Potentialitetsargumentet används i samband med abortdiskussioner och går ut på att fostret inte är en människa/person och inte löper någon skada av att aborteras. Fostret är dock en potentiell person och därför är det fel att göra abort.
Vad tycker ni om det här argumentet?
Personligen tycker jag att det är svårt att förstå. Det finns ju liksom inget logisk (eller annan heller) nödvändighet att bara för att det är fel att döda X efter att det genomgått nån form av utveckling så måste det vara fel (om än inte lika fel) att döda X innan det genomgått utveckligen i fråga.
Jag tycker det hela låter en smula bessynnerligt, min enda källa i frågan är dock Peter Singer.
Vad tycker ni?
Potentialitetsargumentet
Moderator: Moderatorgruppen
-
Pirandello
- Inlägg: 8
- Blev medlem: 01 aug 2004 23:25
-
laotzu
archaxe skrev:Isåfall är även onani mord, då spermier är "potentiella" människor.
Menar Du att varje spermie har lika stor potential att bli ett foster, som ett foster att bli en människa?
Vad är sannolikheten för varje enskild spermie att befrukta ett ägg, och på så sätt utveckla ett foster? Väldigt liten, då det finns väldigt många fler spermier än ägg. Vad är sannolikheten för att ett foster skall bli en människa? Desto högre, då fler foster föds och blir människor i förhållande till antalet spermier som befruktar ägg.
Pirandello skrev:Fostret är dock en potentiell person och därför är det fel att göra abort.
Visst kan alla foster bli människor, men vad säger det om människan i fråga? Det faktum att fostret är en potentiell person säger ju ingenting om personen. Ett foster är inte bara en potentiell Newton eller Einsten, utan också en potentiell Stalin eller Hitler.
Jag upplever att de som förespråkar potentiellargumentet missbedömer utvecklingen från foster till människa, i det att de förbiser att både arv och miljö påverkar denna utveckling. Det handlar inte om att vara en människa, utan en icke-dålig människa. (Icke-dålig då det är svårare att enas om vilka egenskaper och handlingar som är önskvärda än om vilka som definitivt inte är det.)
Ovanstående rättfärdigar inte abort, i det att vi aldrig kan veta innan vilka som blir bra respektive dåliga människor. Inte heller rättfärdigar ovanstående att abort skulle vara fel; fel är det bara förutsatt att fostret i fråga blir en bra människa, och det kan vi ju inte veta i förväg.
Jag anser dock att abort ibland är rättfärdigat; det är situations- och kontextbundet. Det finns fall där graviditeten är påtvingad, fall där man kan avgöra att barnet kommer att födas med grava fel, något som kanske är oförenligt med den gravidas egna förutsättningar etc.
Lev väl filosofer,
Gustaf
Är inte anledningen till att vi har en tidsbegränsning, på hur lång tid som får ha förflutit sedan befruktning, för aborter, att man skapar ett simulerat missfall?
Vi simulerar alltså en naturlig händelse, är det mord?
Kan man mörda något som inte fötts?
Vi simulerar alltså en naturlig händelse, är det mord?
Kan man mörda något som inte fötts?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
J R Auk: Vissa barn är dödfödda - det innebär inte att det anses rätt att simulera denna naturliga händelse genom att exempelvis kväva spädbarn till döds när de kommit ut.
Om spermier: Spermier är inte ens en hel cell. Man kan se dem som en nödvändig ingrediens för liv, ungefär som en livmoder eller vatten. Låt oss inte gråta över spilld mjölke, mina herrar.
Om fosterkvalitet:
Men låt säga att vi kunde det. Vi kan till exempel förutse grava missbildningar i tidiga skeden, och analysmetoderna blir allt mer sofistikerade. Kanske arvsberoende ilska, aggressivitet och intelligens kommer att kunna kartläggas exakt inom kort. Vi kan då tänka oss att vi ger föräldrar möjligheten att sortera bort vissa DNA-kompositioner (foster) som får en för hög totalpoäng av negativa ärftliga särdrag ("Titta, det här fostret får en tå för lite, kommer att vara mycket aggressiv och har en stor risk för åldersdiabetes. Det blir 86% dålighetsnivå. Vill ni verkligen ha ett sånt barn?"). Detta är helt klart ett sätt att rättfärdiga aborter, på samma sätt som man kan rättfärdiga att Agda 83 år stelopereras för hon är inte värd en ny dyr höftkula i titan med ekonomiska själ. Men är det ett lämpligt sätt att rättfärdiga aborter?
Min grundfråga: Kan man i efterhand tänka sig något barn som ur sitt eget perspektiv hade "tjänat" på att inte födas?
Om spermier: Spermier är inte ens en hel cell. Man kan se dem som en nödvändig ingrediens för liv, ungefär som en livmoder eller vatten. Låt oss inte gråta över spilld mjölke, mina herrar.
Om fosterkvalitet:
laotzu skrev:Ovanstående rättfärdigar inte abort, i det att vi aldrig kan veta innan vilka som blir bra respektive dåliga människor. Inte heller rättfärdigar ovanstående att abort skulle vara fel; fel är det bara förutsatt att fostret i fråga blir en bra människa, och det kan vi ju inte veta i förväg.
Men låt säga att vi kunde det. Vi kan till exempel förutse grava missbildningar i tidiga skeden, och analysmetoderna blir allt mer sofistikerade. Kanske arvsberoende ilska, aggressivitet och intelligens kommer att kunna kartläggas exakt inom kort. Vi kan då tänka oss att vi ger föräldrar möjligheten att sortera bort vissa DNA-kompositioner (foster) som får en för hög totalpoäng av negativa ärftliga särdrag ("Titta, det här fostret får en tå för lite, kommer att vara mycket aggressiv och har en stor risk för åldersdiabetes. Det blir 86% dålighetsnivå. Vill ni verkligen ha ett sånt barn?"). Detta är helt klart ett sätt att rättfärdiga aborter, på samma sätt som man kan rättfärdiga att Agda 83 år stelopereras för hon är inte värd en ny dyr höftkula i titan med ekonomiska själ. Men är det ett lämpligt sätt att rättfärdiga aborter?
Min grundfråga: Kan man i efterhand tänka sig något barn som ur sitt eget perspektiv hade "tjänat" på att inte födas?
hovnarr skrev:J R Auk: Vissa barn är dödfödda - det innebär inte att det anses rätt att simulera denna naturliga händelse genom att exempelvis kväva spädbarn till döds när de kommit ut.
Bra poäng.
hovnarr skrev:Min grundfråga: Kan man i efterhand tänka sig något barn som ur sitt eget perspektiv hade "tjänat" på att inte födas?
Självklart inte, men vi ser inte ofta till personens bästa, utan tenderar att ge samhället förtur
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Aha, vilket leder till fråga två:
Kan man i efterhand tänka sig ett fall där samhället hade tjänat på att ett barn inte blivit fött?
Om unge Adolf Hitler, affischmålare i sin ungdom, inte fötts - var hade världen varit idag. Kan vi säkert säga att världen varit bättre, eller hade vi kanske rent av i skrivande stund varit uppe i ett ännu hemskare, liknande skeende?
Även om vi i Adolfs arvsmassa kunnat se exempelvis psykopatiska drag, är det inte att ge arvet en för stor roll om vi dödar honom redan i sin vagga? Borde inte barnets uppväxtmiljö i så fall få genomgå en liknande validering för att säkerställa en icke-dålig "ansvarstagande samhällsmedborgare" (som det står i läroplanen).
Kan man se generella drag hos ett foster som vi vill förskona samhället? Vi kanske inte vill att Petter och Lotta ska behöva ställas inför problematiken kring att leka med en missbildad, störd eller aggressiv klasskamrat, eller?
Jag skulle kunna gå tillbaka till första frågan: Den blir omöjlig att besvara eftersom vi inte har något att jämföra med. Då vi inte vet vad som händer före man föds eller efter man dör (de två tillstånden kan gott vara identiska, där jordelivet bara är en utflykt i den fysiska världen) så har vi inget att jämföra med. Finns det inget mer (inget medvetet) på någon sida om jordelivet, så spelar det absolut ingen roll för en individ om han eller hon dör. När döden väl inträffat kan i så fall faktiskt inget spela roll längre, annat än för anhöriga. Vår okunskap om andra tillstånd gör att vi antar att livet, under vilka betingelser som helst, måste vara bättre än icke-liv. Är det verkligen riktigt? Tänk er ett barn som föds till stora smärtor, skriker oavbrutet i 42 timmar och sedan avlider. Hade inte abort varit att föredra ur det barnets perspektiv? Ja faktiskt, hade inte även omedelbar dödshjälp varit att föredra direkt efter födseln?
Några följdfrågor:
Hur långt måste ett plågsamt liv vara för att det ska vara värt plågorna?
Vem är kompetent att värdera om det är värt det? Den plågade själv har ju bara sig själv att jämföra med. Om han/hon visste hur ett normalt liv var och trodde på reinkarnation skulle vederbörande kanske inte tveka att ta livet av sig.
Kan man i efterhand tänka sig ett fall där samhället hade tjänat på att ett barn inte blivit fött?
Om unge Adolf Hitler, affischmålare i sin ungdom, inte fötts - var hade världen varit idag. Kan vi säkert säga att världen varit bättre, eller hade vi kanske rent av i skrivande stund varit uppe i ett ännu hemskare, liknande skeende?
Även om vi i Adolfs arvsmassa kunnat se exempelvis psykopatiska drag, är det inte att ge arvet en för stor roll om vi dödar honom redan i sin vagga? Borde inte barnets uppväxtmiljö i så fall få genomgå en liknande validering för att säkerställa en icke-dålig "ansvarstagande samhällsmedborgare" (som det står i läroplanen).
Kan man se generella drag hos ett foster som vi vill förskona samhället? Vi kanske inte vill att Petter och Lotta ska behöva ställas inför problematiken kring att leka med en missbildad, störd eller aggressiv klasskamrat, eller?
Jag skulle kunna gå tillbaka till första frågan: Den blir omöjlig att besvara eftersom vi inte har något att jämföra med. Då vi inte vet vad som händer före man föds eller efter man dör (de två tillstånden kan gott vara identiska, där jordelivet bara är en utflykt i den fysiska världen) så har vi inget att jämföra med. Finns det inget mer (inget medvetet) på någon sida om jordelivet, så spelar det absolut ingen roll för en individ om han eller hon dör. När döden väl inträffat kan i så fall faktiskt inget spela roll längre, annat än för anhöriga. Vår okunskap om andra tillstånd gör att vi antar att livet, under vilka betingelser som helst, måste vara bättre än icke-liv. Är det verkligen riktigt? Tänk er ett barn som föds till stora smärtor, skriker oavbrutet i 42 timmar och sedan avlider. Hade inte abort varit att föredra ur det barnets perspektiv? Ja faktiskt, hade inte även omedelbar dödshjälp varit att föredra direkt efter födseln?
Några följdfrågor:
Hur långt måste ett plågsamt liv vara för att det ska vara värt plågorna?
Vem är kompetent att värdera om det är värt det? Den plågade själv har ju bara sig själv att jämföra med. Om han/hon visste hur ett normalt liv var och trodde på reinkarnation skulle vederbörande kanske inte tveka att ta livet av sig.
-
TheStudent
- Inlägg: 39
- Blev medlem: 20 jul 2004 23:36
- Ort: Vännäs
- Kontakt:
Om t.ex. ett plågat eller missbildat barn inte har någon mening med sina liv, finns det då någon mening för alla andra människor att leva? Det är en viktig aspekt att ta upp, i alla fall om man delar min syn på livet.
Personligen anser jag att abort ska vara lagligt, men att det endast ska användas i extrema nödfall, och det är mest för att mamman kanske annars använder andra medel som är farligt för henne också.
Personligen anser jag att abort ska vara lagligt, men att det endast ska användas i extrema nödfall, och det är mest för att mamman kanske annars använder andra medel som är farligt för henne också.
Nu testar vi en ny tes...
Det finns inga möjligheter, inga om - bara aktualiteter, dvs. allt är på det enda sätt det skulle kunna vara. Därför finner jag det föga intressant att tala om "parallella universum" där t ex Adolf Hitler inte blivit rikskansler i Tyskland, och fundera över hur världen hade sett ut. Sådant är omöjligt att avgöra, och fånigt att spekulera kring.
Ett foster som aldrig föds saknar aldrig livet, så jag anser att det är helt upp till omgivningen, dvs. föräldrarna.
Inte enligt mig, då livet självt är en så underbar företeelse att inget ont i världen kan väga så tungt att livet inte hade varit värt att leva.
Jag ska fundera mer på om samhället har någon talan i frågan, så jag återkommer senare.
Det finns inga möjligheter, inga om - bara aktualiteter, dvs. allt är på det enda sätt det skulle kunna vara. Därför finner jag det föga intressant att tala om "parallella universum" där t ex Adolf Hitler inte blivit rikskansler i Tyskland, och fundera över hur världen hade sett ut. Sådant är omöjligt att avgöra, och fånigt att spekulera kring.
Ett foster som aldrig föds saknar aldrig livet, så jag anser att det är helt upp till omgivningen, dvs. föräldrarna.
hovnarr skrev:Min grundfråga: Kan man i efterhand tänka sig något barn som ur sitt eget perspektiv hade "tjänat" på att inte födas?
Inte enligt mig, då livet självt är en så underbar företeelse att inget ont i världen kan väga så tungt att livet inte hade varit värt att leva.
Jag ska fundera mer på om samhället har någon talan i frågan, så jag återkommer senare.
archaxe skrev:Nu testar vi en ny tes...
Det finns inga möjligheter, inga om - bara aktualiteter, dvs. allt är på det enda sätt det skulle kunna vara. Därför finner jag det föga intressant att tala om "parallella universum" där t ex Adolf Hitler inte blivit rikskansler i Tyskland, och fundera över hur världen hade sett ut. Sådant är omöjligt att avgöra, och fånigt att spekulera kring.
Detta var givetvis min poäng, men tack för att du skar ut det absurda i papp så att alla verkligen ser det klart. Att säga att det inte finns några möjligheter tänker jag dock inte gå med på - däremot att det är omöjligt att spekulera i hur saker och ting kunde ha blivit. Sen att det därför är fånigt är din egen värdering. Tesen är i varje fall inte ny.
Ett foster som aldrig föds saknar aldrig livet, så jag anser att det är helt upp till omgivningen, dvs. föräldrarna.
livet självt är en så underbar företeelse att inget ont i världen kan väga så tungt att livet inte hade varit värt att leva
När får ett foster då en uppfattning om livet? Kan man säga att en sex månaders baby skulle sakna livet? Om inte, är det då upp till föräldrarna att ta spädbarnets liv? Vi kan förutsätta att man måste vara medveten om livet innan man kan förstå att det är en underbar företeelse. När förstår man det? Är det okej att ta livet av någon innan detta liljeholmens går upp? Sammanfattningsvis:
NÄR UPPKOMMER MÄNSKLIGT LIV?
Jag tror svaret är godtyckligt och helt etiskt motiverat. Den gräns vi har idag (ett visst antal veckor in i fosterutvecklingen) är etisk snarare än rationell och kan inte annat vara.
-
Traspojken
- Inlägg: 4
- Blev medlem: 22 aug 2004 13:41
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 28 och 0 gäster