Några böcker jag läst, med betyg (0-10). Betygen satta efter en kombination av hur roligt det är att läsa dem och hur mycket de "ger". Kommentera gärna, eller kom med egna tips.
Jan Myrdal: Barndom. En lättläst självbiografi på drygt 200 glest tryckta sidor. Skildrar Gunnar och Alva Myrdal i mörka färger. Vad jag förstått instämde inte hans syskon i beskrivningen, och man ska nog inte tro på allt som står där. Hur som helst välskriven, och ger även en fin bild av Sverige och Stockholm under 30-talet. 6,5.
Underdog, Torbjörn Flygt. En berättelse (till viss del självbiografisk, om jag förstått saken rätt) om en arbetarklassfamilj från Malmö, med fokus på sonen. Varm om än något sentimental emellanåt. Fina skildringar av mamman och systern också. Också här får man en bra Sverigebild, denna gång från 70-talet (har jag för mig, kan vara lite tidigare/senare). Inte lika välskriven som Myrdals bok, dock. 6.
Ryszard Kapuscinski: Ebenholts. En bok skriven av en journalist, och det märks - korthuggen och lättläst. Dock mycket välskriven. Ett stort antal fristående kapitel om författarens upplevelser i i stort sett alla delar av det svarta Afrika. Mycket lärorik bok, som dessutom är varm utan att vara sentimental. 7.
Gentlemen, Klas Östergren. Mycket välskriven bok med två bröder, boxaren och livsnjutaren Henry, och den deprimerade poeten Leo i förgrunden. Delar av boken har nästan legend- eller sagoform över sig. Han har verkligen fått fram ett magiskt och mystiskt skimmer, inte minst tack vare sin utsökta språkbehandling. Han försöker även få till ett lite samhällskritiskt perspektiv, men den delen är mindre lyckad. Ingen direkt djup bok, men en mycket bra berättelse. 7.
Glaspärlsespelet, Herman Hesse. En mycket märklig bok. Handlar om framtiden, där man skapat ett "akademiskt land", Kastalien. I Kastalien spelar man det mystiska glaspärlespelet, som går ut på att väva ihop tankemotiv från konst och vetenskap (inte minst musik tänker åtminstone jag mig). Invånarna är asketiska och djupt andliga. Hesse får fram det mystiska i förnuftet. Lite ojämn, men på det hela taget en bok som måste läsas, inte minst för att den inte liknar någon annan (åtminstone ingen jag läst). 7.
Boktips med betyg
Moderator: Moderatorgruppen
Här är några ytterligare boktips, denna gång i filosofi. Reaktioner eller egna tips välkomnas varmt.
Wittgenstein, Ludwig: Filosofiska undersökningar. Ytterst snårig. Bör läsas med hjälp av kommenterande litteratur, och helst lärare också. Första ca 300 paragraferna intressantast, sen blir den för märklig, i min mening. Betyg: 7.
Rawls, John: En teori om rättvisa. Det mest kända verket i politisk teori under 1900-talet. Propagerar för en socialliberal välfärdsstat. Vissa grundläggande friheter som religionsfrihet, yttrandefrihet är det första staten ska garantera. När dessa väl är garanterade, övergår man till fördelningspolitik. Denna ska maximera för samhällets sämst ställda. Således kan ojämlikheter accepteras om de maximerar för den sämst ställde (genom att ojämlikheterna skapar incitament). I min mening för lång (över 500 sidor), rörig och illa argumenterad. Innehåller dock en del ljusglimtar, och är ett måste för var och en som är intresserad av politiskt teori. Betyg: 5,5.
Nozick, Robert: Anarki, stat och utopi. Det bästa nyliberala verket. Nozick är briljant, men ibland snöar han in på småsaker. Kapitel sju, där han angriper omfördelningsteorier i allmänhet och Rawls' teori i synnerhet, är klart mest läsvärd, och för den som inte är superintresserad av nyliberalism räcker det gott att läsa denna del. Lite spretig, med Nozick är en riktig idéspruta, och det är kul att läsa honom. Betyg: 6,5.
Ayer, A.J.: Language, Truth and Logic. En introduktion till den logiska empirismen/positivismen. Tydligen inte så nyskapande själv, men en lättläst sammanfattning av positivisternas idéer. Välskriven och intressant. Den logiska positivismen har lämnat gigantiska avtryck i den analytiska filosofin, så vill man få en bakgrund till den moderna analytiska filosofin, är det värt att läsa den här. Endast 150 sidor lång. Betyg: 6.
Kuhn, Thomas: De vetenskapliga revolutionernas struktur. En revolutionerande beskrivning av den vetenskapliga utvecklingen. Argumenterar för att det finns två typer av vetenskaplig utveckling: normalvetenskap - enkel problemlösning, och revolution, där hela världsbilden förändras. I mogna vetenskaper finns det ett paradigm, som forskarna arbetar inom. Paradigmet anger olika regler för problemlösning, och dess grundläggande trossatser och regler ifrågasätts inte. När antalet olösta problem ökar, faller vetenskapen emellertid ner i en kris. Allt ställs på huvudet. I denna situation finns det utrymme för en revolution, där ett nytt paradigm skapas. Ett exempel på detta var Einsteins nydaning av fysiken. Mellan paradigmen råder inkommensurabilitet, ojämförbarhet. Mycket kontroversiell, och sedermera ifrågasatt. Dock hyfsat lättläst oh medryckande. Betyg: 6.
Wittgenstein, Ludwig: Filosofiska undersökningar. Ytterst snårig. Bör läsas med hjälp av kommenterande litteratur, och helst lärare också. Första ca 300 paragraferna intressantast, sen blir den för märklig, i min mening. Betyg: 7.
Rawls, John: En teori om rättvisa. Det mest kända verket i politisk teori under 1900-talet. Propagerar för en socialliberal välfärdsstat. Vissa grundläggande friheter som religionsfrihet, yttrandefrihet är det första staten ska garantera. När dessa väl är garanterade, övergår man till fördelningspolitik. Denna ska maximera för samhällets sämst ställda. Således kan ojämlikheter accepteras om de maximerar för den sämst ställde (genom att ojämlikheterna skapar incitament). I min mening för lång (över 500 sidor), rörig och illa argumenterad. Innehåller dock en del ljusglimtar, och är ett måste för var och en som är intresserad av politiskt teori. Betyg: 5,5.
Nozick, Robert: Anarki, stat och utopi. Det bästa nyliberala verket. Nozick är briljant, men ibland snöar han in på småsaker. Kapitel sju, där han angriper omfördelningsteorier i allmänhet och Rawls' teori i synnerhet, är klart mest läsvärd, och för den som inte är superintresserad av nyliberalism räcker det gott att läsa denna del. Lite spretig, med Nozick är en riktig idéspruta, och det är kul att läsa honom. Betyg: 6,5.
Ayer, A.J.: Language, Truth and Logic. En introduktion till den logiska empirismen/positivismen. Tydligen inte så nyskapande själv, men en lättläst sammanfattning av positivisternas idéer. Välskriven och intressant. Den logiska positivismen har lämnat gigantiska avtryck i den analytiska filosofin, så vill man få en bakgrund till den moderna analytiska filosofin, är det värt att läsa den här. Endast 150 sidor lång. Betyg: 6.
Kuhn, Thomas: De vetenskapliga revolutionernas struktur. En revolutionerande beskrivning av den vetenskapliga utvecklingen. Argumenterar för att det finns två typer av vetenskaplig utveckling: normalvetenskap - enkel problemlösning, och revolution, där hela världsbilden förändras. I mogna vetenskaper finns det ett paradigm, som forskarna arbetar inom. Paradigmet anger olika regler för problemlösning, och dess grundläggande trossatser och regler ifrågasätts inte. När antalet olösta problem ökar, faller vetenskapen emellertid ner i en kris. Allt ställs på huvudet. I denna situation finns det utrymme för en revolution, där ett nytt paradigm skapas. Ett exempel på detta var Einsteins nydaning av fysiken. Mellan paradigmen råder inkommensurabilitet, ojämförbarhet. Mycket kontroversiell, och sedermera ifrågasatt. Dock hyfsat lättläst oh medryckande. Betyg: 6.
Fler tips:
Russell, Bertrand: Power: A New Social Analysis. En ganska pladdrig bok som behandlar makt i olika former. Inte särskilt rigorös, men ett och annat intressant infall. Tar upp många exempel från antik och medeltida historia. Rätt kul och lättläst, men kanske inte det bästa Russell skrivit. Betyg: 5.
Daniels, Norman: The Design of Everyday Things. En kognitionsvetenskaplig bok om hur vardagliga föremål bör vara konstruerade för att öka användarvänligheten. Låter kanske inte så spännande, men det är det tycker jag. Ger viss information om kognitionsvetenskap. Lättläst, klart argumenterad och väldigt kul. Betyg: 6.
Tersman, Folke: Fem filosofiska frågor. Tar upp fångarnas dilemma (spelteoretiskt problem om spänningen mellan individuell och kollektiv rationalitet), soritetsparadoxen (de problem vaga utsagor skapar, t.ex för logiken), Goodmans paradox (subtilt vetenskapsteoretiskt problem; mycket intressant), Gettiers paradox (problem för den klassiska kunskapsdefinitionen, som säger att kunskap är rättfärdigad sann tro) och Russells paradox (problem i logiken/mängdläran). Välskriven och ganska lättförstådd, även om vissa av argumenten är rätt subtila. Läses snabbt. Bra introduktion till filosofin. Betyg: 6.
Fromm, Erich: Flykten från friheten. Spekulativ bok om hur nazismen uppstod som en följd av att människan inte klarade av den frihet som det moderna livet innebar. Hävdar att det enda sättet att klara sig i friheten utan ångest (som gör att man flyr den) är att skapa positiv frihet, som någon form av socialism kan tänkas skapa. Som sagt spekulativ, men intressant och läsvärd. Bygger på Freud i stor utsträckning. Betyg: 5,5.
Searle, J.: Konstruktionen av den sociala verkligheten. Försöker ge en analytisk redogörelse för hur vi skapar den sociala verkligheten (åtminstone i första delen; andra delen behandlar delvis andra saker och är mindre intressant). Mycket välskriven och välargumenterad, till skillnad från mycket som kommit från den postmodernistiska sidan i denna debatt. Många bra distinktioner. Searle skriver mycket bra. Betyg: 6.
Russell, Bertrand: Power: A New Social Analysis. En ganska pladdrig bok som behandlar makt i olika former. Inte särskilt rigorös, men ett och annat intressant infall. Tar upp många exempel från antik och medeltida historia. Rätt kul och lättläst, men kanske inte det bästa Russell skrivit. Betyg: 5.
Daniels, Norman: The Design of Everyday Things. En kognitionsvetenskaplig bok om hur vardagliga föremål bör vara konstruerade för att öka användarvänligheten. Låter kanske inte så spännande, men det är det tycker jag. Ger viss information om kognitionsvetenskap. Lättläst, klart argumenterad och väldigt kul. Betyg: 6.
Tersman, Folke: Fem filosofiska frågor. Tar upp fångarnas dilemma (spelteoretiskt problem om spänningen mellan individuell och kollektiv rationalitet), soritetsparadoxen (de problem vaga utsagor skapar, t.ex för logiken), Goodmans paradox (subtilt vetenskapsteoretiskt problem; mycket intressant), Gettiers paradox (problem för den klassiska kunskapsdefinitionen, som säger att kunskap är rättfärdigad sann tro) och Russells paradox (problem i logiken/mängdläran). Välskriven och ganska lättförstådd, även om vissa av argumenten är rätt subtila. Läses snabbt. Bra introduktion till filosofin. Betyg: 6.
Fromm, Erich: Flykten från friheten. Spekulativ bok om hur nazismen uppstod som en följd av att människan inte klarade av den frihet som det moderna livet innebar. Hävdar att det enda sättet att klara sig i friheten utan ångest (som gör att man flyr den) är att skapa positiv frihet, som någon form av socialism kan tänkas skapa. Som sagt spekulativ, men intressant och läsvärd. Bygger på Freud i stor utsträckning. Betyg: 5,5.
Searle, J.: Konstruktionen av den sociala verkligheten. Försöker ge en analytisk redogörelse för hur vi skapar den sociala verkligheten (åtminstone i första delen; andra delen behandlar delvis andra saker och är mindre intressant). Mycket välskriven och välargumenterad, till skillnad från mycket som kommit från den postmodernistiska sidan i denna debatt. Många bra distinktioner. Searle skriver mycket bra. Betyg: 6.
Elias Canettis memoarer, 4 delar. Den bulgariske spanjolen (spankstalande jude) Canettis memoarer är sprängfyllda av trevliga anekdoter. Han flyttade runt mellan Bulgarien, Manchester, Farnkfurt, Zürich och Wien som barn, så en hel del olika miljöer skildras. Tonvikten ligger på barndomen men den sista oavslutade (och därför något röriga) boken behandlar hans live efter 30 i England. En lättläst men ändå hyfsat tänkvärd bok. Tonvikten ligger på berättande av händelser snarare än på filosoferande, men han försöker sig ändå på en del analyser av sig själv (även om dessa inte är så våldsamt djupa, kanske). Roligt också att han stöter på en rad kända figurer, som Russell, Brecht, Mann och Murdoch. Betyg: 7
Hjortonlandet, Tjärdalen, Sara Lidman. Betyg: Hjrtonlandet: 7, Tjärdalen, 6. Två gripande böcker om förhållanden för torparna i Västerbottens inland på 20-talet (?). Tjärdalen handlar om att de ska bygga en tjärdal, medan hjortronlandet inte på samma sätt har ett tema. Sara Lidman använder ett arkaiskt, i mitt tycke vackert språk med mängder av bibelcitat, så man har en klar fördel om man kan bibeln något så när. Västerbottningarna talar även med dialekt, förstås. Böckerna liknar Mobergs Utvandrarna men är enligt mig bättre eftersom de saknar de sentimentala, halvt sliskiga drag som finns i Mobergs bok. Lidmans böcker känns mer äkta, självupplevda, innerliga. De kan kanske bli lite patetiska på något ställe men det ingår så att säga i stilen, som påmninner inte så lite om Selma Lagerlöfs (även om Selma naturligtvis inte var nån arbetarförfattare). Det är samma högstämda, ödesmättade tonfall.
Här under Polstjärnan - Väinö Linna: Betyg: 6,5 Väinö Linnas trilogi om Finlands historia under den första hälften av 1900-talet. En klassisk släktsaga som börjar med att urfadern dikar ut ett kärr. Den andra, mest kända delen, handlar om inbördeskriget mellan de röda och vita, där två av bröderna avrättas av den vita sidan som röda krigsfångar. Boken hade, jämte Linnas andra stora kända bok, "Okänd Soldat" är svagt kopplad till trilogin (vissa personer som är med i Okänd Soldat finns med i trilogin), stor betydelse för att läka de djupa sår kriget hade skapat i Finland. Böckerna är skrivna med ett tydligt klassperspektiv. Ibland kan arbetarromantiken stå en lite upp i halsen och det är väl rent allmänt kanske inte den mest nyansrika av böcker. Men klart läsvärd för att nå en större förståelse för finsk historia.
Stendahl: Rött och svart: 6 En depraverad prästkandidat tar sig fram här i livet. Boken utspelar sig i en sömnig håla i början på 1800-talet. Boken är välskriven både vad gäller språk och komposition men jag fångades aldrig; i stort sett samtliga personer i boken var tämligen vedervärdiga och/eller banala, och det gjorde att mitt intresse aldrig fångades. Det var mest en en enda lång rad av intriger, som Stendahl iofs beskrev skickligt och trovärdigt, men nej, det är inte min grej.
Gösta Berlings saga, Selma Lagerlöf: Betyg: 7
Den bästa bok av Selma jag läst. Bokens huvudperson är "majorskan på Ekeby" och kring henne och hennes tolv kavaljerer som bor på godset vävs en mängd mindre berättelser. Detta och den stora mängden personer gör boken något rörig och svårläst. Språket är arkaiskt men det är nåt jag gillar. Stilen är romantisk, närmast patetisk, men Selma behärskar denna genre till fullo. Det är en saga, inget annat. Det blir lite mer problematiskt att ha denna stil i en bok som Lidmans som inte lika renodlat är en saga, men hos Selma känns stilen klockren. Hon har också som alltid en varm, innerlig känsla för sina karaktärer som hon lyckas förmedla till läsaren.
PS. Jag ändrade några av de gamla betygen; hade ändrat mig.
Hjortonlandet, Tjärdalen, Sara Lidman. Betyg: Hjrtonlandet: 7, Tjärdalen, 6. Två gripande böcker om förhållanden för torparna i Västerbottens inland på 20-talet (?). Tjärdalen handlar om att de ska bygga en tjärdal, medan hjortronlandet inte på samma sätt har ett tema. Sara Lidman använder ett arkaiskt, i mitt tycke vackert språk med mängder av bibelcitat, så man har en klar fördel om man kan bibeln något så när. Västerbottningarna talar även med dialekt, förstås. Böckerna liknar Mobergs Utvandrarna men är enligt mig bättre eftersom de saknar de sentimentala, halvt sliskiga drag som finns i Mobergs bok. Lidmans böcker känns mer äkta, självupplevda, innerliga. De kan kanske bli lite patetiska på något ställe men det ingår så att säga i stilen, som påmninner inte så lite om Selma Lagerlöfs (även om Selma naturligtvis inte var nån arbetarförfattare). Det är samma högstämda, ödesmättade tonfall.
Här under Polstjärnan - Väinö Linna: Betyg: 6,5 Väinö Linnas trilogi om Finlands historia under den första hälften av 1900-talet. En klassisk släktsaga som börjar med att urfadern dikar ut ett kärr. Den andra, mest kända delen, handlar om inbördeskriget mellan de röda och vita, där två av bröderna avrättas av den vita sidan som röda krigsfångar. Boken hade, jämte Linnas andra stora kända bok, "Okänd Soldat" är svagt kopplad till trilogin (vissa personer som är med i Okänd Soldat finns med i trilogin), stor betydelse för att läka de djupa sår kriget hade skapat i Finland. Böckerna är skrivna med ett tydligt klassperspektiv. Ibland kan arbetarromantiken stå en lite upp i halsen och det är väl rent allmänt kanske inte den mest nyansrika av böcker. Men klart läsvärd för att nå en större förståelse för finsk historia.
Stendahl: Rött och svart: 6 En depraverad prästkandidat tar sig fram här i livet. Boken utspelar sig i en sömnig håla i början på 1800-talet. Boken är välskriven både vad gäller språk och komposition men jag fångades aldrig; i stort sett samtliga personer i boken var tämligen vedervärdiga och/eller banala, och det gjorde att mitt intresse aldrig fångades. Det var mest en en enda lång rad av intriger, som Stendahl iofs beskrev skickligt och trovärdigt, men nej, det är inte min grej.
Gösta Berlings saga, Selma Lagerlöf: Betyg: 7
Den bästa bok av Selma jag läst. Bokens huvudperson är "majorskan på Ekeby" och kring henne och hennes tolv kavaljerer som bor på godset vävs en mängd mindre berättelser. Detta och den stora mängden personer gör boken något rörig och svårläst. Språket är arkaiskt men det är nåt jag gillar. Stilen är romantisk, närmast patetisk, men Selma behärskar denna genre till fullo. Det är en saga, inget annat. Det blir lite mer problematiskt att ha denna stil i en bok som Lidmans som inte lika renodlat är en saga, men hos Selma känns stilen klockren. Hon har också som alltid en varm, innerlig känsla för sina karaktärer som hon lyckas förmedla till läsaren.
PS. Jag ändrade några av de gamla betygen; hade ändrat mig.
- Johan Ågren
- Administratör
- Inlägg: 3368
- Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
- Ort: Gävle
Bra fråga. Jag är lite inspirerad av Gazetto dello Sports betygssättning, som har samma skala som jag och som bara delat ut 10 till en spelare en gång (med nummer 10 - Diego Maradona). Jag vill vara snål med riktigt höga betyg, för att undvika "betygsinflation". Jag tror inte att jag har läst nån "tia", alltid finns det nåt att gnälla på: i Dostojevskij är den filosofiska diskussionen intressant men personkarakteristiken känns ibland lite kantig; Proust behandlar språket och kompositionen mästerligt men den känns inte alltid så angelängen, etc. Men Bröderna Karamazov, Anna Karenina, Krig och Fred Brott och straff, På spaning efter den tid som flytt, Bergtagen och Buddenbrooks skulle nog ligga strax under 10.
De flesta böcker jag valt att ta upp är ändå böcker jag gillar, ja det stämmer. 7 uppfattar jag som ett klart högt betyg. Även 5 är helt OK, iaf inte helt bortkastad tid (Russells bok om makt är väl på gränsen, kanske, rätt underhållande, men man lär sig inte så mycket filosofi om man hade det målet).
Haka gärna på om du har några egna böcker att betygsätta.
De flesta böcker jag valt att ta upp är ändå böcker jag gillar, ja det stämmer. 7 uppfattar jag som ett klart högt betyg. Även 5 är helt OK, iaf inte helt bortkastad tid (Russells bok om makt är väl på gränsen, kanske, rätt underhållande, men man lär sig inte så mycket filosofi om man hade det målet).
Haka gärna på om du har några egna böcker att betygsätta.
Jag brukar säga att ju mer jag minns av en bok ett år efter jag läst den desto bättre är den.
Med filosofi är det lite annorlunda, där är det hellre sån att ju mindre du klarar att sluta tänka på den efter man läst den desto bättre var den.
Har svårt att karakterisere böcker från 1-9 och tiopoängaren är den man hela tiden vänter på men man aldrig får läst.
Men jag är enig med Stefan att Dostojevskij är fantastiskt bra. Gogol är också bra. Men en liten novell jag minns väldigt gott är von Kleist´s "Michael Kohlhaas". Men jag orkar inte göra en lika utfyllande lista som Stefan utan nöjer mig några få från gränsevärdierna.
Av filosofi som är härligt rent litterärt sett att läsa så är det ingen tvivel att Platon tar en god första plats (fex symposion, faidon, kriton och apologien). Augustins "confessiones" är också fin. "Zu spracht Zarathustra" av Nietzsche ett måste.
Mindre "skönlitterär" filosofi:
Det näst värsta jag nångång (börjat att läsa) läst var starten av Heideggers "zein und zeit". Det allra värsta var samma bok fast översatt på Engelska (being and time). Boken är säkert bra rent innehållsmässigt men helt oläslig. Så jag orkade inte läsa den då. Till trots för att jag på inget sätt är marxist så tycker jag att "kapitalet" var en bra bok, än om många säkert har motföreställningar mot den så tycker jag att ni som inte läst den ska pröva att ge den en chans, det är inte så filosofisk (annat än lite i kap 5) men mer en analys av samhällets produktionskrafter.
Med filosofi är det lite annorlunda, där är det hellre sån att ju mindre du klarar att sluta tänka på den efter man läst den desto bättre var den.
Har svårt att karakterisere böcker från 1-9 och tiopoängaren är den man hela tiden vänter på men man aldrig får läst.
Men jag är enig med Stefan att Dostojevskij är fantastiskt bra. Gogol är också bra. Men en liten novell jag minns väldigt gott är von Kleist´s "Michael Kohlhaas". Men jag orkar inte göra en lika utfyllande lista som Stefan utan nöjer mig några få från gränsevärdierna.
Av filosofi som är härligt rent litterärt sett att läsa så är det ingen tvivel att Platon tar en god första plats (fex symposion, faidon, kriton och apologien). Augustins "confessiones" är också fin. "Zu spracht Zarathustra" av Nietzsche ett måste.
Mindre "skönlitterär" filosofi:
Det näst värsta jag nångång (börjat att läsa) läst var starten av Heideggers "zein und zeit". Det allra värsta var samma bok fast översatt på Engelska (being and time). Boken är säkert bra rent innehållsmässigt men helt oläslig. Så jag orkade inte läsa den då. Till trots för att jag på inget sätt är marxist så tycker jag att "kapitalet" var en bra bok, än om många säkert har motföreställningar mot den så tycker jag att ni som inte läst den ska pröva att ge den en chans, det är inte så filosofisk (annat än lite i kap 5) men mer en analys av samhällets produktionskrafter.
I en gåtfull spegel
Jag skulle vilja rensera boken "I en gåtfull spegel" av Jostein Gaarde
boken vänder sig till den något ynger publiken,
efter som denn är skriven på ett lättläst sät, men dock kan vara svår att förstå vad dom vill får ut av den,
den ta up mycket det om gud och änlga,
och "hur" dom finns,
boken ger en rikig tankstäler om du väkligen vill förstå den.
boken "I en gåtfull spegel" av Jostein Gaarde får en stark "9" av mig
boken vänder sig till den något ynger publiken,
efter som denn är skriven på ett lättläst sät, men dock kan vara svår att förstå vad dom vill får ut av den,
den ta up mycket det om gud och änlga,
och "hur" dom finns,
boken ger en rikig tankstäler om du väkligen vill förstå den.
boken "I en gåtfull spegel" av Jostein Gaarde får en stark "9" av mig
Men kommihåg: Vi Alla Är Vilsen, Men Ändå Fångar I Denna Värd
www: Fig.Maxxflow.com
Mail: fig.ghd742@gmail.com
www: Fig.Maxxflow.com
Mail: fig.ghd742@gmail.com
Återgå till "Kultur - konstarterna"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 14 och 0 gäster