Ja, det var väl en fascinerande epok! En person som man inte får missa i sammanhanget är Petrarca (Petrarch) och hans underbara berättelse om bergsbestigningen (The ascent of mount Ventoux) är något av det bästa jag har läst någonsin.
Själv föredrar jag Leonardo före Michelangelo, om jag nu ska välja. Leonardo hade verkligen ett sinne för skönhet, balans mellan yin och yang. Väldigt övertydligt kommer det till uttryck i teckningen Angel in the flesh (Angelo incarnato). Jämför den gärna med St. John the baptist. Titta sedan på St. Anne och Mona Lisa. Nog finns det likheter, och nog tycker jag att det är underligt att det bara pratas om just Mona Lisas leende. Inte nog med att Leonardo var en skicklig konstnär, han kunde ju både det ena och det andra - en sann renässansmänniska, med andra ord. Vid tillfälle ska jag lära mig mer om denna intressanta personlighet.
Raderat
Moderator: Moderatorgruppen
- Johan Ågren
- Administratör
- Inlägg: 3368
- Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
- Ort: Gävle
- Skogsälvan
- Avslutat konto
- Inlägg: 5803
- Blev medlem: 28 jun 2005 18:54
- Johan Ågren
- Administratör
- Inlägg: 3368
- Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
- Ort: Gävle
Skogsälvan skrev:Ah, så du gillar inte det storslagna, pompösa, Johan? Alla stilar har väl sin charm? Jag antar att det är du som har valt forumets målning (Skolan i Athen, eller vad den nu heter)? Vill du motivera varför? Ser inte Platon ut som Leonardo förresten?
Det är inte så svårmotiverat; utan helt banalt en talande bild för filosofin som företeelse i ett forum.
Alla stilar har väl sin "charm" i den betydelsen att den gestaltar våra olika sätt att se på världen. Jag gillar det som finns i den enkla klassicismen, och även modernismen. Jag kan inte motivera det på något annat sätt än att den för mig har tett sig mer rationell och oförvanskad. Barocken och rokokon bygger på klassicistiska ideal men är liksom rastlösa och inte nöjda med sina värdegrunder. I stället för att landa så börjar man experimentera och driva harmonierna till groteska proportioner i sin desperation efter mening. Inte helt olikt vår samtids desperation. Gotiken genomgick samma förvandling under medeltiden. Jag är dock inte klassicist i den bemärkelsen att jag sitter nöjd med mina värderingar, men som princip är det dit jag vill sträva då jag är objektivist. Jag vill uppdaga tillvarons harmonier och förankra mig i dessa efter bästa förmåga. "Harmonier" är naturligtvis något relativt, men inte så relativt som vi gör det till genom att uttolka verkligheten på ett bristfälligt sätt.
Renässansen var en extrem positivism i vars anda vi fortfarande uttolkar världen. En tro på att vi kan känna världen - att den går att förstå och relatera till på ett rationellt sätt. Men det trodde man naturligtvis under medeltiden också...
Johan
- Skogsälvan
- Avslutat konto
- Inlägg: 5803
- Blev medlem: 28 jun 2005 18:54
- Skogsälvan
- Avslutat konto
- Inlägg: 5803
- Blev medlem: 28 jun 2005 18:54
Dina tankar om konst är alltid läsvärda, Johan.
Apropå "den mörka medeltiden" och klassicismen: I Bergtagen diskuterar jesuiten Naphta med upplysningsmannen Settembrini:
Boken "Wittgensteins Wien" om Wien kring år 1900 tar upp brytningen med den äldre synen på konst, där allt var överlastat, barockt och hur dess kritiker propagerade för en stram enkelhet.
Apropå "den mörka medeltiden" och klassicismen: I Bergtagen diskuterar jesuiten Naphta med upplysningsmannen Settembrini:
Men i hörnet till vänster om gruppen kring soffan såg man ett konstverk, en stor målad träskultpur som stod på en rödklädd sockel - något djupt skräckinjagande, en pietà, naiv men gripande i sitt groteskeri: Guds moder klädd i huva, med rynkade ögonbryn och sorgsen, sned, öppen mun, med sin döde son över sitt knä, en i proportionerna primitiv och felaktigt utformad figur med grovt antydd anatomi som vittnade om okunnighet, med det hängande huvudet prytt med törnen, ansikte och lemmar fläckade och täckta av blod, stora klumpar av levrat blod vid såret i sidan och spikhålen i händer och fötter. Denna staty gav det utsmyckade rummet en särskild accent.
...
Hans Castorp gick som förhäxad rakt fram till träskulpturen och stannade framför den med armarna i sidan och huvudet på sned.
- Vad är det ni har där? sade han lågt. Det är utomordentligt. Vilket uttryck av smärta! Någit gammalt förstås?
- Fjortonde århundradet, svarade Naphta. Sannolikt av rhenländskt urpsrung. Den gör intryck på er?
- Enormt, sade Hans Castorp. Den kan väl inte undgå att göra intryck på åskådaren. Jag hade inte kunnat tro att någonting kunde vara på en gång så fult - ursäkta mig - och så vackert.
- Skapelser av själens och uttryckets värld, genmälde Naphta, är alltid fula av skönhet och sköna av fulhet, det hör till. Det är en fråga om andlig skönhet, inte om köttets som är absolut stupid. Förresten är den också abstrakt, tillade han. Kroppens skönhet är abstrakt. Verklighet har endast den inre skönheten, det religiösa uttryckets.
- Det särskiljer och framställer ni förträffligt, sade Hansk Castorp. Fjortonde? uprepade han för att övertyga sig ... Trettonhundra så och så? Ja, det är medeltiden sådan den framställs i böckerna, jag känner på sätt och vis igen den föreställning som jag på sista tiden gjort mig om medeltiden. Jag visste egentligen ingenting om den, jag är ju en den tekniska utvecklingens man, i den mån man överhuvudtaget kan räkna med mig. Men häruppe har föreställningen om medeltiden åtskilliga gånger kommit mig inpå livet. Den ekonomiska samhällsläran fanns inte på den tiden, så mycket är klart. Säg, vad hette konstnären?
Naptha ryckte på axlarna.
- Vad har det att betyda? sade han. Vi borde inte fråga om det eftersom man inte frågade om det på den tiden när den skapades. Den har ingen indivduell monsieur den och den till upphovsman, den är anonym och gemensam. Den är för övrigt mycket sen medeltid, gotik, signum mortificationis. Det finns ingenting av den skonsamhet och försköning som den romanska epoken trodde sig tvungen att framställa den korsfäste med, ingen kungakrona, ingen majestätisk triumf över värld och martyrdöd. Allt är radikal förkunnelse av lidandet och köttets svaghet. Först den gotiska smaken är den egentligt pessimistiskt asketiska.
...
Samtalet röde sig alltjämt om pietàn eftersom Hans Castorp med blickar och ord höll fast vid den och därunder vände sig till herr Settembrini och försökte sätta denne i kritisk kontakt med konstverket. Humanistens avsky för denna rumsprydnad kunde tydligt avlösas i den min varmed han vände sig ditåt, ty han hade satt sig med ryggen mot det hörnet. För artig för att säga allt vad han tänkte inskränkte han sig till att påtala felaktigheter i gruppens proportioner och kroppsformer, brott mot naturtroheten som långtifrån verkade rörande på honom eftersom de inte hade sitt ursprung i gamla tiders oförmåga utan i ond vilja, en grundfientlig princip - i detta instämde Naphta elakt. Givetvis kunde det inte på något sätt vara tal om teknisk oskicklighet. Det var en fråga om andens medvetna emancipation från det naturliga, vars föraktlighet man förkunnade religiöst genom att vägra det all vördnad. Men när Settembrini förklarade att det var ett avsteg från det mänskliga att försumma naturen och naturstadiet och i protest mot den absurda formlöshet som medeltiden och de därpå följande epokerna hade hängett sig åt i smidiga ord började upphöja det grekisk-romerska arvet, klassicismen, form, skönhet, förnuft och naturfrom glättighet, så blandade sig Hans Castorp i samtalet...
Boken "Wittgensteins Wien" om Wien kring år 1900 tar upp brytningen med den äldre synen på konst, där allt var överlastat, barockt och hur dess kritiker propagerade för en stram enkelhet.
- Johan Ågren
- Administratör
- Inlägg: 3368
- Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
- Ort: Gävle
Re: Renässansen
Pojken skrev:Jag älskar människokropparna med sitt starka uttryckssätt och sina vackra muskler och leder och kroppshållning.
Tanken med tråden är hursomhelst att diskutera olika renässansens konstverk fast jag tvivlar högst på intresset, men jag kanske själv lägger upp bilder snart.
Helt enig med dig här Johan. Känner du till Gisela Richter? Har köpt hennes bok om Grekisk konst (A handbook of greek art). Kanske du också skulle kolla in den, där får du en väldigt god införing i vilka som inspirerade renessansekonstnärerna. Jag tycker den var väldigt fin.
Grå hår
Pojken skrev:Jag älskar enkelheten i upphöjd elegans och harmoni kombinerad med en religiös känsla av rättfärdighet som tar avstånd från den simpla mänskliga synden (om någon förstår vad jag menar tvivlar jag på men det är det bästa sättet jag kan beskriva det på).
Jag blev djupt berörd av ditt emotionella förhållningsätt till en konstart eller tidsepok. Du kanske levde då.
Angelina skrev:Pojken skrev:Jag älskar enkelheten i upphöjd elegans och harmoni kombinerad med en religiös känsla av rättfärdighet som tar avstånd från den simpla mänskliga synden (om någon förstår vad jag menar tvivlar jag på men det är det bästa sättet jag kan beskriva det på).
Jag blev djupt berörd av ditt emotionella förhållningsätt till en konstart eller tidsepok. Du kanske levde då.
Renässans är ett vackert ord i sig, återfödelse... Jag älskar dess musik, konst och litteratur - så mycket liv, intelligens och känsla! Pånyttfödelse och förnyelse/ nyskapande...
A
Algotezza aka Algotezza
Återgå till "Kultur - konstarterna"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 12 och 0 gäster
