Först: Sorry. Jag tänkte medan jag skrev; och därför blev det hiskeligt långt. Jag ska bättra mig i framtiden.
När jag för länge sedan var på klassresa i Rhodos i gymnasiet; åkte vi en dag ut på en busstur genom bergslandskapet för att besöka något ställe och förmodligen lära oss något. I själva verket låg vi mest bakfulla och halvsov. En sak förbryllade mig dock med vyerna utanför; jag såg nämligen hus efter hus med armeringsjärn uppstickandes ur taket. Jag försökte komma på vad de kunde ha för praktisk effekt, och efter att ha förkastat ett par usla teorier (såsom "de avleder värme från husets innanmäte?" och "de är där för att slå hål i fientliga zeppelinare som försöker landa på taket!") så slöt jag mig till att det måste vara fråga om att byborna utnyttjade någon bugg i systemet. Vilket stämde: Uppenbarligen var det så att det för några år sedan hade funnits ett bidragssystem i syftet att öka tillväxten i landet; så om man inledde något byggprojekt fick man ett generöst bidrag. Detta ledde till att många medborgare bara satte några armeringsjärn på sitt tak och sade att de minsann höll på att bygga en ny våning på huset, för att sedan lägga beslag på bidraget och sedan luta sig tillbaka.
Det här fenomenet tycker jag är intressant. Ämnet gäller alltså inte bidragens vara eller inte vara; utan om incitamentstrukturer.
Jag tar för givet att många anser att byborna på Rhodos var omoraliska personer; de utnyttjade systemet och roffade åt sig bidrag som var tänkta till seriösa byggprojekt. Jag gör det däremot inte i så stor utsträckning. I mina ögon är det nämligen som att banna hunden när den pinkat på julgranen.
I mina ögon hamnar skulden istället på den som dikterar incitamenten. Det är praktiskt för en hund att kissa på ett träd som bärs in i huset; och det är lockande att tjäna pengar genom att sätta armeringsjärn på taket. Visst är beteendet ett dåligt sådant för allmänheten; men vems är felet egentligen? Den som hittat på reglerna eller de som spelar enligt dem?
I min moralfilosofi har det länge varit så att jag förespråkat alla att spela så framgångsrikt som möjligt. På så vis kommer dåliga lagar och regler att framstå tydligt, och den som hittat på dessa dåliga regler kan inte skylla ifrån sig genom att peka finger på folk och anklaga dem för att sakna moral. Hittar man på dåliga regler så är det enbart ens eget fel.
Men! Riktigt så enkelt är det inte, har jag blivit varse. Ty moral är inte bara ett sätt att värdera handlingar, utan det är också en faktor som är med och påverkar handlingar, samt påverkas av andra incitament. Jag läste exempelvis om en undersökning som hade gjorts bland ett stort antal dagis i Israel: De hade problem med att ett stort antal föräldrar kom försent för att hämta sina barn. Det var förstås störande för personalen, eftersom någon då tvingades vänta med barnen i fråga på att föräldrarna skulle komma. Vad man gjorde i denna studie var att införa en straffavgift för sent inkomna föräldrar. En liten en; blott en symbolisk summa; bara för att visa att det inte var okej att komma försent.
Det skumma var att antalet försenade föräldrar nu ökade. Och när man senare tog bort straffavgiften så fortsatte andelen försenade föräldrar vara lika hög, den sjönk alltså inte tillbaka till hur det var innan.
En förklaring till detta fenomen var att föräldrarna tidigare kände skuld och hade dåligt samvete när de var försenade, men att de efter straffavgiften kunde köpa sig ett rent samvete. Det blev en avvägning; åka nu och ta ut barnet gratis, eller stanna ett tag till på jobbet och betala straffavgiften? Dessutom medförde kanske den lilla summan att föräldrarna ansåg att det inte verkade så farligt att komma försent; det tycktes ju inte kosta dagiset så mycket. Det ekonomiska incitamentet stötte alltså bort det moraliska incitamentet som hade funnits där tidigare.
Här har jag och vissa av mina kompisar olika åsikter: De menar att man urholkar medkänslan och moralen (=det sociala kapitalet) i samhället när man ersätter det moraliska incitamentet med handbegripliga sådana: Ju högre skatt man tar ut av folket för att vårda missbrukare, desto mindre naturlig medkänsla kommer folket ha gentemot missbrukarna. Det är alltså bättre om staten tar ett steg tillbaka och om man litar på att människor faktiskt själva vill ta ansvaret att hjälpa varandra. (Enligt Situation Stockholm så menar dessutom tydligen många hemlösa att man bemöts värdigare och med större mänsklig värme av de frivilliga välgörenhetsorganisationerna än av staten)
Jag menar tvärtom: Jag tycker system är felkonstruerade om de litar på människors ansvarstagande; eftersom dessa system uppmuntrar ansvarslöshet. De som är själviska kan göra stora vinster på systemets godtycklighet och kommer därför med tiden att skaffa sig ett allt större och större övertag gentemot de altruistiska.
Vad tycker ni? Jag anser alltså att man ska göra "moraliska" (vad nu det är) handlingar framgångsrika (så att folket använder sin kreativitet till något som gynnar samhället istället för att sätta armeringsjärn på sina hustak), medan mina kompisar menar att man då kommer hamna i samma situation som med dagisen i Israel; man inför ett nytt system som i praktiken fungerar sämre än det gamla, och som urholkar moralen på köpet.
Framgång och Moral
Moderator: Moderatorgruppen
Intressant frågeställning. Jag har haft liknande funderingar: att man ska konstruera exakta lagar och sen får folk agera hur dom vill inom det systemet. Emellertid har jag börjat tänka om dom senaste åren.
Det här är intressant. Jag är inte förvånad: till en början appellerar man till föräldrarnas moral, men sedan när man appellerar till deras ekonomiska rationalitet så blir moralen överspelad. Dom tycker sig ha rätt att komma försent, eftersom dom betalar för det.
Jag tror inte att man kan bygga ett samhälle enbart med hjälp av ekonomiska och rättsliga incitament. Det finns mängder av situationer där mänskor måte bete sig på ett juste sätt för att saker och ting ska funka, och där man ändå inte har nån möjlighet att straffa dom som bryter mot reglerna. Man kan t ex titta på nåt så enkelt som en kö: det går knappast att ha poliser som haffar folk som tränger sig före men kösystemet borde ändå upprätthållas. Det enda sättet att göra det är genom att folk uppträder juste av sig själva (och att man använder sig av diverse sociala utstötningsmetoder mot folk som inte följer konventionen).
Frågan är om den sista meningen stämmer. Det finns det andra incitament än rena ekonomiska/rättsliga incitament: sociala incitament. I Vänner blir t ex Ross utfrusen när han inte ger vaktmästaren en tillräckligt stor "julklapp". Visserligen kommer det alltid att finnas mänskor som bortser från såna sociala incitament, men de är trots allt rätt få. Visserligen kan man tycka att det är orättvist att deras asociala läggning gör att dom får mer pengar, men det får nog ingen större betydelse för hur mycket pengar som samlas in.
Själv tror jag att man måste hitta en medelväg. Man kan inte helt lita på mänskors känsla för det rätta (t ex tror jag inte att man helt kan ersätta skatterna med välgörenhet) men man kan inte heller helt lita på lagar och skatter: dom måste kompletteras med nåt annat. I Sverige idag tycker jag att vi har gått lite längt åt "lagar och skatter"-hållet: t ex tycker många mänskor att dom inte har nåt större ansvar för sina släktingar - vissa föräldrar tycker att det är skolans uppgift att uppfostra barnen, vissa tar mycket litet ansvar för sina äldre sjuka släktingar, etc. Där måste staten signalera att såna saker är dom enskilda mänskornas uppgift, och jag tror att det ett sätt att göra det är genom att dra tillbaka statens verksamhet en smula.
Men! Riktigt så enkelt är det inte, har jag blivit varse. Ty moral är inte bara ett sätt att värdera handlingar, utan det är också en faktor som är med och påverkar handlingar, samt påverkas av andra incitament. Jag läste exempelvis om en undersökning som hade gjorts bland ett stort antal dagis i Israel: De hade problem med att ett stort antal föräldrar kom försent för att hämta sina barn. Det var förstås störande för personalen, eftersom någon då tvingades vänta med barnen i fråga på att föräldrarna skulle komma. Vad man gjorde i denna studie var att införa en straffavgift för sent inkomna föräldrar. En liten en; blott en symbolisk summa; bara för att visa att det inte var okej att komma försent.
Det skumma var att antalet försenade föräldrar nu ökade. Och när man senare tog bort straffavgiften så fortsatte andelen försenade föräldrar vara lika hög, den sjönk alltså inte tillbaka till hur det var innan.
Det här är intressant. Jag är inte förvånad: till en början appellerar man till föräldrarnas moral, men sedan när man appellerar till deras ekonomiska rationalitet så blir moralen överspelad. Dom tycker sig ha rätt att komma försent, eftersom dom betalar för det.
Jag tror inte att man kan bygga ett samhälle enbart med hjälp av ekonomiska och rättsliga incitament. Det finns mängder av situationer där mänskor måte bete sig på ett juste sätt för att saker och ting ska funka, och där man ändå inte har nån möjlighet att straffa dom som bryter mot reglerna. Man kan t ex titta på nåt så enkelt som en kö: det går knappast att ha poliser som haffar folk som tränger sig före men kösystemet borde ändå upprätthållas. Det enda sättet att göra det är genom att folk uppträder juste av sig själva (och att man använder sig av diverse sociala utstötningsmetoder mot folk som inte följer konventionen).
De menar att man urholkar medkänslan och moralen (=det sociala kapitalet) i samhället när man ersätter det moraliska incitamentet med handbegripliga sådana: Ju högre skatt man tar ut av folket för att vårda missbrukare, desto mindre naturlig medkänsla kommer folket ha gentemot missbrukarna. Det är alltså bättre om staten tar ett steg tillbaka och om man litar på att människor faktiskt själva vill ta ansvaret att hjälpa varandra. (Enligt Situation Stockholm så menar dessutom tydligen många hemlösa att man bemöts värdigare och med större mänsklig värme av de frivilliga välgörenhetsorganisationerna än av staten)
Jag menar tvärtom: Jag tycker system är felkonstruerade om de litar på människors ansvarstagande; eftersom dessa system uppmuntrar ansvarslöshet. De som är själviska kan göra stora vinster på systemets godtycklighet och kommer därför med tiden att skaffa sig ett allt större och större övertag gentemot de altruistiska.
Frågan är om den sista meningen stämmer. Det finns det andra incitament än rena ekonomiska/rättsliga incitament: sociala incitament. I Vänner blir t ex Ross utfrusen när han inte ger vaktmästaren en tillräckligt stor "julklapp". Visserligen kommer det alltid att finnas mänskor som bortser från såna sociala incitament, men de är trots allt rätt få. Visserligen kan man tycka att det är orättvist att deras asociala läggning gör att dom får mer pengar, men det får nog ingen större betydelse för hur mycket pengar som samlas in.
Själv tror jag att man måste hitta en medelväg. Man kan inte helt lita på mänskors känsla för det rätta (t ex tror jag inte att man helt kan ersätta skatterna med välgörenhet) men man kan inte heller helt lita på lagar och skatter: dom måste kompletteras med nåt annat. I Sverige idag tycker jag att vi har gått lite längt åt "lagar och skatter"-hållet: t ex tycker många mänskor att dom inte har nåt större ansvar för sina släktingar - vissa föräldrar tycker att det är skolans uppgift att uppfostra barnen, vissa tar mycket litet ansvar för sina äldre sjuka släktingar, etc. Där måste staten signalera att såna saker är dom enskilda mänskornas uppgift, och jag tror att det ett sätt att göra det är genom att dra tillbaka statens verksamhet en smula.
Tja det är ju en ren spekulation. Man maste utga ifran en modell av människans subjektiva malsättningar och reaktioner för att kunna göra nagon som helst realistisk bedömning av detta.
Oftast brukar det vara sa att man inte känner nagra problem med att göra en viss sak eftersom man inte har nagra känslomässiga kopplingar till det som star ivägen. För att bygga ett hus kanske man behöver hugga ner nagra träd. Träden kanske har känslor men folk har inga sympatier gentemot träden pa det sättet sa det är inga problem att hugga ner dom.
Ifall nagra tycker dom kan tanka bidrag utan att ge nagot tillbaka sa är det människor som inte inser sin delaktighet eller konsekvenserna av sina handlingar. Deras beteende kommer snart att uppenbaras och nästa gang kanske de inte far nagra bidrag eftersom de har sabbat för framtida förtroende.
Ifall man vet priset för vad man maste betala för att göra en viss sak sa gör man en avvägning. Att betala en summa pengar ifall man kommer försent, later i mina öron förvisso helt sjukt, men om det nu var pa det sättet sa kanske folk tyckte att det var värt att betala eftersom de visste vad det skulle kosta.
Värre vore ifall man inte visste vad som skulle ske, kanske man skulle utsättas för social skam vilket är betydligt värre än att betala lite kosing. Sociala institutioner brukar inte utsätta invanarna för social skam eftersom de inte riktigt kan göra det. Människor har ingen känslomässig koppling till en institution, därmed kan man anse att man kan använda sig av den som ett slags redskap. Vilket den väl mest är tänkt som ocksa.
Jag vet inte om jag förstar din frageställning riktigt. Menar du att man maste se saken uppifran och fran detta von oben perspektiv diktera det rätta att göra med dessa stackars förvirrade människor som inte vet sitt eget bästa eller har du nagon annan idé?
Kanske om du kunde formulera fragan pa ett tydligare sätt? Summera den kanske?
PS. Kanske du (har eller) skulle vara intresserad av att kolla in Transactional Analysis. Den undersöker de mellanmänskliga spel folk har för sig. Teorin är att man agerar enligt en mythos och TA försöker lista ut vad det är för berättelser människor agerar utifran.
Oftast brukar det vara sa att man inte känner nagra problem med att göra en viss sak eftersom man inte har nagra känslomässiga kopplingar till det som star ivägen. För att bygga ett hus kanske man behöver hugga ner nagra träd. Träden kanske har känslor men folk har inga sympatier gentemot träden pa det sättet sa det är inga problem att hugga ner dom.
Ifall nagra tycker dom kan tanka bidrag utan att ge nagot tillbaka sa är det människor som inte inser sin delaktighet eller konsekvenserna av sina handlingar. Deras beteende kommer snart att uppenbaras och nästa gang kanske de inte far nagra bidrag eftersom de har sabbat för framtida förtroende.
Ifall man vet priset för vad man maste betala för att göra en viss sak sa gör man en avvägning. Att betala en summa pengar ifall man kommer försent, later i mina öron förvisso helt sjukt, men om det nu var pa det sättet sa kanske folk tyckte att det var värt att betala eftersom de visste vad det skulle kosta.
Värre vore ifall man inte visste vad som skulle ske, kanske man skulle utsättas för social skam vilket är betydligt värre än att betala lite kosing. Sociala institutioner brukar inte utsätta invanarna för social skam eftersom de inte riktigt kan göra det. Människor har ingen känslomässig koppling till en institution, därmed kan man anse att man kan använda sig av den som ett slags redskap. Vilket den väl mest är tänkt som ocksa.
Jag vet inte om jag förstar din frageställning riktigt. Menar du att man maste se saken uppifran och fran detta von oben perspektiv diktera det rätta att göra med dessa stackars förvirrade människor som inte vet sitt eget bästa eller har du nagon annan idé?
Kanske om du kunde formulera fragan pa ett tydligare sätt? Summera den kanske?
PS. Kanske du (har eller) skulle vara intresserad av att kolla in Transactional Analysis. Den undersöker de mellanmänskliga spel folk har för sig. Teorin är att man agerar enligt en mythos och TA försöker lista ut vad det är för berättelser människor agerar utifran.
Re: Framgång och Moral
Rising skrev:Jag menar tvärtom: Jag tycker system är felkonstruerade om de litar på människors ansvarstagande; eftersom dessa system uppmuntrar ansvarslöshet. De som är själviska kan göra stora vinster på systemets godtycklighet och kommer därför med tiden att skaffa sig ett allt större och större övertag gentemot de altruistiska.
Vad tycker ni? Jag anser alltså att man ska göra "moraliska" (vad nu det är) handlingar framgångsrika (så att folket använder sin kreativitet till något som gynnar samhället istället för att sätta armeringsjärn på sina hustak), medan mina kompisar menar att man då kommer hamna i samma situation som med dagisen i Israel; man inför ett nytt system som i praktiken fungerar sämre än det gamla, och som urholkar moralen på köpet.
Hur uppmuntrar dom systemen ansvarslöshet?
Om staten visar att dom inte kommer ta ansvar för det så tvingar man fram ett ansvarstagande, antingen över situationen eller så över reaktionen på situationen.
Hur menar du att det är annorlunda?
Att människor kommer kapitalisera på andras insatser är väl inte beroende på om systemet förutsätter att människor är ansvarstagande eller inte?
Oavsett om vi låter en skatt finansiera ansvarsuppgiften eller om vi låter människor själva träda fram för att axla ansvaret så kommer utnyttjande av systemet kunna ske.
I ena fallet genom att inte betala skatten och i det andra genom att aldrig axla ansvaret, för ett enkelt exempel.
Frågan är dock om det inte, i systemet där personligt ansvar erfodras, kommer uppstå en större balanserande faktor, i det att den som inte hjälper andra kommer få mindre hjälp av andra, än det i det andra systemet kommer uppstå negativa förutsättningar, för den som ställer sig utanför systemet.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Den skatt jag betalar vill jag inte skall gå till bidrag TYP det Du beskrev...till andra gemensamma behov eller önskningar ..men ... - jag var med på den tiden då centerpartiet fick inflytande tillräckligt att få igenom att av skattemedlen få täckta en del av sina lån till lilla villan eller jordbruket - säger bara... aldrig mer att jag vill vara med och betala för ngn annan personliga lyckorike!
BENJIE
BENJIE
Re: Framgång och Moral
J R Auk skrev:Hur uppmuntrar dom systemen ansvarslöshet?
Om staten visar att dom inte kommer ta ansvar för det så tvingar man fram ett ansvarstagande
Att "tvinga fram ett ansvarstagande"; det är att införa nya incitament. Såsom att hota med fängelse eller böter. Och då har du alltså fått ett annat system än de som jag pratade om; de som "litar på människors ansvarstagande".
Vad jag skrev var att system som gör detta; litar på människors ansvarsförmåga; de uppmuntrar ansvarslöshet.
I ena fallet genom att inte betala skatten och i det andra genom att aldrig axla ansvaret, för ett enkelt exempel.
Fast att inte betala skatten är alltså egentligen inte "fusk" om vi bestraffar det med böter. Det är bara en sorts vadslagning. Man gamblar; har man tur så slipper man betala skatten, men blir man upptäckt så åker man dit. Om vi sätter straffavgiften tillräckligt högt så blir det framgångslöst att skattefuska. Systemet kommer premiera de som betalar skatten framför de som skattefuskar. (well, egentligen så uppmuntrar systemet en att lära sig skattefuska så skickligt att man inte åker dit, men om samhället inför en tillräckligt stark kontrollapparat så blir även detta beteende till slut knappt värt ansträngningarna)
Då behöver man alltså inte fördöma skattefuskare; vi har ju då redan ett ekonomiskt incitament för att stävja skattefusk-beteendet.
Frågan är dock om det inte, i systemet där personligt ansvar erfodras, kommer uppstå en större balanserande faktor, i det att den som inte hjälper andra kommer få mindre hjälp av andra, än det i det andra systemet kommer uppstå negativa förutsättningar, för den som ställer sig utanför systemet.
Mmm, även Stefan var inne på de sociala incitamenten. Jag återkommer när jag tänkt igenom detta.
Re: Framgång och Moral
Rising,
du talar om moralitet, handlingens moraliska värde/innehåll/halt och i ärlighetens namn känns det lite frikyrkligt i sitt sammanhang. Individen kan alltså inte hävda sitt personliga ansvar, utan måste åsidosättas efter ett givet ideal, för individens skull? Jag tror att till och med Ronald Reagan var mer avslappnad i det avseendet... (låt mig leta i arkivet)... han sade:
"Regeringar existerar för att skydda oss från varandra. En regering har passerat sina gränser när den försöker att skydda oss mot oss själva" (New York Times, 13 April, 1980).
Är du mer socialkonservativ än Ronald Reagan?
du talar om moralitet, handlingens moraliska värde/innehåll/halt och i ärlighetens namn känns det lite frikyrkligt i sitt sammanhang. Individen kan alltså inte hävda sitt personliga ansvar, utan måste åsidosättas efter ett givet ideal, för individens skull? Jag tror att till och med Ronald Reagan var mer avslappnad i det avseendet... (låt mig leta i arkivet)... han sade:
"Regeringar existerar för att skydda oss från varandra. En regering har passerat sina gränser när den försöker att skydda oss mot oss själva" (New York Times, 13 April, 1980).
Är du mer socialkonservativ än Ronald Reagan?
Re: Framgång och Moral
Libertin skrev:Individen kan alltså inte hävda sitt personliga ansvar, utan måste åsidosättas efter ett givet ideal, för individens skull?
...för samhällets skull, ja.
Ta ett fenomen, vilket som helst, som man kan tjäna på ekonomiskt - men som vi vill stävja i moralens namn. Såsom diskriminering i vissa sammanhang, eller vad du nu än vill.
Min åsikt (den åsikt jag hade förut, iaf) säger alltså att det är systemfel att försöka stävja ett sådant beteende genom att lita till medborgarnas moral. Så länge man kan tjäna ekonomiskt på beteendet så kommer det nämligen betyda att de individer som saknar moralisk spärr kommer att premieras av systemet. Ju mindre moral man har, desto mer ekonomiska medel kan man tillförskaffa sig, och därmed får man större och större inflytande; varpå man med tiden kommer att kunna skapa allt större egna system som i sin tur kommer att diktera folks beteenden.
Jag påstår mig alltså inte veta vilka värden som är moraliska. Jag talar inte om ändamålen; utan enbart om verktygen för att nå dem. Och min åsikt har tidigare alltid varit att moraliska incitament är verkningslösa och kontraproduktiva.
Regeringar existerar för att skydda oss från varandra. En regering har passerat sina gränser när den försöker att skydda oss mot oss själva
Mmm, han fick det nog från JS Mill, som sagt något nästan identiskt. Problemet här är huruvida man erkänner maktstrukturer eller inte. Skall vi låta bli att hjälpa utslagna prostituerade? Kanske är de jättenöjda med sina liv och demonstrerar glatt deras personliga frihet med sina livsval? Jag tror dock inte det; utan menar att vi har ansvar att skydda dem, även om de inte handbegripligen hotas av andra människor.
Re: Framgång och Moral
Rising skrev:Min åsikt (den åsikt jag hade förut, iaf) säger alltså att det är systemfel att försöka stävja ett sådant beteende genom att lita till medborgarnas moral.
Socialkonservativ, auktoritär ... marxist? (Orden "system" och "maktstruktur" återkommer i inläggen).
Jag påstår mig alltså inte veta vilka värden som är moraliska. Jag talar inte om ändamålen; utan enbart om verktygen för att nå dem. Och min åsikt har tidigare alltid varit att moraliska incitament är verkningslösa och kontraproduktiva.
Du talar inte om ändamålen, säger du? Ändå vill du begränsa individens möjlighet, "stävja" det som du säger, för att skydda samhället från individen? I en demokrati vilar individen mot grundlagens givna rättigheter för att skyddas mot majoritetens diktatur, pöbelväldet. Ett sekulärt, västligt samhälle bör helst befrias från nyskapade "moraliska incitament", särskilt då de uppstått till följd av ett brett populärt stöd.
Skall vi låta bli att hjälpa utslagna prostituerade? Kanske är de jättenöjda med sina liv och demonstrerar glatt deras personliga frihet med sina livsval? Jag tror dock inte det; utan menar att vi har ansvar att skydda dem, även om de inte handbegripligen hotas av andra människor.
Hjälper man utslagna genom att göra deras enda inkomstkälla illegal? Du menar alltså att du erbjuder hjälp genom att erbjuda celler?
Re: Framgång och Moral
Libertin skrev:Socialkonservativ, auktoritär ... marxist? (Orden "system" och "maktstruktur" återkommer i inläggen).
Ah. Du vill veta utifrån vilket perspektiv jag skriver inläggen? Okej; jag vet inte riktigt själv, men det här är väl mina politiska övertygelser:
1. Jag tror på framstegsanda och entreprenörsskap, inte på kontroll och förmynderi.
2. Jag erkänner maktstrukturers existens och tror inte att individens frihet är tillräcklig för att upprätthålla hennes egna integritet.
3. Det finns ett par värden och rättigheter som kan slås fast såsom fundamentala, och som samhället därmed måste garantera sina medborgare. Dessa inskränker sig inte enbart till nattväktarstaten, utan det behövs ett större socialt skyddsnät än så.
4. Traditioner och konventioner (dit inräknar jag miljömedvetandet) har inget som helst värde i sig, de får enbart värde i det engagemang som verkliga människor lägger ned på dem; och även då enbart ett värde för berörda parter.
Jag vet inte vad det gör mig. Någon sorts urvattnad socialliberal, I guess.
Du talar inte om ändamålen, säger du? Ändå vill du begränsa individens möjlighet, "stävja" det som du säger, för att skydda samhället från individen?
Ja. Jag påstår mig inte veta om Kina gör rätt i att vilja kontrollera sitt lands naitivitet, men jag är intresserad över vilka medel de kan använda för att åstadkomma detta, och i beräknandet av hur dessa medel kommer fungera.
Räcker det med ett moraliskt incitament (=alla får skaffa hur många barn de vill, men vi litar på att de inte kommer göra det eftersom vi då kommer drabbas av enorma problem inom några år) eller behövs det praktiska incitament? (=vilket är vad man har satsat på) Hur skall dessa utformas, och vilka buggar kan de leda till? (såsom armeringsjärnen på hustaken i Rhodos)
Hjälper man utslagna genom att göra deras enda inkomstkälla illegal? Du menar alltså att du erbjuder hjälp genom att erbjuda celler?
Det skrev jag inte. Vad jag skrev var bara att jag anser att "vi har ansvar att skydda dem". Att straffa de prostituerade kan leda till de buggar som du talar om, där människor bara blir mer och mer utsatta för att de redan är utsatta, och således blir enklare och enklare att utnyttja. Det påminner om armeringsjärnen.
Neoliberaler använder ett moraliskt incitament istället; där man litar blint på att om man bara håller sig utanför torsken och horans affärsöverkommelse så kommer de båda att agera i varandras bästa intresse på så lika villkor som det möjligt i ett rättfärdigt samhälle - vilket medför en helt annan bugg; att man börjar inbilla sig att prostituerade själva valt att bli prostituerade, eftersom ingen i neoliberalens utopiska världssyn har rätt att kritisera individens heliga, fria vilja, så länge som denne inte fysiskt hotar någon annan individ.
Själv är jag nog mest inställd på att erbjuda hjälp via bidrag, särskilda vård- och utbildningsprogram. Det har också buggar; inte minst för att de är oerhört kostsamma. Sekundärt kan man argumentera för att det låter staten dadda med sina medborgare, eller till och med att det lägger en grogrund för ytterligare skuldbeläggning och kontrollbehov från staten.
Inget system är perfekt, och incitament är sällan felfria. Men i det här fallet anser jag att den sista lösningen är bäst eftersom dess primära bugg är väldigt praktisk; det kostar pengar; och denna slår inte som hårdast mot de prostituerade själva; vilket neoliberalens och straffpredikarens lösningar gör.
Ett samhälle som helt förlitade sig på ekonomiska incitament skulle bryta samman, tror jag. Det finns massor av situationer där man rent ekonomiskt tjänar mer på att bryta mot lagar och regler och om mänskor faktiskt skulle göra det skulle samhället inte funka.
Ett exempel på ett sånt samhälle är Syditalien, åtminstone fram till för några decennier sen. Mänskor saknade känsla för det allmänna och såg i större utsträckning än i norr endast till sina egna intressen. Detta banade väg för maffian. (För intressant läsning om maffian - se Tomas Lappalainens lättlästa Maffia , för en diskussion om Syditaliens och Norditaliens "sociala kapital", läs Robert Putnams klassiker Den italienska demokratin.
Hur mycket man ska förlita sig på regler och hur mycket man ska förlita sig på mänskorna själva är en svår fråga. Två saker man måste skilja på är vad som är rättvisast och vad som är mest effektivt. Jag tycker att det ofta är rättvisare att ställa upp exakta regler än att vädja till mänskors rättskänsla/medkänsla, men det kanske inte är mer effektivt.
Som jag ser det är åtminstone vissa nyliberaler inte så intresserade av vad som händer när man skapar lagar: det viktiga för dom är att lagarna är rättvisa enligt deras syn på rättvisa - vad som sen händer är likgiltigt. Om det leder till ojämlika maktstrukturer så får det göra det.
För en diskussion om liknande ämnen, se
http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... r%E4ttvisa
Ett exempel på ett sånt samhälle är Syditalien, åtminstone fram till för några decennier sen. Mänskor saknade känsla för det allmänna och såg i större utsträckning än i norr endast till sina egna intressen. Detta banade väg för maffian. (För intressant läsning om maffian - se Tomas Lappalainens lättlästa Maffia , för en diskussion om Syditaliens och Norditaliens "sociala kapital", läs Robert Putnams klassiker Den italienska demokratin.
Hur mycket man ska förlita sig på regler och hur mycket man ska förlita sig på mänskorna själva är en svår fråga. Två saker man måste skilja på är vad som är rättvisast och vad som är mest effektivt. Jag tycker att det ofta är rättvisare att ställa upp exakta regler än att vädja till mänskors rättskänsla/medkänsla, men det kanske inte är mer effektivt.
Som jag ser det är åtminstone vissa nyliberaler inte så intresserade av vad som händer när man skapar lagar: det viktiga för dom är att lagarna är rättvisa enligt deras syn på rättvisa - vad som sen händer är likgiltigt. Om det leder till ojämlika maktstrukturer så får det göra det.
För en diskussion om liknande ämnen, se
http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... r%E4ttvisa
Re: Framgång och Moral
Rising skrev:Ah. Du vill veta utifrån vilket perspektiv jag skriver inläggen? Okej; jag vet inte riktigt själv, men det här är väl mina politiska övertygelser:
1. Jag tror på framstegsanda och entreprenörsskap, inte på kontroll och förmynderi.
2. Jag erkänner maktstrukturers existens och tror inte att individens frihet är tillräcklig för att upprätthålla hennes egna integritet.
3. Det finns ett par värden och rättigheter som kan slås fast såsom fundamentala, och som samhället därmed måste garantera sina medborgare. Dessa inskränker sig inte enbart till nattväktarstaten, utan det behövs ett större socialt skyddsnät än så.
4. Traditioner och konventioner (dit inräknar jag miljömedvetandet) har inget som helst värde i sig, de får enbart värde i det engagemang som verkliga människor lägger ned på dem; och även då enbart ett värde för berörda parter.
Jag vet inte vad det gör mig. Någon sorts urvattnad socialliberal, I guess.
Det är en mild, himmelsblå beskrivning. Jag köper dock inte fullt påståendet om att du inte berörs av traditioner och konventioner, särskilt med tanke på att diskussionstråden bär på ett moraliskt incitament.
Ja. Jag påstår mig inte veta om Kina gör rätt i att vilja kontrollera sitt lands nativitet, men jag är intresserad över vilka medel de kan använda för att åstadkomma detta, och i beräknandet av hur dessa medel kommer fungera.
Ur ett maktpolitiskt perspektiv gör den marknadsliberala diktaturen Kina alldeles rätt. Landets BNP är världens näst högsta (8,8 biljoner dollar) och tillväxten ligger på ca. 10 % av BNP per år. Födelsetalen är låga (i nivå med Island och Nya Zeeland) och de ekonomiska skillnaderna mellan olika inkomstgrupper är långt högre än i något nordiskt land. https://www.cia.gov/cia/publications/fa ... os/ch.html
Ser du världen i dylika siffror eller har du fler infallsvinklar på Kinas policy?
Att straffa de prostituerade kan leda till de buggar som du talar om, där människor bara blir mer och mer utsatta för att de redan är utsatta, och således blir enklare och enklare att utnyttja. Det påminner om armeringsjärnen.
Instämmer.
Neoliberaler använder ett moraliskt incitament istället; där man litar blint på att om man bara håller sig utanför torsken och horans affärsöverkommelse så kommer de båda att agera i varandras bästa intresse på så lika villkor som det möjligt i ett rättfärdigt samhälle - vilket medför en helt annan bugg; att man börjar inbilla sig att prostituerade själva valt att bli prostituerade, eftersom ingen i neoliberalens utopiska världssyn har rätt att kritisera individens heliga, fria vilja, så länge som denne inte fysiskt hotar någon annan individ.
Jag tror bestämt att "neoliberalerna" dog med Carl Bildt, Margaret Thatcher och Ronald Reagan någon gång på 90-talet. På den internationella scenen ser jag postmoderna gräsrotsfanatiker, reaktionära idealister (s, v, kd; religiösa grupper), neokonservativa, miljömuppar och terrornätverk/fosterlandsivrare. De neokonservativas krav på sedlighet gör att "det opassande" får en egen stad, gata eller ett eget kvarter, så att den "hederliga befolkningen" slipper befatta sig med dem: Las Vegas (för diverse högoddsspel), delstaten Nevada (för prostitution) eller Atlantic City i Nordamerika; diverse "Red Light Districts" i Centraleuropeiska städer (Amsterdam, Berlin, Bryssel, etc.).
Om några år kommer Sverige ikapp omvärlden och distinktionen blir tydligare såsom de jag beskrev den ovan. I nuläget är de tidigare "neoliberalerna" antingen postmoderna gräsrotsfanatiker (med nihilistisk värdegrund) eller neokonservativa; däri finns den riktiga klyvningen. Moraliska incitament kräver en publik. För vems eller vilkas öron avses dina ord?
Inget system är perfekt, och incitament är sällan felfria. Men i det här fallet anser jag att den sista lösningen är bäst eftersom dess primära bugg är väldigt praktisk; det kostar pengar; och denna slår inte som hårdast mot de prostituerade själva; vilket neoliberalens och straffpredikarens lösningar gör.
Är det verkligen ett moraliskt incitament för individen? Utifrån ditt perspektiv är det enkelt: straff -> påföljd -> återanpassning. Det låter som en straffpredikning, just i tron att straffet/återanpassningen/rehabiliteringen ska vara så revolutionerande att individen inser sitt snedsteg och helt överger sin livsstil. Vilka incitament skulle krävas för att förmå en hemlös missbrukare att välja ett liv utan kickar? Lidandets och strävsamhetens pris?
Re: Framgång och Moral
Libertin skrev:Jag köper dock inte fullt påståendet om att du inte berörs av traditioner och konventioner, särskilt med tanke på att diskussionstråden bär på ett moraliskt incitament.
Jag har sett dig använda termen "moraliskt incitament" på sätt som är mig rätt främmande, så det kanske har uppsått ett missförstånd.
Ett moraliskt incitament, så som jag ser det och använt ordet i den här tråden, är alltså ett individuellt och personligt incitament. Såsom att man ger pengar till uteliggare för att man personligen tycker att det känns bra. När det gällde dagiset så ansträngde sig föräldrarna medvetet för att inte komma försent; helt enkelt för att de kände skuld om de kom försent. Detta är moraliska incitament.
Ekonomiska incitament uppkommer däremot när staten blandar sig in med straffavgifter eller bidrag.
Jag tror att du tänker dig "moraliska incitament" såsom att man bestraffar "omoraliska" handlingar; såsom straffavgifter åt den som säger "fuck" i TV eller radio. Men då tittar du alltså på ändamålet, vilket jag är ointresserad av.
I den här tråden struntar jag i om det är rätt eller fel att vilja begränsa antalet svordomar i medierna (personligen tycker jag det är nipprigt). Jag är dock mycket intresserad av att fråga mig vilket medel som vore bäst för att stävja svordomarna om det nu hade varit vår uppgift. Är det bäst att låta ordet vara helt fritt; och alltså lita på medborgarnas moraliska incitament, eller skall man som i amerika använda ekonomiska incitament istället och hota med böter?
Jag gissar att vi har ett missförstånd på den här punkten.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 104 och 0 gäster