Stefan skrev:Ja visst. Jag har inte sagt nåt annat. Om du tycker att dessa begrepp (egoist, rationell) är dumma så uppmanar jag dig, som jag skrev i förra posten, att använda nya.
I viss mån kan man också omdefinera gamla ord, visst, men ofta leder det snarare till förvirring.
Jo jag förstår vad du menar med att använda nya, och kanske borde jag bli bättre på det.
Men som sagt, jag tror jag kommer fortsätta med att omdefinera begrepp som jag personligen tycker att deras grundbetydelse redan är förvirrade. Jag tycker begrepp som egoism är ett typiskt begrepp som bara fungerar som normativt negativt, dvs att skuldbeläggande och fördömanda andra människor för beteenden man själv ofta ovetande kan göra sig skyldig till, eller normativt positivt som att rättfärdiga sitt egna vårdslösa beteende.
OK. Jag tror att skillnaden mellan oss inte är så stor här. Jag upplever att begreppsförvirringen kring begrepp som "egoist" inte är så stor, och att man bör i möjligaste mån hålla sig till etablerat språkbruk. Kanske är det min bakgrund i analytisk filosofi som gör att jag tycker det, vet ej. Men det ligger ändå en del i det du säger.
Alltså, jag förstår vad du menar, att analytiska filosofer är noga med att klargöra begrepp osv, men, jag tror det är farligt att tro att alla människor har insett att detta är en viktigt förhållningsätt till språket, även om vi så önskar att det vore fallet. Eller t.o.m. att man själv ofta upplever att man har alla sina definitioner "på det klara". Jag upplever själv att många av mina begrepp ibland känns självklara, men att jag senare inser det finns många alternativa tolkningar till begreppet som jag inte förstod.
Jag tror många människor antar att det bara finns en enda definition till begreppen och att alla delar deras definition. Jag själv har ofta flera definitioner på begrepp, en definition som jag tycker är lämplig och flera andra definitioner som jag upplever att andra har men som jag ser brister i. Jag skulle verkligen bara vilja gå omkring med en definiton på alla begrepp, men jag inser att människor har olika definitioner av begrepp som "gud", så jag får helt enkelt acceptera att det finns många definitioner och försöker därför lära mig så många som möjligt av dessa så att jag kan kommunicera och förstå människor bättre, även om jag inte håller med i deras definitioner.
En annan viktig poäng om vi inte diskuterat är:
Ofta har människor emotionella förankringar i begrepp, dvs normativa förhållningsätt om hur människor "bör" relatera till dem.
Tar vi ett begrepp som "religion" så är detta ett väldigt emotionellt laddat begrepp som många har många normativa uppfattningar kring. Att religion är något som "borde" eller "inte borde" "tillåtas existera". Om religion "hjälper männisan" att "förstå världen" eller "vilseleda människan". Dessa personliga emotionella associationer är inget vi "talar öppet om" utan de är emotionellt "underförstådda" utifrån det inlärningsammanhang människan lärde sig begreppet, har människan växt upp i en "atetistisk" familj är det vanligare att hon får ett negativt emotionellt föråhllningsätt till begreppet "religion" jmf med en som växer upp i t.ex. en Kristen miljö. Utifrån de andra "emotionella situationer" tvingats människan sedan att "försvara", "förkasta" eller emotionellt "omdefiniera" deras positivta eller negativa normativa laddning.
Begreppen hänger alltså i ett nät av beroenden. Tar du en definition på Gud: "Det högsta goda och det högsta sanna", så kan två människor vara överrens om definitionen, men den ena kan emotionellt tycka att detta är "rent nonsens", medans en annan människa emotionellt kan tycka att detta är "den djupaste sanningen", det beror helt på hur människans nät-av-associatoiner, både hur icke-laddade begrepp och laddade begrepp, förhåller sig till begreppet Gud.
Som sagt, jag säger här inte emot dig här, jag bara lyfter fram lite aspekter om språket som inte är uppenbara i definitionerna i sig själva.
Ja det är klart att poängen är att begreppet redan används.

Och så mycket förvirring tycker jag inte att det skapar utanför filosofiska diskussioner.
Jag tror nog att större förvirring skapas utanför än innanför filosofiska diskussioner. I "lyckade" filosofiska diskussioner kan vi dock nå en punkt där vi inte är "överens", men då vi i alla fall förstår hur motparten förhåller sig. Vi är alltså inte förvirrade, bara oense. Jag tycker att många diskussioner "utanför filosofi" (om något sådant ens existerar) tenderar till att vara mer förvirrade, eftersom människor inte ens kan börja, komma i gång med att diskutera.
Poängen är att alla ord används på ett någorlunda intersubjektivt sätt - annars förlorar de sin mening. Man kan inte använda ord på ett helt privat sätt, på ett sätt som är helt omöjligt att förstå för mottagaren - då saknar ordet mening. Läs wikilänken om Wittgenstein jag skickade.
Nej, men jag förstår vad du menar. Jag håller naturligtvis med om att vi måste vara överens om definitionerna. Men problemet är ofta inte definitionerna, det är våra emotionella förhållningsätt till begreppen, vilket jag tidigare nämde. Skulle vi inte ha något emotionellt föråhållningsätt till ett begrepp, så blir vi oftast inte upprörda när människor brukar orden på ett annat sätt än vad våra egna definitioner "tillåter".
Jag brukar oftare kunna kommunicera bättre med människor som inte har massa emotionella förhållningsätt till sina idéer men som har helt annorlunda definitioner på begreppen. Människor som inte ska tycka till så mycket om "saker jag upplever att de inte förstår" brukar jag oftare ha mycket mer givande diskussioner med, oavsett om våra definitioner stämmer innan vi börjat våran konversation. Visst uppstår det förvirring, men båda är ändå inställda på en meningsfullt språkinteraktion och då klargör man saker under diskussionens gång.
Ibland kan jag stöta på människor som liknande definitioner på endel av mina mest centala begrepp jag ofta diskuterar, men då de istället förkastar alla mina komplexa resonemang som helt orimliga. De tycker att jag är "irrationell" (eller någon liknande dömmande slutsats) eftersom de någonstans i en lång kedja av resonemang har en emotionell laddning som säger att det aktuella begreppet jag försöker diskutera är "orimligt" enligt deras emotionella laddningar kring begreppen.
Däremot kanske inte jag har hittat denna offentliga definition. Problemet är detsamma som försöken att hitta definitionen på "kunskap": det finns en offentlig definition, men den är svår att hitta.
Menar du med offentlig definition ungefär som "objektiv definition" àla "Platons idé".
Jag tror de enda definitionerna som finns är subjektiva (personliga) definitioner som sträcker ut sig i intersubjektiva (kulturella) definitioner.
Det där är en mycket diskuterad fråga av språkfilosofer, men de flesta menar att det
inte är så: enligt en berämd slogan så "meanings just ain't in the mind", utan finns bara i ett socialt samspel.
Men vänta, du sägar att "men de flesta menar att det
inte är så", jag gav ju två exempel: Vad jag tror och vad andra tror. Vilken av dessa syftade du till?
(En notis: När jag sa "Jag tror de enda definitionerna som finns är subjektiva (personliga) definitioner som sträcker ut sig i intersubjektiva (kulturella) definitioner.", så menade jag naturligtvis att de subjektiva definitionerna uppkommer genom ärvda intersubjektiva definitioner i en kulturell/social språksituation, men att människan sedan när hon lärt sig ett språk använder sina subjektiva definitioner och sträcker ut dom i ett intersubjektivt rum. Jag tror de flesta definitioner människor lär sig är genom andra, men att vissa människor, grundar sina egna begrepp, men att detta är mycket mer ovanligt, eftersom människan då måste ha observerat ett fenomen som inte rymms i hennes gamla begrepp, hon, genom sin uppväxt, lärt sig av andra. Denna insikt (om den nu är empirsk eller annan typ av insikt) tvingar människan att eget begrepp, precis som t.ex. alla filosofer som skapat begrepp för nya tankar och genom tiderna som sedan historiskt, kommit att krydda språket och hur vi strukturerar världen)
Jag försöker bara förklara hur det ursprungliga begreppet om rationalitet används. Jag tror att en sån handling som Hitlers brukar ses som urtypen för en irrationell handling.
Okej, men vad många männniskor ser som "urtypen av en irrationell handling" är precis vad jag försöker motarbeta, eftersom jag upplever att detta får människan att strukturera upp sin språkvärld/tolkningstopologi på ett sådant sätt som skapar förvirring, även om personen själv inte inser detta utan istället säger att andra är "irrationella". Många sånna här typer av begrepp skapar helt enkelt en "kategori" av "fördömmande ursäkter" som människan sedan lätt kan ta till och idiotförklara andra människor med, eftersom det är enkelt och bekvämt. Det är lättare att säga att en annan människa är "irrationell" eller "dum i huvudet", eller att skapa en godtyklig, men långsökt teori, än att verkligen försöka förstå vad det är som driver människor.
Sen "rationalisering" är belysande. Hitlers handling är irrationell därför att han vägrar att se världen som den verkligen är, eller, som man egentligen borde säga: som den är enligt oss.
Ja precis. Men när jag säger att "alla människor är rationella" så menar jag
utifrån dem själva.
Jag kan naturligtvis börja göra som andra människor, nämligen att hävda att jag tänker rationellt och att precis alla andra i hela världen är icke-rationella. Detta stämmer ju faktiskt också eftersom de ÄR icke-rationella utifrån mig. Men det många människor inte inser är att detta sätt att resonera ofta skapar en illusion av att de själva är den
enda rationella människan på jorden, den enda, som förstår precis allting. Det är seriöst såhär många människor resonerar, det tror verkligen att de är den enda människan i HELA världen som är rationell (förutom deras auktoriteter, arbetskollegor och kompisar, och andra "tankemässigt" och "ideoligskt" närstående, etc).
Då tycker jag det är mer intressant att försöka acceptera att människan av helt naturliga skäl, faktiskt gör sitt bästa för att försöka förstå världen.
Rationalitet verkar således vara ett socialt begrepp: man kan se vissa andra som irrationella, eller sig själv vid andra tidpunkter som irrationell, men man kan aldrig se sig själv just nu som irrationell.
Ja och det är precis detta jag försöker säga. Människor som själva klassar andra som "irrationella" inser inte att dessa andra människor resonerar på samma sätt, dvs att de klassar en själv, som "irratonell", och detta typ av resonerande hindrar bara intersubjektiv förståelse.
Genom olika typer av "fördömmande kateogier" så drar man gränser mellan människor, när det egetligen är så att vi alla har ungefär samma förutsättningar. Okej för att vara tydligare: alla har inte samma förutsättningar, att i en given situation förstå problemrymden i sammanhanget, MEN, alla har förutsättningar för att lära sig nya saker om världen. Människan har alltså samma förutsättningar att förstå saker, men alla människor är inte lika öppna, för att lära sig nya saker, eftersom de har slutat att ställa frågor.
Jag tror förresten att människor kan inse att de har "icke-rationella" resonemang, men, detta kräver att hon vågar "lägga fram" sina resonemang och "testa dom". Ofta är det svårt att förstå om ett resonemang är "logiskt" genom att bara resonera sig fram till saker själv, även om det är vissa som verkar vara bättre på andra i denna förmåga. För att testa om ens resonemang är logiska behövs ofta en social interaktion eller någon form av interaktion med världen, kan vara genom läsande.
Men som sagt, jag ser inte människor som rationell eller icke-rationella. Jag tror det existerar rationella processer, dvs slutledningsprocesser i hjärnan, som utgår ifrån inlärda minnen/antaganden/utgångspunkter så väl som den "aktuella situationen".
Den människa som många anser vara "icke-rationell" är en människa som har andra livserfarenheter som format hennes utgångpunkter för hennes nuvarande resonemang. "icke-rationella" människor som "religiösa fundamentalister" är inte "födda dumma", de har helt enkelt fått en kulturell indoktrinering, en programmering som skapat kogntiva scheman vi andra ofta upplever vara helt absurda, eftersom vi är uppväxta under helt andra typer av förutsättningar.
Du jag slår nu upp lite saker om rationalitet i en av mina böcker:
http://www.amazon.co.uk/gp/product/0863 ... e&n=266239
(har aldrig läst detta tidigare...)
"... These studies have been run on many different campuses, including some of the worlds's most presigious collages and universities. Thus, subjects are, presumably, talented and intelligent... One might draw rather cynical conclusions from there findings: Human reasoning is fundamentally flawed."
"The selection task reflects [a tendency toward irrationality in argument] to the extent that the subject got it
wrong... It could be argued irrationallity rather than rationallity is the norm. Peaople all too readily succumb to logical fallacies."
"Note that many psychologist nowadays argue that it is possible for people to be rational even though they make logical errors."
Sen ger de argument varför människor resonerar "irratoinellt":
"Heuristics (tumregler) are cost-efficient, allowing us to make more reasonably accurate, rapid judgements and decisions."
(jag tror detta beror på att tänkandet i sitt ursprung inte handlar om att vi ska förstå långsiktiga och komplexa problem, utan överleva i en hotfull miljö och då krävs snabba beslut)
"Third, many of the so-called "errors" in human judgement and decision making only appear as such when we think of people as operation in a social vacuum. "
"Many effects that look like biases from a strictly individual level of analysis may be sensible responses to interpersonal and institutional pressures for accountability"
Many of the apparent "errors" on deductive reasoning tasks may also be less serious than they seem.
Efter att ha konstaterat att människan faktiskt är "irrationell", ger de arument för att människor kanske är mer rationella än vad exprimenten faktiskt visar:
"First there is the normative system problems: the system (e.g., propositional logic) used by the experimenter may differ from that used by participants."
"Secondly, there is the interpretation problem: the parpticipants understanding of the problem may differ from that of the experimenter. Indeed, some participants who produce the "wrong" answer may actually be reasoning logically based on thier interpretation of the problem! "
(de förklarar vidare den grundläggande problematiken utifrån propositionel logik...)
Men vad är deras slutsatser?
"In sum, most people can be regarded as showing
bounded rationality, meaning they behave rationally within thier processing limitations, and thereby produce workable (but not ideal) solutions to problems. Acording to Simon (referens) bounded rationality is the norm, because "Human rational behaviour is shaped by a scissors whre two blades are the structure of task envioronments and the computational capabiliies of the actor" The plentiful evidence that people make extensive use of heuristiscs or rules of thumb in problem solving, judgement, and decision making is entirely consistent with the bounded rationality approach."
Intressant tycker jag, eftersom detta är något Zen och filosofer som Krishamurti länge hävdat: 1. Rationaliteten är begränsad. 2. Tänkandet har sin rot i minnen (dvs regler vi har lärt oss) Och detta är precis vad t.ex. Zen vill få oss att inse. Man pratar inte om teorier i Zen, utan olika "knep" för att inse hur inser sina begränsningar i sitt egna resonerande. Man lär sig alltså att inse vart gränsen för det man kan vara säker på att man vet är och det bortom gränsen, det man erkänner att man inte är så insatt i.