Pollen skrev:"Tänkt kunskap och andlig kunskap är olika saker. Man kan inte tänka sig fram till sin andliga identitet, den är inneboende, och bortom tänkandet. Man föds och dör med kunskapen om sin andliga identitet men TÄNKANDET känner aldrig till den då dess funktion inte är att "vara mig". Tänkandet saknar förmågan att "vara mig", INGET tänkt leder till "mig", det är en missuppfattning."
Okej - det är din invändning till Cogito: Ergo sum!
Eller?
Filosofiskt vill jag veta vilka dina argument är.
Citatet ger inga argument.
Jag är inte helt säker på vad Descarte menade men jag tror att det du menar stämmer om det jag säger

Jag tror inte han menade "jag tänker alltså är min ontologiska natur ett personligt jag". Det är så man ibland får det förklarat men Descarte verkar inte så enkel att det är allt han menade och det verkar taget ur sin kontext. Han verkar smartare än så. Jag är inte så insatt i hans filosofi och misstänker att det är ett krav för att veta vad han menar.
Om man menar att tanken "jag tänker" bevisar att "jaget existerar" så kritiserar jag det i linje med Vedanta och Buddhism, svar: ja.
Om vi tänker oss att "erfarenhet delvis existerar som erfarenhet sätt" men att det alltid är ett "tänkt jag", alltså en fiktion, som sedan tas för att vara denna erfarenhetens natur så har vi det traditionerna hävdar. Jag håller delvis med dem i avseendet av vad de syftar på när de talar om detta.
"agrumentet" är traditionernas väg. VÄGEN är skälet till att utreda jagets natur.
De påstår att allt tänkande är fiktivt och därför saknar anspråk på någon sanning om något "jag".
Inom Vedanta finns en enkel metod som kallas "neti neti".
https://en.wikipedia.org/wiki/Neti_netiDet är en av flera metoder för att ta sig an en andlig väg. Man kan inte "argumentera sig" fram till någon andlig natur, den är redan komplett enligt Vedanta och Buddhism. Däremot så kan man utreda hur vida tänkandet kan "skapa något jag" och insikten om hur vida det är så finns i formen av ett uppvaknande. Satori, moksha, osv är termer som syftar på ett uppvaknande från missförståndet att "jag är ett objekt".
Pollen skrev:"Missförståndet är alltså, "jag är något i världen". Det bygger på att "tänkandet kan ge kunskap om existensens natur".
Tänkandet är en fiktion, Maya, det är en lek, ett spel, ett drama, det är en mental funktion, inte något verkligt.
Det är drömlikt, det genererar ingen andlig insikt som sådant."
Du skiljer tänkandet från det andliga.
Vad skillnaden består i är långt ifrån klart.
Om det andliga - ibland identifierad som medvetande och gud(ar) - inte har med tänkande att göra, hur ska vi då som tänkande varelser kunna identifiera något som andligt?
Och hur kan du skilja på tänkande och andlighet?
Tänkandet är ett andligt verktyg enligt traditionerna, precis som livet

Det jag skiljer på här är tänkandet som något som innehåller sanningar om någon andlig natur.
Det är fiktivt, det är drömlikt, skapande, fantiserande osv.
Existensen är en andlig existens. Existens och andlighet är identiska. Existens är en spirituell kvalité.
Drömanalogin som ofta används fungerar fint. Tv-spelsanalogin är mer modern dock. Ändrar man sin världsbild från att ha ett "jag" i sig till att jaget är "bortom" världen förändras mentaliteten. Precis som i ett tv-spel så interagerar vi inom spelets gränser men vi blir aldrig något i spelet. Följer man denna mentalitet och släpper den att man "är något i världen" följer man en andlig väg helt enkelt.
Tänkandet är spelandet, det är tänkandets roll. Jaget är en funktion hos tänkandet.
Men det finns hur mycket som helst att gå in på i detta avseendet.
För att koppla det till hur vida man trots att man är ateist men vill känna en djupare mening som en där man har en tro så måste man förstå att alla dessa saker, så som neti neti, är en del av en tradition av tro. Det är en semantisk fråga hur vida det är troende man är eller inte i vissa fall alltså.