Man kan söka hela världen kring efter den perfekta platsen att "vara sig själv" utan att hitta den, vare sig på bergets topp eller havets botten. Så kommer man hem och ger upp sitt projekt. Och den som "ger upp" får något till skänks "från ovan" - platsen att vara sig själv: i hjärtats kammare.
Lite som i Coelhos Alkemisten.
Med risk för att låta som en depressiv determinist tycker jag mig se att ditt svar är styrt av de referenser du förordar. Din version av "frihet" har alltså nåtts efter att du läst en av popkulturens schablonmässiga verk (av den katolska världens Sidney Sheldon).
Hur stor är din valfrihet, egentligen? Har du personligen valt att läsa, skriva eller tala på just svenska? Hur mycket av det du gör är miljöbetingat eller evolutionsmässigt? Är din omgivning och din personlighet verkligen ett resultat av dina sammanlagda val? Väljer jag att ställa dessa frågor eller är de bara ett resultat av min solipsistiska tankebana? Retorik?