Aristotles fysik var att allting har en orsak och att vare händelse därför går att härleda tillbaka till den ursprungliga händelsen som satte allting i rörelse. Denna princip kallade han för "den orörde röraren" som blev nyplatonisternas Demiurg.
Detta gav alltså upphov till ett deterministiskt universum som fungerar som en klocka. Vilket betyder att det förflutna för alltid kommer att regera över det som händer idag. Detta brukar också kallas för linjär tid.
Men min fråga är, varför stämmer inte detta perspektiv? På vilka sätt kan det förflutna inte regera över det som händer idag? Och varför kan det inte göra det? Och ifall det förflutna inte kan totalregera över nuet, kan man då ens tala om kausalitet? Vad ska man kalla händelseförloppen istället?
Kausalt misstag
Moderator: Moderatorgruppen
Re: Kausalt misstag
Om jag inte tänker fel förutsätter detta att tiden är oändlig.
Men min fråga är, varför stämmer inte detta perspektiv?
1. På vilka sätt kan det förflutna inte regera över det som händer idag?
2. Och varför kan det inte göra det?
3. Och ifall det förflutna inte kan totalregera över nuet, kan man då ens tala om kausalitet?
4. Vad ska man kalla händelseförloppen istället?
1. Hur kan vi tala om en existerande historia av en händelse?
Här uppstår problemet, allting har en orsak och denna orsak står att finna i det som orsakas. Orsaken kan aldrig ligga utanför det orsakade.
Hur kan vi annars härleda orsaken till det som orsakas utan att spekulera utanför fenomenet?
Vad är det för mystisk kraft som determinerar utan att vara närvarande?
2. Om vi tänker på tid och dess utsträckning i en 4e dimension, ja i sig självt, så uppstår ett suspekt fenomen.
Om det som lämnas genom tillblivandet av något nytt skulle fortsätta existera skulle det kräva att universum, allt ihopa, återskapade sig självt i varje tillblivning av något nytt, i alla instanser av tiden.
Var kommer den energin ifrån?
Vad bringar det nya i existens om det gamla stannar kvar?
3. Förutsätter kasaulitet ett föreliggande av orsak enligt en linjär betraktelse av förloppet? Kan inte kausalitet sägas existera om slutprodukten innehåller orsaken?
För att inspirera till iden om ett exempel.
Vad orsakar en kropps bildande av sfärisk struktur så ofta i vårt universum? Är det dom yttre krafternas påverkan som gör formen determinerad eller är det slutformen som determinerar omformningsprocessen?
Jag vet inte, någon naturvetare som kan bringa klarhet?
4. Verkar det inte som att, om det som sker sker av en orsak, som ligger någon annanstans än i sig självt, så kan inte världen vara materialistisk, i alla fall inte materialistisk enligt vårat begrepp. För hur når förändringens eller bevarandets kraft fram till det som är blivande/nyss blivit?
Så är då determinismen ett bevis för idealismen eller finnns det en ännu okänd källa till energins multiplicering?
Kanske skulle vi kalla processen orsaksförädling?
Orsaken söker uttryck för det orsakade som leder till mera orsaker.
Det som en gång blivit till förädlas efter sin givna situation till det som givs i nästa situation.
Det är som att betraktelsen gör orsaken och verkan, utan betraktelsen finns bara tillblivandet och blivandet, omöjliga att separera från varandra.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Många intressanta vinklingar. Rätt så avancerade.
Jag tänkte mer nåt i stil med att jag kör en bil och ifall det förflutna regerade över nuet, så skulle jag inte längre kunna styra fordonet. Eftersom den första händelsen skulle ageras ut i det oändliga och inte kunna förändras på något sätt annat än vad som var angivet från början! På samma sätt som motorn går tack vare den enkla kausalitetsprincipen av förbränningsmotorn.
Det verkar vara en slags paradox. Hur kan det förflutna både bestämma över vad som ska hända härnäst men samtidigt inte ta över händelserna i nuet?
Finns det någon perfekt kausalitet? Är den perfekta kausaliteten enbart möjlig under vissa omständigheter? Och vad existerar annars?
J R Auk
Om determinism är ett bevis för idealism betyder det då att fri vilja är vad som motbevisar idealismen?
Jag tänkte mer nåt i stil med att jag kör en bil och ifall det förflutna regerade över nuet, så skulle jag inte längre kunna styra fordonet. Eftersom den första händelsen skulle ageras ut i det oändliga och inte kunna förändras på något sätt annat än vad som var angivet från början! På samma sätt som motorn går tack vare den enkla kausalitetsprincipen av förbränningsmotorn.
Det verkar vara en slags paradox. Hur kan det förflutna både bestämma över vad som ska hända härnäst men samtidigt inte ta över händelserna i nuet?
Finns det någon perfekt kausalitet? Är den perfekta kausaliteten enbart möjlig under vissa omständigheter? Och vad existerar annars?
J R Auk
Om determinism är ett bevis för idealism betyder det då att fri vilja är vad som motbevisar idealismen?
Jag tror inte vi kan observera determinismens inflytande då den fungerar på en mycket lägre nivå än den vi upplever som fysiska människor. Ungefär som det gamla ordspråket: "En fjärils vingslag kan orsaka en orkan på andra sidan jordklotet". För oss ter det sig helt orimligt att fjärilens vingslag har något med orkanen att göra, men enligt determinismen påverkar allt vartannat, och kanske finner vi en tydlig koppling mellan just vingslagen och orkanen, även fast vingslagen i sig också måste ha orsakats av något.
Egentligen känns det som att problemet ligger i just determinismens tydligt logiska rationalitet, men att den samtidigt är så svår att kombinera med vårt mänskliga medvetande och tänkande. Kanske är det just om vi lyckades tro på någonting annat än determinismen, någonting lika logiskt, som vi verkligen kan gå utanför determinismens gränser och finna en egen vilja utanför universums lagar. Frågan är om detta överhuvudtaget är möjligt genom människans begränsade intellekt. Vi kanske inte har möjlighet att verka utanför determinismens ramar, eller så existerar inte ens något alternativ till determinismen.
Som en kul tanke så kanske meditation kan tolkas som en nyckel i det hela, då människor som utövar meditation ibland upplever just att de är en del av en större helhet. Kanske upplever de då just determinismen i sin renaste form.
Om det nu finns något utanför determinismen skulle man kunna se det så här: Vårt universum har skapats och "programmerats in" att följa vissa regler (naturlagar), där just determinismen är en av de mest grundläggande sådana. Kanske vet inte ens "den" som skapade vårt universum hur långt determinismen kan sträcka sig, eller hur den ska sluta. Kanske det som styrs av determinismen alltid i slutändan lyckas bryta sig fritt ur determinismens kedjor och gå sin egen väg.
Egentligen känns det som att problemet ligger i just determinismens tydligt logiska rationalitet, men att den samtidigt är så svår att kombinera med vårt mänskliga medvetande och tänkande. Kanske är det just om vi lyckades tro på någonting annat än determinismen, någonting lika logiskt, som vi verkligen kan gå utanför determinismens gränser och finna en egen vilja utanför universums lagar. Frågan är om detta överhuvudtaget är möjligt genom människans begränsade intellekt. Vi kanske inte har möjlighet att verka utanför determinismens ramar, eller så existerar inte ens något alternativ till determinismen.
Som en kul tanke så kanske meditation kan tolkas som en nyckel i det hela, då människor som utövar meditation ibland upplever just att de är en del av en större helhet. Kanske upplever de då just determinismen i sin renaste form.
Om det nu finns något utanför determinismen skulle man kunna se det så här: Vårt universum har skapats och "programmerats in" att följa vissa regler (naturlagar), där just determinismen är en av de mest grundläggande sådana. Kanske vet inte ens "den" som skapade vårt universum hur långt determinismen kan sträcka sig, eller hur den ska sluta. Kanske det som styrs av determinismen alltid i slutändan lyckas bryta sig fritt ur determinismens kedjor och gå sin egen väg.
Jag ger samtliga rätten att fritt använda eller bygga vidare på allt eller delar av det jag skriver i mina foruminlägg, utan krav på att ange mig som upphovsman eller fråga mig om lov.
Kiifen skrev:Jag tänkte mer nåt i stil med att jag kör en bil och ifall det förflutna regerade över nuet, så skulle jag inte längre kunna styra fordonet. Eftersom den första händelsen skulle ageras ut i det oändliga och inte kunna förändras på något sätt annat än vad som var angivet från början! På samma sätt som motorn går tack vare den enkla kausalitetsprincipen av förbränningsmotorn.
Det verkar vara en slags paradox. Hur kan det förflutna både bestämma över vad som ska hända härnäst men samtidigt inte ta över händelserna i nuet?
På vad baserar du tron att det förflutna INTE har tagit över händelserna i nuet? Du säger att ifall det förflutna regerade över nuet skulle du inte längre kunna styra fordonet. Kanske är det så att trots att det förflutna regerar över nuet så kan du styra fordonet eftersom det förflutna regerar över dig och styr dig? Varför skulle du vara ett undantag för vad det förflutna regerar över?
För att det inte kan förklara förändring och olikheter. Tid är rörelse. Enligt den linjära modellen så är tiden samma på alla platser i universum och då skulle det förflutna ständigt dominera nuet och ingenting nytt skulle kunna ske. Allting skulle röra sig på samma sätt och ingenting skulle kunna bete sig annorlunda.
Istället kan man tänka att det finns olika tid på olika platser i universum och på Jorden. Att varje partikel i universum har sin egen tidsvariabel eller tidsenhet. Tid är rörelse. En person som färdas i ett snabbt fordon ökar därför sin egen tidsvariabel och detta möjliggör förändring för att förändring är relativ till ursprungsformen/rörelsen. Varje handling är en slags tidsresa.
Om man jfr med en person som springer hundra meter. Ljuset reflekterar klockans tid åt oss, så ifall man kan åka ifrån en klocka med ljusets hastighet så skulle tiden se ut att stå still. Därför kan inget färdas snabbare än ljuset. Även om man skulle bygga en hundrametersbana som färdas i ljusets hastighet så skulle sprintaren inte kunna röra sig snabbare än ljuset, för han skulle fortfarande agera utifrån den givna tidsvariabel som i relation till sin egen hastighet alltid är 1.
Tack vare gravitationen så flyger inte varje partikel iväg. Gravitationen håller samman tiden som ett gummiband håller ihop en bunt postade brev.
Istället kan man tänka att det finns olika tid på olika platser i universum och på Jorden. Att varje partikel i universum har sin egen tidsvariabel eller tidsenhet. Tid är rörelse. En person som färdas i ett snabbt fordon ökar därför sin egen tidsvariabel och detta möjliggör förändring för att förändring är relativ till ursprungsformen/rörelsen. Varje handling är en slags tidsresa.
Om man jfr med en person som springer hundra meter. Ljuset reflekterar klockans tid åt oss, så ifall man kan åka ifrån en klocka med ljusets hastighet så skulle tiden se ut att stå still. Därför kan inget färdas snabbare än ljuset. Även om man skulle bygga en hundrametersbana som färdas i ljusets hastighet så skulle sprintaren inte kunna röra sig snabbare än ljuset, för han skulle fortfarande agera utifrån den givna tidsvariabel som i relation till sin egen hastighet alltid är 1.
Tack vare gravitationen så flyger inte varje partikel iväg. Gravitationen håller samman tiden som ett gummiband håller ihop en bunt postade brev.
Kiifen skrev:Många intressanta vinklingar. Rätt så avancerade.
Jag tänkte mer nåt i stil med att jag kör en bil och ifall det förflutna regerade över nuet, så skulle jag inte längre kunna styra fordonet. Eftersom den första händelsen skulle ageras ut i det oändliga och inte kunna förändras på något sätt annat än vad som var angivet från början! På samma sätt som motorn går tack vare den enkla kausalitetsprincipen av förbränningsmotorn.
Det verkar vara en slags paradox. Hur kan det förflutna både bestämma över vad som ska hända härnäst men samtidigt inte ta över händelserna i nuet?
Finns det någon perfekt kausalitet? Är den perfekta kausaliteten enbart möjlig under vissa omständigheter? Och vad existerar annars?
J R Auk
Om determinism är ett bevis för idealism betyder det då att fri vilja är vad som motbevisar idealismen?
Fri vilja motbevisar inte idealism, vad jag kan se.
Vad menar du med perfekt kausalitet?
Jag funderar kring om inte den fria viljan existerar i det att vi har en upplevelse av betraktelse, vi ser skenvärlden och inte den riktiga världen.
I denna vår subjektiva betraktelses värld råder vårat sinne som upphöjd despot (om vi erkänner denna hos oss inneboende rätt), vi kan tillföra substanser och det föreställna får fysisk form (i våra ögon), och vi kan genom fokuserande uppnå det samma, eller genom sjukdom/obalans i vårt interna komunikationsnät.
Detta att vi har en subjektiv värld som till stor del, men inte i allt, korrelerar med den betraktade världen och att vi i denna vår subjektiva värld kan utspela scenarion om kommande/eventuella händelser får mig att resonera kring om inte detta trancenderande av den upplevda tiden (tiden = def. den upplevda förändringen hos det vi erfar), föreställandet av framtiden, är det som utgör basen för vår fria vilja.
Vi är inte enbart reflexiva, vi reagerar inte bara på den stimulus som vi upplever, vi kan ställa oss i relation till en mängd tänkbara reaktioner till stimulus, vi värderar och teoretiserar med vår subjektiva värld som laboratorium. Och slutresultatet blir avgörande av hur vi värderar risktagande och hur vi värderar dom värden knutna till olika reaktioner.
Vi är inte bara knutna till dom utgångsförutsättningar som föranleder vårat handlande utan även också till dessas relation till det som komma skall och deras möjliga härledelse och utveckling. Vi är fria i tiden genom våran subjektivitet, och med intellektets hjälp uppnår vi en tankekonstuktion som får en realitet i fråga om kausalitet.
Vi är undersökande ad infinitum, vare sig vi vill eller inte. Vi kan inte ställa oss utanför denna undersökning, vi kan enbart dölja den för vårat medvetna. Men denna orfånkommliga undersökning som vi alltid är i företagande av leder inte till en statisk utveckling eller reaktion på det som är, viljan blir genom upplevelse en realitet och den dynamiska reaktionen likaså.
Vi måste tro på vår fria handling för att den skall vara för vårt medvetna medvetande möjlig. Det ser jag som en truism.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Jag skrev i en annan tråd:
Det centrala här är analysen av orsaksbegreppet: att a orsakar b betyder att om a inträffar har vi skäl att tro att b kommer att inträffa. Tal om orsaker är alltså helt och hållet kopplat till vår förmåga att veta, inte till nån gudagiven/naturlig "nödvändighet".
Vad gäller fria viljan så hör man ofta att vi "inte kan bryta mot naturlagarna", att "vi är som vi är pga händelser som skedde före vår födelse och som inte kan påverka". Kort sagt, frågan om fri vilja kopplas ihop med orsaksbegreppet.
Det gör att invändningen "vissa saker, exvis kvantmekaniken, är inte styrd av naturlagar utan av slumpen" ibland kommer upp. Men det är oklart hur det faktum att vissa ting sker slumpmässigt skulle öka vår förmåga till fri vilja. Vad vi vill är ju att våra handlingar ska va orsakade varken av en naturlag eller en slump utan av oss själva.
Men man måste fråga sig vad en orsak egentligen är för nåt. Som jag ser det är begreppet "orsak" sammankopplat med vår kapacitet att veta och förutsäga. Att säga att "orsaken till att huset rasade samman var att ett flygplan flög in i det" är att säga att om ett flygplan flyger in i ett hus har vi, allt annat lika, skäl att tro att huset kommer att rasa samman.
I en mening finns det bara enskilda händelser som följer på varandra. Om vi observerar vissa händelser är vi i stånd att förutsäga vilka händelser som kommer att följa. Observerar vi andra är vi inte i stånd att förutsäga vilka händelser som kommer att följa (då talar vi om "slumpen").
Vad gäller människan kunde man föreställa sig följande scenario. En intelligent människa kan förutse (och kanske t o m utnyttja detta för att påverka beteendet i enlighet med sin vilja) en annna människas (kanske ett litet barns) beteende i minsta detalj. Hon vet att om barnet inte får mat kommer han/hon att skrika, han/hon kommer att försöka lära sig gå, etc.
Denna intelligenta mänskas beteende kan i sin tur kanske förutsägas av en ytterligare överlägsen intelligens. Och så vidare ad infinitum.
Men att ens beteende alltså kan förutsägas, vad har det med frihet att göra? En rationell mänska är oftast mycket mer förutsägbar än en irrationell. Gör det den irrationelle mer fri? Jag har svårt att tänka mig det. Frihet är att kunna agera annorlunda än vad man faktiskt gjorde, inte att agera på ett oförutsägbart sätt.
Det centrala här är analysen av orsaksbegreppet: att a orsakar b betyder att om a inträffar har vi skäl att tro att b kommer att inträffa. Tal om orsaker är alltså helt och hållet kopplat till vår förmåga att veta, inte till nån gudagiven/naturlig "nödvändighet".
Re: Kausalt misstag
Kiifen skrev:Aristotles fysik var att allting har en orsak och att vare händelse därför går att härleda tillbaka till den ursprungliga händelsen som satte allting i rörelse. Denna princip kallade han för "den orörde röraren" som blev nyplatonisternas Demiurg.
Detta gav alltså upphov till ett deterministiskt universum som fungerar som en klocka. Vilket betyder att det förflutna för alltid kommer att regera över det som händer idag. Detta brukar också kallas för linjär tid.
Men min fråga är, varför stämmer inte detta perspektiv? På vilka sätt kan det förflutna inte regera över det som händer idag? Och varför kan det inte göra det? Och ifall det förflutna inte kan totalregera över nuet, kan man då ens tala om kausalitet? Vad ska man kalla händelseförloppen istället?
Ett möjligt svar - men sant?
Kausalitet och teleologi samarbetar för att upprätthålla vårt nu. Fri vilja är betingad av båda. Tiden är en cirkel som börjar och slutar i ditt eget nu. Förflutenhet och framtid är konstruktioner för att hjälpa dig hantera detta faktum, tidens cirkularitet. Du är själv primus motor i ditt liv, här och nu, dina avsikter rör dig själv i ryggen och blir orsaker, när de går varvet runt. Känslan av förändring och kanske utveckling är betingad av din nästan obegränsade glömskeförmåga.
Det går runt och det går runt ... det är en evighetsmaskin...
A
/ G = A
Stefan skrev:Jag skrev i en annan tråd:Vad gäller fria viljan så hör man ofta att vi "inte kan bryta mot naturlagarna", att "vi är som vi är pga händelser som skedde före vår födelse och som inte kan påverka". Kort sagt, frågan om fri vilja kopplas ihop med orsaksbegreppet.
Det gör att invändningen "vissa saker, exvis kvantmekaniken, är inte styrd av naturlagar utan av slumpen" ibland kommer upp. Men det är oklart hur det faktum att vissa ting sker slumpmässigt skulle öka vår förmåga till fri vilja. Vad vi vill är ju att våra handlingar ska va orsakade varken av en naturlag eller en slump utan av oss själva.
Men man måste fråga sig vad en orsak egentligen är för nåt. Som jag ser det är begreppet "orsak" sammankopplat med vår kapacitet att veta och förutsäga. Att säga att "orsaken till att huset rasade samman var att ett flygplan flög in i det" är att säga att om ett flygplan flyger in i ett hus har vi, allt annat lika, skäl att tro att huset kommer att rasa samman.
I en mening finns det bara enskilda händelser som följer på varandra. Om vi observerar vissa händelser är vi i stånd att förutsäga vilka händelser som kommer att följa. Observerar vi andra är vi inte i stånd att förutsäga vilka händelser som kommer att följa (då talar vi om "slumpen").
Vad gäller människan kunde man föreställa sig följande scenario. En intelligent människa kan förutse (och kanske t o m utnyttja detta för att påverka beteendet i enlighet med sin vilja) en annna människas (kanske ett litet barns) beteende i minsta detalj. Hon vet att om barnet inte får mat kommer han/hon att skrika, han/hon kommer att försöka lära sig gå, etc.
Denna intelligenta mänskas beteende kan i sin tur kanske förutsägas av en ytterligare överlägsen intelligens. Och så vidare ad infinitum.
Men att ens beteende alltså kan förutsägas, vad har det med frihet att göra? En rationell mänska är oftast mycket mer förutsägbar än en irrationell. Gör det den irrationelle mer fri? Jag har svårt att tänka mig det. Frihet är att kunna agera annorlunda än vad man faktiskt gjorde, inte att agera på ett oförutsägbart sätt.
Det centrala här är analysen av orsaksbegreppet: att a orsakar b betyder att om a inträffar har vi skäl att tro att b kommer att inträffa. Tal om orsaker är alltså helt och hållet kopplat till vår förmåga att veta, inte till nån gudagiven/naturlig "nödvändighet".
Men om stenen står på toppen av ett berg, så kommer rullandet ner för berget orsakas av det som flyttade stenen från toppen till sluttningen.
Där är det fråga om en nödvändighet att flyttandet sker före rullandet, och att rullandet sker efter flyttandet.
Eller är inte naturlagarna nödvändigheterna?
Vi kan ju faktiskt ha flera definitioner på orsak.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
J R Auk
Jag tänker att det är en skillnad mellan orsak och källa. Att en sten rullar ner för ett berg har en källa eftersom det gar att konstatera i nuet. Det är en harfin skillnad mellan orsak och källa. Orsak handlar mer om att varje händelse är lagbestämd. Isafall sa rullar inte stenen ner för berget pa grund av att man har knuffat till den utan pa grund av de övriga naturlagarna da särskilt gravitationen. Men gravitation kan heller inte anses vara en orsak utan ocksa en källa till varför stenen beter sig som den gör. Första du skillnaden?
Jag har inte det perspektivet att vi ser en skenvärld, jag är realist och menar att den värld vi ser och upplever är den riktiga världen, men att vi har ocksa en inre värld av ideer, tankar, fantasier, passioner och känslor. Att sätta den världen framför den rella världen vore för mig ett ödestigert misstag eftersom jag har en ganska sa levande fantasi. Jag skulle snabbt bli disorienterad och inte längre tro pa mina sinnen och helt agera utifran mina förutfattade meningar. Därför tycker jag det finns en fara i idealismen att den blir alltför verklighetsfrämmande och dess anghängare är i allmänhet svara att första sig pa.
Apropa fri vilja, jag ser fri vilja som det slags system hjärnan har för att dels bearbeta information och även göra bedömningar om vad man ska göra härnäst. Vilja innebär alltid ett agerande, man kan inte undga fran att göra nagot. Även om man till synes inte gör nagot sa finns det aven ett beslut i det agerandet. Utifran det förra resonemanget sa star idealism och fri vilja inte mot varandra, förutom det att man inte gör bedömningar utifran den reella världen utan enbart fran sinnevärlden. Däremot hade vi tidigare ett resonemang om att idealism innebär determinism. För att idealismen är i mycket större behov av att förklara allting genom logik, medan den reella världen manga ganger kan verka ologisk och paradoxal och inte sa latt infangas i ett enda resonemang eller idé.
I slutandan blir idealism alltid konservativ och deterministisk eftersom den världen inte förändras. T.ex. hur man under medeltiden sag pa hur världen var organiserad fran gud och nedat till de lagsta bestandsdelarna i en stor hierarki medan den reella varlden inte beter sig pa det sattet. Den reella världen är alltid full av överraskningar och osäkerheter...
Jag tänker att det är en skillnad mellan orsak och källa. Att en sten rullar ner för ett berg har en källa eftersom det gar att konstatera i nuet. Det är en harfin skillnad mellan orsak och källa. Orsak handlar mer om att varje händelse är lagbestämd. Isafall sa rullar inte stenen ner för berget pa grund av att man har knuffat till den utan pa grund av de övriga naturlagarna da särskilt gravitationen. Men gravitation kan heller inte anses vara en orsak utan ocksa en källa till varför stenen beter sig som den gör. Första du skillnaden?
Jag har inte det perspektivet att vi ser en skenvärld, jag är realist och menar att den värld vi ser och upplever är den riktiga världen, men att vi har ocksa en inre värld av ideer, tankar, fantasier, passioner och känslor. Att sätta den världen framför den rella världen vore för mig ett ödestigert misstag eftersom jag har en ganska sa levande fantasi. Jag skulle snabbt bli disorienterad och inte längre tro pa mina sinnen och helt agera utifran mina förutfattade meningar. Därför tycker jag det finns en fara i idealismen att den blir alltför verklighetsfrämmande och dess anghängare är i allmänhet svara att första sig pa.
Apropa fri vilja, jag ser fri vilja som det slags system hjärnan har för att dels bearbeta information och även göra bedömningar om vad man ska göra härnäst. Vilja innebär alltid ett agerande, man kan inte undga fran att göra nagot. Även om man till synes inte gör nagot sa finns det aven ett beslut i det agerandet. Utifran det förra resonemanget sa star idealism och fri vilja inte mot varandra, förutom det att man inte gör bedömningar utifran den reella världen utan enbart fran sinnevärlden. Däremot hade vi tidigare ett resonemang om att idealism innebär determinism. För att idealismen är i mycket större behov av att förklara allting genom logik, medan den reella världen manga ganger kan verka ologisk och paradoxal och inte sa latt infangas i ett enda resonemang eller idé.
I slutandan blir idealism alltid konservativ och deterministisk eftersom den världen inte förändras. T.ex. hur man under medeltiden sag pa hur världen var organiserad fran gud och nedat till de lagsta bestandsdelarna i en stor hierarki medan den reella varlden inte beter sig pa det sattet. Den reella världen är alltid full av överraskningar och osäkerheter...
Alla orsaker sker i nuet. Man kan inte se en orsak, man kan inte se nuet, för den har ingen varaktighet. Man kan bara se det som orsaken har skapat... så... universum finns i det förflutna (minnet). En orsak kan inte vara synlig, för allt synligt är skapade av en orsak.
Att man knuffar den är också en orsak till att den faller ner. Vi är också en naturlag. Allt är levande, allt är Gud.
Kiifen skrev:Isafall sa rullar inte stenen ner för berget pa grund av att man har knuffat till den utan pa grund av de övriga naturlagarna da särskilt gravitationen.
Att man knuffar den är också en orsak till att den faller ner. Vi är också en naturlag. Allt är levande, allt är Gud.
Kiifen skrev:J R Auk
Jag tänker att det är en skillnad mellan orsak och källa. Att en sten rullar ner för ett berg har en källa eftersom det gar att konstatera i nuet. Det är en harfin skillnad mellan orsak och källa. Orsak handlar mer om att varje händelse är lagbestämd. Isafall sa rullar inte stenen ner för berget pa grund av att man har knuffat till den utan pa grund av de övriga naturlagarna da särskilt gravitationen. Men gravitation kan heller inte anses vara en orsak utan ocksa en källa till varför stenen beter sig som den gör. Första du skillnaden?
Jag har inte det perspektivet att vi ser en skenvärld, jag är realist och menar att den värld vi ser och upplever är den riktiga världen, men att vi har ocksa en inre värld av ideer, tankar, fantasier, passioner och känslor. Att sätta den världen framför den rella världen vore för mig ett ödestigert misstag eftersom jag har en ganska sa levande fantasi. Jag skulle snabbt bli disorienterad och inte längre tro pa mina sinnen och helt agera utifran mina förutfattade meningar. Därför tycker jag det finns en fara i idealismen att den blir alltför verklighetsfrämmande och dess anghängare är i allmänhet svara att första sig pa.
Apropa fri vilja, jag ser fri vilja som det slags system hjärnan har för att dels bearbeta information och även göra bedömningar om vad man ska göra härnäst. Vilja innebär alltid ett agerande, man kan inte undga fran att göra nagot. Även om man till synes inte gör nagot sa finns det aven ett beslut i det agerandet. Utifran det förra resonemanget sa star idealism och fri vilja inte mot varandra, förutom det att man inte gör bedömningar utifran den reella världen utan enbart fran sinnevärlden. Däremot hade vi tidigare ett resonemang om att idealism innebär determinism. För att idealismen är i mycket större behov av att förklara allting genom logik, medan den reella världen manga ganger kan verka ologisk och paradoxal och inte sa latt infangas i ett enda resonemang eller idé.
I slutandan blir idealism alltid konservativ och deterministisk eftersom den världen inte förändras. T.ex. hur man under medeltiden sag pa hur världen var organiserad fran gud och nedat till de lagsta bestandsdelarna i en stor hierarki medan den reella varlden inte beter sig pa det sattet. Den reella världen är alltid full av överraskningar och osäkerheter...
Är inte källa och orsak sidor av samma mynt?
Källa utgör det något har sin upprinnelse i. Orsak det som viljar upprinnelsen att ta form.
Är inte källan det som visar oss vägen till orsak? Hur gör vi relationen människa - händelse annars? Hur kan vi nå en orsak utan betraktelse? Och hur kan vi betrakta en orsak om inte genom dess speglingar i dess omgivning?
Även om vi är en del av verkligheten är inte vår upplevelse det. Vi måste lägga ett skeende till varandet för att ta del av det.
Jag förstår inte hävdandet av realism. Även om det är verkligt det vi betraktar så är inte vår betraktelse i den meningen verklig.
Vi är slöjade av det som utgör vårt skiljande och sammanförande med vår omvärld.
Först erfarelsen av jaget och sedan betraktandet av omvärlden.
Hur kan dessa korrelera till att vara ett och samma? Är det inte en fundamental skillnad mellan dessa?
Hur kan vi tänka oss att vi kan få ett bättre förhållande till verkligheten genom att avskilja vår upplevda värld med den "faktiska" världen?
Att säga att den faktiska världen är den vi bör ta hänsyn till blir för mig absurd.
Det som utgör viljan till separation från den subjektiva världen är en del av just den subjektiva världen, vi har ett system med parametrar som utgörs av hela vår känslosfär. Att ta ut parametrarna till ekvationen må gå bra tills vi skall behandla denna. Analys kräver mer än fakta, analys kräver engagemang.
Hur skall vi verifiera att det vi söker göra i den "riktiga" världen utmynnar i något gott?
Vi tar ändå in den verkligheten i vår egen när vi verifierar vår viljas lyckande eller misslyckande.
Varför då tala om annat än en skenvärld och en verklig värld?
Om vi vill nå den verkliga världen är väl erkännandet av vår ofrånkomligt subjektiva upplevelse en grundkomponent för att trancendera denna.
Måste vi inte erkänna vårt verkande genom den subjektiva skenvärlden för att ge framgång i den verkliga världen en chans, vilken gynnsam slump söker vi inte annars?
Att ställa sig utanför upplevelsen och söka ett fenomenologiskt ursprung hos det upplevda är enbart ett tankeexperiment. Att anta att det man når är sanningen är att förneka det man ursprungligen ansåg vara anledning till sitt särställande till en ny verklighet.
Att förneka orsaken till att man påbörjat sin färd.
Vi har bara en subjektivitet, den föränderliga upplevelsen som utgör vår verklighet.
Hur mycket vi än vill nå utanför den så är den vad som utgör oss.
Hur skulle världen kunna förändras annat än till sin form? Vår värld det vill säga.
Det vi håller för gott nu borde väl vara det vi håller för gott senare? Vi söker ju inte godtyckligt agera, utan vill kunna åberopa principer uppå vilka vi byggt våra handlingsdispositioner. Vi söker realismen.
Det att vi inte kan hålla alla faktuella sanningar om vår värld är väl en anledning till sökandet efter principer, att göra resonemanget till en domare över bör och värde, att söka den formel som vi kan applicera på given situation.
Det att vår omvärld är föränderlig är väl anledningen till vårt sökande av det eviga. Den stabila punkt vi kan förlita vårt meningssökande på.
Idealismen må söka logik men finner sig alltid i mystik, just för att den erkänner att mystik, intuition är vad som krävs för att nå det sanna.
Sen ser jag inte att mitt sökande efter de idealistiska svaren för vår tillvaro i vår materialistiska värld som något motsägelsefullt.
Vi antar alltid ståndpunkter och från dessa använder vi begrepp för att uppgå i ett. I grund och botten är det ideella och det materiella ofrånkomligen samma men måhända belägna disparat. Vi kan inte anta olika ståndpunkter för att skilja föremålet för vårt samgående utan måste ju sägas anta dom för att sammanföra om vi inte vill finna oss i en lögn.
Vi må leva i en materiell värld.
Men vi lever genom en idéel.
Vari ligger den yttersta viljan?
Var hittar vi den väckande tanken? Någonstans börjar vår vilja ta form.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Re: Kausalt misstag
Zi skrev:Om jag inte tänker fel förutsätter detta att tiden är oändlig.
Tiden går i cirkel, en kausalitetscirkel med en oändlig radie. Det som händer i morgon påverkar det som hände igår.
A
Algotezza aka Algotezza
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 20 och 0 gäster