Vad är att existera?

Moderator: Moderatorgruppen

beccius
Inlägg: 3
Blev medlem: 11 feb 2006 21:56
Kontakt:

Vad är att existera?

Inläggav beccius » 15 jun 2006 13:23

Min pojkvän och jag låg och diskuterade häromkvällen. Jag fick en enorm dödsångerst, eller hur man nu ska kalla det.
Har ni gjort detta testet: Tag papper o penna o rita ut två prickar bredvid varandra med lite mer än en dm i avstånd. Blunda med vänster öga, titta på prickarna och för pappret närmare ögat. Det ni kommer se då, är enligt min pojkvän vad man ser när man är död. (En av prickarna försvinner, ist ser man ingenting där den pricken skulle ha suttit, kallas den blinda punkten i ögat..) Han menar att ögonen kommer se, näsan kommer lukta, öronen kommer höra. Fast vi uppfattar det inte, eftersom hjärnan har kollapsat. Jag har alltid innan valt att se den enkla vägen, vi kommer någon annanstans, och lever loppan där. Men nu funderar man åt andra hållet och det skrämmer faktiskt mig. Det är omöjligt att man en dag kommer upphöra att existera, JAGET finns ej mer. Det får mig att tänka på vad existens är? Är det förmågan att tänka, röra sig..? Är det att finnas? Är det att verkligen finnas för att en dag inte finnas mer? Hur accepterar folk den teorin? Hur kan man inte finnas?.. Jag får seriöst panik av det här, men har man satt sig ner och verkligen funderat ordentligt kan man inte sluta. Och det värsta är, att man ej på något sätt kan få ett svar. Det gör det ännu mer skrämmande. Har jag inte alltid varit JAG? Jag vet ju självklart att jag kom till på det sättet som alla blir till på, blommor o bin o hela det där. Men mitt JAG? Vad var det innan jag blev till? Såg jag det jag ser när jag inte ser den där pricken på pappret? Vad är det man ser då? INGENTING? Och vad är INGENTING? Har jag varit INGENTING? Och kommer jag bli INGENTING? Som sagt, jag blir galen men jag är så envis så jag fortsätter fundera. Hur tänker ni?
Är det galenhet att tänka på detta? Är inte så insatt i filosofi, har aldrig läst det i skolan eller så, men jag har förmågan (tror jag) att tänka, och har svårt att acceptera att vissa saker bara är för att det ska vara så.

Becca
Beccaa

Användarvisningsbild
miles davis
Inlägg: 575
Blev medlem: 12 jun 2006 00:52

Inläggav miles davis » 15 jun 2006 13:47

Har hjärnan slutat fungera så har du nog varken hörsel, syn eller luktsinne kvar.
Hur som helst kan jag förstå poängen, antar jag, även om jämförelsen med två prickar var lite märklig (eller?).

Min personliga syn på det hela är just den att du slutar existera när du dör; din hjärna, din fysiologi är grunden för all mänsklighet (i den meningen att det är den biologiska förutsättningen till allt abstrakt tänkande - vilket inkluderar jaget), och när detta säger stopp så försvinner du, för all evighet, japp.
Vilket för mig känns rätt så skönt - själv skulle jag bli galen om jag visste att allt skulle fortsätta i en evighet (försök att sätta dig in i den tanken en gång).

Jaget är för övrigt också väldigt mycket en kulturell produkt, det formas under ditt liv, i synnerhet under din uppväxt, det är inget du föds med.

beccius
Inlägg: 3
Blev medlem: 11 feb 2006 21:56
Kontakt:

Jo där har du en poäng.

Inläggav beccius » 15 jun 2006 14:03

Han menar väl att ögonen, munnen, näsan o allt har sina funktioner kvar fast.. Alltså om man ligger och stirrar i en vägg, sen efter några sekunder fattar man inte att man stirrar i väggen. Komplicerat. Om jag ska vara ärlig så fattar jag själv inte hur han menar :shock:
Men om det nu bara skulle ha ett slut rakt av, att vi bara inte finns mer (enkelt och bekvämt) Hur kommer det sig att det pratas så mycket om döden, varför känner man den där rädslan? Vissa tänker på sig själva (som jag med min skräck för döden, vad som ska hända mig alltså)
Andra tänker på sina nära och kära, att det är viktigt att ta adjö av alla osv. Jag tänker då på, varför ska man (om man inte ska ora sig över sig själv) oroa sig för de andra, om man själv inte känner saknad, smärta etc etc. Och dem också i framtiden då också upphör att existera? Då skulle det väl vara mer bekvämt och bara dö en hastig död utan att ha sagt adjö till alla...? Är jag väldigt egocentrisk som tänker så?
Eller kan det vara att jag är rädd att försvinna, liksom rädsla för det okända? Så egentligen är alla rädda helt i onödan, för det är inget som man kommer märka av.. Det där är omöjligt att tänka på. Snacka om att få livsgnista om något. Eller att vilja leva... usch.
Beccaa

Användarvisningsbild
miles davis
Inlägg: 575
Blev medlem: 12 jun 2006 00:52

Inläggav miles davis » 15 jun 2006 14:59

Det är givetvis rädsla inför det okända som spelar roll, och döden i synnerhet har genom tiderna fått en extremt okänd prägel - det finns ju liksom ett skäl till att människor tror på gudar, reinkarnation, själar och allt annat i den kategorin. Det är ingen slump.

Jag tror nog att de flesta vill ta adjö av sina nära och kära, och det är väl rätt så omtänksamt att göra det. Men har du personligen inget till övers för något i den stilen, och har dina nära och kära inget emot att du struntar i det, så är det väl bara att köra på.

tjabbe
Inlägg: 181
Blev medlem: 04 jun 2006 16:12
Ort: Tjabbe

Existerar vi ?

Inläggav tjabbe » 15 jun 2006 15:10

Vem har sett sitt förnuft ? Vem har sett sina egna tankar ? Vem tror att vår "egen kropp" är det samma, exakt som "jag själv" ?

Om Man bestämmer sig för att göra något, är det ju samma sak som att "JAG" bestämmer att göra det med min kropp !

Vem är det som bestämmer egentligen, är det kroppen eller är det jag själv ?

Är det absolut orimligt att när vi blev födda, blev vi placerade i en kropp, som våra föräldrar skapat åt oss att leva i, och när vi enligt samma tanke har levt så länge att vår kropp är utsliten eller har fått sjukdomar, kommer den att upphöra att fungera, dö. Vad skulle då hända med Mig (jag) ?? Naturligtvis flyttar jag någonstans ?

Tror absolut att jag inte är den samma som min kropp.

Många religioner har trosuppfattningar som kan liknas vid det jag skrivit.

Vi behöver altså inte vara rädda att vi ska dö, det är vår kropp som kommer att göra det, medan vi själva går vidare - någonstans ? Kanske vi får leva om livet i en annan bebis från början igen ?

Tjabbe 8)
JAG - "jag" kommer att leva om än min kropp löses upp i sina bestånds delar ...

Användarvisningsbild
miles davis
Inlägg: 575
Blev medlem: 12 jun 2006 00:52

Inläggav miles davis » 15 jun 2006 20:51

Som jag tidigare skrev så är jaget en kulturell konstruktion, det är något som uppstår i ett socialt samspel, och på det sättet är det inte per automatik samma sak som din kropp - dock förutsätter detta slags abstrakta tänkade den fysiologi vi har.

Och visserligen skulle jag nog ändå påstå att vi är samma sak som våra kroppar, i den meningen att jag helt enkelt tror att vår hälsa spelar roll.

tjabbe
Inlägg: 181
Blev medlem: 04 jun 2006 16:12
Ort: Tjabbe

Inläggav tjabbe » 16 jun 2006 09:20

miles davis skrev:Och visserligen skulle jag nog ändå påstå att vi är samma sak som våra kroppar, i den meningen att jag helt enkelt tror att vår hälsa spelar roll.[/quote]Som jag tidigare skrev så är jaget en kulturell konstruktion, det är något som uppstår i ett socialt samspel, och på det sättet är det inte per automatik samma sak som din kropp Ok, men om jaget inte är kroppen, så är ju jaget något annat, det är ju det som frågan gäller - eller hur ?

- dock förutsätter detta slags abstrakta tänkade den fysiologi vi har.

Det är just detta som gör att ett vidare resonemang stoppar upp! Vad är det som säger att den kristna synen, den som vår västerländska kultur vilar på, är den sanning hela världen måste betraktas genom ??

Jag är ganska säker på att intelektuella människor måste slita sig från allmänna betraktelse sätt, om de ska komma fram å finna något nytt..
Man kanske måste sluta låta sina tankar påverkas av "gammal skåpmat", lämna den etablerade tryggheten å söka svaren ?
Det finns filosofer som också är andliga, dvs som räknar med osynliga krafter, energier som är nödvändiga för vår existens.


Det finns faktiskt några mänskor i världen som förstått att vår västerländska kultur och det fördomsfulla arvet från kristendomen, aldrig kan ge svar på livets hemligheter. De svar man får, säger att man MÅSTE TRO, tro att man aldrig kan förstå verkligheten/sanningen, men då är man ju hänvisad till mystiska påståenden istället för att logiskt verkligen kunna ta in verkligheten!


Tjabbe :roll:
JAG - "jag" kommer att leva om än min kropp löses upp i sina bestånds delar ...

Användarvisningsbild
miles davis
Inlägg: 575
Blev medlem: 12 jun 2006 00:52

Inläggav miles davis » 16 jun 2006 12:37

Ok, men om jaget inte är kroppen, så är ju jaget något annat, det är ju det som frågan gäller - eller hur ?


Ja, som jag tidigare skrev så är jaget en kulturell - och social - konstruktion.

Du får gärna tro på andlighet och osynliga krafter, inte mig emot. Dock tror inte jag, personligen, att något sådant är avgörande för vår existens.

daemonion
Inlägg: 66
Blev medlem: 26 sep 2004 19:27

Inläggav daemonion » 16 jun 2006 15:09

Vad är att existera?

Existera, är inte det likställt med att finnas till?

Att existera är ingen egenskap, inget tillstånd,
man kan inte nästan existera, antingen existerar man
eller inte.

Jag skulle föreslå någon meditationsteknik som fungerar
för dig, det lindrar ångest, och man kan om man är ihärdig
även få känna på hur det kan kännas att liksom "dö" ifrån
sig själv. Det kan vara ett underbart medvetandetillstånd.

Det är vara till som för mig är att existera, inte att göra, ha, eller bli.

Användarvisningsbild
Johan Ågren
Administratör
Inlägg: 3368
Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
Ort: Gävle

Inläggav Johan Ågren » 16 jun 2006 20:44

Ta ett träd som en metafor: Trädet blommar på sommaren, och bär frukt framåt hösten - men livet som frambringar denna frukt existerar inte enbart i frukten utan genomsyrar allt. Även dessa djupare aspekter - trädet i sin helhet - är en del av vår existens som vi inte alltid är så medveten om. När vi dör - frukten faller till marken - så existerar forfarande de djupare aspekter som frambringade frukten - och denna djupare aspekt av oss är fortfarande rådande. Vi kan även under livet erfara egots död och en stark identifikation med helheten - så vi behöver inte vänta tills vi dör. Det är bara en del av oss som knoppas av, och det förstår man om man har fördjupat sig bortom den del som knoppas av.

Upplevelsen sitter inte i hjärnan - hjärnan är en del av upplevelsen. Jaget är en del av upplevelsen. Jaget dör stegvis efter det att kroppen dött, och sedan är det olika vad informationen sedan utgår ifrån och involverar sig i andra ytterligheter; andra frukter.

Evigheten är ingen belastning om man lever i nuet, men visst, jag upplevde en stark skräck första gången jag insåg att jag aldrig bara kunde försvinna, utan alltid hade ansvar för vad jag gjorde och att ingen information gick att sudda ut, kausaliteten följde i allt. Det är faktiskt väldigt bra att veta för de som tror att ett självmord är en lösning. Genom att själv knoppa av frukten i förtid så vägrar man sig själv den potentiella läkningen som måste föregå den fortsatta utvecklingen. Självmordet blir som ett hack i en skiva. Döden innebär inte alltid en snabb självläkning av jagets konflikter, även om omständigheterna blir mycket gynsamma genom att centrala missförstånd klargörs.

Att existera är att frigöra den potential som vi fötts in i - och genom en egen identitet vara medskapare. Här finns en gräns där friheten kan ta sig en riktning bort från existensens faktiska förhållanden, och när detta blir en ytterlighet uppstår konflikter. Vi kan då inte längre surfa på existensens vågor - där så mycket kraft finns att tillgå om vi bara fördjupar oss.

Större delen av vår existens står vi blinda inför - men likväl finns denna "osynliga värld" där. Bara en så uppenbar sak som hur vår selektiva psykologi fungerar borde få folk att reflektera över hur liten del av informationen som når våra jag.

"Let us feel and obey the urge aroused by the great need of healing the serious ills which at present are affecting humanity; let us realize the contribution we can make to the creation of a new civilization characterized by a harmonious integration and cooperation, pervaded by the spirit of synthesis."

-- Roberto Assagioli

*love* (min semester började idag, så nu ska jag vara en mjukis i två veckor)

Johan

Användarvisningsbild
miles davis
Inlägg: 575
Blev medlem: 12 jun 2006 00:52

Inläggav miles davis » 16 jun 2006 21:54

Tidigare var jag lite osäker på om det var rätt av mig att utesluta vidare resonemang - det kanske hade krävts lite mer underbyggelser. Men nu känner jag mig rätt så lugn.

Johan, det skulle vara roligt om du utvecklade det där. Jag skulle vilja veta varför du tänker som du gör. För som du nog redan anar så är inte jag av samma uppfattning som du. Till exempel tar inte jag Jung seriöst.

Hur kan du vara så säker på det du säger? Såvitt jag vet kan det där endast vara vilda spekulationer.
Man måste ta rätt så stora kliv för att hitta en enande, bakomliggande "kraft" ("ande", "kollektivt medvetande/whatever).

jenjen
Inlägg: 2
Blev medlem: 09 jul 2006 12:32
Kontakt:

Inläggav jenjen » 09 jul 2006 12:43

om existensen bara är "bevisad vetenskap", är den inte stor. inte större än det du ser och rör vid, det som finns rent fysiskt. men borde där inte finnas mer? något större, något så mycket större? så mycket mer mättande, för det är väll det vi jagar,någonslags tillfredställelse. en greppbar förklaring på tillvaron. vi är så onöjda med tillvaron, söker oss bort, gömmer oss och flyr...
jag vet inte om jag vill se, eller uppleva något mer än det som finns rent fysiskt. men det vore intressant att bara få veta. tanken skrämmer lite egentligen, tanken på att det finns oförklarliga ting, oförklarlig existens. men är människan inte lite platt, lite låst i sitt eget fängelse, borde där inte finnas något så mycket friare? filosfi möter vetenskap. ställer varandra på pelare, ifrågasätter. analysierar kritiserar, knäcker. överbevisar. triggar. och vi är bara förklaringarnas vapen, lyder sökandet.

kanske finns där ett svar, men går den att bevisa. ta ner i sin fysiskaform, visa upp eller vidröra? om inte, har dina teorier inte många anhängare.

Användarvisningsbild
miles davis
Inlägg: 575
Blev medlem: 12 jun 2006 00:52

Inläggav miles davis » 09 jul 2006 13:50

Vems teorier?

Existensen är aldrig "bevisad vetenskap", människan lever på att transcendera sig själv och det är även det som får vår vetenskap att utvecklas.

jenjen
Inlägg: 2
Blev medlem: 09 jul 2006 12:32
Kontakt:

Inläggav jenjen » 12 jul 2006 00:09

mina heeelt egna teorier.

är dom blåsta? :roll:

Användarvisningsbild
miles davis
Inlägg: 575
Blev medlem: 12 jun 2006 00:52

Inläggav miles davis » 12 jul 2006 13:55

Okej.

Ingen aning faktiskt.


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 34 och 0 gäster