Religion är en neurotisk störning

[miles davis]

Ska inte själva metoden vara kritiken?
Men visst, för att det ska vara religiöst så ska det väl antagligen också finnas en separation dessa emellan.

[miles davis]

Jag har visserligen inte läst någonting av vad som har skrivits här, men jag antar att hela ursprungsfrågan egentligen faller tillbaka på vad begreppet religiös innebär.

[Kiifen]

Nej det gör det inte. Det handlar istället om varför vissa människor blir religiösa, eller allmänt börjar tro på saker som ligger utanför det rimligas gränser. Ta t.ex. personlighetsstörningarna schizoid och schizotyp. Eller paranoiker. Så länge som sjukdomen är aktiv så får dom konstiga tankar i huvudet som dom känner sig antingen tvugna att lyda, eller så är dom övertygade om tankarnas 201%-iga sanningshalt.

hovnarr

haha, jaja... jag tycker det är uppenbart vilken typ av religiositet jag talar om. Det är inte "spekulationsreligiositet", det är inte djupsnack med en öl i handen.

Jag har faktiskt redan sagt att religiositet, eller snarare den specifika nervsjukan som ger upphov till en hysterisk religiositet, utnyttjas av makten. Det är en för härskarteknikens stora ynnest att människan är psykologiskt sårbar och att hon lätt kan reduceras ner till intellektuella nivåer som närmast liknar ett djurs.

Detta visar sig i att människor som växt upp som slavar (ja, slaveri existerar fortfarane) har ett intellekt som är ungefär på samma nivå som en fyraåring. Att leva under konstanta hot om diverse det ena eller det andra, är skadligt, men det är skadligt på ett sådant sätt att det går att utnyttja av de som vill ha total dominans över en annan människa.

Att sätta de normala tankebanorna ur spel och att inducera en inre konflikt i människor är ett typiskt knep jag varit med om att personer med religiösa motiv har använt sig av för att föra över sin religion på andra. Det handlar om manipulation för att underminera den egna förmågan genom att skapa en intern självutplåning hos individen. Detta kan ske via subtila argument, med hot, med irrationellt beteende, med logik eller med att vara direkt hotfull eller bara spydig och arrogant.

Det räcker faktiskt att jag kritiserar religiositeten så flyger hundarna på mig, det är inte något jag störs av mer än att jag blir irriterad över de toch tycker det är synd att det måste vara så. Det hela är försök till att kroka fast i en persons redan existerande osäkerheter och leda denne vidare mot vad den religiöse anser vara det enda korrekta svaret: total underkastelse - en ide, ett ideal, en uppfattning, värderingar, osv.

Detta är en härskarteknik, det är en manipulationsteknik som jag sett använts många gånger och som faktiskt fungerar. För många människor är redan osäkra - på sig själva, på omvärlden, på sin egen världsuppfattning, på sitt eget omdöme, osv. Detta utnyttjas skandalöst och hänsynslöst av många religiösa.

"Hearts and minds" min vän... och det jag kritiserar är en äcklande perversitet av det som inte borde få finnas. Tyvärr gör det det och därför måste man utbilda sig om saken.

[hovnarr]

Kiifen: Att det finns verkliga exempel på den bild du målar upp i ditt senaste inlägg har jag lätt att tänka mig. Den kausala kedja du beskriver nu senast är dock annorlunda än den du började skissera på. Här är det människor i en maktposition som önskar utöka sin makt. Har man den inställningen från början står naturligtvis flera medel till buds - religionen är ett av dem, politik en annan. Eller ren fysisk förslavning genom vapenmakt.

Trots att religionen alltså kan användas - och än idag används - till att "kuva folket" är det inte så att alla blir troende för att få ökad makt. Det tror jag vi klarlagt. Lydnad, konformitet, auktoritet och individualism är varken bra eller dåliga företeelser - det beror på det bakomliggande syftet, enligt vad Luipa beskriver ovan.

[Luipa]

Ska inte själva metoden vara kritiken?

Jag ser det som att kritik av såväl sig själv som läran är en del av metoden men inte att den delen av metoden ska praktiseras hela vägen ut, alltid. Det finns en punkt varefter kritiken bör klinga av för att ta en paus eller t.o.m. helt upphöra. Men obs. det är enbart så jag personligen ser det.

Jag har visserligen inte läst någonting av vad som har skrivits här, men jag antar att hela ursprungsfrågan egentligen faller tillbaka på vad begreppet religiös innebär.

Det ligger mycket i det. Och definierar man då religiös som kuva eller bli kuvad så blir trådtiteln begriplig men dialogen å andra sidan väl enkelspårig och kanske inte så verklighetsanknuten.

Hovnarr Man tackar man tackar! Jag tyckte mitt inlägg var för pratigt men orkade inte redigera. Vissa delar var jag nöjd med iallafall och kul att du också uppskattade de/den.

[the shaggs]

Kiifen, vad som är rimligt eller ej beror ju helt på sammanhang (och nej, jag försöker inte relativisera saker och ting här utan jag tror faktiskt, personligen, att det finns en specifik logik att följa). Det finns alltid en dominerande kultur som sätter reglerna, och orimligheterna utgår från detta.

Jag skulle nog snarare påstå att det är just underlydnaden, undanflykten som har något att göra med neurotiska störningar, och att detta väldigt ofta tangerar det vi kallar religiositet - dock skulle jag inte påstå att religion per automatik behöver innebära psykiska och fysikaliska rubbningar.
Man skulle nog kunna säga att det handlar om en personlig religiositet kontra en kulturell sådan.
En aktiv religiös galning ala Kierkegaard har antagligen ett antal störningar, medan min farfarsfarfarsfar som (antagligen) trodde på gud - på grund av brist på andra alternativ - i den dåtidens bondesamhälle inte hade några.

[the shaggs]

Det jag skrev kanske har sagts förut, men skitsamma.

/The Shaggs, f.d miles davies (orkade inte med stavfelet)

[Luipa]

Med risk för att peta i getingboet.

Jag är inte ateist för att jag INTE tror på Gud, jag är ateist för att jag SAKNAR tro på Gud. Det är två olika saker

Jag kallade dig implicit ateist i den bemärkelsen susning.nu definierar fenomenet: Ateister kan delas upp i implicita ateister, de som inte tror på gud men inte gör någon stor sak av det, respektive explicita ateister som aktivt förnekar existensen av någon gud. En annan vanlig indelning är svaga (negativa) ateister som saknar övertygelsen att gud finns och starka (positiva) ateister som är övertygade om att det inte finns någon gud.

Efter ditt förtydligande verkar du snarare hamna i kategorin svag/negativ ateist. Men å andra sidan läste jag att du bekänner dig till en metafysisk materialism och om så verkligen är fallet borde du faktiskt tro att gud inte finns. Korrigera mig gärna.

Så på följdfrågan, tror du att Gud inte finns blir ditt svar 'ingen åsikt'. Korrekt uppfattat? Men å andra sidan kan väl gud knappast finnas enligt en materialistisk världsbild?

Du säger att jag inte förstår dig och det är sant, jag förstår dig inte och bl a därför ställer jag följdfrågor och använder min uppfattning om dina egna åsikter som exempel. Anser du att s.k. starka ateister lider av en neurologisk störning av samma slag som tvärsäkra teister?

// aouch

[Kiifen]

Luipa

Okej när du ställer fårgan så blir det tydligare vad du menar. Ja det finns även de som är övertygade intill att bli rättshaverister vad gäller motsatsen. Naturligtvis. Och visst, de skulle kunna ha neurotiska stöärningar också. Jag menar, ifall man inte har någon utomliggande anledning att vara tvärtemot och militantiskt i sin uppfattning, sk. rättshaverism, så ser jag det också som ett symptom på neurotisk störning. Visst. Sen finns det ju alltid tider då man är tvungen att draq sitt svärd och försvara sig, och det kan inte klassas som en störning, tvärtom. Men krig leder alltid bort från känsla, förnuft och acceptans för det mystiska. I krig behöver man absolut tydlighet, absoluta begrepp, absoluta teorier. Ingen får tveka om vad som gäller. Ibland är det nödvändigt, men att ha det som en grundläggande ansats är destruktivt för all man gör.

Jag kanske kan klassas om negativ ateist, men jag tycker inte alltid om att bolla med sådana begrepp för det blir så lätt fokus på just ordet "ateist" med allt vad det innebär för den andre parten och inte för mig som försöker att förklara mig. Många religiösa har en mycket negativ inställning till dem som kallar sig ateister och ibland utnyttjar jag gärna deras hysteri mot dem i den frågan. Om det nu inte är så att någon genuint vill veta vad jag tänker och tror så får dom tro vad dom vill. Vill man lära känna någon får man helt enkelt vara försiktig med vilka etiketter man sätter på varandra.

Jag upplever att filosofin alltförofta stagnerar i ett bollande av begrepp snarare än att det verkligen leder någonvart. Det behöver såklart inte ligga en neurotisk störning bakom det, men det ligger defenitivt en ovilja att förstå och vara öppen för att lära sig något nytt. För neurotikern så är det obehagligt att släppa in nya idéer, eller ändra på något i sin livsföring, för det blir alltför hotfullt. Därför så kritiserar jag religiositet som en neurotisk störning. Många personer jag pratat med på nätet som haft nitisk tro är omöjliga att lära känna. De vill att man ska vara som dom för att de ska kunna acceptera en. Oliktänkande göre sig icke besvär för dem ... tyvärr egentligen, för det är exakt vad de behöver. Fast å andra sidan kan de ju alltid argumentera att jag inte accepterar dom eftersom jag inte är som dom. Det är det ironiska i att vara krigisk i sina uppfattningar, det bara eskalerar till absurditet och blir till fiendskap där det inte skulle behöva vara någon.

...

Jag undersöker möjligheten i en materiell andlighet och metafysik, visst. Det betyder inte att jag måste tro på Gud, så som Gud traditionellt beskrivs som en gestalt av rent ljus och perfektion. Faktum är att jag tror att det är när man börjar att intellektualisera det metafysiska som man hindrar sig själv från att få insikt om det. Idealism är för mig inget annat än en extrem intellektualisering av tillvaron. Materialismen erkänner osäkerhet, skuggor, otydligheter, mysterier, formlöshet såväl som form, mjukhet såväl som hårdhet (fast naturligtvis anklagar idealister ofta realisterna för att vara motståndare till mystik).

Du känner säkert till att till medeltiden så var människornas världsbild allt annat än mystisk. Den var arrengerad i en strikt och tydlig hierarkisk ordning som inte gav minsta utrymme för mystik överhuvudtaget. Allting från Gud ner till människornas, djurens, plantornas, mineralernas och demonernas välrdar var noggrant kategoriserade och ordnade, ala Linné i en universal ordning (Se hierarchy of being).

Så vad är den materialistiska andligheten, vad går den ut på? Hittils förstår jag den som att man efterhand lär sig om existensens villkor... det är inget man bara läser i en bok. Jag förnekar inte det andliga men jag förnekar det kristna och det hebreiska budskapet (eftersom det går ut på att fördöma livet här), jag förhåller mig skarpt kritisk till alla slags idealistiska synsätt, och särskilt då solipsism.

Om du vill hitta mig filosofiskt så kan du kolla på Epikureanismen som ligger mig väldigt nära. Den liknar stoicismen men jag håller inte med om stoicismens ideal om sträng självdisciplin. Men Epikureanismen är för mig bara en liten bit av vad jag ser, naturligtvis. Även taoismen tycker jag om, men jag bekänner mig inte till någon av lärorna... man behöver faktiskt inte göra det heller. Om någon skulle säga till mig att man måste ha en tydlig formulering av vad man tror och står på så tror jag att den personen inte kan vara särskilt intressant att diskutera med.

[Luipa]

Faktum är att jag tror att det är när man börjar att intellektualisera det metafysiska som man hindrar sig själv från att få insikt om det.

Intressant, jag håller delvis med. Vi kan nog enbart nå insikt när vi låter intellektet vila om så bara för ett ögonblick. Men OBS, du tror alltså att det går att få insikt om metafysiska förhållanden?

Så vad är den materialistiska andligheten, vad går den ut på? Hittils förstår jag den som att man efterhand lär sig om existensens villkor... det är inget man bara läser i en bok.

Håller delvis med. Att lära sig genom att reflektera och analysera över de egna erfarenheterna, den metoden tror jag är oersättlig.

Jag upplever att filosofin alltförofta stagnerar i ett bollande av begrepp snarare än att det verkligen leder någonvart.

Praktiseras filosofi genom dialog och diskussion måste de inblandade parterna vara överens om betydelsen av de olika begreppen, annars blir det enbart goddag yxskaft. När jag följer många trådar här på forumet känns det ibland tydligt hur skribenterna talar förbi varandra pga att de lägger olika mening i samma ord. Fruktbara diskussioner kräver bl a tålamod och utredande av begrepp. I denna tråd är jag t ex rätt säker på att jag, Hovnarr och PopJimmy menar en sak med religion emedan du menar något annat. Är det konstigt att vi kolliderar?

Många religiösa har en mycket negativ inställning till dem som kallar sig ateister och ibland utnyttjar jag gärna deras hysteri mot dem i den frågan.

Vissa religiösa kanske är trötta på att bli kallade för neurotiska, är det så konstigt? Och vissa ateister ses säkert av flera religiösa som ytliga. Vilken underbar jordmån för en genuin dialog .

Vill man lära känna någon får man helt enkelt vara försiktig med vilka etiketter man sätter på varandra.

Så sant, med etiketter kommer ofta fördomar typ religiös = neurotisk eller ateist = ytlig.

För neurotikern så är det obehagligt att släppa in nya idéer, eller ändra på något i sin livsföring, för det blir alltför hotfullt. Därför så kritiserar jag religiositet som en neurotisk störning.

Skulle du kunna tänka dig att omvärdera religiös praktik? Skulle du kunna tänka dig att det finns former av religiöst utövande som är ett uttryck för mental hälsa istället för ohälsa?

...men jag bekänner mig inte till någon av lärorna... man behöver faktiskt inte göra det heller.

Håller med att man inte behöver bekänna sig till ett system.

luipa

[Kiifen]

Intressant, jag håller delvis med. Vi kan nog enbart nå insikt när vi låter intellektet vila om så bara för ett ögonblick. Men OBS, du tror alltså att det går att få insikt om metafysiska förhållanden?

Vill poängtera att det är idealismen som är ivägen. Materialismen (åtminstone min materialism) har ju den fördelen att den inte lägger krokben för sig själv genom att inte göra några anspråk att veta något om det metafysiska. Man skulle lite tillspetsat kunna säga att det är religiositeten som är ivägen för insikten.

Det är skillnad mellan tro och tro. Freud skrev t.ex. i "En illusion och dess framtid" att religiösa föreställningar är illusioner. Han gör dock åtskillnad mellan illusioner och felaktigheter. En felaktighet kan vara som han skrev att Aristotle trodde att maskar uppstod i ruttnande kött. Religion (eller rasism) är illusioner just för att de grundar sig på önsketänkande. Att man ska få komma till paradiset, eller att man är högre stående än andra raser, eller att ens fiender ska brinna i helvetet, osv.

Personligheterna jag talar om i den här tråden kan inte ta emot kritik gällande deras åsikter, just för att de handlar i grunden om oerhört djupa önskningar. De reagerar därför med starka skyddsbeteenden. De bli förbannade, de hånar, de byter snabbt ämne, de beter sig likgiltigt och de spelar med.

Jag varken tror eller inte tror angående det metafysiska. Jag har inte tagit någon ställning angånde det, för vad finns det att ta ställning för egentligen? Det är som att fråga "tar du ställning för eller emot det oförklarliga?".

Ibland hoppas jag på att det finns något transcendentalt och ibland vill jag inte alls höra talas om sådana påståenden. Min "tro" är lika föränderlig som meningslös angånde detta. Det gäller att ibland kunna skilja mellan hur man vill att det ska vara och hur det faktiskt är.

Idag kände jag t.ex. att det är orimligt att jag skulle via intellektet eller ens hjärnan kunna förstå detta. Jag kände att jag egentligen bara för en inre dialog... HUR övertygande denna inre del av mig än spelar Gudomlig. Det är bara jag här och inget mer. Jag förnimmer inget mer än så(förutom sinnesintrycken givetvis) och inget mer än så är nödvändigt heller eller.

Jag är anti-essentialist, av både personliga och filsofiska anledningar. Jag anser att det inte finns någon absolut grund eller essens i tillvaron. Det finns inget spöke i maskinen och det finns inget absolut "bakom" eller inuti objekten. Känslor, medvetande, intellekt och personlighet är resultat av hur organismen är uppbyggd. Alltså kombinationer av element i tillvaron. Men vad är elementen gjorda av? Vad är deras ursprung? Varför tillåter de medvetande då de uppnått en viss komplexitet? Vem vet? Måste man verkligen besvara dessa frågor?

Religiositet, precis som personlighet, är något man har och utvecklar som ett skydd i en tillvaro som skulle vara hotfull eller destruktiv utan dem. Personlighet har man för att hantera det sociala och religiositet har man för att hantera de mer generella existentiella otryggheterna. Jag skulle likagärna ha kunnat utveckla en personlighet som vore mångmiljonär och polygamist, men så blev det inte... inte än iallafall.

Att vara neurotiker är att ha fastnat i ett sätt att vara på, det är ungefär som ett tvångstillstånd. En tvångsföreställning och ett tvångsbeteende. På det viset är vi alla mer eller mindre neurotiska. Vi skulle ju kunna ha mer belönande personligheter, men avstår just för att det känns oerhört skrämmande. På samma sätt blir det för den religiöse. Att göra sig av med religionen vore som att skära hjärtat ur bröstkorgen. Ändå måste man avbryta religiositeten eftersom det handlar om vanföreställnignar som i längden enbart håller en fången.

Kolla gärna på Wikipedia om "Future of an illusion".

[PopJimmy]

Marx, Freud och Russel i all ära. Men alla lider av den "morderna sjukdomen", dvs tron på att världen är en mekanisk maskin.

Deras kritik rör sig i första hand mot Kristendomen som politisk/makt institution och de mekanismer hos människor som får människor att falla offer för detta, och inte mot alla former av "religiöst utövande" och deras kritik är inte ens i närheten av det område mysticism och de mystiska traditionerna undersöker.


På många plan fattade Marx aldrig Hegel, Freud aldrig Jung och Russel aldrig Whitehead. Det betyder inte att alla deras insiker och deras kritik av de systematiserade delarna av "religion" på något sätt är ovidkommande. Problemet är bara att de tror att de kritiserar alla former av "religöst utövande", vilket är helt uppåtväggarna galet.


Det många inte insett är att antalet mystiker inte stannar vid överdrivet uppenbara fall som: Jeusus, Buddha, Moses, Krishna, Lao Tzu, Padmasambhava, Hui Neng, Milarepa, al Hallaj, Shankara, Lady Tsogyal, St. Teresa, o.s.v. utan att många av de största filosoferna, vetenskapsmännen, pykologerna och konstnärerna har påfallande mystiska inslag.

Filosofer and psykologer med stora mystiska element innefattar (för att ge den kortaste möjliga listan): Platon, Sokrates, Hegel, Schopenhauer, Schelling, Whitehead, Wittgenstein, Berkeley, Emerson, Thoreau, Eckhart, Husserl, Heidegger, Augustine, Kierkegaard, Carl Jung, Abraham Maslow, och William James.

Många som inte har inblick i vad mysticism innebär, ser dock inte den större bilden.

Och vetenskapsmän som explicit definerat sig själva som att ha mystiska eller transcendentala sympatier: Newton, Kepler, Einstein, Heisenberg, Schroedinger, de Broglie, Planck, Pauli, Eddington, och detta är bara fysikerna. Är det inte paradoxalt? Många av de största fysikerna hyser tvivel till den mekaniska världsbilden. Egentligen inte alls konstigt. De som verkligen undersöker fysik inser ofta hur naivt det är att reducera livet till matematiska formler.


SenäÄr alla religioner absolutistiska? Nej...

But, as we’ve already seen, most pop religions (and science today is a pop or exoteric religion for millions) tend to be overtly or covertly absolutist and monolithic.

There is, however, one major exception to the common absolutist trend in religion. Paradoxically, it is mysticism. Precisely because the mystics claim that absolute spirit cannot be put into words, concepts, or doctrines of any sort whatsoever, mysticism has no dogmas, no formalism that is claimed to be the best or only way to describe reality. Quite the contrary, most mystics consistently maintain that reality is greater than any description or method that we might try to use to capture it, and that it is in fact our very compulsion to conceptualize and categorize reality that gets us into difficulties in the first place. One of the worse mistakes we can make, according to Buddhism, is called drista in Sanskrit; it means "dogmatic beliefs."

For just that reason, the mystics historically have been the most tolerant of peoples.

It is mysticism’s "ineffability," then, that has historically saved it from dogmatic wars and worse. In the most popular lay sutra in Asia, when the teacher is asked what absolute reality is, he responds only with silence. The mystics tended to follow Abraham Lincoln’s maxim: "Better to remain silent and let people suspect you are a fool, than to open your mouth and remove all doubt."

As Lao Tzu put it, "Those who know don’t speak; those who speak don’t know."

[miles davis]

På många plan fattade Marx aldrig Hegel, Freud aldrig Jung och Russel aldrig Whitehead.

Det skulle vara intressant att höra en utveckling av detta, jag är personligen mest intresserad av vad Marx aldrig fattade hos Hegel, men de andra är (var) också trevliga.
Det kanske hör till en annan tråd dock.

[Kiifen]

PopJimmy

Att man är materialist/fysikalist eller realist betyder inte att man har en mekanistisk syn på verkligheten, faktiskt. Inom vetenskapen så talar man aldrig om sakernas "sanna" eller "egentliga" natur, sakernas "essens" och så vidare. För det är nämligen IDEALISM att göra så.

Tänk dig själv om det skulle stå såhär i en vetenskaplig rappot; "Vetenskapsman X har till slut kommit fram till att i grunden är hela existensen mekanisk". Den killen skulle inte bli tagen på Allvar förstår du väl.

Forskningen fortsätter just för att man INTE slår fast vad som ligger till grund för existensen. Vetenskapen är deskriptiv. Däremot är IDEALISTERNA väldigt duktiga på att slå fast vad verklighetens essens består av och hur allting egentligen är. Och sen klagar dom på alla andra som inte håller med.

[PopJimmy]

Jag är trött på att du undviker många frågor jag försöker ställa. Istället för att möta många av mina centrala frågor som kan blotta svagheter i dina resonemang, så tycks du bara vara inne för att argumentera. Du är mer intresserad av att ha rätt än att lära dig något och nå intersubjektiv ömsesidighet. Du är inte intresserad att erkänna svagheterna i dina resonemang och stryrkorna i mina. Du verkar bara intresserad av att hitta teorier som stödjer det du redan tycker och när jag försöker kritisera bristerna i dina (d.v.s. Richard Dawkins naiva överreduktionistiska) resonemang så är du inte intresserad av att möta kritiken, utan endast leta upp alla svagheterna i min kritik. Det är väldigt smart debatteknik, men tråkigt för mig som heldre vill nå intersubjektiv ömsesidig mening.


Jag har diskuterat "religion är en neurologisk störning" resonemanget, med människor som är mycket mer insatta i Dawkins och evolutionärpsykologi än dig och det känns då oerhört fånigt läsa om att du, som (enligt alla intryck jag fått) antagligen inte läst mycket om vare sig evoltionär/biologisk psykologi, djupgående religonsstudier, eller socialpsykologi, seriöst tror att den här skitteorin håller upp i det långa loppet.


Vad har du hämtat dina andra resonemang ifrån? Du har hämtat irrelevanta godtyckliga källor och försökt knyta ihop dessa till en personlig eklektisk smörja. Alltså det är så uppenbart att du inte har en aning om vad du snackar om utan spekulerar vilt och långsökt på det sättet som bara övertygade fundamentalister gör, oavsett om det är människor som tror att män är djur eller att datorspel med våldsinslag är den största bigragande faktor till alla barns våldsimpulser.


Alltså det finns otal många psykologiproffessorer i vetenskapsetablissemanget som genom sina behaviouristteorier och labexpriment försökt hävda att de har "empiriskt underlag" för att bevisa att barn blir våldsamma av datorspel. Hur deskriptivt tror du det är? Forskningen har aldrig varit i närheten av att vara deskriptiv. Forskning är en mänsklig aktivitet inom ramen för det mänskliga omdömet. Empiriska resultat MÅSTE tolkas. Monologiska intryck måste genomgå en dialogisk process för att överhuvudtaget bli begripliga. Den mänskliga forskningen är inte deskriptiv, resultaten kan dock i sina teoribildningar sträva mot deskriptivitet, vilket är något helt annat.



Detta är även dags att inse: Religon, precis som många andra komplexa psykologiska fenomen, GÅR INTE att enbart förklara på en fysiologisk/biologisk/psykiatrisk bas. Det var något man gav upp för länge sedan.



Sen har jag frågat dig 3-4 gånger om du verkligen hävdar att Newton och Eistein led av "neurologiska störningar". Du har medvetet valt att inte svara och jag förväntar mig fortfarande att du ska redovisa din ståndpunkt.

Tillsvidare antar jag därför att du tycker Jag, Lupia, Hovnarr, Newton och Einstein lider av neurologiska störningar och att du, Dennet, Dawkins, Darwin, Freud och Ireen von Wachenfeldt inte gör (eller har gjort) det.