monist eller dualist?
Moderator: Moderatorgruppen
monist eller dualist?
Platon blir ofta hävdat att vara dualist, men stämmer verkligen detta?
På ena sidan så har Platon en slags tvådelning mellan det ideella och det materiella. Men på andra sidan så är ju Platons syn på ideerna att de är det enaste reella, och som det enaste egentligen verkliga så är detta ju högst monistisk...
PS! Detta är så absolut ingen skoleuppsats, frågan är mer komplicerad än man kan tro och många har gjort försök på att besvara den...
På ena sidan så har Platon en slags tvådelning mellan det ideella och det materiella. Men på andra sidan så är ju Platons syn på ideerna att de är det enaste reella, och som det enaste egentligen verkliga så är detta ju högst monistisk...
PS! Detta är så absolut ingen skoleuppsats, frågan är mer komplicerad än man kan tro och många har gjort försök på att besvara den...
Platon har en idé om att idéer och materiella ting har "olika grad" av verklighet:
http://en.wikipedia.org/wiki/Plato#Metaphysics
Frågan är om detta är en begriplig idé: som jag ser det är saker antingen verkliga (dvs. de existerar) eller inte verkliga (dvs. de existerar inte). Nåt mellanting finns inte.
Notera att Platons uppdelning är ett svar (vissa skulle säga ett billigt svar) på Parmenides angrepp på det sunda förnuftets världsbild. Parmenides hävdar att det inte finns nåt som förändring, att sinnena inte ger nån kunskap, etc. Platon hävdar att detta endast gäller idévärlden: i sinnevärlden råder det sunda förnuftets världsbild.
http://en.wikipedia.org/wiki/Parmenides
http://en.wikipedia.org/wiki/Plato#Metaphysics
In the perceptual world, the particular objects we see around us bear only a dim resemblance to the more ultimately real forms of Plato's intelligible world; it is as if we are seeing shadows of cut-out shapes on the walls of a cave, which are mere representations of the reality outside the cave, illuminated by the sun.
We can imagine everything in the universe represented on a line of increasing reality...
Frågan är om detta är en begriplig idé: som jag ser det är saker antingen verkliga (dvs. de existerar) eller inte verkliga (dvs. de existerar inte). Nåt mellanting finns inte.
Notera att Platons uppdelning är ett svar (vissa skulle säga ett billigt svar) på Parmenides angrepp på det sunda förnuftets världsbild. Parmenides hävdar att det inte finns nåt som förändring, att sinnena inte ger nån kunskap, etc. Platon hävdar att detta endast gäller idévärlden: i sinnevärlden råder det sunda förnuftets världsbild.
http://en.wikipedia.org/wiki/Parmenides
ja men samtidigt så säger Platon att det endaste reella är ideerna. Det materiella är en kopia av det ideella. Denna kopia har också sin status som kopia eftersom det som fattas den i förhållande till ideerna (skuggbilder). Det materiella är något mangelfyullt som avsondrats av det ideella som är orsaken...
- Johan Ågren
- Administratör
- Inlägg: 3368
- Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
- Ort: Gävle
- Johan Ågren
- Administratör
- Inlägg: 3368
- Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
- Ort: Gävle
Jag är inte så beläst, men Platon torde ha skillt på den epistemiska tolkningen; (sinnevärlden) subjektets ontiska position, och ontologin (idévärlden) i sig. Har aldrig tvivlat på att han varit ontologisk monist. Referera gärna till något som inte talar för detta.
http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... a0c5264c8c
Frågan om ett gummiband blir dulistiskt bara för att man drar i det beror på hur man ser det hela. Man får då skilja mellan att se det hela, och se vad som sker med det hela.
/Johan
http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... a0c5264c8c
Frågan om ett gummiband blir dulistiskt bara för att man drar i det beror på hur man ser det hela. Man får då skilja mellan att se det hela, och se vad som sker med det hela.
/Johan
Begreppet "ontisk" är jag inte bekant med. Men nog verkar det som att han egentligen har samma idé som Kant: idéerna/tinget-i-sig är det som egentligen finns: sinnevärlden/tinget-för-mig är så det som egentligen finns framträder för oss ofullkomliga mänskor. Talet om "olika grad av verklighet" rör bara till det.
Men då är frågan om Platon egentligen tillför nåt till Parmenides, som också sa att den värld vi upplever med sinnena inte är den riktiga världen.
Men då är frågan om Platon egentligen tillför nåt till Parmenides, som också sa att den värld vi upplever med sinnena inte är den riktiga världen.
Re: monist eller dualist?
gråa hår skrev:Platon blir ofta hävdat att vara dualist, men stämmer verkligen detta?
På ena sidan så har Platon en slags tvådelning mellan det ideella och det materiella. Men på andra sidan så är ju Platons syn på ideerna att de är det enaste reella, och som det enaste egentligen verkliga så är detta ju högst monistisk...
PS! Detta är så absolut ingen skoleuppsats, frågan är mer komplicerad än man kan tro och många har gjort försök på att besvara den...
En tolkning
Idéer i ren existensform - idévärlden;
idéer speglade i vårt upplevande: sinnevärlden.
Verkligheten har en verklig existenssubstans, monism, men det "finns" också samma substans iillusorisk upplevd form. En verklig substans - två perspektiv, ren existensform och upplevd form. Litet åt Spinoza-hållet.
Alltså, vi kan tala om verkligheten i sig, idéerna, och i upplevd form, via sinnena. Blir det dualism då? Inte renodlad...
Frågan är då, kan vi nå idéerna mer direkt via tanken än via våra fysiska sinnens upplevande av idéernas speglingar i fysiska objekt, tillstånd och levande varelser? Men att tänka är väl också att uppleva?
A
Algotezza aka Algotezza
Här en tolkning av Walter Russel:
"Light is all there is in the spiritual universe of knowing, and simulation of that light in opposite extensions is all there is in the electric wave universe of sensing. The simulation of light in matter is not light. There is no light in matter.
Perhaps the confusion which attends this idea would be lessened if we classify everything concerning the spiritual universe, such as life, intelligence, truth, power, knowledge and balance as being the One Light of Knowing, and everything concerning matter and motion as being the two simulated lights of thinking.
Thinking expresses knowing in matter but matter does not think, nor does it know.
Thinking also expresses life, truth, idea, power and balance by recording the ideas of those qualities in the two lights of matter in motion, but matter does not live, nor is it truth, balance or idea, even though it simulates those spiritual qualities.
Man’s confusion concerning this differentiation lies in his, long assumption of the reality of matter. His assumption that his body is his Self, that his knowledge is in his brain, and that he lives and dies because his body integrates and disintegrates, has been so fundamental a part of his thinking that it is difficult for him to reverse his thinking to the fact that matter is but motion and has no reality beyond simulating reality.
The light which we think we see is but motion. We do not see light. We feel the wave vibrations set up by the motion that simulates light, but the motion of electric waves that simulate light is not that which it simulates."
citerad av cogito
"Light is all there is in the spiritual universe of knowing, and simulation of that light in opposite extensions is all there is in the electric wave universe of sensing. The simulation of light in matter is not light. There is no light in matter.
Perhaps the confusion which attends this idea would be lessened if we classify everything concerning the spiritual universe, such as life, intelligence, truth, power, knowledge and balance as being the One Light of Knowing, and everything concerning matter and motion as being the two simulated lights of thinking.
Thinking expresses knowing in matter but matter does not think, nor does it know.
Thinking also expresses life, truth, idea, power and balance by recording the ideas of those qualities in the two lights of matter in motion, but matter does not live, nor is it truth, balance or idea, even though it simulates those spiritual qualities.
Man’s confusion concerning this differentiation lies in his, long assumption of the reality of matter. His assumption that his body is his Self, that his knowledge is in his brain, and that he lives and dies because his body integrates and disintegrates, has been so fundamental a part of his thinking that it is difficult for him to reverse his thinking to the fact that matter is but motion and has no reality beyond simulating reality.
The light which we think we see is but motion. We do not see light. We feel the wave vibrations set up by the motion that simulates light, but the motion of electric waves that simulate light is not that which it simulates."
citerad av cogito
Så länge jag säger att tanken finns i mitt huvud är allt i sin ordning; farligt blir det när jag säger att det är min hjärna som tänker.
- Johan Ågren
- Administratör
- Inlägg: 3368
- Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
- Ort: Gävle
Re: monist eller dualist?
Algotezza skrev:Verkligheten har en verklig existenssubstans, monism, men det "finns" också samma substans iillusorisk upplevd form. En verklig substans - två perspektiv, ren existensform och upplevd form. Litet åt Spinoza-hållet.
Alltså, vi kan tala om verkligheten i sig, idéerna, och i upplevd form, via sinnena. Blir det dualism då? Inte renodlad...
Frågan är då, kan vi nå idéerna mer direkt via tanken än via våra fysiska sinnens upplevande av idéernas speglingar i fysiska objekt, tillstånd och levande varelser? Men att tänka är väl också att uppleva?
A
Egentligen kan man helt enkelt se det som fenomenologisk relativism. Sinnevärlden är inte en illusorisk avbild; väsensskild - utan snarare en nedtransformering/förvrängning som sker hos subjektet. Det är inte mer dualism än om du skulle betrakta en fysikalisk värld genom ett par "smutsiga glasögon".
/Johan
Johan Ågren skrev:Jmen Platon torde ha skillt på den epistemiska tolkningen; (sinnevärlden) subjektets ontiska position, och ontologin (idévärlden) i sig.
Ja? Gjorde han nu det då? epistemologin eller kunskapsläran hos Platon har tydigtvis basis i idevärlden, några ställen (bla Politeia) skriver han att allt är utsondrat från idéerna, I Faidon kommer det ganska klart fram att det materiella inte bara är av låg rang, men att det inte är verkligt i det hela tatt. Mens andra platser (Ion eller Faidros?) skriver han om kunskaper/techné i och om det matriella fex i avsnittet om Flöjtspelaren och flöjtmakaren. Så har du Parmenidesdialogen som också sätter frågetecken. Men det skiljet ontologisk monist (allt som är är ett dvs ideerna) och epistemologisk dualisme (kunskapsteoretisk) är väl strängt tatt inte en möjlig position att anta om man utgår från ideerna som det endaste reella i Platonistisk förstånd (inte Kantiansk). Platon menade ju att det var möjligt att överskrida mens Kant satte en ganska så klar gräns mellan subjektet och objektet.
I en viss förstånd kan man kanske säga att Platon skiljer mellan det materiella och det ideella, men att han kanske gör det som det verkligt-varande och det icke-varande.
Jag tar ingen ställning till om han är dualist eller monist egentligen då det är mycket som tyder på bägge delar
prövade att limma in en länk från Jstor om ämnet, men det finns ganska många fin artiklar där om ämnet så man kan bara skriva in
plato dualism. eller: types of unity according to plato and aristotle i sökmotorn för programmet
länken är här:
www.jstor.com
http://website.lineone.net/~david.robjant/c1.html#C1B
http://www.apa.udel.edu/apa/divisions/e ... vited.html
Objektivt och subjektivt
Johan Ågren skrev:Algotezza skrev:Verkligheten har en verklig existenssubstans, monism, men det "finns" också samma substans iillusorisk upplevd form. En verklig substans - två perspektiv, ren existensform och upplevd form. Litet åt Spinoza-hållet.
Alltså, vi kan tala om verkligheten i sig, idéerna, och i upplevd form, via sinnena. Blir det dualism då? Inte renodlad...
Frågan är då, kan vi nå idéerna mer direkt via tanken än via våra fysiska sinnens upplevande av idéernas speglingar i fysiska objekt, tillstånd och levande varelser? Men att tänka är väl också att uppleva?
A
Egentligen kan man helt enkelt se det som fenomenologisk relativism. Sinnevärlden är inte en illusorisk avbild; väsensskild - utan snarare en nedtransformering/förvrängning som sker hos subjektet. Det är inte mer dualism än om du skulle betrakta en fysikalisk värld genom ett par "smutsiga glasögon".
/Johan
Det är viss skillnad på någots objektiva existens (bortom min upplevelse)och min subjektiva upplevelse av detta (som existerar objektivt). Objektiv existens ser jag som väsensskild från subjektiv upplevelse (av det objektivt existerande). Att jag upplever det jag upplever är objektivt, men vad och hur jag upplever är något subjektivt, i synnerhet den känsloladdning jag "ger" mina upplevelser, utifrån vad jag tidigare upplevt. Det finns inga så "rena upplevelseglasögon" att det skulle ta bort upplevandets subjektiva dimension och den subjektiva och individuella känslofärgning som därav blir följden.
Jag har bara tillgång till min upplevelse av "det objektiva" och att jag då menar att något existerar objektivt som grund för det jag upplever, är ett metafysiskt antagande jag gör. Jag kan uppleva och dra slutsatser gällande "det som finns" bortom mina upplevelser, nå insikter, men dessa insikter är väl också något jag upplever? Jag kan aldrig nå bortom mitt subjektiva upplevande, men behöver inte för den skull hamna i solipsism. Jag har ju språkets intersubjektiva konsensusplattform med vars hjälp jag kan förstå att "andra också upplever som jag" och är "inlåsta i sitt subjektiva, individuella upplevelseuniversum", med sig själv som mittpunkt.
Slutsats: Mitt upplevelseuniversum (Platons sinnevärld) är min individuella, subjektiva spegling av den rena objektiva existensen i idévärlden.
A
Algotezza aka Algotezza
- Johan Ågren
- Administratör
- Inlägg: 3368
- Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
- Ort: Gävle
Algotezza,
Inte jag. Jag tycker det är fel att kalla något väsensskillt när det råder en kausalitet mellan två punkter och inget mellan dessa punkter skiftar i sin ontologi. Det du gör är att skapa en dualism genom att anta att det existera något som känslor eller medvetande som inte ingår i samma ontologi. Att du erfar det på detta sätt är inte belägg för att det är så ontologin är - det är helt enkelt ett "par smutsiga glasögon"/den fenomenologiska nedtransformeringen som gör att du delar upp substansens gestaltning på detta sätt.
Oj, jag kanske ska tillägga att jag är idealist - som vår vän Platon.
/Johan
Objektiv existens ser jag som väsensskild från subjektiv upplevelse (av det objektivt existerande).
Inte jag. Jag tycker det är fel att kalla något väsensskillt när det råder en kausalitet mellan två punkter och inget mellan dessa punkter skiftar i sin ontologi. Det du gör är att skapa en dualism genom att anta att det existera något som känslor eller medvetande som inte ingår i samma ontologi. Att du erfar det på detta sätt är inte belägg för att det är så ontologin är - det är helt enkelt ett "par smutsiga glasögon"/den fenomenologiska nedtransformeringen som gör att du delar upp substansens gestaltning på detta sätt.
Oj, jag kanske ska tillägga att jag är idealist - som vår vän Platon.
/Johan
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 37 och 0 gäster