archaxe skrev:Trosföreställningar och önskningar är helt och hållet sammanvävt med handling. Det är så jag ser på saken.
Stefan, bear with me, jag försöker så gott jag kan:
Jag ser inte att "disposition" är mindre mystiskt än en "internaliserad" trosuppfattning; båda skulle väl tjäna syftet att vara orsak till våra handlingar? Som jag förstår "trosföreställning" är det något intrinsikat internt, en "state of mind" om man så vill, men jag håller med dig (?) om att det är något suspekt med trosföreställningar som aldrig tar sig något uttryck.
För att anknyta till något som ligger mig varmt om hjärtat, nämligen radikal skepticism: Föreställ dig två personer, A och B. A säger sig vara radikal skeptiker med avseende på yttervärldens existens, men handlar i övrigt precis som du och jag - går till jobbet, sätter på sig byxorna, dricker sitt kaffe, etc. Person B, å andra sidan, tar med sig plånboken ut ur rummet för att han inte vet om rummet fortsätter existera när han inte ser det, sover aldrig för att han inte vet om världen försvinner, etc. Min (banala) poäng är att A, trots att han säger sig vara skeptiker, inte är skeptiker medan B, oavsett om han kallar sig skeptiker eller inte, snarare kan beskrivas som sinnessjuk, alternativt att de menar något helt annorlunda med satsen "Jag tror inte på yttervärldens existens".
L.W. i Om Visshet skrev:§229. Our talk gets its meaning from the rest of our proceedings.
Jag håller med dig om att A inte är en sann skeptiker och det rimmar ju väl med mitt resonemang - tro och handling går hand i hand. Peirce tryckte på det där, bl a apropå skepticismen. B kan man nog kalla både skeptiker eller sinnessjuk, för mig är det synonymer.
Wittgenstein är ju inne på det här och är en pragmatist i mångt och mycket. Peirce och Wittgenstein verkar ha haft en hel del gemensamt.
Vad man tror eller inte tror måste ta sig uttryck i hur man handlar, men därmed inte sagt att trosuppfattningen är handlingen. Det verkar rimligt att säga, att jag stängde fönstret för att jag trodde det skulle börja regna, men inte lika rimligt att min tro att det skulle börja regna bestod i att jag stängde fönstret.
Alltså det jag argumenterar emot är inte att det finns sånt som att jag just nu sitter och tror att Mr Burns tror att jag tror att jag har en blå tröja på mig allt detta "in the head", så att säga. Jag har nog varit otydlig här. Vad jag argumenterar emot är att det skulle finnas nåt sånt som "suspension of belief".
Säg att du har en uppfattning om huruvida en sten kommer att falla på dig eller ej. När stenen närmar sig måste du fatta ett beslut om huruvida du ska flytta dig eller ej. Om man känner till dina önskningar kommer detta beslut att avslöja vad du trodde om risken att stenen föll på dig.
Likadant med Gud - i vissa "crucial situations" kommer vi att avslöja om det verkligen är sant om vi tror på Gud eller ej.
Att vi sen har sånt som "suspension of belief" ser jag mer som en social konvention. Är du familjär med Williamssons idé om asserting och knowing? Peter (Pagin) har skrivit om det. Idén är att man inte ska påstå (assert) nånting annat än om man
veta det. T ex kan man inte en vetenskapsman påstå att han gjort en viss upptäck med mindre än att han har sann berättigad tro för det (nåja, sanningen kan vi ju aldrig va säkra på, men berättigad tro som vi tror är sann då).
Nånting man är osäker på - där man tror både på P och icke-P med 50 %, kan man ju knappast säga sig veta. Således säger man sig "suspend belief", för att inte uppge denna sociala konvention - att för att påstå nåt så måste vi veta det.