531bts skrev:"Inom det meningsfulla" säger inget utan en klar o allmängiltig definition av ordet mening o vad som menas med "inom" o vad detta "inom" omges av o står i förhållande till.
Panteism kommer från grekiskans "panta rei" = "allting flyter". Jag är inte bekväm med det begreppet som en heltäckande beskrivning o filosofisk slutsats av verkligheten. Jag menar att det dels kan bjuda in till ett slags likgiltighet, o dels leder vilse till vilken mening/funktion skapelsen har, i tron på att verkligheten har EN levande, o om sig själv o sina ingående delar, orsak, Gud.
Det är ovedersägligt att inget i detta universum är bestående, men det är också så att förändringen är kausal, dvs gått från kaos till den biologiska mångfald o ordning vi som ingående delar kan erfara o kommunicera. All förändring i det biologiska skiktet är ordnat i orsak-verkan o har till synes gått från encelligt medvetande till avancerade kroppar med möjlighet till själv- o helhetsmedvetande, människan.
Med Panteism avser jag en tänkt kontext att naturen innefattar syfte, värde och mening. Precis som en Gudskontext gör. Det är allt.
Panteism i avseendet allomfattande, innefattande all existens som mer än "meningslösa fysiska objekt/processer". Alltså något annat än fysikalism.
Med syfte, värde och mening menar jag precis vad orden betyder. Vad gjorda för att bäst bäst användas till, vad saker kan värderas som och vilka mål som är bättre att sätta än andra osv. Önskvärdehet, känslorelationer, moralitet, skönhetskänslor av konst, natur att leva osv.
Psykologiskt sätt kan vi summera hela grejen till att vi har förmågor att skapa en karta och en kompass med användbarhet.
Kartan säger hur saker är och kompassen hur saker bör.
Vi kan se dessa förmågor som förmågor hos naturen att förhålla det inre till det yttre med, syfte att hantera värderelationer.
Dessa har ingen "plats i naturen" ur ett fysikalistiskt perspektiv. De utesluts.
Min logik är, vi har förmågor att skapa en karta och kompass med -> Alltså bör vi använda dem.
Eftersom det bästa sättet att använda dem är att tilldela naturen syfte, värde och mening, bör vi göra det.
Med bästa syftar jag på med en god psykologisk, hälsosam och spirituell kvalité.

Detta har jag lärt mig pragmatiskt. Med det menar jag på samma sätt som jag lär mig hur kroppen mår bäst så mår psyket bäst av att uppfatta "mig som en meningsfullt del av en meningsfull natur".
531bts skrev:Jag är med både Hinduism o Buddhism att skapelsen är föränderlig o att allt levandes aktivitet drivs av reproduktion, otillfredsställelse, behovsbrist, lidande men också möjligheten till inlevelse i medvarelsers behov o medglädjen i samförstånd, samarbete för att nå tillfredsställelsen.
Här menar jag Kristi lära tillför en avgörande betydelse vad panteismen förbiser: medvetandets behov av kärlek.
Skapelsen är o kan inte vara annat än föränderlig, dynamisk om dess funktion o mening är att tillfredsställa helhetens (Guds) o delens (människans) behov av kärlek. Kärlek kräver minst två parter, perspektiv o möjlighet att förstå o kommunicera. Skapelsen ger delen, människan i vilken hon lever i, av o i relation till, möjlighet till perspektiv, förståelse o via det mänskliga heltäckande språket, kommunicera.
Helheten, orsaken, Gud med delarna inom sig, aktiverar en levande, dynamisk "bild" av sin natur genom skapelsen, som delarna lever sitt liv i, o frivilligt kan delta i den så som den är, o förstå den som Guds "talan" till sina ingående delar, människan.
Skapelsen är ingen illusion, snarare en aktivitet, funktion o den förbindande länken mellan helheten, Gud o sina ingående delar, människan.
Man skulle kunna tolka skapelsen som "Helig Ande", helheten som Gud "Fadern" o delen, människan som "Sonen".
Så åter igen o mot bakgrund av detta: nej det går inte att tvingas till en för barnasinnet förnuftsmässig tro på Gud. Tvång förutsätter makt o makt utesluter ömsesidig kärlek.
Ja visst, fint skrivet

Ur det perspektivet kan man alltså inte "tvingas till andlighet".
Tänker vi att skapelsen är "helig ande" är det vad jag syftar på med panteism. Eller panspiritism som är ett bättre begrepp.
Jag ser alla dessa tankar som en karta och kompass som tilldelar livet mening. Det är deras syfte. Det viktiga är meningen, det är hela grejen med en tro.
Jag ser inte mig själv som troende dock men kanske meta-troende

Jag avvisar inte tro men tro, Gud eller religion på något sätt.