Då svarar jag själv på min egen fråga

Två perspektiv jag kan tänka mig här kan fungera.
Daoismen och inlevelsetroende (påhittat ord). En kombination av dem kan fungera med.
Pudelns kärna är den att världen i grunden saknar syfte, värde och mening jämfört med den att den i grunden följer av dem.
Man kan tänka sig att man inte tror på en gud som en entitet som skapat existensen men att existensen finns på "samma sätt" som om gud har skapat den.
Daoismen menar att naturen är ett fenomen som följer en levande ordning som innefattar syfte, värde och mening.
Naturens levande harmoni är det allt följer från och världsbilden som inte inkluderar detta leder till känslor som uppfattas som en disharmoni.
Det är därför av värde att följa MED den levande harmonin och inte gå emot den. Syftet med livet är alltså att följa en levande ordning allt följer och när vi utesluter den i vår världsbild följer disharmoni, lidande, meningslöshet osv.
Att tänka sig att naturen finns på ett "sätt" som innefattar syfte, värde och mening ger allt livet innefattas av en djupare mening och därför en andlig lyster.
Om vi då tänker oss att man inte känner igen sig i en "tro på en skapare" men förstår att naturen finns på "samma sätt" som om gud skapat den kan man leka med en inlevelse i att så är fallet. Man kan rollspela troende så att säga. Inte för att "bli gudstroende" utan för att erfara "sättet" på vilket existensen finns på med den innefattande, integrerande, fundamentala mening naturen finns inom.
Man kan alltså vara agnostiker och tänka sig att trots att vi inte har någon förmåga att uppfatta gud, så som naturen finns som innefattar samma egenskaper som en skapad natur med syfte, värde och mening inneboende, så kan man ändå "tro på den naturen".
Jag skulle argumentera för att det är så här det fungerar psykologiskt sätt. Alltså att vi är som gjorda för att finnas i en värld där syfte, värde och mening innefattas och därför så behöver vi för att utvecklas som bäst ett sätt att innefatta dessa i vår världsbild.
En gudstro är inte nödvändig och vi behöver heller inte må som vi är skapade att må men om vi skall må som bäst, hälsosammast och erfara livet så som vi är skapade att erfara det så är det nödvändigt att ha en "djupare mening" tillgänglig.
En fysikalistisk världsbild utesluter detta menar jag. Den kan inte bevisas och man kan hitta belägg för att vi är gjorda för att känna en djupare mening. Det är därför visdomstraditionerna inklusive de religiösa aspekterna av dem finns.