Om man ska jämföra med någon modern konstnärlig uttrycksform tänker jag närmast på sketchen. Den är lekfull, dramatisk, lite dråplig, stundtals tokrolig eller tragisk. Allt måste få ett personligt uttryck för att kunna gestaltas i sketchen. Det gör den övertydlig och otydlig på samma gång. Men under ytan döljs ett allvar som säger något om livet, universum och allting. Detta något måste uttryckas som ett skämt för att det inte kan uttryckas på ett annat sätt. Då blir Bibeln plötsligt mycket sinnrik. Jag letar fortfarande efter ett vettigt sätt att rent principiellt förhålla mig till skriften. Kanske är även detta förhållningssätt omöjligt att utsäga klart, en gång för alla. För att det är en dynamisk skrift, som skulle räcka länge.
