Koherensteorin om sanning verkar va rätt "ute". Däremot är det många som tror på koherensteorin om rättfärdigande, men dom två är helt olika teorier.
Det finns en mängd förslag och motexempel i Gettierlitteraturen och alla är inte med i Wikiartikeln. Det finns lite på Stanford också.
Nödvändighet
Moderator: Moderatorgruppen
Nödvändighet
Måste jag rättfärdiga min trosföreställning när jag säger jag vet att vatten är vått? Jag kan omöjligt rättfäridiga denna tro, det bara är så. Då är de tre betingelserna inte nödvändiga i detta påståndet el?
PopJimmy skrev:Tack för detta förtydligande.archaxe skrev:Normalt skiljer man mellan satser och påståenden, där satserna är språkliga (uttalade eller skrivna) uttryck för påståendena, (typ den där sköna uppdelningen mellan signum och signatum; tecknet och det betecknade).
Påståenden kan svara mot trosuppfattningar, satser kan det inte, så min anmärkning var rent grammatisk och lite fånig.Okej, jag formulerar mig slarvigt. Det handlar om relationen mellan kunskap och s.k. "sanning", och vad "sanningen" då skulle innebära.Dina sista två frågor förstod jag inte riktigt, så jag kan inte heller svara på dem.
En annan sak som är relevant: Jag hörde en sak av en klasskamrat sa att man i kinesiskan, när man ska förklara för någon att "ens" "hund" "är" "sjuk", inte skulle formulera sig genom att säga "min hund är sjuk", utan hon skulle bara säga "hund sjuk". Vad jag förstått det som, så får detta även stora konsekvenser när vi ska försöka defininera vad något är.
Förlåt men jag känner att jag, mina tidigare exempel kanske inte varit så tydliga i att förmedla det jag vill få sagt, men det jag försöker säga är: vad innebär egentligen "sanning"? Är detta en spatial relation?
Problemet med essensialism är att de har en naiv syn på tiden. Både (folklig) Kristendom och Platon pratar om "himlen" resp. idévärld och dessa verkar på något sett, mig tycks, åsyfta en spatial relation helt oberoende av temporala omständigheter. I Nihilism tycks dock spatiala relationer ses som tillfälligheter.
Vad försöker jag säga? Det jag försöker säga är att vi i väst inte ser tiden som en fundamental del av rumtiden. När vi pratar om vad något är, eller utgör, om dess substans så verkar det vara primärt fokus på spatiala relationer och sekundärt fokus på temporala.
Buddha vänder dock på detta, han säger att det som kännetecknar existensen är dess obeständighet, dvs. ett primärt fokus på det temporala. Han fönekar inte att saker existerar, men påpekar bara att rumsliga konfiguarationer alltid är relativa och inte kan ha någon inneboende essens, dvs. "oförändelig sanning".
Buddhismen uppkom som sagt som en reaktion på Hinduism (som förespåkar en form av essensialism).
Är det bara jag som funderat i dessa banor? Är jag ö.h.t. begriplig?
Är sanning något som kan existera utan subjektiv relation?
Är tex matematiska formler sanna i sig själva, eller måste dom appliceras och visa den överensstämmelse som dom utlovar?
Finns överensstämmelsen innan jämförelsen görs eller uppstår den i jämförandet.
I relation mellan kunskap och sanning så är det väl en fråga om ett påstående som sedan kan visa sig vara riktigt om det som påstås inträffar/föreligger.
Buddhas begrepp av existens synes vara villkorligat materiellt. Men vad säger det förutom att han söker definiera det så? Han har ju enbart begränsat det vi talar om, jag åtminstone, som existerande till en mindre enhet.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Nödvändighet
Jodå det du försöker säga är högst begripligt tack för hjälpen....jag har förstått det bättre nu 
Tack för dessa exempel.archaxe skrev:Lite oreflekterat och naivt skulle jag säga såhär: Sanning är en egenskap, inte en relation, som vi tillskriver till språkliga satser. Vi tillskriver egenskapen "sanning" till en språklig sats om det sakförhållande satsen uttrycker (alltså den proposition satsen uttrycker) är fallet - vi säger att satsen "archaxe är 22 år" är sann omm archaxe är 22 år. "P" omm P, helt enkelt. Korrespondensteoretiskt så det förslår.
Koherensteorin verkar bara ta hänsyn till intern konsistens och lämna Verkligheten utanför; där säger man att en sats är sann omm den hänger väl samman med andra satser man också är benägen att räkna som sanna.
Men återigen, du vet ju allt det här.
Sen finns det nån konstig "experientalism" ("uplevelseism"?), som förespråkas av bl a George Lakoff (och, i viss utsträckning, av XXXXXXXXXX ) som är nått mellanting mellan korrespondens- och koherensteori - en sats är sann om vi uppfattar påståendet satsen uttrycker i enlighet med hur vi uppfattar att världen är.
Jag erkänner att jag inte riktigt har något konkret att säga i denna diskussion, jag håller fortfarande på berarbetar detta i min kurs.
Vi får diskutera detta IRL istället.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 19 och 0 gäster
