatser. Varför är detta orimligt för en som tror på den Kristna Guden? Kort sagt, det är ingen mening att debattera trosföreställningar, vilket jag heller inte gör.
Du vill påstå att jag står för något man inte kan vara utan att hamna i samma kategori som de du uppfattar jag fördömer. DVs. du vill se mig i samma kätte som de religiösa, dvs. du vill förklara mig som en hycklare. Inte så märkvärdigt men det jag reagerar på är ditt insisterande av den saken utan att lyssna på vad jag försöker säga dig.
Jag är inte ateist för att jag INTE tror på Gud, jag är ateist för att jag SAKNAR tro på Gud. Det är två olika saker, men hittils har du inte velat förstå vad jag menar så vad kan jag göra? Jag grundar min förståelse på världen utifrån där jag lever och verkar och därigenom breddar jag mina kunskaper. Svårt att förstå eller?
Du verkar också sur för att jag utgår ifrån en viss position. Du uppfattar den kanske som en stridsposition, och visst kan den göra det. Den sticker ut, men vad är det för filosofer på detta forum som inte klarar av att hantera ämnen som sticker ut utan att behöva ojja sig om vad provokativt det hela är? Ge mig nåt riktigt att bita i istället för att försöka sparka undan benen på mig, låt oss återgå till ämnet.
Kiifen/ Jag tror att det ligger en del i det du säger. Jag skrev i tråden
http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... 2&start=15
Hovnarr gav också ett svar innan tråden dog.
PopJimmy/
Vi har som jag ser det två olika frågor här, som man måste hålla noga isär. För det första har vi frågan om vad ett idealt mänskligt liv är.
För det andra har vi frågan om hur psykologisk/psykiatrisk behandling ska gå till . Jag svarar på dessa frågor i ordning.
För det första handlar väl "självförverkligande" mycket om att få de mentala egenskaper vi önskat oss. T ex kanske vi önskat att bli av med vår tendens att lätt bli avundsjuka - självförverkligande innebär då att bli av med denna tendens "att bli den vi verkligen är". Hur ser du på en sån blid av självförverkligande? Men det handlar också om att anpassa den fysiska miljön efter våra syften, visst.
I grunden ser jag självförverkligandeidealet som nåt positivt: människan bör försöka ändra på sig själv och sin fysiska miljö för att få det bättre. Givetvis måste man ibland inse att vissa saker inte går att förbättra, men det finns ett apatiskt drag i den östliga, anti-självförverkligandetanken som jag inte gillar: man ska nöja sig med det som är, inte tänka för mycket, inte göra för mycket. Mot detta har vi den anglosaxiska, som du med all rätt kallar "liberala" uppfattningen - att människan kan och måste påverka sin situation. Jag är inte nån framträdande Nietzscheuttolkare men tror att du har rätt i att han snarare var på den anglosaxiska sidan i denna fråga. Liberalismen hänger också ihop med rationalismen: människan kan och bör förstå sig själv och sin omvärld.
Från att jag har ett "västligt" individideal följer emellertid inga specifika uppfattningar om behandlingsmetoder inom psykologi/psykiatri. Jag är öppen för allt som funkar. Jag är mycket intresserad av ämnet men det är ett av de knivigaste jag har stött på och jag har inte grävt tillräckligt djupt i det för att ha nån klar uppfattning om vilken typ av behandling som är bäst.
I en mening kan man säga att vissa vetenskaper närmar sig världen från ett förstapersonsperspektiv: t ex psykonanalys. Inom psykoanalys använder man psykologiska termer (tro, önskan, etc.), inte biologiska termer (serotonin, etc.). I nån mening tror jag dock att det är omöjligt att bedriva psykiatri/psykologi utan en förstapersonsförståelse. För en mycket intressant diskussion av detta, se Nagels "What is it like to be a bat?".
Intressant, men jag ser varken "agency" eller "communion" som ett ideal som du har ställt upp det.
Som jag förstår det menar Wilber att historien i detta avseende fortskrider med "tes" (agency) - "antites" (communion) -tes" -, osv. Men jag är mer för en syntes mellan agency och communion, manligt och kvinnligt. Jag ser varken den handlande men buffliga manliga principen eller den omhändertagande men självutplånande kvinnliga principen som ett ideal utan tror att det är möjligt att ta det bästa från båda världarna: att skapa en individ som är ett självständigt, handlande subjekt, men som ändå ser till andras hänsyn. Jag tycker att det finns tendenser till det idag: det finns kvinnor som är starka utan att ha förlorat det som var bra med den traditionella kvinnorollen; det hänsynsfulla, och det finns män som är omhändertagande utan att ha förlorat det som var bra med den traditionella mansrollen: det handlingskraftiga.
http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... 2&start=15
Jag och flera jag har pratat med menar att man kan dela in kristna i Sverige idag i två grupper:
1) Mänskor som är kristna eftersom de fötts in i en kristen milöj. Deras familj är kristen, etc.
2) Konvertiter, som ofta har nån form av personliga problem: de är ofta deprimerade eller dylikt. Det räcker naturligtvis inte med det; många deprimerade skulle aldrig bli kristna. Men jag tror att man det finns en mycket större chans att man vänder sig mot religionen om man har nån form av personliga problem. Anledningen att jag är döpt och konfirmerad katolik är att min mormor konverterade, och hon har problem så det räcker, för att ta ett exempel.
Men det lilla jag känner hovnarr, och de få utsagor han gjort om sig själv, så verkar detta inte stämma på honom iaf. Min analys kan iofs vara felaktig och fördomsfull mot de kristna, ber om ursäkt i så fall. Det är iaf de tankar jag haft.
Hovnarr gav också ett svar innan tråden dog.
PopJimmy/
Vi har som jag ser det två olika frågor här, som man måste hålla noga isär. För det första har vi frågan om vad ett idealt mänskligt liv är.
För det andra har vi frågan om hur psykologisk/psykiatrisk behandling ska gå till . Jag svarar på dessa frågor i ordning.
I väst är det ultimata målet, som Maslow även pekat ut "Self-actualization", dvs att egot når fulländning i förhållande till yttre förhållanden, att egot utmärker sig själv, att individen bemästrar miljön. Därför är "självbild"/"självförtroende"/individualism etc ett sådant viktigt ämne i väst.
För det första handlar väl "självförverkligande" mycket om att få de mentala egenskaper vi önskat oss. T ex kanske vi önskat att bli av med vår tendens att lätt bli avundsjuka - självförverkligande innebär då att bli av med denna tendens "att bli den vi verkligen är". Hur ser du på en sån blid av självförverkligande? Men det handlar också om att anpassa den fysiska miljön efter våra syften, visst.
I grunden ser jag självförverkligandeidealet som nåt positivt: människan bör försöka ändra på sig själv och sin fysiska miljö för att få det bättre. Givetvis måste man ibland inse att vissa saker inte går att förbättra, men det finns ett apatiskt drag i den östliga, anti-självförverkligandetanken som jag inte gillar: man ska nöja sig med det som är, inte tänka för mycket, inte göra för mycket. Mot detta har vi den anglosaxiska, som du med all rätt kallar "liberala" uppfattningen - att människan kan och måste påverka sin situation. Jag är inte nån framträdande Nietzscheuttolkare men tror att du har rätt i att han snarare var på den anglosaxiska sidan i denna fråga. Liberalismen hänger också ihop med rationalismen: människan kan och bör förstå sig själv och sin omvärld.
Från att jag har ett "västligt" individideal följer emellertid inga specifika uppfattningar om behandlingsmetoder inom psykologi/psykiatri. Jag är öppen för allt som funkar. Jag är mycket intresserad av ämnet men det är ett av de knivigaste jag har stött på och jag har inte grävt tillräckligt djupt i det för att ha nån klar uppfattning om vilken typ av behandling som är bäst.
Vissa element i buddhismen går inte att ersätta med vetenskapen eftersom buddhismen närmar sig världen genom ett (idealistiskt) 1:a personsperspektiv då vetenskapen har ett 3:e p.p. Buddhismen har inte fokuserat på att konstatera objektiva fakta om (3;e p.p. dvs) yttervärlden utan konstatera fakta om medvetandets inre värld (dvs 1:a p.p, hur samer uppenbarar sig fenomenologiskt).
I en mening kan man säga att vissa vetenskaper närmar sig världen från ett förstapersonsperspektiv: t ex psykonanalys. Inom psykoanalys använder man psykologiska termer (tro, önskan, etc.), inte biologiska termer (serotonin, etc.). I nån mening tror jag dock att det är omöjligt att bedriva psykiatri/psykologi utan en förstapersonsförståelse. För en mycket intressant diskussion av detta, se Nagels "What is it like to be a bat?".
Stefan, nu när jag funderar på det, så tror jag inte att indvidens bekämpning av miljön endast går att skylla på Descartes mind/body split. Jag tror nog att det går att härledas till en maskulina principen som dyrkats i väst eller vad i Wilber i sin bok Sex, ecology and spirituality kallar "Agency" detta ställs i kontrast till "Communion" dvs den omhultande, femenina, kollektiva principen. Olika samhällen har olika stort fokus på dessa principer, och Wilber ger även exempel på hur dessa två principer byter av varandra. först är det starkt fokus på individens styrka (identiteten bygger på fysiska attribut), sen fokus på kollektiva lagar (eg kristendom, som förtrycker och begränsar våldsinpulserna, itentieen bygger på rollen i det kollektiva systemet), sen fokus på individuellt utrymme, frihet och jämförande förnuft (eg modernism, i kontrast mot nedtyngande, begränsande lagar, identiteten bygger på "självbild", "ego" en logisk konstruktion),
Intressant, men jag ser varken "agency" eller "communion" som ett ideal som du har ställt upp det.
Som jag förstår det menar Wilber att historien i detta avseende fortskrider med "tes" (agency) - "antites" (communion) -tes" -, osv. Men jag är mer för en syntes mellan agency och communion, manligt och kvinnligt. Jag ser varken den handlande men buffliga manliga principen eller den omhändertagande men självutplånande kvinnliga principen som ett ideal utan tror att det är möjligt att ta det bästa från båda världarna: att skapa en individ som är ett självständigt, handlande subjekt, men som ändå ser till andras hänsyn. Jag tycker att det finns tendenser till det idag: det finns kvinnor som är starka utan att ha förlorat det som var bra med den traditionella kvinnorollen; det hänsynsfulla, och det finns män som är omhändertagande utan att ha förlorat det som var bra med den traditionella mansrollen: det handlingskraftiga.
Det har du nog rätt i.Stefan skrev:men det finns ett apatiskt drag i den östliga, anti-självförverkligandetanken som jag inte gillar: man ska nöja sig med det som är, inte tänka för mycket, inte göra för mycket.
Ja, jag förstår vad du menar.I en mening kan man säga att vissa vetenskaper närmar sig världen från ett förstapersonsperspektiv: t ex psykonanalys. Inom psykoanalys använder man psykologiska termer (tro, önskan, etc.), inte biologiska termer (serotonin, etc.). I nån mening tror jag dock att det är omöjligt att bedriva psykiatri/psykologi utan en förstapersonsförståelse. För en mycket intressant diskussion av detta, se Nagels "What is it like to be a bat?".
Jag menade idealistisk i den bemärkelsen att den kontrar materialisktisk. se: http://www.filosofiforum.com/forum/viewtopic.php?p=29976Intressant, men jag ser varken "agency" eller "communion" som ett ideal som du har ställt upp det.
Jo, jag tror att det är Wilbers idé att de ska vara i balans. Jag tycker det också, men tenderar att överbetona den femenina aspekten dels eftersom jag är uppfostrad utan pappa och dels att jag genom det tycker att vi just nu har för lite fokus på den, och försöker därför överkompensera.Som jag förstår det menar Wilber att historien i detta avseende fortskrider med "tes" (agency) - "antites" (communion) -tes" -, osv. Men jag är mer för en syntes mellan agency och communion, manligt och kvinnligt. Jag ser varken den handlande men buffliga manliga principen eller den omhändertagande men självutplånande kvinnliga principen som ett ideal utan tror att det är möjligt att ta det bästa från båda världarna: att skapa en individ som är ett självständigt, handlande subjekt, men som ändå ser till andras hänsyn.
Jo, visst finns det positiva tendenser, men vissa tycker nog att det går lite väl sakta. Sen så tycker jag att det är lite tråkigt av vissa stör sig mycket på extrema feminister (speciellt eftersom de helt enkelt bara förespråkar den andra extremen) men jag tycker att dessa typer av fenomen bara är yttringar av en naturlig obalans. Och jag tycker att saker borde gå snabbare. Fast vad jag tycker är ju inte speciellt avgörande för någonting.Jag tycker att det finns tendenser till det idag: det finns kvinnor som är starka utan att ha förlorat det som var bra med den traditionella kvinnorollen; det hänsynsfulla, och det finns män som är omhändertagande utan att ha förlorat det som var bra med den traditionella mansrollen: det handlingskraftiga
Kiifen skrev:Du verkar också sur för att jag utgår ifrån en viss position. Du uppfattar den kanske som en stridsposition, och visst kan den göra det. Den sticker ut, men vad är det för filosofer på detta forum som inte klarar av att hantera ämnen som sticker ut utan att behöva ojja sig om vad provokativt det hela är?
Ingen fara Kiifen. Jag tycker det är underhållande med tillspetsade formuleringar men ställer mig rätt undrande till att du blir förvånad över reaktionerna. Jag återkommer med kommentarer om det övriga senare men en av mina frågor undvek du att besvara:
Hur tolkar du detta?
Och ja, jag kan hålla med om att ett behov av metafysiska föreställningar tyder på en brist. Behov av materiell välfärd tyder också på en brist. Törsten efter kärlek, sinnesnjutningar och t.o.m. längtan efter frihet från fysisk smärta är alla tecken på brister.
Man is the missing link between primitive apes and civilized human beings.
- Konrad Lorenz?
- Konrad Lorenz?
Sjukdomedagen
Så skönt att tråden återgått till en sådan saklig och frukbärande ton som Kiifen, PopJimmy, Stefan, Luipa m.fl. efterfrågade.
Trådens huvudtema har ju varit religionens koppling till eventuella sjukdomstillstånd. Några citat som belyser detta:
Till skillnad från den uppfattning som många för fram här skulle jag inte göra någon egentlig skillnad mellan den "andliga upplevelsen" och den "psykotiska upplevelsen". Bägge dessa handlar om någon slags teoribildning kring en extraordinär upplevelse. Istället för att tala om att den psykotiska upplevelsen feltolkas till en andlig, eller att den andliga feltolkas till en psykotisk, är det mer fruktbart att göra bedömningen utifrån vad upplevelsen får för konsekvenser.
Vad är skillnaden mellan s.k. tvångstankar såsom att man måste kolla spisen 6 ggr innan man går hemifrån, och att man måste skaka hand varje gång man träffar nån? Min syster är precis färdig psykolog, och vi har ofta pratat om var gränsen mellan sjukdomligt/stört och friskt beteende (t.ex. "tvångsmässighet") dras. Regeln är enkel - medför särdraget en ogynnsam beteendeförändring så är det en störning. Att vara lite rädd för höjder är således ingen störning, men att vara så rädd för höjder att man undviker Eiffeltornet på semestern är det. Därefter finns förstås allt ökande grader av störningar där t.o.m. en trottoarkant kan upplevas som ett oöverstigligt hinder.
Varför inte anamma ett liknande perspektiv på de s.k. andliga upplevelserna? Att någon gång se i syne eller "höra sin inre röst" osv drabbar nog de flesta, även om sådana upplevelser i dagsläget hanteras som tillfälliga systemfel i hjärnan, allt enligt gängse teoribildning. Inget konstigt med det alltså. Men om synerna, rösterna eller verklighetsuppfattningen generellt blir så besvärande att den hindrar en att leva ett normalt liv, då kan man med fog tala om störning eller sjukdom. Märk väl att vi här inte säger något om upplevelsernas eventuellt materiella eller andliga grund. Det må mycket väl vara så att det faktiskt är demoner som besätter den drabbade, men sjuk blir han likväl. Tillståndets ursprung är enbart intressant ur behandlingshänseende (dvs om vi ska tillkalla exorcist eller psykiatriker efter att tvångströjan säkrats).
Min tanke kring trådens huvudtema är alltså att en ändrad klassificering av vad vi kan kalla märkliga upplevelser inte tillför just någonting. Jag tror nämligen inte att det finns något sådant som psykiatriska fenomen eller andliga fenomen. Jag tror att det finns fenomen. Sen kan man anamma olika perspektiv, men då bör man minnas att begränsning till enbart ett perspektiv är att frivilligt begränsa sig till en bråkdel av sanningen - vilket ibland kan vara nödvändigt.
Det här är intressant! Det är alltså möjligt att bilda sig en sammanhängande teori/hypotes som utesluter en, låt oss kalla det, andlig verklighet. Det är också möjligt att bilda sig en koherent, rimlig, följdriktig teori/hypotes som innefattar en andlig verklighet. Kiifen själv kanske inte tagit sig det omaket, men många andra begåvade människor före honom har gjort det. (Ingen av dessa metafysiska huvudfåror kan förstås vederläggas genom fysiken). Utifrån bägge teorier kan man varsebli ett behov hos den Indienfarande, även om man kommer att ha olika förståelser för det behovet. Ffa om man ser ett sånt behov som något högt eller lågt i människan.
Vilket är ett av huvudskälen till att psykoanalysens ställning som vetenskap är starkt ifrågasatt. Det västerländska vetenskapliga idealet är ffa Observatören.
Det skulle man ju tro. I så fall är det ju intressant att fundera på vilken sorts psykiatri/psykologi vi får när vi förnekar oss ett förstapersonsperspektiv, eller i varje fall lägger den absoluta tonvikten på observerbarhet (egentligen: när vi skiljer skarpt på observerbarheten och förstapersonsperspektivet (jfr Descartes)).
Så vackert!
Kanske tyder även bristen på metafysiska föreställningar på en brist? Den metafysiska föreställningen (vare sig den är teistiskt, ateistiskt, vetenskapligt, religiöst el.dyl grundad) tyder väl snarare på en brist som tillgodosetts, alltså en icke-brist. Upplevelsen av att man är älskad tyder väl mindre på törst efter kärlek än just att man är älskad! Upplevelsen att inte vara älskad, däremot, tyder på en brist - i detta fall på kärlek.
Att konstatera att törsten efter kärlek tyder på en brist är ju inget annat än att konstatera att törsten efter kärlek tyder på en törst efter kärlek. Men vad tyder den törsten på? Är det samma törst som får vissa att sträva efter materiellt välstånd? Är fler prylar ett substitut för kärlek eller är kärlek ett substitut för fler prylar?
Om man önskar definiera något slags urbehov kan man fundera om dess ultimata tillfredsställelse verkligen skulle leda till en utopi. Om det högsta vore mänsklig lycka, då måste ju idealet vara att få morfin intravenöst i ökande grad upp till dödlig dos. Är det materiellt välstånd så vinner väl den som har flest prylar när han dör! Är det kärlek blir det kanske lite mer komplicerat... folk är ju så oense och samtidigt så rörande överens om vad den där kära leken är för något.

Trådens huvudtema har ju varit religionens koppling till eventuella sjukdomstillstånd. Några citat som belyser detta:
Skogsälvan skrev:Ja, själva psykosdiagnosteringen är ju ett kapitel för sig - minst sagt... Här har vi en psykos om vi har haft en kundaliniupplevelse, det klaffar inte med systemet och den allmänt ertagna världsbilden ju. Men att avgöra hur det ligger till e g e n t l i g e n - det är inte lätt!
PopJimmy skrev:enligt vissa det finns det å ena sidan psykoser å andra sidan "religiösa", "mystiska", "peak experiences" upplevelser av "cosmic consciousness"
Kiifen skrev:Jo, samma här, jag har också varit med om märkliga saker. Jag skulle gärna tro att de berodde på saker utanför mig själv men jag vet ju inte det. Det enda jag kan säga än så länge om dom upplevelserna är att dom hade sitt ursprung hos mig, det är min "arbetshypotes" och jag behåller den tills motsats bevisas.
Till skillnad från den uppfattning som många för fram här skulle jag inte göra någon egentlig skillnad mellan den "andliga upplevelsen" och den "psykotiska upplevelsen". Bägge dessa handlar om någon slags teoribildning kring en extraordinär upplevelse. Istället för att tala om att den psykotiska upplevelsen feltolkas till en andlig, eller att den andliga feltolkas till en psykotisk, är det mer fruktbart att göra bedömningen utifrån vad upplevelsen får för konsekvenser.
Vad är skillnaden mellan s.k. tvångstankar såsom att man måste kolla spisen 6 ggr innan man går hemifrån, och att man måste skaka hand varje gång man träffar nån? Min syster är precis färdig psykolog, och vi har ofta pratat om var gränsen mellan sjukdomligt/stört och friskt beteende (t.ex. "tvångsmässighet") dras. Regeln är enkel - medför särdraget en ogynnsam beteendeförändring så är det en störning. Att vara lite rädd för höjder är således ingen störning, men att vara så rädd för höjder att man undviker Eiffeltornet på semestern är det. Därefter finns förstås allt ökande grader av störningar där t.o.m. en trottoarkant kan upplevas som ett oöverstigligt hinder.
Varför inte anamma ett liknande perspektiv på de s.k. andliga upplevelserna? Att någon gång se i syne eller "höra sin inre röst" osv drabbar nog de flesta, även om sådana upplevelser i dagsläget hanteras som tillfälliga systemfel i hjärnan, allt enligt gängse teoribildning. Inget konstigt med det alltså. Men om synerna, rösterna eller verklighetsuppfattningen generellt blir så besvärande att den hindrar en att leva ett normalt liv, då kan man med fog tala om störning eller sjukdom. Märk väl att vi här inte säger något om upplevelsernas eventuellt materiella eller andliga grund. Det må mycket väl vara så att det faktiskt är demoner som besätter den drabbade, men sjuk blir han likväl. Tillståndets ursprung är enbart intressant ur behandlingshänseende (dvs om vi ska tillkalla exorcist eller psykiatriker efter att tvångströjan säkrats).
Min tanke kring trådens huvudtema är alltså att en ändrad klassificering av vad vi kan kalla märkliga upplevelser inte tillför just någonting. Jag tror nämligen inte att det finns något sådant som psykiatriska fenomen eller andliga fenomen. Jag tror att det finns fenomen. Sen kan man anamma olika perspektiv, men då bör man minnas att begränsning till enbart ett perspektiv är att frivilligt begränsa sig till en bråkdel av sanningen - vilket ibland kan vara nödvändigt.
Kiifen skrev:Vissa människor åker till Indien för att hitta sig själva, jag står brevid och fattar ingenting. Möjligen står dom bara inte ut med hur dom redan är tänker jag. Kan jag bevisa det? Inte riktigt. Jag kan formulera en hypotes och peka på saker som gör att hypotesen blir rimlig, jag kan också föra ett resonemang om att det är så det kan förhålla sig.
Det här är intressant! Det är alltså möjligt att bilda sig en sammanhängande teori/hypotes som utesluter en, låt oss kalla det, andlig verklighet. Det är också möjligt att bilda sig en koherent, rimlig, följdriktig teori/hypotes som innefattar en andlig verklighet. Kiifen själv kanske inte tagit sig det omaket, men många andra begåvade människor före honom har gjort det. (Ingen av dessa metafysiska huvudfåror kan förstås vederläggas genom fysiken). Utifrån bägge teorier kan man varsebli ett behov hos den Indienfarande, även om man kommer att ha olika förståelser för det behovet. Ffa om man ser ett sånt behov som något högt eller lågt i människan.
Stefan skrev:I en mening kan man säga att vissa vetenskaper närmar sig världen från ett förstapersonsperspektiv: t ex psykonanalys.
Vilket är ett av huvudskälen till att psykoanalysens ställning som vetenskap är starkt ifrågasatt. Det västerländska vetenskapliga idealet är ffa Observatören.
Stefan skrev:I nån mening tror jag dock att det är omöjligt att bedriva psykiatri/psykologi utan en förstapersonsförståelse.
Det skulle man ju tro. I så fall är det ju intressant att fundera på vilken sorts psykiatri/psykologi vi får när vi förnekar oss ett förstapersonsperspektiv, eller i varje fall lägger den absoluta tonvikten på observerbarhet (egentligen: när vi skiljer skarpt på observerbarheten och förstapersonsperspektivet (jfr Descartes)).
Stefan skrev:Jag ser varken den handlande men buffliga manliga principen eller den omhändertagande men självutplånande kvinnliga principen som ett ideal utan tror att det är möjligt att ta det bästa från båda världarna: att skapa en individ som är ett självständigt, handlande subjekt, men som ändå ser till andras hänsyn. Jag tycker att det finns tendenser till det idag: det finns kvinnor som är starka utan att ha förlorat det som var bra med den traditionella kvinnorollen; det hänsynsfulla, och det finns män som är omhändertagande utan att ha förlorat det som var bra med den traditionella mansrollen: det handlingskraftiga.
Så vackert!
Luipa skrev:Och ja, jag kan hålla med om att ett behov av metafysiska föreställningar tyder på en brist. Behov av materiell välfärd tyder också på en brist. Törsten efter kärlek, sinnesnjutningar och t.o.m. längtan efter frihet från fysisk smärta är alla tecken på brister.
Kanske tyder även bristen på metafysiska föreställningar på en brist? Den metafysiska föreställningen (vare sig den är teistiskt, ateistiskt, vetenskapligt, religiöst el.dyl grundad) tyder väl snarare på en brist som tillgodosetts, alltså en icke-brist. Upplevelsen av att man är älskad tyder väl mindre på törst efter kärlek än just att man är älskad! Upplevelsen att inte vara älskad, däremot, tyder på en brist - i detta fall på kärlek.
Att konstatera att törsten efter kärlek tyder på en brist är ju inget annat än att konstatera att törsten efter kärlek tyder på en törst efter kärlek. Men vad tyder den törsten på? Är det samma törst som får vissa att sträva efter materiellt välstånd? Är fler prylar ett substitut för kärlek eller är kärlek ett substitut för fler prylar?
Om man önskar definiera något slags urbehov kan man fundera om dess ultimata tillfredsställelse verkligen skulle leda till en utopi. Om det högsta vore mänsklig lycka, då måste ju idealet vara att få morfin intravenöst i ökande grad upp till dödlig dos. Är det materiellt välstånd så vinner väl den som har flest prylar när han dör! Är det kärlek blir det kanske lite mer komplicerat... folk är ju så oense och samtidigt så rörande överens om vad den där kära leken är för något.

Återgå till "Religion och andlighet"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 19 och 0 gäster

