Tankar och känslor

[Tedd]

Jag skrev här på forumet en gång innan, för något elelr några år sedan, om hur jag känner. Jag har väldigt svårt att uttrycka mig och det känns som om jag inte litar på mina tankar men jag bara skriver snabbt och vad jag tänker just nu för jag måste få ut det på något sätt. Om jag skriver långsammare sätter min egna 'kvalitetskontroll' in och jag börjar revidera tills jag tappar tråden totalt.

Jag känner ilska och hat för att jag inte känner mig accepterad. I skolan var jag osäker och jag försökte imponera på olika sätt, vara bra på saker för att bli bekräftad, det ende som hände var att jag blev hånad av de andra ungarna som inte var lika osäkra, för de såg min svaghet. Mitt självförtroende var lika med noll. De brukade prata och hånle mot mig utan att jag visste varför. Pappa bagatelliserade när ajg berättade för honom, han sa att de bara var avundsjuka eller osäkra. Jag skämdes och tänkte att allt det var mitt fel, slutade berätta vad jag kände. Det blev värre när jag började på högstadiet på ny skola, alla var självsäkra och stöddiga. Jag var inte mobbad riktigt men jag mådde skit ändå. De andra gjorde saker för att visa sin makt över mig och jag hatade mig själv för att jag inte vågade säga ifrån. Jag hatade alla och gav upp med att försöka bli accepterad eller bekräftrad, jag försökte bara undvika de andra och ögonkontakt. Och trots att jag inte har det på det sättet längre är det lika jobbigt. Det är jobbigt att träffa människor och speciellt att hälsa, jag förväntar mig alltid att de ska håna mig för att jag visar hur svag jag är, trots att det aldrig händer. Jag försöker dölja min svaghet och blir i stället otrevlig. Jag går runt utan att kunna känna vem jag är, om jag kollar mig i spegeln tar det 5 minuter sedan kommer jag knappt ihåg hur jag ser ut (Kanske till det fysiska utseendet men inte identitetsmässigt på något sätt, hoppas ni fattar). Jag behöver vänner som jag kan prata med och som kan bekräfta mig, jag har vänner som jag haft sedan liten men det är jobbigt att vara med dom för jag tvivlar så mycket på mig själv, försöker vara nån jag inte är osv. Ärligt talat vet jag inte vem jag är och hur jag ska bete mig. Känns som jag inte duger, och att de inte accepterar mig, när allt som förmodligen egentligen krävs är att jag ska slappna av och vara mig själv. Jag känner mig väldigt frustrerad och ångestfylld. När jag är ensam känner jag mig ensam, när jag är med familjen eller någon annan känner jag mig frustrerad för att jag inte visar hur jag känner. Om jag skulle låta mina känslor få fullt utlopp skulle jag vara väldigt otrevlig, jag brukar slå på saker istället. Kanske beror allt på att min självkänsla är så bunden till vad jag presterar och i att jag får beröm. Jag var ganska begåvad som barn, lärde mig tala och läsa tidigt, och fick mycket beröm. Ursäkta om det blev en smula osammanhängade och rörigt.


PS.
En sak som stör mig väldigt:
Så fort jag tänker en tanke och känner 'aha'-upplevelsen, att så är det, så glömmer jag bort vad jag just tänkte. Det är som om mina tankar bara går åt ett håll, och jag kan inte följa tankekedjan tillbaka. Allt jag har kvar är känslan av tanken. Det är väldigt frustrerande och det gör att jag aldrig kan komma ihåg och skriva ner vad jag tänker och känner. Jag undrar om det finns något sätt att stilla sinnet så att jag kan tänka klart, sakta ner tankarna. Kan man strukturera upp sina tankar på något sätt, typ med en tankekarta?
DS.

[Damir]

Jag tror mest på att du behöver mänsklig feedback, det brukar oftast organisera tankarna. Om man vill bli förstådd av någon annan kan man inte "yra runt" som man brukar göra i sina egna tankar, därför är det bra träning att prata mycket med vemsomhelst, men helst någon man trivs med. Låter som att du är ensam med dina tankar för mycket, vilket jag känner igen mig i, jag finner att det enda som räddar mig är att jag får prata med folk. Take care.

[Johan Ågren]

Prova att "tala" tydligare när du tänker. När man tänker i tankar som inte består av de olika sinnesintrycken så är det i själva verket små omedvetna rörelser i talapparaten som är "tankarna". Ibland består de endast av så små impulser så att talorganen mevetandegörs utan att de rör sig. Om man provar att hålla andan och störa talorganen genom att spänna dem/störa ut impulserna, så är det extremt svårt att tänka. Och om du inte övat på att tala så mycket så är det svårt att följa sina tankar. Mitt tips är att du börjar tala högt för dig själv - varför inte börja sjunga i duschen? När jag "tänker" så försöker jag alltid att röra tungan lite så tanketråden ska bli starkare.

Man behöver bekräftelse för att må bra - men inte nödvändigtvis genom människor. Har du provat att ge dig ut i naturen på äventyr? Genom att jag har rotat mig i naturen så kraftigt - så har jag en bekräftelse bara i det att jag känner och förstår naturen. Sedan kan vi förankra oss i våra egna kroppar - så de bekräftar oss genom att de ger en bra feedback. Människor ska man nog vänta lite med att uppsöka tills man känner till dessa lite mer grundläggande saker - människorna förvirrar en annars ganska lätt.  :)

/Johan

[Tedd]

Jag tror mest på att du behöver mänsklig feedback, det brukar oftast organisera tankarna. Om man vill bli förstådd av någon annan kan man inte "yra runt" som man brukar göra i sina egna tankar, därför är det bra träning att prata mycket med vemsomhelst, men helst någon man trivs med. Låter som att du är ensam med dina tankar för mycket, vilket jag känner igen mig i, jag finner att det enda som räddar mig är att jag får prata med folk. Take care.

Problemet är att jag inte klarar att prata med folk. Såhär anonymt på ett forum går det bra men inte i verkligheten.

Har du provat att ge dig ut i naturen på äventyr?

Faktiskt hade jag en upplevelse när jag var ensam i naturen vid en sjö vid vår stuga, då jag kände mig riktigt lycklig. Fast det är fortfarande ensamt, jag vet inte om något annat än mänsklig kontakt kan bota det. Jag ska prova det du föreslår med talet.


I grund och botten är det väl så att jag måste stärka min självkänsla för att kunna inse att det finns anledning för andra att lära känna mig, fast jag vet inte. Tack för svaren.

[Johan Ågren]

Jag tror mest på att du behöver mänsklig feedback, det brukar oftast organisera tankarna. Om man vill bli förstådd av någon annan kan man inte "yra runt" som man brukar göra i sina egna tankar, därför är det bra träning att prata mycket med vemsomhelst, men helst någon man trivs med. Låter som att du är ensam med dina tankar för mycket, vilket jag känner igen mig i, jag finner att det enda som räddar mig är att jag får prata med folk. Take care.

Det ser ut som om jag skrev mitt inlägg efter jag läst ditt, men jag såg inte ditt inlägg föränn jag postat mitt.

/Johan

[Damir]

Nema problema. Jag tog inte åt mig så mycket.

[Denviktigaste]

Tja... jag förstår delvis hur du mår... och de du behöver göra är att sluta tänka så mycket på vad andra ska tro och tycka om dig. Istället bör du säga precis vad du vill, och ha den inställningen att "om inte dom hajar så är de deras problem" sluta försöka anpassa dig till andra och börja istället hitta folk som helt enkelt är som dig själv. T.ex när du hälsar på någon är de inte svårare än att titta personen i ögonen och säga "Hej (ditt namn) och le. Skit i vafan du kommer få för reaktion, för om denna person svarar med nåt idiotiskt så är de inte du som är den sämre personen utan de e han. Du kanske tycker jag är naiv och inte hajar hur de funkar... Men de lättaste sättet att må bra på är att inte tänka så jävla mycke...  Skaffa nånting att sträva efter sen när du når de kommer du må bättre än aldrig förr...

Aja lycka till... ha de bra

[Katana]

Raderat

[Fication]

Lisa Miskovskys Falling Water var ett helgjutet album, hoppas Changes lever upp till förväntningarna.

Money is just a piece of paper,
gold is blinding – don’t you see.
Fame is just our own illusion, of what life is meant to be.
But I don’t need a perfect mirror, I don’t care for queens and kings.
We are free and we are perfect, when Lady Stardust sings…