Nu blir jag lite hoppig och så för jag skriver bara vad jag tänker för tillfället, så om jag inte har ordnat upp allt när jag sedan postat det så ber jag om ursäkt. Eller nåt. Jag vill också säga att jag aldrig har läst filosofi, men jag har ändå lite koll på några av de viktigare personerna eftersom vi (tacka någon eventuell högre entitet) har Internets existens.
Det går ju naturligtvis tolka livet och dess fortsättning på en mångd olika sätt. Tolkningen beror ju oftast på vilken religion eller livsåskådning man har.
Därför är det svårt att komma fram till vad som är rätt och fel eftersom alla människor är så olika och lever på olika sätt. Vissa skulle säga att livet inte har någon mening och att man därför kan göra som man vill med det, medans andra skulle säga att det är en dödssynd att ta sitt liv och att man därför skall bli bestraffad för det i en evighet efter detta. Kanske är meningen med Jordelivet att beräkna frågan till svaret 42?
Definitionen av liv är också lite olika. Jag tänker därför är jag är ju en teori, men liv kan också defineras i ren existens, eller hur? Planeten Jorden är liv i sig självt och på planeten frodas miljarder små och ytterligare mycket mindre livsformer.
En del säga att evigheten inte kan existera för då skulle inte nuet existera. Eftersom evigheten är evig så står tiden i evigheten mer eller mindre stilla. Tänk dig ett tal med oändligt många nollor före, ett så litet tal som du bara kan tänka dig, då är det talet oändligt mycket mindre. Det finns ingen början och heller inget slut. Enligt den teorin så kan man inte ens komma en sekund framåt. Men å andra sidan så är ju tiden skapad av människan för att kunna räkna ned sin egen existens, mer eller mindre. Tiden skapar väldigt mycket och förstör desto mer.
Man kan också säga att livet i sig inte är existensen. Existensen är en del av livet.
Den där Decartes har ju inte mer rätt eller fel än någon annan, eller? Tanken på att man måste kunna tänka för att existera ringer lite dåligt i mina öron eftersom jag kan se träden här utanför mitt fönster och de lever i aldra högsta grad, men å andra sidan så vet jag inte om de tänker eller inte. Vissa vetenskapsmän skulle naturligtvis dementera vad jag säger med att rulla med ögonen. Men bara för att de inte har någon hjärna så kanske det inte innebär att de inte tänker. Vad vet vi? Vi är ju bara dumma människor som försöker hitta en förklaring på något som med våra enkla hjärnor inte går att finna en förklaring på. När vi tänker på ordet "Evigheten" och innebörden av densamma så kan vi bara tänka till en viss punkt och sen kommer meddelandet "Deos not compute, out of capacity" upp (Flum).
Om vi ska titta på kommentaren och citatet från ovan: "Death is not the opposite of life; the opposite of death is birth. Life has no opposite. It is a constant, like the universe. Suicide solves nothing." Vad han säger i det här citatet är ganska logiskt. Naturligtvis är födelsen och döden motsatser eftersom det ena är början och det andra är slutet på detta livet. Nu skriver jag "detta livet" som om jag tror på ett liv efter detta. Det kommer vi ju aldrig få veta i detta livet. Men det blir lättast att skriva så eftersom det är vad de flesta tror på.
Livet. Eftersom livet inte har någon motsats utan är evig så menar man troligtvis i detta att livet slutar inte bara för att du gör det. Det kommer alltid att finnas liv. Det är bara det att du inte kommer vara en del av det (beroende på hur man tror naturligtvis).
En parentes: Universum är inte helt säkert en konstant. Det är bara vi människor som i alla tider inte har kunnat tänka oss en existens längre än vad våra ögon når. Det är ju precis som med medeltidens (och vissa nutida gruppers) tro på att Jorden är platt. Vårt universum kan vara en liten del i ett större universum och så vidare. Eller vi kanske bara är en elektron runt en atom i ett annat universum. Det kommer vi säkerligen aldrig få veta, eller ens tro på om vi fick veta det. Big Bang är det väldigt få som faktiskt tror på nu mera och jag har alltid tyckt att det är idiotiskt att skolorna koncentrerar sig på att lära ut EN teori av flera när vi inte VET vad som faktiskt hände. Så är det med teorier att det mer eller mindra bara är spekulationer över något tills vi kommer i kontakt med sanningen. Då blir det just sanning. Jag tycker väldigt illa om när folk tar till sig teorier som om det vore sanning och sedan tror blint på den.
Lidandet är en del av livet. Som med allt annat så måste man acceptera vad man är. Jag säger inte att det är fel rent filosofiskt att ta sitt liv. För det är det inte. I filosofin så kan jag nog säga att det inte är mer fel än att leva vidare. Men som människa så kan jag säga att det är det dummaste man kan göra, näst intill. Bara för att man mår dåligt i en period av sitt liv vill man ta livet av sig för att man anser att man inte kan ta sig ur den perioden. What a load of bull! Livet är fyllt av svårigheter. Det kommer alltid finnas svårigheter och det finns få som inte redan har råkat ut för det som du har råkat ut för och tagit sig igenom det. Det är bara en period av livet som denna svårigheten finns, men tro mig, det kommer flera. Livet pendlar mellan härliga och även plågsamma perioder. Vi är inte perfekta på något sätt. Så varför tar man livet av sig när man kan kämpa sig igenom svårigheterna och leva vidare? River man huset när det brinner så kommer det brinna vidare i spillror även om det då blir lättare att släcka det. Men om man istället tillsammans kämpar med att släcka elden redan när den är begränsad till ett rum eller en våning så kan man rädda huset och när elden är släckt så kan man börja saneringen samt ombyggnaderna för att få huset som nytt igen.
-----------
Jag kan sitta och skriva i flera timmar till om allt det här, men nu måste jag iväg och handla och laga mat för att kunna fortsätta mitt liv. Människan är så svag. Behöver näring för att kunna leva. Det hade varit bättre om vi istället hade varit källan till energi utan att behöva ladda batterierna.
Peace, out.
Diskussion kring självmord.
Moderator: Moderatorgruppen
Diskussion kring självmord.
Detta inlägg tillförde jag en diskussion i ett annat forum angående självmord och livet i sig. Skulle gärna ta emot kritik och egna åsikter om innehållet och så vidare.
Re: Diskussion kring självmord.
cluster- skrev:Så varför tar man livet av sig när man kan kämpa sig igenom svårigheterna och leva vidare?
Det finns en gammal MAD där jag läste följande roliga serie: Efter ett sprinterlopp så kommer journalister fram till guldmedaljören och frågar honom om vad som legat bakom hans framgångar: "Hårt arbete, hängiven träning och god kost!" svarar han. "Amen hallå!" ropar en annan kille, bakifrån. "Jag har också arbetat hårt, tränat hängivet och följt alla riktlinjer om god kosthållning; och jag kom sist!"
När man bara lyssnar på vinnaren så får man en skev världbild. Man tror att alla ansträngningar kommer betala sig, men man tänker inte på att somliga faktiskt försöker allt de kan utan att lyckas. Lyssnar man på vinnarna så känner man hopp; blind tro. Lyssnar man istället på förlorarna så blir man en cyniker, utan någon sentimental verklighetsfrämmande förtröstan.
Skillnaden mellan löpare och oss som kämpar med att leva; det är att de som förlorar i det senare fallet inte kan säga något till eventuella journalister; även om de skulle bli tillfrågade. Ty de som förlorar i "livets spel" är nämligen döda.
Visst kan man känna att det är tragiskt med självmord, men jag ställer absolut inte upp på att vi ska skuldbelägga dem som tar sina liv, att vi skall mena att de är svaga, lata och odugliga. Att de inte lyckats göra det vi har gjort; tagit tag i våra liv. Det är att smickra oss själva, eller att skylla ifrån oss. Istället för att lägga ansvaret på oss själva; och säga att det är vi som skall hjälpa dem som mår dåligt och har det svårt; så lägger vi över bördan på deras axlar och säger "kämpa på bara! Livet är jobbigt ibland, men jag har klarat att stå ut, så då skall du klara det också!"
Jag tycker det är en osympatisk inställning. Intervjua förlorarna istället. Låt bli att fördöma dem som inte orkar. Vi skall inte skylla ifrån oss. Och vi skall inte tjusa oss själva med någon tillgjord livsåskådning.
MAD, en rolig serie. Tyvärr har jag inte läst så många av den, men dom numrena jag läst har alltid varit störtsköna.
Rätt kul det där förresten. Jag jobbade på fritids för några år sen. Det var en kille som sa att han skulle bli tennisstjärna.
"Jag ska kämpa och träna så att jag blir tennisstjärna när jag blir stor". Jag svarade: "Men vet du, Erik, det finns massor av barn som tränar varje dag och som ändå inte blir stjärnor när dom blir stora. Det är inte säkert att man blir stjärna bara för att man tränar mycket när man är liten."
Rätt kul det där förresten. Jag jobbade på fritids för några år sen. Det var en kille som sa att han skulle bli tennisstjärna.
"Jag ska kämpa och träna så att jag blir tennisstjärna när jag blir stor". Jag svarade: "Men vet du, Erik, det finns massor av barn som tränar varje dag och som ändå inte blir stjärnor när dom blir stora. Det är inte säkert att man blir stjärna bara för att man tränar mycket när man är liten."
Bra inlägg Rising!
cluster har nog inte varit i skiten själv (jag pratar om den djupa skiten).
Jag var själv, för några månader sedan nere i den djupaste av alla skithålor jag någonsin besökt. Senaste veckorna har jag till och från allvarligt funderat på att begå självmord, men jag har mer och mer senaste tiden blivit emotionellt stabil.
Det är jävligt knepigt det där med att må dåligt. Genom att må dåligt kan man öppna förbannat konstiga dörrar, som när man passerat dom, får möjlighet att uppleva världen i helt nya dimensioner av lycka. Jag har själv passerat många dörrar i helvetet och himmlen i mitt liv och det är jävligt lätt när man själv står i himlen att fördömma någon i helvetet.
Det man får inse är att människor lever i olika världar, och att man som människa även lever i olika världar genom livet, och att en konsigt blanding av acceptans av att livet är ett skithål och efter det icke-acceptans av skithålet, som är det enda som gör att man vågar ta hissen uppåt.
Accepterar man inte skithålet är man hopplöst förvirrad i det och förnekar att det ens existerar och då smäller det förr eller senare på rätt rejält. Om inte tidigare, på dödsbädden.
Förnekar att ingenting utanför skithålet existerar, tar man istället konstanta smällar varje dag. Detta gör att man aldrig orkar eller förstår att att man kan ta sig till hissdörren.
Nej man måste förstå att livet har flera våningar.
cluster har nog inte varit i skiten själv (jag pratar om den djupa skiten).
Jag var själv, för några månader sedan nere i den djupaste av alla skithålor jag någonsin besökt. Senaste veckorna har jag till och från allvarligt funderat på att begå självmord, men jag har mer och mer senaste tiden blivit emotionellt stabil.
Det är jävligt knepigt det där med att må dåligt. Genom att må dåligt kan man öppna förbannat konstiga dörrar, som när man passerat dom, får möjlighet att uppleva världen i helt nya dimensioner av lycka. Jag har själv passerat många dörrar i helvetet och himmlen i mitt liv och det är jävligt lätt när man själv står i himlen att fördömma någon i helvetet.
Det man får inse är att människor lever i olika världar, och att man som människa även lever i olika världar genom livet, och att en konsigt blanding av acceptans av att livet är ett skithål och efter det icke-acceptans av skithålet, som är det enda som gör att man vågar ta hissen uppåt.
Accepterar man inte skithålet är man hopplöst förvirrad i det och förnekar att det ens existerar och då smäller det förr eller senare på rätt rejält. Om inte tidigare, på dödsbädden.
Förnekar att ingenting utanför skithålet existerar, tar man istället konstanta smällar varje dag. Detta gör att man aldrig orkar eller förstår att att man kan ta sig till hissdörren.
Nej man måste förstå att livet har flera våningar.
Sen är jag lite skeptisk till allmänna uttalanden om psykologi öht: t ex "den som mår dåligt kan inte ta sig upp", "det är bara att ta sig i kragen", etc. (det spelar ingen roll om just dessa påståenden är sanna eller ej). Visst måste man använda generella begrepp i nån mån inom psykologin, men man måste alltid komma ihåg att varje mänska är en individ med sina individuella problem. Psykologin är inte som naturvetenskapen, där varje säg kolatom är i stort sett lik den andra.
Sen är det sant att många speciella psykologiska tillstånd, t ex depression, är svåra att sätta sig in i för den som inte upplevt det själv (om man inte har en mycket välutvecklat emotionell intelligens).
Sen är det sant att många speciella psykologiska tillstånd, t ex depression, är svåra att sätta sig in i för den som inte upplevt det själv (om man inte har en mycket välutvecklat emotionell intelligens).
Problemet är att jag tror att jag tror att dessa påståenden är sanna och inte sanna i olika sammanhang.Stefan skrev:Sen är jag lite skeptisk till allmänna uttalanden om psykologi öht: t ex "den som mår dåligt kan inte ta sig upp", "det är bara att ta sig i kragen", etc. (det spelar ingen roll om just dessa påståenden är sanna eller ej).
Jag har själv mått skitkasst, men jag upplevde nyligen att en människan utanför mig gav mig lite positiv feedback och öppnade "rätt dörr" för mig. Jag tror det är ett nät av extremt komplexa förhållanden som upprätthåller människors problem. I vissa ögonblick kan det bästa en människa får höra är att han borde "ta sig i kragen" (och då levererat på "hans nivå" så han kan inse detta själv), i andra ögonblick måste man acceptera honom och låta han acceptera att han inte kan göra något åt sin situation, annars kommer han försöka göra något åt sin situation fast på dåliga sätt, dvs fortsätta att fly från obehagliga fakta genom flyktbeteenden.
Poängen är att psykologi inte är som naturvetenskap. Det är inte så att det finns en psykologisk lag som säger att antingen "alla deprimerade borde ta sig i kragen" eller "alla deprimerade kan inte ta sig i kragen", ungefär som det finns en naturvetenskaplig lag som säger "häller du nåt surt på lackmuspappret så färgas det rött", etc. Davidson har skrivit om det här på ett mycket intressant och bra sätt.
Varje deprimerad person måste förstås som en individ - ja, varje person måste förstås som individ. Vad man behöver är inlevelse - inte psykologiska lagar. För att få denna inlevelseförmåga är personlig erfarenhet av liknande sinnestillstånd ofta nödvändig.
Sen kan man nog "puffa på" en deprimerad person en del, ställa krav och så, om det är rätt dag, men det kan man bara göra om den deprimerade känner sig förstådd och om denne känner att den andre har en i grunden vänlig inställning och förståelse för problemen. Finns inte förståelsen, och om den i värsta fall är ersatt av aggressivitet, så funkar det inte alls. Men har man en i grunden juste inställning så kan man nog om man är skicklig få igång en deprimerad person.
Varje deprimerad person måste förstås som en individ - ja, varje person måste förstås som individ. Vad man behöver är inlevelse - inte psykologiska lagar. För att få denna inlevelseförmåga är personlig erfarenhet av liknande sinnestillstånd ofta nödvändig.
Sen kan man nog "puffa på" en deprimerad person en del, ställa krav och så, om det är rätt dag, men det kan man bara göra om den deprimerade känner sig förstådd och om denne känner att den andre har en i grunden vänlig inställning och förståelse för problemen. Finns inte förståelsen, och om den i värsta fall är ersatt av aggressivitet, så funkar det inte alls. Men har man en i grunden juste inställning så kan man nog om man är skicklig få igång en deprimerad person.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 43 och 0 gäster
