Jag har en tanke om att universums expansion är ett fenomen som existerar i alla led, eller dimensioner.
För oss så är ju tiden expanderande då vi, dels för individen och dels för arten, får en större intryckspåverkan allteftersom tiden löper.
Och att universum expanderar i sin helhet verkar vara en gängse uppfattning.
Jag har nämligen fått för mig att oändlighet föder någonting när sannolikheten blivit tillräckligt stor och att tiden eller avsaknaden av tid genom sin oändlighet ofrånkommligt kommer skapa något.
Detta skapande vill jag visualisera som en implosion i alla dimensioner.
Där det förut inte fanns något finns något nu. Det borde ge att expansionen är ofrånkommlig då "inget" existerar utanför periferin av expansionen. Allt försöker nå ett slut som inte finns då början är obestämd.
Jag kan inte riktigt förklara vad min ide är men jag fick en känsla av att nästan kunna fårmå mig att förstå hur en total expansion av allt i allt skulle kunna gå till.
Tänk dig att du stod i ett hål där du såg när allt sögs in mot hålet och genom det, när du sen ställde dig på andra sidan hålet var det samma drag in mot hålet och ut på andra sidan.
Jag tror universum är oändligt i alla led dvs vi kommer kunna finna hur små energier som helst och hur stora energier som helst.
Hålet skulle symbolisera skapandet av det minsta i expansion mot det största. Vi upplever självklart inte detta då vi är del av det expanderande systemet, och skulle behöva "lämna kvar" vårt mätinstrument i förgången expansion.
Det var en väldigt abstrakt känsla, men jag har på nått sätt inte kunnat släppa känslan efter
Skulle det kunna vara en modell av universum eller finns det något uppenbart fel?
