Att existera, skapa, uppleva

Moderator: Moderatorgruppen

Användarvisningsbild
Algotezza
Inlägg: 21436
Blev medlem: 21 jul 2006 21:36
Ort: Lund
Kontakt:

Att existera, skapa, uppleva

Inläggav Algotezza » 05 sep 2006 15:47

Jag upplever vädret utanför mitt fönster där jag sitter och knattrar vid datorn. Jag upplever också att jag tänker på det jag upplever. Mitt tänkande menar ju Descartes är ett bevis på att jag existerar, kanske genom att tänkandet har två sidor, att i någon mening skapa och uppleva tankar, vilket därmed skulle vara existensens innebörd, att skapa och uppleva.

Men är också det faktum att jag  över huvudtaget upplever vad jag upplever i yttervärlden och inte bara som tanke i mitt huvud, t.ex. vädret utanför mitt fönster, ett bevis på att jag existerar, eller är min existens en slutsats jag drar av det faktum att jag över huvud taget upplever något alls? Är att jag upplever något absolut oomkullrunkeligt (härligt ord) som ej kan ifrågasättas, medan vad jag upplever kan vara illusoriskt? Även om jag tar en tripp och hallucinerar är det ju så att jag upplever vad jag upplever, vilket kan lika till grund för slutsatsen att jag existerar.

Upplever vi kontinuerligt hela livet, dygnet runt, även på på natten, men glömmer delar av det? Om uppleva är lika med existera och vi ibland menar att vi inte upplever, t.ex. under djupsömn, skall det tolkas som att vi inte finns då? Eller, var gång jag till mig själv kan säga att jag upplever, bevisar detta att jag finns - just då, men ingenting om min existens' varaktighet eller kontinuitet. Finns det existens som inte innebär att vara upplevd eller upplevas? Asfaltgången upplever i någon mening ingenting, men jag upplever den. Vi finns båda till som upplevt och upplevare, jag den senare.

Är att jag upplever ett faktum - eller det som ligger till grund för alla fakta jag kan peka ut i mitt liv? Om det inte kan kallas faktum, vad kan det kallas då?

Jaja, det är en massa klassiska frågor, Descartes, Berkeley, Hume, ja, de flesta filosofigubbarna har haft något att säga i denna fråga. Det är ju inget nytt jag kommer dragande med. Kan man det? Komma med något helt nytt?

Kan ni medresenärer på skeppet Filosofiforum komma med några nya vinklingar? Jag är inte så mycket ute efter tankar utfirån invanda spår kring materialism, idealism utan mer upplevandets betydelse... alldeles oavsett om man är materialist eller idealist... Kan inte dessa tankelinjer mötas?

A

Angelina
Inlägg: 1666
Blev medlem: 21 aug 2003 02:04

Re: Att existera, skapa, uppleva

Inläggav Angelina » 07 sep 2006 01:44

Algotezza skrev:A. eller är min existens en slutsats jag drar av det faktum att jag över huvud taget upplever något alls?

B. Asfaltgången upplever i någon mening ingenting, men jag upplever den.

C. Om det inte kan kallas faktum, vad kan det kallas då?

F.Kan man det? Komma med något helt nytt?



Jag har bestämt mig att svara på följande upplevda situationer, se A., B. , C. och F. D. och E. tilltalade mig inte för tillfället.

A. Ja.

B. Jag håller inte med, jag känner en asfaltsgång och den har en del att berätta.

C. Ja, vad kan livet kallas annat än ett kallt faktum, kallt är den värmeförnimmelse jag ofta tillskriver ordet faktum. Det kanske finns en motsats, eller medspelare.

F. Ja.

Hörni, jag åker till Chicago om typ två veckor och kommer inte hem förrän till jul, det håller på att freaka ut mig.

Användarvisningsbild
Algotezza
Inlägg: 21436
Blev medlem: 21 jul 2006 21:36
Ort: Lund
Kontakt:

Re: Att existera, skapa, uppleva

Inläggav Algotezza » 07 sep 2006 08:19

Angelina skrev:
Algotezza skrev:A. eller är min existens en slutsats jag drar av det faktum att jag över huvud taget upplever något alls?

B. Asfaltgången upplever i någon mening ingenting, men jag upplever den.

C. Om det inte kan kallas faktum, vad kan det kallas då?

F.Kan man det? Komma med något helt nytt?



Jag har bestämt mig att svara på följande upplevda situationer, se A., B. , C. och F. D. och E. tilltalade mig inte för tillfället.

A. Ja.

B. Jag håller inte med, jag känner en asfaltsgång och den har en del att berätta.

C. Ja, vad kan livet kallas annat än ett kallt faktum, kallt är den värmeförnimmelse jag ofta tillskriver ordet faktum. Det kanske finns en motsats, eller medspelare.

F. Ja.

Hörni, jag åker till Chicago om typ två veckor och kommer inte hem förrän till jul, det håller på att freaka ut mig.


A. Tänkte väl det.

B. Ja, symboliskt kan tingen berätta mycket. äs HC Andersens sagor, men då är det vi som med vår inlevelse vaskar fram berättelserna. Mikrovärldarna i asfalten, dessa miniuniversa, lever ju dock sitt liv av skapande och upoplevande.

C. Var kom kylan från? Det finns sköna fakta också: t.ex. att vi har en dialog.

Kalla fakta vid deras rätta namn, kanske är kalla deras rätta beteckning.

F. OK. Kom med något nytt!  Jag har hittta på ett nytt sätt att ordvitsa: "upprepa samma bokstavskombination två gånger":

"Hand i kappan passade handikappanpassade." Du får själv lägga en mening i det. Ungefär som "farfar" fast längre, andra är "raderade", "satsat", "varvar". Om det är kul är en annan  sak. Men nytt i alla fall.

Ha det kul i utriket!

A

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Re: Att existera, skapa, uppleva

Inläggav J R Auk » 08 sep 2006 03:54

Algotezza skrev: Kan man det? Komma med något helt nytt?

Kan ni medresenärer på skeppet Filosofiforum komma med några nya vinklingar? Jag är inte så mycket ute efter tankar utfirån invanda spår kring materialism, idealism utan mer upplevandets betydelse... alldeles oavsett om man är materialist eller idealist... Kan inte dessa tankelinjer mötas?

A


Först tänker jag, nej klart vi inte kan komma med något nytt. Vad skapar vi det av för okända ingredienser. Men sen inser jag att något nytt inte till sitt innehåll behöver vara något nytt, utan att en ny form ger nytt liv till upplevelsen. Det vi kan ge kanske inte är nytt under solen, men i betraktaren kommer nyheter komma och gå, alla kända, erkända eller förträngda av många före.


Vad är det verkliga, det substantiella?
Det upplevda eller det som utgör upplevelsen?

Gör vi inte här ett val, skapar oss en betraktelsepunkt. Värderar mening mot mening och söker kompromissen vi kan förlika oss med.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Användarvisningsbild
Algotezza
Inlägg: 21436
Blev medlem: 21 jul 2006 21:36
Ort: Lund
Kontakt:

Re: Att existera, skapa, uppleva

Inläggav Algotezza » 08 sep 2006 11:53

J R Auk skrev:
Algotezza skrev: Kan man det? Komma med något helt nytt?

Kan ni medresenärer på skeppet Filosofiforum komma med några nya vinklingar? Jag är inte så mycket ute efter tankar utfirån invanda spår kring materialism, idealism utan mer upplevandets betydelse... alldeles oavsett om man är materialist eller idealist... Kan inte dessa tankelinjer mötas?

A


Först tänker jag, nej klart vi inte kan komma med något nytt. Vad skapar vi det av för okända ingredienser. Men sen inser jag att något nytt inte till sitt innehåll behöver vara något nytt, utan att en ny form ger nytt liv till upplevelsen. Det vi kan ge kanske inte är nytt under solen, men i betraktaren kommer nyheter komma och gå, alla kända, erkända eller förträngda av många före.


Vad är det verkliga, det substantiella?
Det upplevda eller det som utgör upplevelsen?

Gör vi inte här ett val, skapar oss en betraktelsepunkt. Värderar mening mot mening och söker kompromissen vi kan förlika oss med.


Man kan kanske inte komma med nya "grundstenar" i tillvaron, men väl nykombinationer av dessa. Fast vilka är "tillvarons grundstenar", "upplevandets alfabete"?

A

Rising
Moderator
Inlägg: 1100
Blev medlem: 03 jul 2006 15:00
Ort: Stockholm

Re: Att existera, skapa, uppleva

Inläggav Rising » 08 sep 2006 16:57

Algotezza skrev:Är att jag upplever något absolut oomkullrunkeligt (härligt ord) som ej kan ifrågasättas, medan vad jag upplever kan vara illusoriskt?


Det är väl så här; dina tankar är ditt mest grundläggande medel för att ifrågasätta; så du kan ifrågasätta vad du upplever genom dina sinnen, men inte vad du upplever genom dina tankar i sig. Dina tankar kan faktiskt också (åtminstone i teorin) vara illusoriska, men i så fall har du inget medel för att rationellt ifrågasätta dem. Därför når vi på något sätt ett slut när vi kommer till våra tankar. Vi kan ifrågasätta allt annat, men tankarna har vi inget rationellt skäl att tvivla på, ty vi saknar medel för det ändamålet.

Om jag förstått Descartes är det just detta han sätter fingret på. Att vi inte har samma skäl att tvivla på oss själva som vi har att tvivla på vår omvärld och våra sinnen. Vi tänker; därför finns vi.

Om uppleva är lika med existera och vi ibland menar att vi inte upplever, t.ex. under djupsömn, skall det tolkas som att vi inte finns då?


Jag tycker det är en feltolkning av Descartes. Han pratar inte om att vi människor skulle existera, men att inte träd och stänar skulle göra det. Det är inte alls hans poäng. (så som jag har förstått honom, iaf) Han pratar specifikt om gränsen mellan å ena sidan; vad vi aldrig helt säkert kan skilja från illusioner - och å andra sidan; vad vi saknar möjlighet att ifrågasätta. Vad vi ser och hör kan vara bländverk, men att vi tänker - det vet vi så väl vi har möjligheten att veta något överhuvudtaget.

Kan man det? Komma med något helt nytt?


Jag klurar mycket på hur vår förmåga att Förnimma och Formulera påverkar varandra. Vårt verktyg för att formulera tankar (ofta språket, men man kan också tänka i ljud eller bilder. Här räknar jag också kulturella konventioner, minnen och kunskaper. Allt vi har på vår palett när vi föreställer oss något; oavsett om denna föreställning är en sensationell fantasi eller bara en minnesbild av tvättstugekoden) har vi lärt oss genom våra sinnen, men denna vår formuleringsförmåga påverkar också det vi upplever genom våra sinnen. Såsom hur vi uppfattar svårtydda skuggor och rorschacktest, till exempel. Ser vi mardrömsmonster eller blomformationer?

Nu kastar de ut mig, så... erm, jag kanske hinner fullfärdiga dessa tankar någon annan gång. De handlar om flummiga saker, såsom att vi kanske kan behöva ett rent "språk", utan idiom, för att kunna föreställa oss stora, svåra saker, såsom Gud. Eller (hellre, eftersom jag är rätt ointresserad av Gud) om hur denna vår förmåga att levandegöra våra förnimmelser är det som verkligen är intressant och värd att prata om.

Användarvisningsbild
Algotezza
Inlägg: 21436
Blev medlem: 21 jul 2006 21:36
Ort: Lund
Kontakt:

Descartes

Inläggav Algotezza » 08 sep 2006 18:14

Så man skall inte tolka Descartes' cogito, ergo sum som ett bevis för den egna existensen, utan snarare att tänkandet är något vi inte kan betvivla utan att samtidigt betvivla vår egen existens? Tar vi bort tänkandet finns inget kvar... Sum, ergo cogito.

Eller för oss tänkande väsen är tänkandet ett bevis på att vi existerar - som tänkande väsen.

Illusionen är verklig medan vi befinner oss och upplever i den.

A
Algotezza aka Algotezza

suchanother
Avstängd
Inlägg: 4109
Blev medlem: 14 feb 2004 23:37
Ort: Göteborg

Inläggav suchanother » 08 sep 2006 18:30

Man kan lika gärna vända på Descartes "jag tänker, därför finns jag" till omvändningen "jag finns, därför tänker jag". En slags cirkeldefinition.
Jaha, och sen, när vi väl har konstaterat dessa banaliteter?
Descartes tes hade sin giltighet på sin tid när kyrkan och religionen var stark och den moderna vetenskapen bara i sin linda. Då kunde man lite försiktigt rucka på och utmana religionens sanningar i hopp om att förnuftet vinner.
Lite löjligt att dra fram detta idag. Finns väl inte en människa som tvivlar på att vi inte existerar (förutom jag).

Användarvisningsbild
Algotezza
Inlägg: 21436
Blev medlem: 21 jul 2006 21:36
Ort: Lund
Kontakt:

Inläggav Algotezza » 08 sep 2006 18:34

suchanother skrev:Man kan lika gärna vända på Descartes "jag tänker, därför finns jag" till omvändningen "jag finns, därför tänker jag". En slags cirkeldefinition.
Jaha, och sen, när vi väl har konstaterat dessa banaliteter?
Descartes tes hade sin giltighet på sin tid när kyrkan och religionen var stark och den moderna vetenskapen bara i sin linda. Då kunde man lite försiktigt rucka på och utmana religionens sanningar i hopp om att förnuftet vinner.
Lite löjligt att dra fram detta idag. Finns väl inte en människa som tvivlar på att vi inte existerar (förutom jag).


Och jag. Men vad hjälper det att tänka? Då bara fortsätter jag tvivla.

För övrigt var det vad jag gjorde, vände på steken med sum, ergo cogito. Om du såg.

Cogito, ergo cogito.

Det är kul att plocka fram gammalt tankemögel ur garderoben. Se om det finns näring och fibrer kvar.

Ge mig en descartes om dagen!

A
Algotezza aka Algotezza

suchanother
Avstängd
Inlägg: 4109
Blev medlem: 14 feb 2004 23:37
Ort: Göteborg

Inläggav suchanother » 08 sep 2006 18:38

Ja, fibrer är bra. Går snabbt genom kanalerna och kan spolas ner med lätthet.
En Descartes om dagen håller tvivlet uppe!

Stefan
Inlägg: 1926
Blev medlem: 01 jun 2004 01:17
Ort: Stockholm

Re: Att existera, skapa, uppleva

Inläggav Stefan » 08 sep 2006 19:30

Rising skrev:  
Jag klurar mycket på hur vår förmåga att Förnimma och Formulera påverkar varandra. Vårt verktyg för att formulera tankar (ofta språket, men man kan också tänka i ljud eller bilder. Här räknar jag också kulturella konventioner, minnen och kunskaper. Allt vi har på vår palett när vi föreställer oss något; oavsett om denna föreställning är en sensationell fantasi eller bara en minnesbild av tvättstugekoden) har vi lärt oss genom våra sinnen, men denna vår formuleringsförmåga påverkar också det vi upplever genom våra sinnen. Såsom hur vi uppfattar svårtydda skuggor och rorschacktest, till exempel. Ser vi mardrömsmonster eller blomformationer?

Nu kastar de ut mig, så... erm, jag kanske hinner fullfärdiga dessa tankar någon annan gång. De handlar om flummiga saker, såsom att vi kanske kan behöva ett rent "språk", utan idiom, för att kunna föreställa oss stora, svåra saker, såsom Gud. Eller (hellre, eftersom jag är rätt ointresserad av Gud) om hur denna vår förmåga att levandegöra våra förnimmelser är det som verkligen är intressant och värd att prata om.


Wittgenstein diskuterar detta, både i Tractatus och Filosofiska undersökningar. I Tractatus menar han att alla vanliga begripliga, empiriska satsers sanna mening är en gigantiskt lång sats där s.k. "elementarsatser" (nåt slags grundläggande enheter, atomer) sammanfogas av logiska tecken. Detta skulle kanske motsvara ditt "rena språk". Satser om sånt som Gud, eller metafysiska satser som att "solipsismen är sann" och satser om logikens och matematikens natur är dock inte reducerbara till elementarsatser. Istället menar Wittgenstein att dessas sanning kan man inte "tala om" utan endast "visa". Denna "say-show"-distinktion har varit mycket diskuterad.

I Filosofiska undersökningar förkastar han idén om ett "rent språk" och menar att vårt vardagliga språk egentligen är "i sin ordning". De filosofiska problemen uppstår, enligt W. när vi börjar teoretisera på fel sätt; när vi inte inser hur vårt språk och våra tankar fungerar. Filosofins uppgift är enligt den senare W. inte att komma på ett nytt renare språk utan att visa "flugan ut ut flugglaset" dit den kommit pga. en bristande förståelse för det egna språket.

Det blir lite flummigt det här men hursomhelst: han är klart läsvärd om du är intresserad av sånt här. Dock svårbegrplig.

suchanother
Avstängd
Inlägg: 4109
Blev medlem: 14 feb 2004 23:37
Ort: Göteborg

Inläggav suchanother » 08 sep 2006 19:43

Problemet inom filosofin är kanske att den är för inåtvänd?
Ta t.ex. Wittgenstein. För mej är han en snubbe som har trasslat in sej i sina egna hängslen. Hans teorier har väl aldrig fått någon genomslagskraft utanför filosofin? Då måste nåt vara fel. Antingen snackar han goja eller så är alla andra dumma.

Frågan för dagen:
På vilket sätt har Wittgensteins teorier gjort (konkret) nytta?

Stefan
Inlägg: 1926
Blev medlem: 01 jun 2004 01:17
Ort: Stockholm

Inläggav Stefan » 08 sep 2006 19:48

Ja många säger det. Wittgenstein citeras och används flitigt av olika samhällsvetare, men hans filosofi har inte slagit igenom hos den läsande allmänheten i stort.

Anledningen till det är, som jag ser det, att dom frågor han behandlar inte intresserar särskilt många. Politisk filosofi, filosofi som behandlar mänskans plats i världen, etc. - dvs. sånt som t ex Sartre eller Marx skrev - intresserar många. Men språkfilosofi och metafysik väcker inte lika stort intresse.

Användarvisningsbild
archaxe
Inlägg: 1353
Blev medlem: 15 nov 2003 01:35

Inläggav archaxe » 09 sep 2006 10:24

Svaret för dagen: Wittgenstein hade inga teorier, så din fråga är (ironiskt nog) missriktad.

Hade du läst W. hade du vetat det, så lite nytta gör han nog.
Three dots after each sentence does not automatically make your nonsense sound profound...

suchanother
Avstängd
Inlägg: 4109
Blev medlem: 14 feb 2004 23:37
Ort: Göteborg

Inläggav suchanother » 09 sep 2006 11:13

Haha. Då var det ännu värre ställt med han och min fråga desto mer berättigad.


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 113 och 0 gäster