Rationalitet, mm.

Moderator: Moderatorgruppen

Stefan
Inlägg: 1926
Blev medlem: 01 jun 2004 01:17
Ort: Stockholm

Rationalitet, mm.

Inläggav Stefan » 18 jul 2006 17:38

Det här är en fortsättning från en diskssussion jag och Jimmy hade i tråden Israel-Mellanöstern konflikten.

Citat:
Problemet med (a) och (b) är att orden "egoistisk" och "rationell" förlorar sin mening, sin poäng, givet dessa definitioner.
Men det är poängen, "egoistisk" och "rationell" är helt enkelt felaktiga sätt att genom språket strukturera upp sakförhållanden i världen OM man tror att dessa beteenden bara är något VISSA människor upprätthåller.

Citat:
Ursprungligen kunde vi skilja på dom egoistiska handlingarna från dom icke-egoistiska, och dom rationella från dom irrationella, men givet denna definition blir detta omöjligt.
Men Stefan, det är klart det är omöjligt att det är skilja egoistiska och icke-egoistiska handlingar eftersom detta kräver definitionen. MEN definitionen är en felstrukturering av mänskligt beteende, den skapar kateogrier av människor som inte existerar någonstans i världen utanför den egna människans tankevärld.

Alltså poängen är detta:
Egoistiska handlingar ÄR redan något som förekommer hos ALLA människor.
Precis som:
Rationella handlingar ÄR redan något som förekommer hos ALLA människor.

Att använda dessa begrepp är således enligt migm bara intressant för att beskriva de processer som pågår hos ALLA människor.

Dock kan vi ha kvar begreppen, men vad egoism och rationalitet egentligen innebär är alltså att beskriva något som händer hos alla.



För det första är det du som börjat tala om egoistiska resp rationella mänskor, jag har bara talat om egoistiska resp rationella handlingar. Jag förmodar att en egoistisk resp egoistisk mänska är en mänska som helt enkelt oftast utför såna handlingar, men låt oss stanna vid det mindre komplicerade begreppet: en egoistisk/rationell handling.

Egoist går alltså, precis som Terrorism att definiera på VÄLDIGT många sätt. Det är naivt att tro att alla har samma definitioner på vad en Terrorist är. Det är naivt att tro att alla har samma definition på vad rationell och irratoinell är.


Språket är en social verksamhet. Visst används vissa värdeladdade ord som "frihet", "terrorist" på olika sätt, men poängen med att tala är alltid att du ska förstå vilken mening jag lägger in i en viss sats. Det är inte möjligt att göra om jag använder orden med för apart mening. Man måste använda orden på ett någorlunda socialt accepterat sätt. Jag skulle säga att det tvärtom finns en rätt stor konsensus om vad en egoist är utanför filosofiseminarierna.

Språkets sociala karaktär har f ö betonats av, Wittgenstein i hans senare verk:

http://en.wikipedia.org/wiki/Philosophi ... stigations

Människor som inte förlänger deras önskningar i en intersubjektiv sfär kan kallas "egoister".
Människor som förlänger deras önskningar i en intersubjektiv sfär, för att de själva upplever att de känner skuld kan kallar jag "egoister med medlinade".
Människor som förlänger deras önskningar i en intersubjektiv sfär, för att de själva upplever att de att de kan kommunicera, sympatisera och känna empati för andra människor, "egoister med medkänsla"

Egoist och Altruist är bara begrepp som förvirrar vårat sätt att strukturerar upp tillvaron på. Bättre att använda subjektiva handlingar, som antingen sträcker sig i en intersubjektiv sfär eller inte gör det.

Ofta är människor som själva tror det är Altruistiska bara det för att de i sin uppfostran lärt sig att "tycka synd om människor". Jag själv tycker synd om människor för att de mår dåligt, inte för min mamma sakt att jag ska göra det.


Det här tycker jag är ett bättre förslag: om du nu inte tycker om dessa begrepp, så använd andra och förklara vad som menas med dessa (istället för att försöka omdefiniera de ursprungliga, vilket bara kommer att leda till förvirring. Vad man än tyckte om de utsprungliga normativt så var de rätt väldefinierade språkligt).

Citat:
Rationella handlingar är handlingar som gör att man maximerar chansen att uppfylla sina preferenser, irrationella handlingar såna som inte gör det.
Som sagt, detta är DIN definition på rationella handlingar. Frågar du andra, t.ex. Rising, så tror jag inte att han håller med i dina definitioner. Själv håller jag verkligen inte med dessa definitioner.

Alla människor maximerar chansen för att uppfylla sina preferenser, kan du ge ETT exempel på när människor inte gör detta?


Två saker här. För det första, "min definition på rationella handlingar". Nej, det tror jag inte. Jag tror att det finns en (eller om begreppet är tvetydigt, som "fil", flera) offentlig definition. Annars hade inte begreppet kunnat användas. Däremot kanske inte jag har hittat denna offentliga definition. Problemet är detsamma som försöken att hitta definitionen på "kunskap": det finns en offentlig definition, men den är svår att hitta.

För det andra kan man verkligen se analogin med egoismen. Förespråkarna för att alla handlingar är egoistiska säger att "kan du hitta nåt exempel på där mänskor inte försöker göra allt för att förbättra för sig själva"?

Kan inte hitta nåt vettigt om "rationality" på nätet, varken på Wiki, Stanford eller via Google. Det måste ju ha skrivits en del om det här, men jag vet inte vad man sagt.

Jag antar att ett exempel kunde va Hitler, som beordrade att hans trupper aldrig skulle retirera. Det ledde bl a till förlusten vid Stalingrad. Han var inte helt tappad vad gäller militär taktik annars men här fick han för sig att man aldrig skulle retirera för att det var "att visa sig svag", etc. Det ledde till att chanserna att hans viktigaste preferens: att vinna kriget, radikalt minskades. Detta tror jag är nåt man i allmänhet skulle säga är irrationellt åtmistone.

Användarvisningsbild
PopJimmy
Inlägg: 2569
Blev medlem: 23 nov 2004 07:07

Re: Rationalitet, mm.

Inläggav PopJimmy » 18 jul 2006 18:55

Stefan skrev:För det första är det du som börjat tala om egoistiska resp rationella mänskor, jag har bara talat om egoistiska resp rationella handlingar. Jag förmodar att en egoistisk resp egoistisk mänska är en mänska som helt enkelt oftast utför såna handlingar, men låt oss stanna vid det mindre komplicerade begreppet: en egoistisk/rationell handling.
Okej, om vi bara pratar om handlingar är jag med så här långt.

Dock existerar inget som "rationella handligar" i min värld. Det enda som existerar är rationella processer i hjärnan.

Jag tänkte läsa lite om vad man säger om Rationality i modern kognitiv psykologi... jag återkommer.


Språket är en social verksamhet. Visst används vissa värdeladdade ord som "frihet", "terrorist" på olika sätt, men poängen med att tala är alltid att du ska förstå vilken mening jag lägger in i en viss sats. Det är inte möjligt att göra om jag använder orden med för apart mening.
Detta håller jag med om, man måste hålla sig till definitioner, annars "ramlar språket sönder" (detta kan dock vara önskvärt i vissa situationer), visst vi kan själva förstå vårat egna språk, men vi får svårt att begripa varandra.

Man måste använda orden på ett någorlunda socialt accepterat sätt. Jag skulle säga att det tvärtom finns en rätt stor konsensus om vad en egoist är utanför filosofiseminarierna.
Ja men konsensus säger ingenting om orden faktiskt beskriver något som "rimligt avspeglar verkligheten". Tar du ett ord som "häxa", "kättare" eller "syndare", så var dessa ord som hade otroligt stor konsensus i samhället. Flera hundra år senare erkännde man i samhället att dessa ord bara fick sitt legimitiet genom att de upprätthölls av ett system av ord som nu ansågs vara "grova missuppfattningar".

Jag anser att många laddar ordet egoist på ett sådant sätt som många tidigare i historien laddade kättare. Orden uppstår inte av sig själva, utom genom nät av förhållningsätt till andra saker. Kättare är alltså inget man kan "frikoppla" från Kristendomen. Nu känner jag dock inte till historian för begreppet "egoist", men jag anser att jag genom mina studier av motivationspsykologi och olika filosofiska skolor att begreppet upprätthåller en missuppfattning om mänsklig motivation.


Ta ett begrepp som Kättare: Förut sa man att en Kättare var "någon som begick en handlig som var klandervärdig eftersom den direkt stred mot Gud och Sanningen, den enda auktoriteten, och att människan, genom detta, nu förtjänar ett stort straff".
Nu definierar vi Kättare som: "Ett begrepp som betecknar en missuppfattning om kausal härledning om orsak och verkan i Universum, i relation till mänskligt beteenden, utifrån en Kristen Världsbild".
(Som sagt Dessa är ungefärliga definitioner som jag tror de flesta idag skulle hålla med om)

Men Stefan, då måste jag fråga dig, du kanske tycker att vi borde hålla oss till våran gamla defintion av Kättare, eftersom du tycker att det är viktigt att hålla på våra definitioner, eftersom detta gör att språket blir mer användbart? Tycker du verkligen att språket nödvändigtvis blir mer användbart bara genom att vi håller på definitionerna?

Det här tycker jag är ett bättre förslag: om du nu inte tycker om dessa begrepp, så använd andra och förklara vad som menas med dessa (istället för att försöka omdefiniera de ursprungliga, vilket bara kommer att leda till förvirring. Vad man än tyckte om de utsprungliga normativt så var de rätt väldefinierade språkligt).
Jag förstår inte riktigt vad du menar med att jag försöker "omdefiniera" de ursprungliga, jag är nämligen övertygad om att det råder stor förvirring kring begreppen. När jag använder begreppen så gör jag det för att göra mig begriplig, men jag vill samtidigt inte upprätthålla vad jag ser som felaktiga sätt att strukturerar upp tillvaron som bara slutar i ett fördömmande av andra människor på grunder som inte har någon psykologisk förankring. Precis som människor använder begrepp som "kättare", "syndare", "invandrare", eller "irrationella människor" för att fördömma andra människor och deras handlingar. Dessa sätt att resonera skapar inte klarhet i de riktiga psykologiska anledningarna varför en människa handlar som hon gör. Det finns alltid logiska anledningar till "elakt" eller "korkat" beteende.

Som sagt, jag anser att det redan ÄR förvirring kring berepp som egoism och rationalitet, precis som kring syndare, kättare och irrationella människor, eller syndiga handlingar, kätteri, irationella handlingar, egoitsitska handlingar om vi pratar om handligar.

Men jag håller med dig, visst finns det någon slags konsensus i vad egoistiska handligar och rationella handlngar är, precis som det tidigare fanns konsensus i vad syndiga handlingar och kätteri. Men detta tycker jag är fördömmande språkmissbruk, fördömmande av andra människor och mänskliga handlingar.

Men jag är övertygad om att jag är långt ifrån den enda som tycker att "rationalitet" kontra "irrationaliet", trots sin någolunda konsensus i samhället, trots det bygger på en grundläggande missuppfattning om människors sätt att resonera.


Många som läst kontinental eller österländsk filosofi eller liknande tror jag inte lika ofta fördömmer andra människors beteende genom att hävda att de är "irrationella" på samma sätt som människor som tror sig själva vara "rationella" hävdar.


Många människor jag möter hävdar ofta helt ohämmat att de själva tänker "rationellt, logiskt och objektivt". Men att jag tänker "irrationellt", "ologiskt" och "subjektivt". Och detta resonemang bygger enligt dom på att dom är "vetenskapliga" och jag är "religiös". Bara för jag nämner att jag är intresserad av just Zen Buddhism (som lättast går att jämföra som filosofisk skepticism här i väst) så upplever de att jag måste jag en "irrationell" människa, eftersom jag "tror" på en "religion", just eftersom Buddhism är en "religion", precis som Kristendomen, och "religioner" är något man "tror" på, tillskillnad från "vetenskap" som är det "objektiva".

Detta dagliga språkmissbruk är något jag dagligen tvingas utstå. Skulle jag levt i ett samhälle för 500 år sedan, så skulle mitt beteende antligen också klassas som kätteri.

Två saker här. För det första, "min definition på rationella handlingar". Nej, det tror jag inte. Jag tror att det finns en (eller om begreppet är tvetydigt, som "fil", flera) offentlig definition. Annars hade inte begreppet kunnat användas.
Okej, men vad menar du med "Annars hade inte begreppet kunnat användas"? Poängen är att begreppet används redan. Dock skapar det förvirring, precis som begeppet "Gud" skapar väldigt mycket förvirring.

Du säger att begreppet inte "kunnat användas", men detta kan betyda flera saker:
1. Begreppet inte kan användas, eftersom detta skapar förvirring. (detta är dock ett normativt påstående om hur begrepp BÖR användas)
2. Det är helt omöjligt handlig att använda begreppet, ungefär som det är omöjligt att plocka ner månen med ett par ätpinnar. (detta är ett deskriptivt påstående om hur begrepp kan och inte kan användas, i den bemärkelsen vad man kan göra med måner i förhållande till ett par ätpinnar)

Så vad försöker du säga? Kan begrepp som rationalitet inte användas enligt din normativa uppfattning (se 1) eller din deskriptiva uppfattning (se 2)?


Men som sagt, skulle jag levt för 500 år sedan skulle jag gjort allt i min makt för att krossa begrepp som Kättare och handligar som klassas som kätteri.

Däremot kanske inte jag har hittat denna offentliga definition. Problemet är detsamma som försöken att hitta definitionen på "kunskap": det finns en offentlig definition, men den är svår att hitta.
Menar du med offentlig definition ungefär som "objektiv definition" àla "Platons idé".

Jag tror de enda definitionerna som finns är subjektiva (personliga) definitioner som sträcker ut sig i intersubjektiva (kulturella) definitioner.

För det andra kan man verkligen se analogin med egoismen. Förespråkarna för att alla handlingar är egoistiska säger att "kan du hitta nåt exempel på där mänskor inte försöker göra allt för att förbättra för sig själva"?
Men som sagt, det finns en deskriptiv och en normativ egoism. Jag vill ha en strikt deskriptiv definition av egoism. Både människor som "förespråkar" eller "motsätter sig" "egoism" har en normativ definition av egoism - dvs några tycker det är "bra" och några tycker det är "dåligt". Jag tycker inte egoism är bra eftersom egoism för mig inte är något som existerar.

Det enda som existerar är subjektiva handlingar som, eller som inte, sträcker ut sig i en intersubjektiv sfär. Antingen en sfär som rymmer kulturen (etnocentrism) eller alla människor (worldcentric) Och handligar som ENDAST rör ens subjektiva sfär skulle kunna kallas "egoistiska", men jag ska från och med nu sluta använda ordet egoism (annat än i diskussioner som försöker klargöra att begreppet är onödigt och laddat med normativt bagage som föder mänskliga konflikter)

Kan inte hitta nåt vettigt om "rationality" på nätet, varken på Wiki, Stanford eller via Google. Det måste ju ha skrivits en del om det här, men jag vet inte vad man sagt.
Läste iofs på Wikipedia http://en.wikipedia.org/wiki/Rationality Och där upplever jag att det som står där inte säger emot vad jag sagt.

Jag antar att ett exempel kunde va Hitler, som beordrade att hans trupper aldrig skulle retirera. Det ledde bl a till förlusten vid Stalingrad. Han var inte helt tappad vad gäller militär taktik annars men här fick han för sig att man aldrig skulle retirera för att det var "att visa sig svag", etc. Det ledde till att chanserna att hans viktigaste preferens: att vinna kriget, radikalt minskades. Detta tror jag är nåt man i allmänhet skulle säga är irrationellt åtmistone.
Men detta är precis vad man kallar den psykologiska mekanismen rationaliserande för.
Rationalisering, en bortförklaring som man inbillar sig istället för att inse sanningen och ta åt sig hur vekligheter verkligen är. Man gör verkligheten bättre än vad den är och gör den så fördelaktig för en själv så möjligt.
In psychology, rationalization is the process of constructing a logical justification for a decision, action or lack thereof that was originally arrived at through a different mental process.

This process can be in a range from fully conscious (e.g. to present an external defense against ridicule from others) to mostly subconscious (e.g. to create a block against internal feelings of guilt).

For an example, consider a person who bought one of the first home computers in 1980 primarily motivated by the excitement of playing with a computer. If he felt that his friends would not accept "having fun" as a sufficient reason for the purchase, he might have searched for other justifications and ended up telling them how much time it was going to save him in doing his taxes.


Varför tror du att man i traditionell psykologi använder termen rationaliserande för denna psykologiska försvarsmekanism om det är, som du säger, en irrationell handling? http://en.wikipedia.org/wiki/Rationalization_%28psychology%29

Detta om något är enligt mig ett tecken på hur förvirrat hela "rationellt" kontra "irrationellt" diskussionen är.

Stefan
Inlägg: 1926
Blev medlem: 01 jun 2004 01:17
Ort: Stockholm

Re: Rationalitet, mm.

Inläggav Stefan » 18 jul 2006 19:36

PopJimmy skrev: Ja men konsensus säger ingenting om orden faktiskt beskriver något som "rimligt avspeglar verkligheten". Tar du ett ord som "häxa", "kättare" eller "syndare", så var dessa ord som hade otroligt stor konsensus i samhället. Flera hundra år senare erkännde man i samhället att dessa ord bara fick sitt legimitiet genom att de upprätthölls av ett system av ord som nu ansågs vara "grova missuppfattningar".


Ja visst. Jag har inte sagt nåt annat. Om du tycker att dessa begrepp (egoist, rationell) är dumma så uppmanar jag dig, som jag skrev i förra posten, att använda nya.

I viss mån kan man också omdefinera gamla ord, visst, men ofta leder det snarare till förvirring.

Det här tycker jag är ett bättre förslag: om du nu inte tycker om dessa begrepp, så använd andra och förklara vad som menas med dessa (istället för att försöka omdefiniera de ursprungliga, vilket bara kommer att leda till förvirring. Vad man än tyckte om de utsprungliga normativt så var de rätt väldefinierade språkligt).
Jag förstår inte riktigt vad du menar med att jag försöker "omdefiniera" de ursprungliga, jag är nämligen övertygad om att det råder stor förvirring kring begreppen. När jag använder begreppen så gör jag det för att göra mig begriplig, men jag vill samtidigt inte upprätthålla vad jag ser som felaktiga sätt att strukturerar upp tillvaron som bara slutar i ett fördömmande av andra människor på grunder som inte har någon psykologisk förankring. Precis som människor använder begrepp som "kättare", "syndare", "invandrare", eller "irrationella människor" för att fördömma andra människor och deras handlingar. Dessa sätt att resonera skapar inte klarhet i de riktiga psykologiska anledningarna varför en människa handlar som hon gör. Det finns alltid logiska anledningar till "elakt" eller "korkat" beteende.

Som sagt, jag anser att det redan ÄR förvirring kring berepp som egoism och rationalitet, precis som kring syndare, kättare och irrationella människor, eller syndiga handlingar, kätteri, irationella handlingar, egoitsitska handlingar om vi pratar om handligar.

Men jag håller med dig, visst finns det någon slags konsensus i vad egoistiska handligar och rationella handlngar är, precis som det tidigare fanns konsensus i vad syndiga handlingar och kätteri. Men detta tycker jag är fördömmande språkmissbruk, fördömmande av andra människor och mänskliga handlingar.


OK. Jag tror att skillnaden mellan oss inte är så stor här. Jag upplever att begreppsförvirringen kring begrepp som "egoist" inte är så stor, och att man bör i möjligaste mån hålla sig till etablerat språkbruk. Kanske är det min bakgrund i analytisk filosofi som gör att jag tycker det, vet ej. Men det ligger ändå en del i det du säger.


Två saker här. För det första, "min definition på rationella handlingar". Nej, det tror jag inte. Jag tror att det finns en (eller om begreppet är tvetydigt, som "fil", flera) offentlig definition. Annars hade inte begreppet kunnat användas.
Okej, men vad menar du med "Annars hade inte begreppet kunnat användas"? Poängen är att begreppet används redan. Dock skapar det förvirring, precis som begeppet "Gud" skapar väldigt mycket förvirring.

Du säger att begreppet inte "kunnat användas", men detta kan betyda flera saker:
1. Begreppet inte kan användas, eftersom detta skapar förvirring. (detta är dock ett normativt påstående om hur begrepp BÖR användas)
2. Det är helt omöjligt handlig att använda begreppet, ungefär som det är omöjligt att plocka ner månen med ett par ätpinnar. (detta är ett deskriptivt påstående om hur begrepp kan och inte kan användas, i den bemärkelsen vad man kan göra med måner i förhållande till ett par ätpinnar)

Så vad försöker du säga? Kan begrepp som rationalitet inte användas enligt din normativa uppfattning (se 1) eller din deskriptiva uppfattning (se 2)?



Ja det är klart att poängen är att begreppet redan används. :) Och så mycket förvirring tycker jag inte att det skapar utanför filosofiska diskussioner.

Poängen är att alla ord används på ett någorlunda intersubjektivt sätt - annars förlorar de sin mening. Man kan inte använda ord på ett helt privat sätt, på ett sätt som är helt omöjligt att förstå för mottagaren - då saknar ordet mening. Läs wikilänken om Wittgenstein jag skickade.

Däremot kanske inte jag har hittat denna offentliga definition. Problemet är detsamma som försöken att hitta definitionen på "kunskap": det finns en offentlig definition, men den är svår att hitta.
Menar du med offentlig definition ungefär som "objektiv definition" àla "Platons idé".

Jag tror de enda definitionerna som finns är subjektiva (personliga) definitioner som sträcker ut sig i intersubjektiva (kulturella) definitioner.


Det där är en mycket diskuterad fråga av språkfilosofer, men de flesta menar att det inte är så: enligt en berämd slogan så "meanings just ain't in the mind", utan finns bara i ett socialt samspel.


Jag antar att ett exempel kunde va Hitler, som beordrade att hans trupper aldrig skulle retirera. Det ledde bl a till förlusten vid Stalingrad. Han var inte helt tappad vad gäller militär taktik annars men här fick han för sig att man aldrig skulle retirera för att det var "att visa sig svag", etc. Det ledde till att chanserna att hans viktigaste preferens: att vinna kriget, radikalt minskades. Detta tror jag är nåt man i allmänhet skulle säga är irrationellt åtmistone.
Men detta är precis vad man kallar den psykologiska mekanismen rationaliserande för.
Rationalisering, en bortförklaring som man inbillar sig istället för att inse sanningen och ta åt sig hur vekligheter verkligen är. Man gör verkligheten bättre än vad den är och gör den så fördelaktig för en själv så möjligt.
In psychology, rationalization is the process of constructing a logical justification for a decision, action or lack thereof that was originally arrived at through a different mental process.

This process can be in a range from fully conscious (e.g. to present an external defense against ridicule from others) to mostly subconscious (e.g. to create a block against internal feelings of guilt).

For an example, consider a person who bought one of the first home computers in 1980 primarily motivated by the excitement of playing with a computer. If he felt that his friends would not accept "having fun" as a sufficient reason for the purchase, he might have searched for other justifications and ended up telling them how much time it was going to save him in doing his taxes.


Varför tror du att man i traditionell psykologi använder termen rationaliserande för denna psykologiska försvarsmekanism om det är, som du säger, en irrationell handling? http://en.wikipedia.org/wiki/Rationalization_%28psychology%29


Jag försöker bara förklara hur det ursprungliga begreppet om rationalitet används. Jag tror att en sån handling som Hitlers brukar ses som urtypen för en irrationell handling.

Sen "rationalisering" är belysande. Hitlers handling är irrationell därför att han vägrar att se världen som den verkligen är, eller, som man egentligen borde säga: som den är enligt oss. Rationalitet verkar således vara ett socialt begrepp: man kan se vissa andra som irrationella, eller sig själv vid andra tidpunkter som irrationell, men man kan aldrig se sig själv just nu som irrationell.

Användarvisningsbild
hovnarr
Moderator
Inlägg: 2732
Blev medlem: 26 jul 2004 10:39
Ort: Början

Inläggav hovnarr » 18 jul 2006 20:53

Ska bara göra ett kort inlägg om Hitler-exemplet:

Stefan skrev:Jag antar att ett exempel kunde va Hitler, som beordrade att hans trupper aldrig skulle retirera. Det ledde bl a till förlusten vid Stalingrad. Han var inte helt tappad vad gäller militär taktik annars men här fick han för sig att man aldrig skulle retirera för att det var "att visa sig svag", etc. Det ledde till att chanserna att hans viktigaste preferens: att vinna kriget, radikalt minskades. Detta tror jag är nåt man i allmänhet skulle säga är irrationellt åtmistone.


Det beror på om oviljan att visa sig svag var en krigslist eller inte. "Anfall är bästa försvar" heter det ju, och det är möjligt att Hitler helt enkelt trodde att detta var bästa sättet att föra krig på. Kanske var det denna taktik som fick Polen att lägga sig direkt? Även om taktiken var dålig i backspegeln gör det inte Hitler irrationell. Om jag tror att det är fördelaktigt med dambyte när jag ligger under i schack (fastän det inte är det) handlar jag rationellt om jag byter bort damen.

Det är också möjligt att det handlade om delvis konkurrerande mål: att aldrig visa sig svag å ena sidan, och att uppnå världsherravälde å andra sidan. Om det sistnämnda var viktigare, och situationen var sådan att man hade behövt tumma på det första målet för att säkerställa det andra målet, och Hitler visste detta och ändå gjorde som gjorde, då handlade han irrationellt. Det är förstås mycket att spekulera kring. Eller som det heter: det är lätt att vara efterklok.

-narr-

Stefan
Inlägg: 1926
Blev medlem: 01 jun 2004 01:17
Ort: Stockholm

Inläggav Stefan » 18 jul 2006 21:30

Polen? Där fick man ju aldrig backa, så man fick knappast chans att visa på denna "taktik".

Hursomhelst, visst trodde Hitler att det var den bästa taktiken för att vinna kriget. Men det trodde han inte för att han kallt studerat krigshistorien, utan för att det passade in i hans naziideologi - att det enda man behöver är vilja. Han sysslade helt enkelt med önsketänkande.

Användarvisningsbild
Johan Ågren
Administratör
Inlägg: 3368
Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
Ort: Gävle

non-sequitur

Inläggav Johan Ågren » 18 jul 2006 22:03

Om jag tror att det är fördelaktigt med dambyte när jag ligger under i schack (fastän det inte är det) handlar jag rationellt om jag byter bort damen.


Är det inte mer klarspråk att säga att personen trodde sig handla rationellt - inte att han handlade rationellt. En rationell människa måste ro sitt projekt i hamn. Det gjorde inte Hitler. En fallskärmshoppare agerar inte rationellt om han glömt sin fallskärm, även om allt går bra tills det att han misslyckas med att fälla ut sin ickeexisterande fallskärm. Det faktum att Hitler misslyckades med att nå sitt slutligt uppsatta mål gör alla hans delmål irrationella. I shackspelet är det än tydligare: Om dambytet innebar nackdelar för spelaren så var det irrationellt även om teorin ansågs vara rationell utifrån de logiska felslut som förelåg.

Men irrationlitet döms än hårdare om man inte är existentialist. Om man ser till orsakerna till Hitlers beslut så agerar han irrationell i än högre grad.

Johan

Stefan
Inlägg: 1926
Blev medlem: 01 jun 2004 01:17
Ort: Stockholm

Inläggav Stefan » 18 jul 2006 22:12

Man kan ju misslyckas även om man agerat rationellt - om det inträffar nåt omöjligt att förutse, nåt oturligt. Det är en gammal tanke i filosofin. (Dock var det knappast fråga om det med Hitler, eller dambytet för den delen).

Användarvisningsbild
PopJimmy
Inlägg: 2569
Blev medlem: 23 nov 2004 07:07

Re: Rationalitet, mm.

Inläggav PopJimmy » 18 jul 2006 22:24

Stefan skrev:Ja visst. Jag har inte sagt nåt annat. Om du tycker att dessa begrepp (egoist, rationell) är dumma så uppmanar jag dig, som jag skrev i förra posten, att använda nya.

I viss mån kan man också omdefinera gamla ord, visst, men ofta leder det snarare till förvirring.
Jo jag förstår vad du menar med att använda nya, och kanske borde jag bli bättre på det.

Men som sagt, jag tror jag kommer fortsätta med att omdefinera begrepp som jag personligen tycker att deras grundbetydelse redan är förvirrade. Jag tycker begrepp som egoism är ett typiskt begrepp som bara fungerar som normativt negativt, dvs att skuldbeläggande och fördömanda andra människor för beteenden man själv ofta ovetande kan göra sig skyldig till, eller normativt positivt som att rättfärdiga sitt egna vårdslösa beteende.

OK. Jag tror att skillnaden mellan oss inte är så stor här. Jag upplever att begreppsförvirringen kring begrepp som "egoist" inte är så stor, och att man bör i möjligaste mån hålla sig till etablerat språkbruk. Kanske är det min bakgrund i analytisk filosofi som gör att jag tycker det, vet ej. Men det ligger ändå en del i det du säger.
Alltså, jag förstår vad du menar, att analytiska filosofer är noga med att klargöra begrepp osv, men, jag tror det är farligt att tro att alla människor har insett att detta är en viktigt förhållningsätt till språket, även om vi så önskar att det vore fallet. Eller t.o.m. att man själv ofta upplever att man har alla sina definitioner "på det klara". Jag upplever själv att många av mina begrepp ibland känns självklara, men att jag senare inser det finns många alternativa tolkningar till begreppet som jag inte förstod.

Jag tror många människor antar att det bara finns en enda definition till begreppen och att alla delar deras definition. Jag själv har ofta flera definitioner på begrepp, en definition som jag tycker är lämplig och flera andra definitioner som jag upplever att andra har men som jag ser brister i. Jag skulle verkligen bara vilja gå omkring med en definiton på alla begrepp, men jag inser att människor har olika definitioner av begrepp som "gud", så jag får helt enkelt acceptera att det finns många definitioner och försöker därför lära mig så många som möjligt av dessa så att jag kan kommunicera och förstå människor bättre, även om jag inte håller med i deras definitioner.

En annan viktig poäng om vi inte diskuterat är:
Ofta har människor emotionella förankringar i begrepp, dvs normativa förhållningsätt om hur människor "bör" relatera till dem.

Tar vi ett begrepp som "religion" så är detta ett väldigt emotionellt laddat begrepp som många har många normativa uppfattningar kring. Att religion är något som "borde" eller "inte borde" "tillåtas existera". Om religion "hjälper männisan" att "förstå världen" eller "vilseleda människan". Dessa personliga emotionella associationer är inget vi "talar öppet om" utan de är emotionellt "underförstådda" utifrån det inlärningsammanhang människan lärde sig begreppet, har människan växt upp i en "atetistisk" familj är det vanligare att hon får ett negativt emotionellt föråhllningsätt till begreppet "religion" jmf med en som växer upp i t.ex. en Kristen miljö. Utifrån de andra "emotionella situationer" tvingats människan sedan att "försvara", "förkasta" eller emotionellt "omdefiniera" deras positivta eller negativa normativa laddning.

Begreppen hänger alltså i ett nät av beroenden. Tar du en definition på Gud: "Det högsta goda och det högsta sanna", så kan två människor vara överrens om definitionen, men den ena kan emotionellt tycka att detta är "rent nonsens", medans en annan människa emotionellt kan tycka att detta är "den djupaste sanningen", det beror helt på hur människans nät-av-associatoiner, både hur icke-laddade begrepp och laddade begrepp, förhåller sig till begreppet Gud.

Som sagt, jag säger här inte emot dig här, jag bara lyfter fram lite aspekter om språket som inte är uppenbara i definitionerna i sig själva.

Ja det är klart att poängen är att begreppet redan används. :) Och så mycket förvirring tycker jag inte att det skapar utanför filosofiska diskussioner.
Jag tror nog att större förvirring skapas utanför än innanför filosofiska diskussioner. I "lyckade" filosofiska diskussioner kan vi dock nå en punkt där vi inte är "överens", men då vi i alla fall förstår hur motparten förhåller sig. Vi är alltså inte förvirrade, bara oense. Jag tycker att många diskussioner "utanför filosofi" (om något sådant ens existerar) tenderar till att vara mer förvirrade, eftersom människor inte ens kan börja, komma i gång med att diskutera.

Poängen är att alla ord används på ett någorlunda intersubjektivt sätt - annars förlorar de sin mening. Man kan inte använda ord på ett helt privat sätt, på ett sätt som är helt omöjligt att förstå för mottagaren - då saknar ordet mening. Läs wikilänken om Wittgenstein jag skickade.
Nej, men jag förstår vad du menar. Jag håller naturligtvis med om att vi måste vara överens om definitionerna. Men problemet är ofta inte definitionerna, det är våra emotionella förhållningsätt till begreppen, vilket jag tidigare nämde. Skulle vi inte ha något emotionellt föråhållningsätt till ett begrepp, så blir vi oftast inte upprörda när människor brukar orden på ett annat sätt än vad våra egna definitioner "tillåter".

Jag brukar oftare kunna kommunicera bättre med människor som inte har massa emotionella förhållningsätt till sina idéer men som har helt annorlunda definitioner på begreppen. Människor som inte ska tycka till så mycket om "saker jag upplever att de inte förstår" brukar jag oftare ha mycket mer givande diskussioner med, oavsett om våra definitioner stämmer innan vi börjat våran konversation. Visst uppstår det förvirring, men båda är ändå inställda på en meningsfullt språkinteraktion och då klargör man saker under diskussionens gång.

Ibland kan jag stöta på människor som liknande definitioner på endel av mina mest centala begrepp jag ofta diskuterar, men då de istället förkastar alla mina komplexa resonemang som helt orimliga. De tycker att jag är "irrationell" (eller någon liknande dömmande slutsats) eftersom de någonstans i en lång kedja av resonemang har en emotionell laddning som säger att det aktuella begreppet jag försöker diskutera är "orimligt" enligt deras emotionella laddningar kring begreppen.




Däremot kanske inte jag har hittat denna offentliga definition. Problemet är detsamma som försöken att hitta definitionen på "kunskap": det finns en offentlig definition, men den är svår att hitta.
Menar du med offentlig definition ungefär som "objektiv definition" àla "Platons idé".

Jag tror de enda definitionerna som finns är subjektiva (personliga) definitioner som sträcker ut sig i intersubjektiva (kulturella) definitioner.


Det där är en mycket diskuterad fråga av språkfilosofer, men de flesta menar att det inte är så: enligt en berämd slogan så "meanings just ain't in the mind", utan finns bara i ett socialt samspel.
Men vänta, du sägar att "men de flesta menar att det inte är så", jag gav ju två exempel: Vad jag tror och vad andra tror. Vilken av dessa syftade du till?

(En notis: När jag sa "Jag tror de enda definitionerna som finns är subjektiva (personliga) definitioner som sträcker ut sig i intersubjektiva (kulturella) definitioner.", så menade jag naturligtvis att de subjektiva definitionerna uppkommer genom ärvda intersubjektiva definitioner i en kulturell/social språksituation, men att människan sedan när hon lärt sig ett språk använder sina subjektiva definitioner och sträcker ut dom i ett intersubjektivt rum. Jag tror de flesta definitioner människor lär sig är genom andra, men att vissa människor, grundar sina egna begrepp, men att detta är mycket mer ovanligt, eftersom människan då måste ha observerat ett fenomen som inte rymms i hennes gamla begrepp, hon, genom sin uppväxt, lärt sig av andra. Denna insikt (om den nu är empirsk eller annan typ av insikt) tvingar människan att eget begrepp, precis som t.ex. alla filosofer som skapat begrepp för nya tankar och genom tiderna som sedan historiskt, kommit att krydda språket och hur vi strukturerar världen)

Jag försöker bara förklara hur det ursprungliga begreppet om rationalitet används. Jag tror att en sån handling som Hitlers brukar ses som urtypen för en irrationell handling.
Okej, men vad många männniskor ser som "urtypen av en irrationell handling" är precis vad jag försöker motarbeta, eftersom jag upplever att detta får människan att strukturera upp sin språkvärld/tolkningstopologi på ett sådant sätt som skapar förvirring, även om personen själv inte inser detta utan istället säger att andra är "irrationella". Många sånna här typer av begrepp skapar helt enkelt en "kategori" av "fördömmande ursäkter" som människan sedan lätt kan ta till och idiotförklara andra människor med, eftersom det är enkelt och bekvämt. Det är lättare att säga att en annan människa är "irrationell" eller "dum i huvudet", eller att skapa en godtyklig, men långsökt teori, än att verkligen försöka förstå vad det är som driver människor.

Sen "rationalisering" är belysande. Hitlers handling är irrationell därför att han vägrar att se världen som den verkligen är, eller, som man egentligen borde säga: som den är enligt oss.
Ja precis. Men när jag säger att "alla människor är rationella" så menar jag utifrån dem själva.

Jag kan naturligtvis börja göra som andra människor, nämligen att hävda att jag tänker rationellt och att precis alla andra i hela världen är icke-rationella. Detta stämmer ju faktiskt också eftersom de ÄR icke-rationella utifrån mig. Men det många människor inte inser är att detta sätt att resonera ofta skapar en illusion av att de själva är den enda rationella människan på jorden, den enda, som förstår precis allting. Det är seriöst såhär många människor resonerar, det tror verkligen att de är den enda människan i HELA världen som är rationell (förutom deras auktoriteter, arbetskollegor och kompisar, och andra "tankemässigt" och "ideoligskt" närstående, etc).

Då tycker jag det är mer intressant att försöka acceptera att människan av helt naturliga skäl, faktiskt gör sitt bästa för att försöka förstå världen.

Rationalitet verkar således vara ett socialt begrepp: man kan se vissa andra som irrationella, eller sig själv vid andra tidpunkter som irrationell, men man kan aldrig se sig själv just nu som irrationell.
Ja och det är precis detta jag försöker säga. Människor som själva klassar andra som "irrationella" inser inte att dessa andra människor resonerar på samma sätt, dvs att de klassar en själv, som "irratonell", och detta typ av resonerande hindrar bara intersubjektiv förståelse.

Genom olika typer av "fördömmande kateogier" så drar man gränser mellan människor, när det egetligen är så att vi alla har ungefär samma förutsättningar. Okej för att vara tydligare: alla har inte samma förutsättningar, att i en given situation förstå problemrymden i sammanhanget, MEN, alla har förutsättningar för att lära sig nya saker om världen. Människan har alltså samma förutsättningar att förstå saker, men alla människor är inte lika öppna, för att lära sig nya saker, eftersom de har slutat att ställa frågor.


Jag tror förresten att människor kan inse att de har "icke-rationella" resonemang, men, detta kräver att hon vågar "lägga fram" sina resonemang och "testa dom". Ofta är det svårt att förstå om ett resonemang är "logiskt" genom att bara resonera sig fram till saker själv, även om det är vissa som verkar vara bättre på andra i denna förmåga. För att testa om ens resonemang är logiska behövs ofta en social interaktion eller någon form av interaktion med världen, kan vara genom läsande.

Men som sagt, jag ser inte människor som rationell eller icke-rationella. Jag tror det existerar rationella processer, dvs slutledningsprocesser i hjärnan, som utgår ifrån inlärda minnen/antaganden/utgångspunkter så väl som den "aktuella situationen".

Den människa som många anser vara "icke-rationell" är en människa som har andra livserfarenheter som format hennes utgångpunkter för hennes nuvarande resonemang. "icke-rationella" människor som "religiösa fundamentalister" är inte "födda dumma", de har helt enkelt fått en kulturell indoktrinering, en programmering som skapat kogntiva scheman vi andra ofta upplever vara helt absurda, eftersom vi är uppväxta under helt andra typer av förutsättningar.


Du jag slår nu upp lite saker om rationalitet i en av mina böcker: http://www.amazon.co.uk/gp/product/0863 ... e&n=266239

(har aldrig läst detta tidigare...)

"... These studies have been run on many different campuses, including some of the worlds's most presigious collages and universities. Thus, subjects are, presumably, talented and intelligent... One might draw rather cynical conclusions from there findings: Human reasoning is fundamentally flawed."

"The selection task reflects [a tendency toward irrationality in argument] to the extent that the subject got it wrong... It could be argued irrationallity rather than rationallity is the norm. Peaople all too readily succumb to logical fallacies."

"Note that many psychologist nowadays argue that it is possible for people to be rational even though they make logical errors."


Sen ger de argument varför människor resonerar "irratoinellt":

"Heuristics (tumregler) are cost-efficient, allowing us to make more reasonably accurate, rapid judgements and decisions."
(jag tror detta beror på att tänkandet i sitt ursprung inte handlar om att vi ska förstå långsiktiga och komplexa problem, utan överleva i en hotfull miljö och då krävs snabba beslut)

"Third, many of the so-called "errors" in human judgement and decision making only appear as such when we think of people as operation in a social vacuum. "
"Many effects that look like biases from a strictly individual level of analysis may be sensible responses to interpersonal and institutional pressures for accountability"

Many of the apparent "errors" on deductive reasoning tasks may also be less serious than they seem.

Efter att ha konstaterat att människan faktiskt är "irrationell", ger de arument för att människor kanske är mer rationella än vad exprimenten faktiskt visar:
"First there is the normative system problems: the system (e.g., propositional logic) used by the experimenter may differ from that used by participants."
"Secondly, there is the interpretation problem: the parpticipants understanding of the problem may differ from that of the experimenter. Indeed, some participants who produce the "wrong" answer may actually be reasoning logically based on thier interpretation of the problem! "
(de förklarar vidare den grundläggande problematiken utifrån propositionel logik...)


Men vad är deras slutsatser?

"In sum, most people can be regarded as showing bounded rationality, meaning they behave rationally within thier processing limitations, and thereby produce workable (but not ideal) solutions to problems. Acording to Simon (referens) bounded rationality is the norm, because "Human rational behaviour is shaped by a scissors whre two blades are the structure of task envioronments and the computational capabiliies of the actor" The plentiful evidence that people make extensive use of heuristiscs or rules of thumb in problem solving, judgement, and decision making is entirely consistent with the bounded rationality approach."


Intressant tycker jag, eftersom detta är något Zen och filosofer som Krishamurti länge hävdat: 1. Rationaliteten är begränsad. 2. Tänkandet har sin rot i minnen (dvs regler vi har lärt oss) Och detta är precis vad t.ex. Zen vill få oss att inse. Man pratar inte om teorier i Zen, utan olika "knep" för att inse hur inser sina begränsningar i sitt egna resonerande. Man lär sig alltså att inse vart gränsen för det man kan vara säker på att man vet är och det bortom gränsen, det man erkänner att man inte är så insatt i.

Stefan
Inlägg: 1926
Blev medlem: 01 jun 2004 01:17
Ort: Stockholm

Inläggav Stefan » 18 jul 2006 23:02

Du är mycket intressant att diskutera med, Jimmy. Jag tror att du kunde vässa många tankar genom att läsa analytisk filosofi, dock. Logik och sånt är nog inte ditt gebit, om jag inte är helt ute och cyklar, men det finns ju annat som också ryms inom analytisk filosofi. Analytisk språkfilosofi är t ex mycket intressant (men svår). Wittgensteins tankar - där språkfilosofi är kärnan - skulle nog intressera dig mycket.

Jo jag förstår vad du menar med att använda nya, och kanske borde jag bli bättre på det.

Men som sagt, jag tror jag kommer fortsätta med att omdefinera begrepp som jag personligen tycker att deras grundbetydelse redan är förvirrade. Jag tycker begrepp som egoism är ett typiskt begrepp som bara fungerar som normativt negativt, dvs att skuldbeläggande och fördömanda andra människor för beteenden man själv ofta ovetande kan göra sig skyldig till, eller normativt positivt som att rättfärdiga sitt egna vårdslösa beteende.


Som jag tidigare sagt, det ligger en del i det du säger och det är bara en skillnad i grader mellan oss här.

En annan viktig poäng om vi inte diskuterat är:
Ofta har människor emotionella förankringar i begrepp, dvs normativa förhållningsätt om hur människor "bör" relatera till dem.

Tar vi ett begrepp som "religion" så är detta ett väldigt emotionellt laddat begrepp som många har många normativa uppfattningar kring. Att religion är något som "borde" eller "inte borde" "tillåtas existera". Om religion "hjälper männisan" att "förstå världen" eller "vilseleda människan". Dessa personliga emotionella associationer är inget vi "talar öppet om" utan de är emotionellt "underförstådda" utifrån det inlärningsammanhang människan lärde sig begreppet, har människan växt upp i en "atetistisk" familj är det vanligare att hon får ett negativt emotionellt föråhllningsätt till begreppet "religion" jmf med en som växer upp i t.ex. en Kristen miljö. Utifrån de andra "emotionella situationer" tvingats människan sedan att "försvara", "förkasta" eller emotionellt "omdefiniera" deras positivta eller negativa normativa laddning.

Begreppen hänger alltså i ett nät av beroenden. Tar du en definition på Gud: "Det högsta goda och det högsta sanna", så kan två människor vara överrens om definitionen, men den ena kan emotionellt tycka att detta är "rent nonsens", medans en annan människa emotionellt kan tycka att detta är "den djupaste sanningen", det beror helt på hur människans nät-av-associatoiner, både hur icke-laddade begrepp och laddade begrepp, förhåller sig till begreppet Gud.

Som sagt, jag säger här inte emot dig här, jag bara lyfter fram lite aspekter om språket som inte är uppenbara i definitionerna i sig själva.


Det ligger mycket i det här. Språket är, som du är inne på, ett maktmedel, och man kan se vilka sociala grupper som har kontroll över samhället genom att titta på språket. Massa begrepp är emotionellt laddade. Många försöker sen ändra denna emotionella laddning genom s.k. "övertalningsdefinitioner", som vi var inne på förut. Förresten ska jag ge dig ett tips som jag lovade förut men glömde bort:

Charles Stevenson, Mind 1938, "Persuasive Definitions". Första artikeln där detta begrepp nämns. Intressant artikel, helt klart.

Vissa radikaler har försvarat övertalningsdefinitioner. De har menat att dom vanliga användningarna av orden är redan laddade och vad dom gör när dom använder orden på ett annat, laddat sätt är varken mer eller mindre politiskt eller "fult" än det ursprungliga. Nåt ligger det i det men jag tycker ändå att om man vill behålla ett rimligt debattklimat så bör man använda orden i sin ursprungliga betydelse. Radikalerna får uppfinna nya ord istället. Men jag är ju inte radikal, å andra sidan. :wink:

Jag tror nog att större förvirring skapas utanför än innanför filosofiska diskussioner. I "lyckade" filosofiska diskussioner kan vi dock nå en punkt där vi inte är "överens", men då vi i alla fall förstår hur motparten förhåller sig. Vi är alltså inte förvirrade, bara oense. Jag tycker att många diskussioner "utanför filosofi" (om något sådant ens existerar) tenderar till att vara mer förvirrade, eftersom människor inte ens kan börja, komma i gång med att diskutera.


Jag delar inte här på "filosofiska" och "icke-filosofiska" diskussioner, utan på diskussioner om orden, och rena användningar av orden. Jag menar att när vi använder orden, så funkar det i allmänhet utmärkt: vi förstår varandra. Det är när vi börjar diskutera vad "rationalitet" betyder som vi stöter på trubbel. Som Wittgenstein uttrycker det: allt är i sin ordning, men dom filosofiska problemen börjar när vi börjar filosofera (ungefär).

Men vänta, du sägar att "men de flesta menar att det inte är så", jag gav ju två exempel: Vad jag tror och vad andra tror. Vilken av dessa syftade du till?


Att meningar inte är subjektiva, ej "in the mind", utan offentliga.

Citat:
Sen "rationalisering" är belysande. Hitlers handling är irrationell därför att han vägrar att se världen som den verkligen är, eller, som man egentligen borde säga: som den är enligt oss.
Ja precis. Men när jag säger att "alla människor är rationella" så menar jag utifrån dem själva.

Jag kan naturligtvis börja göra som andra människor, nämligen att hävda att jag tänker rationellt och att precis alla andra i hela världen är icke-rationella. Detta stämmer ju faktiskt också eftersom de ÄR icke-rationella utifrån mig. Men det många människor inte inser är att detta sätt att resonera ofta skapar en illusion av att de själva är den enda rationella människan på jorden, den enda, som förstår precis allting. Det är seriöst såhär många människor resonerar, det tror verkligen att de är den enda människan i HELA världen som är rationell (förutom deras auktoriteter, arbetskollegor och kompisar, och andra "tankemässigt" och "ideoligskt" närstående, etc).

Då tycker jag det är mer intressant att försöka acceptera att människan av helt naturliga skäl, faktiskt gör sitt bästa för att försöka förstå världen.

Citat:
Rationalitet verkar således vara ett socialt begrepp: man kan se vissa andra som irrationella, eller sig själv vid andra tidpunkter som irrationell, men man kan aldrig se sig själv just nu som irrationell.
Ja och det är precis detta jag försöker säga. Människor som själva klassar andra som "irrationella" inser inte att dessa andra människor resonerar på samma sätt, dvs att de klassar en själv, som "irratonell", och detta typ av resonerande hindrar bara intersubjektiv förståelse.


Jag tycker inte att det är nåt konstigt att tro att man är den enda rationella mänskan på jorden. Snarare är det en effekt av att man ser sig själv inifrån men alla andra utifrån . Man försöker göra reda för hur andra handlar men i viss mån är det helt enkelt omöjligt - man får inte ihop det med sin egen världsbild.

Stefan
Inlägg: 1926
Blev medlem: 01 jun 2004 01:17
Ort: Stockholm

Inläggav Stefan » 19 jul 2006 01:19

Att mänskor begår fel i "deductive reasoning" i sig tycker jag knappast kan räknas som irrationellt. Är det irrationellt att hävda att 68+57=122? Om man är dålig på matte så är man, det har inte nåt med rationalitet att göra.

Felet ligger istället i om man använder sig av tumregelstänkande när man borde varit mer noggrann, och borde ha fattat det (återigen "borde" är från "min" utgångspunkt). Jag kan tycka att en person som använder sig av tumregelstänkande när han/hon försöker läsa en svår filosofisk text som man uppenbarligen måste läsa noggrant är irrationell: denne handlar inte på ett sätt som maximerar chanserna tilll preferensuppfyllelse. Men att en person bara gör logiska fel, det handlar ju bara om hur stor förmåga till logiskt-matematiskt tänkande man har.

Stefan
Inlägg: 1926
Blev medlem: 01 jun 2004 01:17
Ort: Stockholm

Inläggav Stefan » 19 jul 2006 17:38

Vi diskuterade intelligens i nån annan tråd, har glömt bort vilken nu. Där framförde jag förslaget att intelligens var en fråga om potential . T ex, om man beter sig olika smart olika dagar, så "är man" så smart man var den den dagen man var som intelligentast. De andra dagarna nådde man inte upp till sin sanna potential - man kanske var trött, ledsen, etc.

Kanske är rationalitet en fråga om hur vi utnyttjar vår potential. En irrationell mänska utnyttjar inte sin potential (intelligens) pga önsketänkande, paranoia, etc. En rationell mänska gör det.

Man brukar ju ofta tala om en rationell mänska som en rätt nykter, men kanske inte så överdrivet kreativ person. Det kanske kan ligga i linje med ovanstående resonemang. Vad tror ni om det?


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 55 och 0 gäster