Mer funderingar om väderargumentationen (i tråden "finns Gud?). Inlägget tycks diskutera ett förhållande till "vetenskapen". Jag har ofta förundrats över varför "andliga" så ofta känner sig föranlåtna att ideligen påpeka att vetenskapen inte kan ge alla svar vi behöver för de frågor vi har.
Det är klart att det förekommer en oerhörd självrättfärdighet och enögdhet i vetenskapssamhället och att vetenskapssamhället i sig har tolkningsföreträde i en massa situationer varför det finns anledning att bråka. För några år sedan var jag på ett föredrag om konst och demens. Den som höll föredraget var konstvetare och vårdlärare och hon hade skrivit en avhandling om detta område. Föredraget anordnades av en högskola. Inbjudna som nåt slags auktoriteter var två professorer. Båda läkare. De "tyckte" det ena och andra och svalde andäktigt precis allt vad föredragshållaren sade. De var själva "övertygade" om att konst var "jättebra". Själva undersökningen var gjord på traditionellt naturvetenskapligt "effekt-mätarsätt" sätt och jag som sysslat en hel del med verksamhet av det här slaget tyckte den var totalt ihålig. Det finns alldeles för många variabler i en sån här verksamhet för att man ska kunna mäta effekter av den ungefär som man mäter effekter av penicillin. Med minsta vetenskapligt skolat sinne borde man ha ifrågasatt det som författaren påstod var "resultat". Jag tappade all respekt för vetenskaplig auktoritet och insåg att det enda sant vetenskapliga är att själv bedöma det som sägs. Men professorernas ord, trots att de var totalt naiva och okunniga, fick gälla. Hon hade säkert "räknat rätt" och då VAR det ju vetenskap. Så jag är inte främmande för kritiken som sådan och den behövs, men när den uttrycks på det här svepande sättet luktar det mer nåt annat. Jag undrar om det inte har att göra med "marginaliserade" gruppers behov av att bli tydliga?
"Skapande pedagogik", det område jag själv varit verksam inom i 30 år, är en rörelse som också ser sig som "marginell" eller "alternativ". Inom den rörelsen finns också den här typen av argumentation. Både gentemot "vetenskap" och ofta mot "skolan". I ett forum för skapande pedagoger samtalade vi om detta. En av skribenterna tyckte att båda hennes utbildningar (hon är både musikhandledare och dramapedagog) präglades av en diskurs där skolan och lärare utmålades som allmänt hemska och där vi som skapande pedagoger skulle komma in som "befriare".
Skapande pedagoger kommer ofta in i andras verksamhet, som ett slags konsulter eller "hjäppedagoger". Min kollegas provocerande fråga var: Gör vi ett bättre jobb om vi kommer in som "befriare" eller om vi kommer in i en verksamhet som präglas av samma synsätt som vi själva har? Behöver vi andras hemskhet för att ha existensberättigande?
Mitt svar till henne var detta:
Mer tankar apropå det där med diskursen om de förfärliga lärarna (som vi utgör ett alternativ till som det låter)
Jag läste ett inlägg på ett forum där jag brukar skriva. Det var skrivet av en "nyandlig" person. Han talade om "vetenskapen" på samma sätt som "vi" brukar tala om "skolan". Alltså som någon slags motpart som han själv befann sig i opposition till.
Funderade på om alla "alternativrörelser" bygger upp en diskurs där det man upplever som en negativ motpart gör att man själv blir tydligare?
Just de där hätska uttalandena om Vetenskapen är vanliga bland "nyandliga" men även bland skapande pedagoger. Jag har svårt att förstå detta. Jag tycker inte att vetenskap generellt över huvudtaget sysslar med de frågor som man är upptagen av i religiösa kretsar.
Funderar om det bakom detta ändå ligger nån slags positivistisk tanke, dvs att det bara finns EN verklighet och bara en sann beskrivning av denna. Och om vetenskap sysslar med verkighet men inte med andlighet så har den fel. Typ.
Nåväl bakom detta kan ju också finnas en önskan om att "bevisa" paranormala fenomen med vetenskapliga metoder och så vägrar psykologin eller fysiken att befatta sig med detta och då blir man kränkt. Vet inte. Det är ganska uppenbart ändå att den "vetenskap" man vänder sig emot är naturvetenskapen. Gissar att det har att göra med att man själv är upptagen med frågor om hur "det hela" är och hänger ihop. Inom religionsvetenskap behandlas ju de här frågorna trots allt.
Hursomhelst slog det mig att det skulle vara intressant att läsa om alternativrörelser och deras diskurser. Vilka utmålas som "fiender" och hur beskrivs dessa? Vilken effekt har det att man beskriver fienden på det sätt man gör?
Gissar att det har med makt att göra. "Vetenskapen" och "Skolan" utgör representanter för Makten. Inom den maktstrukturen råder i sig en diskurs som osynliggör exempelvis skapande pedagogik eller "nyandlighet" och då behöver man tala på detta sätt.
Om jag orkade skulle jag läsa Foucault och Habermas, de har skrivit om sånt här.
Bli tydlig genom sina fiender
Moderator: Moderatorgruppen
Det jobbiga är när folk hävdar vetenskapen som absolut sanning, och vägrar beakta andra möjligheter. Jag kan känna av vetenskapens religösa inslag, när man disskuterar med folk.
Det man måste betänka är väl att alla forskare söker stöd för sina påståenden också ekonomiskt, för att kunna bevisa dom. Och där kan antaganden bli sanningar.
Men klart vetenskapen är bra, den har bara behov av lite mer ödmjukhet, enligt min mening.
Riktig vetskap innehåller bara sanningar, också om sannolikheten till missvisande vetskap.
Det man måste betänka är väl att alla forskare söker stöd för sina påståenden också ekonomiskt, för att kunna bevisa dom. Och där kan antaganden bli sanningar.
Men klart vetenskapen är bra, den har bara behov av lite mer ödmjukhet, enligt min mening.
Riktig vetskap innehåller bara sanningar, också om sannolikheten till missvisande vetskap.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
J R Auk skrev:Det jobbiga är när folk hävdar vetenskapen som absolut sanning, och vägrar beakta andra möjligheter. Jag kan känna av vetenskapens religösa inslag, när man disskuterar med folk.
Det man måste betänka är väl att alla forskare söker stöd för sina påståenden också ekonomiskt, för att kunna bevisa dom. Och där kan antaganden bli sanningar.
Men klart vetenskapen är bra, den har bara behov av lite mer ödmjukhet, enligt min mening.
Riktig vetskap innehåller bara sanningar, också om sannolikheten till missvisande vetskap.
Jag undrar om det inte är så här?: Dels menar man lite olika när man talar om "Vetenskapen", dels menar man lite olika när man talar om "religion"? Jag tycker att man kan skilja mellan "vetenskapligt tänkande" och "vetenskap som institution" (eller representant för "systemvärlden").
"Vetenskapen" som institution eller med en kanske etnologisk definition "sådan verksamhet som utövas av personer som kallas vetenskapsmän" hör ju till ett system som representerar det etablerade och "makten" i samhället. På det viset blir det förståeligt att man kallar vetenskapen för vår tids religion. Det är "vetenskapen" som står för all sanning. Det ligger som du antyder i begreppet "vetenskap" att det är att VETA och det är ju något absolut och då kan det inte finnas några alterantiv.
I Sverige är "vetenskap" som institution i stort sett dessutom detsamma som det som sker inom akademin.
Om man i stället menar "vetenskapligt tänkande" så innebär det något i stil med "välgrundade resonemang" (den här definitionen föreslogs av Bo Tahlerud för några år sen) . Att problematisera egna och andras förgivettaganden, att skilja på observation och tolkning att förhålla sig kritisk till källor. Med ett sådant synsätt kan ett samtal vid middagsbordet bland personer som saknar akademisk utbildning vara vetenskapligt medan resonemang som förs inom akademin mycket väl kan vara totalt ovetenskapliga.
Jag tycker alltså att man inom akademin tar mycket för givet på ett i grunden ovetenskapligt sätt. Man blir lätt enögd i den här miljön och ser sig gärna som "kunskapsproducent".
Att det blivit så tror jag beror på dubbla (eller flerdubbla) syften med verksamheten. Det råder en slags marknadsekonomi som leder till att man ska producera doktorander och hävda sig i konkurrensen gentemot andra högskolor och universitet, man ska ticka in poäng genom antal publicerade artiklar osv. Detta blir ett självändamål och den mer "rena" nyfikenheten korrumperas, likaså tenderar man att glömma bort vad man är till för.
När tex "nyandliga" kallar vetenskapen för vår tids religion gör det antagligen detta för att provocera. Men också för att även de sitter fast i den positivistiska tanketraditionen (tror jag). De vill också ha "bevis" för sin verklighetsuppfattning och när fysiken inte kan ge detta blir de kränkta. När det gäller "verklighetens natur" är ju det en filosofisk fråga och inte fråga för naturvetenskapen. Om enskilda fysiker säger att de inte tror på ett liv efter detta så har det ingen större tyngd än när jag (som inte är naturvetare) säger det. Dessutom finns det ju gott om fysiker som är djupt troende. Det har inte med vartannat att göra.
Jag uppfattar alltså inte skillnader i verklighetsuppfattning som en fråga för naturvetenskapen att lösa. Men utvecklingen av det vetenskapliga tänkandet har naturligtvis minskat "barnatron" och förutsättningarna för en mer oreflekterad religiositet.
Det som också är problematiskt med det "vetenskapliga" är att vi människor lätt får hybris. Vi tror gärna att vi kan täcka in ALLT och veta ALLT som går att veta. Det är väl denna uppfattning som "postmodernismen" för alltid skjutit i sank även om det modernistiska tänkesättet fortfarande är ganka levande.
En träffande analys.
Tråkigt att ämnet nu känns lite uttömt, kanske vi skulle dra igång lite begreppsklyveri i även denna tråd
Skämt o sido, intressant läsning
Tråkigt att ämnet nu känns lite uttömt, kanske vi skulle dra igång lite begreppsklyveri i även denna tråd
Skämt o sido, intressant läsning
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 34 och 0 gäster