Individuella medvetandets separation
Moderator: Moderatorgruppen
Individuella medvetandets separation
Jag har gått igenom en del inlägg här på forumet relaterade
till medvetandets filosofiska problem, och många av medvetandets problem har diskuterats men jag tror inte problemet jag nu vill belysa har diskuterats specifikt i någon större utsträckning och väljer därför att skapa en ny tråd.
Intresserad som jag är av mysticism och kanske i synnerhet den
icke-dualistiska där allt medvetande (och materia för den delen) betraktas som delar av en holistisk helhet har jag ställts inför en mängd filosofiska problem.
Inför denna diskussion ställer jag mig skeptisk till solipcismen.
De som inte vet vad detta innebär bör ta reda på det så vi kan koncentrera oss på problemet jag tar upp.
Det jag inte får att gå ihop rör detta med det individuella medvetandets separation ifrån andra individers medvetanden. Med detta menar jag
inte den intellektuella separationen där tanken säger "jag är inte du"
utan snarare den separation som skapas av att vi alla har en förmåga att betrakta helheten utifrån ett individuellt perspektiv.
Om nu allt medvetande som mystikerna säger är en enhet hur kan det då komma sig att jag inte upplever samma saker som du?
Jag har funderat att mystikerna kan ha både rätt och fel.
Rätt i det avseendet att våra medvetanden i ett visst medvetandetillstånd
kan uppleva "rent medvetande" eller "Nirvana" men fel såtillvida att
detta skulle innebära att vi alla har *samma* medvetande.
Det är en fråga om att kunna skilja mellan samma och lika.
Jag skulle nästan kunna gå så långt som att erkänna att vi bortom
tankarna, känslorna och den sensoriska upplevelsen i grund och
botten är likadana i medvetandehänseende, men steget ifrån det till
att anta att man i medvetandehänseende är allt eller Gud är något helt annat.
Kan man på ett logiskt sätt gå bortom denna motsägelse?
till medvetandets filosofiska problem, och många av medvetandets problem har diskuterats men jag tror inte problemet jag nu vill belysa har diskuterats specifikt i någon större utsträckning och väljer därför att skapa en ny tråd.
Intresserad som jag är av mysticism och kanske i synnerhet den
icke-dualistiska där allt medvetande (och materia för den delen) betraktas som delar av en holistisk helhet har jag ställts inför en mängd filosofiska problem.
Inför denna diskussion ställer jag mig skeptisk till solipcismen.
De som inte vet vad detta innebär bör ta reda på det så vi kan koncentrera oss på problemet jag tar upp.
Det jag inte får att gå ihop rör detta med det individuella medvetandets separation ifrån andra individers medvetanden. Med detta menar jag
inte den intellektuella separationen där tanken säger "jag är inte du"
utan snarare den separation som skapas av att vi alla har en förmåga att betrakta helheten utifrån ett individuellt perspektiv.
Om nu allt medvetande som mystikerna säger är en enhet hur kan det då komma sig att jag inte upplever samma saker som du?
Jag har funderat att mystikerna kan ha både rätt och fel.
Rätt i det avseendet att våra medvetanden i ett visst medvetandetillstånd
kan uppleva "rent medvetande" eller "Nirvana" men fel såtillvida att
detta skulle innebära att vi alla har *samma* medvetande.
Det är en fråga om att kunna skilja mellan samma och lika.
Jag skulle nästan kunna gå så långt som att erkänna att vi bortom
tankarna, känslorna och den sensoriska upplevelsen i grund och
botten är likadana i medvetandehänseende, men steget ifrån det till
att anta att man i medvetandehänseende är allt eller Gud är något helt annat.
Kan man på ett logiskt sätt gå bortom denna motsägelse?
Spännande frågor du ställer. Tror vår käre administratör har en del intressant att säga, tills vidare kan du kolla in hans inlägg i denna tråd: http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... ght=#28259
Man is the missing link between primitive apes and civilized human beings.
- Konrad Lorenz?
- Konrad Lorenz?
Johan Ågrens inlägg var mycket intressant!
Precis som man kan se skummet som en manifestation
av havet kan man se individuella medvetandeinnehållet som
som helheten som uttrycker sig själv individuellt.
När ting passerar i vårat medvetande är det då
(enligt dig Johan) helheten som skapar medvetandeinnehållet,
så att det inte finns någon separat individ som skapar detta på egen hand?
Om det är det du menar så är jag med på noterna.
Men jag tycker ändå att detta leder in mig på att
fråga, varför är jag just jag? Varför gestaltar sig
mitt medvetande just på detta sätt och inte på samma sätt som Herr X medvetande?
Även om medvetande springer ur samma källa
förklarar ju inte detta hur vi kan ha olika perspektiv.
Jag tycker att det enda du (Johan) förklarar är uppkomsten till medvetandeinnehållet, inte själva förmågan till upplevelse som skiljer sig från andras upplevelse. Det man brukar kalla "The Mind's Eye".
Jag kan dock inte avgöra om jag tänker rationellt eller inte i
denna fråga...
Precis som man kan se skummet som en manifestation
av havet kan man se individuella medvetandeinnehållet som
som helheten som uttrycker sig själv individuellt.
När ting passerar i vårat medvetande är det då
(enligt dig Johan) helheten som skapar medvetandeinnehållet,
så att det inte finns någon separat individ som skapar detta på egen hand?
Om det är det du menar så är jag med på noterna.
Men jag tycker ändå att detta leder in mig på att
fråga, varför är jag just jag? Varför gestaltar sig
mitt medvetande just på detta sätt och inte på samma sätt som Herr X medvetande?
Även om medvetande springer ur samma källa
förklarar ju inte detta hur vi kan ha olika perspektiv.
Jag tycker att det enda du (Johan) förklarar är uppkomsten till medvetandeinnehållet, inte själva förmågan till upplevelse som skiljer sig från andras upplevelse. Det man brukar kalla "The Mind's Eye".
Jag kan dock inte avgöra om jag tänker rationellt eller inte i
denna fråga...
Jag tycker att det enda du (Johan) förklarar är uppkomsten till medvetandeinnehållet, inte själva förmågan till upplevelse som skiljer sig från andras upplevelse.
Inte lite du begär
. Är det upplevandets natur du vill förstå?
Inte lite du begär
Man is the missing link between primitive apes and civilized human beings.
- Konrad Lorenz?
- Konrad Lorenz?
Visst är jag girig?
Egentligen inte...
Det är inte upplevandets natur jag vill förstå,
upplevelsens natur är för mig upplevelsen och inget annat.
Jag ser upplevelsen som något som inte kan reduceras
till något mindre än vad den är.
Det jag undrar är om man på något rationellt sätt kan
begripa hur det skulle kunna vara möjligt att en odelbar helhet ger
upphov till olika perspektiv?
För mig framstår det som en uppenbar motsägelse.
Det jag funderat på är om det kan vara så att verkligheten både
är holistisk *och* fragmenterad. Odelbar vad gäller medvetandeinnehållets upphov men delbar vad gäller det som skiljer varje "medvetandets öga" ifrån varandra.
Det är ju inte en motsägelse utan vi tillför bara ännu en dimension
till alltet. Då finns det förrutom rumsdimensioner, tidsdimensioner
och liknande även ett slags medvetandedimensioner, kanske oändliga till antalet.

Egentligen inte...
Det är inte upplevandets natur jag vill förstå,
upplevelsens natur är för mig upplevelsen och inget annat.
Jag ser upplevelsen som något som inte kan reduceras
till något mindre än vad den är.
Det jag undrar är om man på något rationellt sätt kan
begripa hur det skulle kunna vara möjligt att en odelbar helhet ger
upphov till olika perspektiv?
För mig framstår det som en uppenbar motsägelse.
Det jag funderat på är om det kan vara så att verkligheten både
är holistisk *och* fragmenterad. Odelbar vad gäller medvetandeinnehållets upphov men delbar vad gäller det som skiljer varje "medvetandets öga" ifrån varandra.
Det är ju inte en motsägelse utan vi tillför bara ännu en dimension
till alltet. Då finns det förrutom rumsdimensioner, tidsdimensioner
och liknande även ett slags medvetandedimensioner, kanske oändliga till antalet.
- Skogsälvan
- Avslutat konto
- Inlägg: 5803
- Blev medlem: 28 jun 2005 18:54
Tack för att du frågade en fråga som jag gärna vill ha svar på, Avatar! Jag läser, lyssnar och reflekterar med stort intresse!
Jag har själv funderat på frågan så länge utan att få ett begripligt svar
att jag gått så långt som att starkt misstänka att mystikerna
både har rätt och fel. Jag tror ett av problemen är att mystikerna ofta
inte har ett speciellt väl utvecklat intellekt men ändå använder de
omedvetet intellektet för att tolka sina upplevelser. Då är upplevelserna
helt sanna men tolkningen av dem felaktig.
De säger sig vara "ett med alltet". Vad jag tror de har gjort är att de har upplevt en slags enhet med alltet, men inte en fullständig sådan,
de har sorterat bort den del av verkligheten som ÄR fragmenterad.
Re: Individuella medvetandets separation
Avatar skrev:
...//Om nu allt medvetande som mystikerna säger är en enhet hur kan det då komma sig att jag inte upplever samma saker som du?//..
Du tror att mystikerna kan ha rätt
men fel...// i att våra medvetanden i ett visst medvetandetillstånd kan uppleva "rent medvetande" eller "Nirvana"
...//såtillvida att detta skulle innebära att vi alla har *samma* medvetande.
för att istället göra boskillnad
...//mellan samma och lika.
Du kan sedan nästan
...// gå så långt som att erkänna att vi bortom tankarna, känslorna och den sensoriska upplevelsen i grund och
botten är likadana i medvetandehänseende, men steget ifrån det till
att anta att man i medvetandehänseende är allt eller Gud är något helt annat.
Kan man på ett logiskt sätt gå bortom denna motsägelse?
Vem säger att det är en motsägelse?
Utifrån mystikernas egna utsagor eller
personer med sådana upplevelser?
De hävdar ju ett tillstånd av enighet och
samtidighet med alltet, med Gud, Alfa o Omega.
Men inte att man är Gud, bara att man enats
med Gud, ALLTET.
I påståendet finns något auktoritärt imperativt,
samtidigt med insikten att man blott är en
del av ALLTET av GUD.
Guds kraft, får eventuellt erkännas som eller tillskrivas
den outplånliga materien med alla dess
uppenbarelseformer.
BENJIE
Tjena Avatar och välkommen hit!
Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Endast en helhet kan vara fragmenterad. Om ett fragment i sig är fragmenterat så är den det i egenskap av ett fragment - ett subjekt, en individ. Fragment betyder ju just del. Enbart en helhet har egenskapen att bestå av delar. Så formas världen i tusen fragment och delar, som är samma helhet i toppen och djupen.
Betrakta det du just sa: "den del av verkligheten som är fragmenterad". Denna del är ju i sig en del, alltså ett fragment, som passar ihop med ett annat fragment, nämligen den del av verkligheten som INTE är fragmenterad. Denna del är lustigt nog i sig ett fragment!
Hela.
Verkligheten.
Är.
Verkligen.
Både fragmenterad och ofragmenterad på samma gång.
Den kan just inte vara något specifikt, såsom fragmenterad eller ofragmenterad, för det skulle utesluta den motsatta egenskapen. Alltså går den inte att beskriva. Den är inte något, den är. Punkt. Verkligheten, existensen, har inte existens, den är existens.
I varje yang finns en prick av ying.
I varje ying finns en prick av yang.
Balans är balansen mellan balans och obalans.

Avatar skrev:Det jag funderat på är om det kan vara så att verkligheten både är holistisk *och* fragmenterad.
Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Endast en helhet kan vara fragmenterad. Om ett fragment i sig är fragmenterat så är den det i egenskap av ett fragment - ett subjekt, en individ. Fragment betyder ju just del. Enbart en helhet har egenskapen att bestå av delar. Så formas världen i tusen fragment och delar, som är samma helhet i toppen och djupen.
Avatar skrev:Vad jag tror de har gjort är att de har upplevt en slags enhet med alltet, men inte en fullständig sådan, de har sorterat bort den del av verkligheten som ÄR fragmenterad.
Betrakta det du just sa: "den del av verkligheten som är fragmenterad". Denna del är ju i sig en del, alltså ett fragment, som passar ihop med ett annat fragment, nämligen den del av verkligheten som INTE är fragmenterad. Denna del är lustigt nog i sig ett fragment!
Hela.
Verkligheten.
Är.
Verkligen.
Både fragmenterad och ofragmenterad på samma gång.
Den kan just inte vara något specifikt, såsom fragmenterad eller ofragmenterad, för det skulle utesluta den motsatta egenskapen. Alltså går den inte att beskriva. Den är inte något, den är. Punkt. Verkligheten, existensen, har inte existens, den är existens.
I varje yang finns en prick av ying.
I varje ying finns en prick av yang.
Balans är balansen mellan balans och obalans.

PopJimmy, tack för ditt svar!
Jo, men jag tror det är möjligt att begripa det intellektuellt, vilket förstås *inte* innebär att vi verkligen bevisar att verkligheten är beskaffad på det sättet, bara att vi begriper att det är
en rationell intellektuell förklaring, varken mer eller mindre.
Om vi inte begränsar verkligheten till att vi enbart ingår i en holistisk verklighet, utan ser verkligheten som flerdimensionell, slipper vi tankefällan (tolkningsfelet som mystikerna kanske gör) och kan erkänna
mystikernas upplevelser som sanna, men tolkningen av dem som behäftad med fel.
Jag tror inte det är tänkande i sig som orsakar förvirringen, utan
den speciella typ av tänkande som inte är rationellt, utgår från felaktiga premisser, övergeneraliserar, överdriver o.s.v. Jag säger detta utifrån egen erfarenhet. När man får klarhet, om denna klarhet erhållits genom en tankeprocess, förstår man sambandet i hela tankeprocessen.
Klarheten är delvis en produkt av tankeprocessen.
Rationellt tänkande är dock av nödvändighet fragmenterat, precis som du säger, men om man inser denna begränsning, om man kan skilja på intellektuell förklaring och konkret verklighet, då behöver inte tänkandet
vara ett problem, utan kan bli en tillgång.
Jag tror det kan vara så i vissa fall. Problemet med en del av mystikerna
(eller oss alla egentligen) tror jag är att när man "lägger bort" rationaliteten, för att man insett dess begränsning, betraktar man bara
verkligheten utan att tolka den, men sedan när man ska reflektera över sina upplevelser och försöka kommunicera dessa till andra, gör man felaktiga intellektuella slutledningar. Man tror inte att man använder intellektet, men man gör det ändå omedvetet. Där ligger faran.
För att bli lite mer konkret: Man har upplevt en slags enhet med något.
Detta är ingen tolkning, utan en konkret upplevelse. Men sedan kommer reflektionen in och tolkar detta som "enhet med Gud", "detta är grunden", o.s.v. o.s.v. Vad de i realiteten har gjort är att de med ett irrationellt intellekt reducerat en ofantligt komplex verklighet ner till de starka upplevelse de haft.
Two-truths doctrine låter intressant.
Ken Wilbers verk håller jag på och studerar, en mycket klarsynt man skulle jag nog drista mig till att säga.
Ja, jag tror att många mystiker håller med. Kruxet är att inte fastna i rationella argument om det. Att det över huvud taget existerar ett distinktivt någonting är i sig själv ett mysterium.
Jo, men jag tror det är möjligt att begripa det intellektuellt, vilket förstås *inte* innebär att vi verkligen bevisar att verkligheten är beskaffad på det sättet, bara att vi begriper att det är
en rationell intellektuell förklaring, varken mer eller mindre.
Om vi inte begränsar verkligheten till att vi enbart ingår i en holistisk verklighet, utan ser verkligheten som flerdimensionell, slipper vi tankefällan (tolkningsfelet som mystikerna kanske gör) och kan erkänna
mystikernas upplevelser som sanna, men tolkningen av dem som behäftad med fel.
Det rationella tänkandet kickar igång utifrån jämförelse som blir invalid och skapar förvirring som tillslut försvinner i klarhet. Klarheten kommer alltså när vi varit tillräckligt förvirrade tillräckligt många gånger för att ultimat slå ut de mekanismer (som skapar förvirringen) och istället ersätta den med klarhet.
Jag tror inte det är tänkande i sig som orsakar förvirringen, utan
den speciella typ av tänkande som inte är rationellt, utgår från felaktiga premisser, övergeneraliserar, överdriver o.s.v. Jag säger detta utifrån egen erfarenhet. När man får klarhet, om denna klarhet erhållits genom en tankeprocess, förstår man sambandet i hela tankeprocessen.
Klarheten är delvis en produkt av tankeprocessen.
Rationellt tänkande är dock av nödvändighet fragmenterat, precis som du säger, men om man inser denna begränsning, om man kan skilja på intellektuell förklaring och konkret verklighet, då behöver inte tänkandet
vara ett problem, utan kan bli en tillgång.
Då förstår du det alltså tillslut rationellt och samtidigt inte rationellt, du förstår rationellt att rationaliteten inte kan ge något fullständigt svar och får ett fullständigt svar. Det är transrationellt.
Jag tror det kan vara så i vissa fall. Problemet med en del av mystikerna
(eller oss alla egentligen) tror jag är att när man "lägger bort" rationaliteten, för att man insett dess begränsning, betraktar man bara
verkligheten utan att tolka den, men sedan när man ska reflektera över sina upplevelser och försöka kommunicera dessa till andra, gör man felaktiga intellektuella slutledningar. Man tror inte att man använder intellektet, men man gör det ändå omedvetet. Där ligger faran.
För att bli lite mer konkret: Man har upplevt en slags enhet med något.
Detta är ingen tolkning, utan en konkret upplevelse. Men sedan kommer reflektionen in och tolkar detta som "enhet med Gud", "detta är grunden", o.s.v. o.s.v. Vad de i realiteten har gjort är att de med ett irrationellt intellekt reducerat en ofantligt komplex verklighet ner till de starka upplevelse de haft.
Two-truths doctrine låter intressant.
Ken Wilbers verk håller jag på och studerar, en mycket klarsynt man skulle jag nog drista mig till att säga.
Benjie skrev:
Utifrån vissa mystikers och även andra individers utsagor.
Dessa hävdar inte bara att de uppnått enighet, samhörighet
med alltet, utan att de faktiskt *är* alltet rent bokstavligen.
Vissa mystiker säger som du hävdar att de säger,
andra hävdar att de ÄR alltet.
Det är nu fråga om att kunna skilja mellan att ha en
relation med alltet och att vara alltet, vilket är två helt skilda saker.
Ett exempel på en mystiker som hävdade sig *vara* alltet
är Krishnamurti som hävdade "I am the world" många, många gånger.
Kanhända låg problemet i vad kan sade och inte i vad han menade.
Men det kan jag inte avgöra.
Vem säger att det är en motsägelse?
Utifrån mystikernas egna utsagor eller
personer med sådana upplevelser?
Utifrån vissa mystikers och även andra individers utsagor.
Dessa hävdar inte bara att de uppnått enighet, samhörighet
med alltet, utan att de faktiskt *är* alltet rent bokstavligen.
De hävdar ju ett tillstånd av enighet och
samtidighet med alltet, med Gud, Alfa o Omega.
Men inte att man är Gud, bara att man enats
med Gud, ALLTET.
I påståendet finns något auktoritärt imperativt,
samtidigt med insikten att man blott är en
del av ALLTET av GUD.
Vissa mystiker säger som du hävdar att de säger,
andra hävdar att de ÄR alltet.
Det är nu fråga om att kunna skilja mellan att ha en
relation med alltet och att vara alltet, vilket är två helt skilda saker.
Ett exempel på en mystiker som hävdade sig *vara* alltet
är Krishnamurti som hävdade "I am the world" många, många gånger.
Kanhända låg problemet i vad kan sade och inte i vad han menade.
Men det kan jag inte avgöra.
Avatar skrev:Vissa mystiker säger som du hävdar att de säger,
andra hävdar att de ÄR alltet.
Det är nu fråga om att kunna skilja mellan att ha en
relation med alltet och att vara alltet, vilket är två helt skilda saker.
Ett exempel på en mystiker som hävdade sig *vara* alltet
är Krishnamurti som hävdade "I am the world" många, många gånger.
Kanhända låg problemet i vad kan sade och inte i vad han menade.
Men det kan jag inte avgöra.
Jag kan inte annat säga, än att jag tror att de menade, att de penetrerar alltet, inte att de äger GUDLIGA krafter (för det tror jag inte om något).
BENJIE
Intressant inlägg Hovnarr!
Jo det är sant, något kan ju inte med rätta kallas för en helhet om detta
något inte består av delar, i så fall är det ju bara. Men det innebär ju inte att verkligheten av *nödvändighet* är en helhet, och således består av delar. Den skulle ju kunna vara i fullständig avsaknad av delar.
Precis, skarp iaktagelse. Men det hela resonemanget förutsätter ju att det verkligen finns en del av verkligheten som är fragmenterad, vilket vissa mystiker *inte* hävdar. Dock tror jag själv att verkligheten inrymmer fragmentation, men också holism.
Kan verkligheten inte vara något specifikt? Om verkligheten är fragmenterad och ofragmenterad är den ju något specifikt, dock är den inte *endast* något specifikt.
Jag tror inte heller att verkligheten inte kan beskrivas, åtminstone delvis, men med "beskriva" menar jag endast "peka på", "intellektuellt begripas", jag menar inte att beskrivning är likställd med verkligheten i sig.
Sedan det där med att allt måste ha en motsats tror jag inte heller.
Det är sant att det som inte har en motsats inte kan beskrivas utifrån sin motsats. Det är svårare att förklara vad något är, om man inte kan förklara vad det inte är. Men det kanske finns något som inte har en motsats, som inte har en polaritet, och det finns inget som säger att detta inte kan upplevas bara för att det inte kan beskrivas.

Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Endast en helhet kan vara fragmenterad. Om ett fragment i sig är fragmenterat så är den det i egenskap av ett fragment - ett subjekt, en individ. Fragment betyder ju just del. Enbart en helhet har egenskapen att bestå av delar. Så formas världen i tusen fragment och delar, som är samma helhet i toppen och djupen.
Jo det är sant, något kan ju inte med rätta kallas för en helhet om detta
något inte består av delar, i så fall är det ju bara. Men det innebär ju inte att verkligheten av *nödvändighet* är en helhet, och således består av delar. Den skulle ju kunna vara i fullständig avsaknad av delar.
Betrakta det du just sa: "den del av verkligheten som är fragmenterad". Denna del är ju i sig en del, alltså ett fragment, som passar ihop med ett annat fragment, nämligen den del av verkligheten som INTE är fragmenterad. Denna del är lustigt nog i sig ett fragment!
Precis, skarp iaktagelse. Men det hela resonemanget förutsätter ju att det verkligen finns en del av verkligheten som är fragmenterad, vilket vissa mystiker *inte* hävdar. Dock tror jag själv att verkligheten inrymmer fragmentation, men också holism.
Den kan just inte vara något specifikt, såsom fragmenterad eller ofragmenterad, för det skulle utesluta den motsatta egenskapen. Alltså går den inte att beskriva.
Kan verkligheten inte vara något specifikt? Om verkligheten är fragmenterad och ofragmenterad är den ju något specifikt, dock är den inte *endast* något specifikt.
Jag tror inte heller att verkligheten inte kan beskrivas, åtminstone delvis, men med "beskriva" menar jag endast "peka på", "intellektuellt begripas", jag menar inte att beskrivning är likställd med verkligheten i sig.
Sedan det där med att allt måste ha en motsats tror jag inte heller.
Det är sant att det som inte har en motsats inte kan beskrivas utifrån sin motsats. Det är svårare att förklara vad något är, om man inte kan förklara vad det inte är. Men det kanske finns något som inte har en motsats, som inte har en polaritet, och det finns inget som säger att detta inte kan upplevas bara för att det inte kan beskrivas.
Avatar skrev:Jo det är sant, något kan ju inte med rätta kallas för en helhet om detta något inte består av delar, i så fall är det ju bara. Men det innebär ju inte att verkligheten av *nödvändighet* är en helhet, och således består av delar. Den skulle ju kunna vara i fullständig avsaknad av delar.
Det är möjligt att det är så rent kosmologiskt. I varje fall tycks det oss att det finns en tydlig skillnad/gräns mellan t.ex. oss själva och en sandstrand. Det är inom ramen för sådant tyckande som det vi kallar logik uppstår. Mina kommentarer hittills har varit rent logiskt grundade, dvs de förutsätter redan en världsbild där det finns distinkta manifestationer som kan förhålla sig på olika sätt till varandra. På ett mer övergripande plan är det förstås möjligt att du och jag egentligen inte har en konversation med varandra och att alltsasmmans är Universum som njuter av sig självt. Men att hävda det i en konversation är ju att skjuta sig själv i foten.
Avatar skrev:Men det hela resonemanget förutsätter ju att det verkligen finns en del av verkligheten som är fragmenterad, vilket vissa mystiker *inte* hävdar. Dock tror jag själv att verkligheten inrymmer fragmentation, men också holism.
Det här går inte att tala om utan att skjuta sig i foten (fast laotzu lyckas bäst, tycker jag), och det är rimligt att det är så. Möjligheten till kommunikation bygger också på fragmentering - om allt är ett är kommunikation omöjligt. Kortfattat: om en mystiker eller någon annan hävdar att det inte finns några delar i verkligheten, måste han ju ändå mena att det finns subjekt (antingen helheter i sin egen rätt eller delar av honom själv) som inte fattat detta.
Följande världsbild erbjuder färre motsägelser: världen är fragmenterad/hierarkisk, men varje del är i sanning förbunden till varje annan del, just i egenskapen att vara en del av en helhet. Olika delar - som visar hän på helheten - kan uppnå olika grad av insikt i sitt och världens tillstånd, allt eftersom världsaltet färdas vidare längs sin egen upplysnings väg.
Avatar skrev:Kan verkligheten inte vara något specifikt? Om verkligheten är fragmenterad och ofragmenterad är den ju något specifikt, dock är den inte *endast* något specifikt.
Det var bättre sagt! Verklighetens egenskap är att den har alla egenskaper och inga egenskaper på samma gång. Den innefattar allt man kan tänka sig och mer därtill, den är helheternas helhet. Det är i alla fall det jag menar med ord som "verklighet", "existens" och "är". Ja, "Gud" med, för den delen. Och "Tao".
Avatar skrev:Jag tror inte heller att verkligheten inte kan beskrivas, åtminstone delvis, men med "beskriva" menar jag endast "peka på", "intellektuellt begripas", jag menar inte att beskrivning är likställd med verkligheten i sig.
Verkligheten som helhet kan inte beskrivas, eftersom det som "pekar på" något annat måste stå utanför det påpekade. Pekar man på något är det inte längre verkligheten som helhet som man pekar på, utan en del (ett fragment) av verkligheten. Sådana saker kan begripas intellektuellt, helt riktigt. Beskrivningen, som jag ser det, möjliggörs genom en polarisering av verkligheten i ett beskrivande system (såsom språk) och ett beskrivet system (såsom våra sinnesintryck). Vill du läsa mer om detta, spana in tråden "Hovnarrs filosofisk buljong" på filosofi-underforumet.
Avatar skrev:Sedan det där med att allt måste ha en motsats tror jag inte heller. Det är sant att det som inte har en motsats inte kan beskrivas utifrån sin motsats. Det är svårare att förklara vad något är, om man inte kan förklara vad det inte är. Men det kanske finns något som inte har en motsats, som inte har en polaritet, och det finns inget som säger att detta inte kan upplevas bara för att det inte kan beskrivas.
Nä det tror inte jag heller, ifall du fick för dig det. Att vi har lättare att hitta motsatsen till exempelvis blå (brun) än till en elefant (?) beror på att vi är så vana vid vissa polariseringar/fragmenteringar av verkligheten att de kommer naturligt för oss. Faktum är att jag skulle tro att vi har svårare att verkligen uppleva det vi a priori har "färdiga" motsatser till. Ibland låter sig livet inte förtjänstfullt delas upp i "bra och dåligt", "manligt och kvinnligt" eller "svart och vitt".

Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 15 och 0 gäster

