Tillhörighet - Uteslutande?
Moderator: Moderatorgruppen
Tillhörighet - Uteslutande?
Är dessa alltid sammanbundna?
Kan man tillhöra utan att utesluta sig från andra, dvs finns det genomgående positiva sammanslutningar? (kan vi definiera våra likheter utan att göra paralleler till olikheter?)
Bör vi söka tillhörighet?
Kan man tillhöra utan att utesluta sig från andra, dvs finns det genomgående positiva sammanslutningar? (kan vi definiera våra likheter utan att göra paralleler till olikheter?)
Bör vi söka tillhörighet?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
-
Carpe Nihil
- Inlägg: 173
- Blev medlem: 06 okt 2006 20:41
att söka tillhörighet tillhör nog människans vilja att systematisera och söka/skapa mönster. Hur vidare det är bra eller dåligt att kategorisera är relativt till subjektet och situationen. Det är nog ofta effektivt, men leder antagligen till en del heuristiska strategier som fördomar, typ rasism, vilket kan vara mindre effektivt.
Att tillhöra utan att utesluta tycks svårt dock.. Det där med likheter och olikheter kan jämföras med Kellys 'konstruktioner'. Han menade att varje mental konstruktion behöver två lika exempel och en olik kontrast för att kunna defineras.
Att tillhöra utan att utesluta tycks svårt dock.. Det där med likheter och olikheter kan jämföras med Kellys 'konstruktioner'. Han menade att varje mental konstruktion behöver två lika exempel och en olik kontrast för att kunna defineras.
Samhörighet som söks är för mig enbart en ansvarsflykt.
Den samhörighet som existerar gör så utan att den behöver sökas. Den kan betraktas och formellt ingås i eller inte.
Är det inte något liknande som söks efter i auktoritet och samhörighet?
Kan den auktoritäre känna verkligen känna samhörighet med dem denne håller auktorietet över?
Är tex inte auktoriteten i en kunskap definierad av sin olikhet med andra.
Den samhörighet som existerar gör så utan att den behöver sökas. Den kan betraktas och formellt ingås i eller inte.
Är det inte något liknande som söks efter i auktoritet och samhörighet?
Kan den auktoritäre känna verkligen känna samhörighet med dem denne håller auktorietet över?
Är tex inte auktoriteten i en kunskap definierad av sin olikhet med andra.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
-
Carpe Nihil
- Inlägg: 173
- Blev medlem: 06 okt 2006 20:41
Hm.. för mig så finns det inget ansvar att fly undan, så jag har svårt att relatera till det första påståendet.
Jag skulle säga att sökandet är efter något liknande, en viss trygghet exempelvis. Men det är lite skillnad när vi pratar samhörighet och inte tillhörighet. För att exemplifiera så kan en officer känna en samhörighet med en soldat även om det är en klar olikhet. Det kan iof byggas vidare på med de tidigare termerna... Båda tillhör samma nation och samma arme, och har säkert fler likheter som i kön och armegrupp. Men det är ett klart uteslutande på ett område, just auktoriteten.
Way off mitt område, men intressant med lite friflytande tankegångar också.
Jag skulle säga att sökandet är efter något liknande, en viss trygghet exempelvis. Men det är lite skillnad när vi pratar samhörighet och inte tillhörighet. För att exemplifiera så kan en officer känna en samhörighet med en soldat även om det är en klar olikhet. Det kan iof byggas vidare på med de tidigare termerna... Båda tillhör samma nation och samma arme, och har säkert fler likheter som i kön och armegrupp. Men det är ett klart uteslutande på ett område, just auktoriteten.
Way off mitt område, men intressant med lite friflytande tankegångar också.
Carpe Nihil skrev:Hm.. för mig så finns det inget ansvar att fly undan, så jag har svårt att relatera till det första påståendet.
Jag skulle säga att sökandet är efter något liknande, en viss trygghet exempelvis. Men det är lite skillnad när vi pratar samhörighet och inte tillhörighet. För att exemplifiera så kan en officer känna en samhörighet med en soldat även om det är en klar olikhet. Det kan iof byggas vidare på med de tidigare termerna... Båda tillhör samma nation och samma arme, och har säkert fler likheter som i kön och armegrupp. Men det är ett klart uteslutande på ett område, just auktoriteten.
Way off mitt område, men intressant med lite friflytande tankegångar också.
Jag skulle definiera det som att man söker efter samhörighet i likheten.
När samhörigheten befästs inträder tillhörigheten. Inte måste det finnas likhet för tillhörighet. Det är att definiera sig själv utifrån andra att tillhöra.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Angående ansvar.
Det du utsätts för är du ensam om att ansvara för hur du mottar. Det finns materiella faktorer som spelar in, men då dessa saknar syfte eller medvetande kan dom inte sägas överta det ansvar som måste finnas i varje situation av reflexion.
Det du utsätts för är du ensam om att ansvara för hur du mottar. Det finns materiella faktorer som spelar in, men då dessa saknar syfte eller medvetande kan dom inte sägas överta det ansvar som måste finnas i varje situation av reflexion.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Varsågod att dekonstruera! Jag tror tyvärr att vi, utifrån de etablerade begreppen (motsatsparen), inte kan förmå någon allmänmänsklig samhörighet. Som socialpsykologiskt fenomen är det dock öerhört intressant, och konformiteten är nog det mest effektiva hjälpmedlet till alla storkaliga projekt.
Så av etiska skäl så svarar jag nej, vi bör inte söka samhörighet. På din första fråga svarar jag också nej, eftersom klassifikationssystemet - som utgör vår begreppsliga förståelse av omvärlden, alltså kulturen - är uppbyggd på just dikotomier, just för att kunna särskilja ting från varandra (Linné är ju ett strålande exempel). Att gå bakvägen skulle vara intressant men skulle också förutsätta att vi slutade kategorisera existensen, strök alla filosofiska samband, och återgick till ett tänkande som mest troligt aldrig existerat. Snacka surrealistisk verklighet det skulle vara, roligt, roligt!
Så av etiska skäl så svarar jag nej, vi bör inte söka samhörighet. På din första fråga svarar jag också nej, eftersom klassifikationssystemet - som utgör vår begreppsliga förståelse av omvärlden, alltså kulturen - är uppbyggd på just dikotomier, just för att kunna särskilja ting från varandra (Linné är ju ett strålande exempel). Att gå bakvägen skulle vara intressant men skulle också förutsätta att vi slutade kategorisera existensen, strök alla filosofiska samband, och återgick till ett tänkande som mest troligt aldrig existerat. Snacka surrealistisk verklighet det skulle vara, roligt, roligt!
Avantgardet skrev:Varsågod att dekonstruera! Jag tror tyvärr att vi, utifrån de etablerade begreppen (motsatsparen), inte kan förmå någon allmänmänsklig samhörighet. Som socialpsykologiskt fenomen är det dock öerhört intressant, och konformiteten är nog det mest effektiva hjälpmedlet till alla storkaliga projekt.
Så av etiska skäl så svarar jag nej, vi bör inte söka samhörighet. På din första fråga svarar jag också nej, eftersom klassifikationssystemet - som utgör vår begreppsliga förståelse av omvärlden, alltså kulturen - är uppbyggd på just dikotomier, just för att kunna särskilja ting från varandra (Linné är ju ett strålande exempel). Att gå bakvägen skulle vara intressant men skulle också förutsätta att vi slutade kategorisera existensen, strök alla filosofiska samband, och återgick till ett tänkande som mest troligt aldrig existerat. Snacka surrealistisk verklighet det skulle vara, roligt, roligt!
Dom är alltså inte sammanbunda för att dom utgör två, av varandra uteslutande, mängder.
Men om dom inte är sammanbunda så borde vi kunna söka en samhörighet på ett allmänmänskligt plan, eller?
Konformitet för storskaliga projekt, menar du stora i `materiell bemärkelse då eller stor i originalitet?
Vad menar du med "att gå bakvägen", att söka likställa ting med varandra, för att skapa vår begreppsapparat?
Jag är kluven huruvida man bör söka samhörighet. Jag håller med Sartres partner om kravet på kärlek för subjektens möte. Subjektens möte är väl enda sättet att berika oss utan betraktelse, enda sättet att på allvar motta?
Men kärlek förutsätter ett intagande av olikheterna, en diffrentiering. Inte kan man älska sig själv? Väl bara den egna ideen om sig själv.
Så -> olikhet för kärlek -> kärlek för upplysning
Samhörighet är för mig blott en betraktelse, ett faktum som föreligger eller inte, och därav suspekt att söka efter. Är det inte en psykologisk avsvarsflykt att leta därefter? Eller är det blott sökandet efter en meningsbärare, en abstaktion av jagets frågor om sig självt?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Re: Tillhörighet - Uteslutande?
J R Auk skrev:Bör vi söka tillhörighet?
Det är en svår fråga. Svår; för att den kan betyda så mycket.
När jag först såg frågan så tänkte jag det mig som i Dansar med Vargar; där Costner dras till den västerländska kvinnan som lever hos indianerna; och denna sorts fysiska sökande till andra som påminner om en själv känns inte helt sunt.
Men det kan ju också betyda; ett par får ett barn med blå hud, och istället för att stöta ut barnet såsom "annorlunda" så söker de i tanken efter drag hos barnet som de känner igen hos sig själva; så att de skall kunna relatera till barnet. Denna sorts sökande efter tillhörighet i tanken tycker jag ofta är desto sundare.
I propaganda försöker man ofta ta bort denna tillhörighet till fienden i begreppsvärlden. Man försöker framställa dem som främmande, obegripliga monster, gärna genom att angripa deras mest naturliga anlag; såsom deras sexualitet och familjeliv.
Eftersom jag inte gillar propagande så tänker jag att detta sökande efter tillhörighet i tanken är gott. Men hur långt kan man dra det? Om jag erkänner pedofilens böjelse som lika naturlig som min egen; för att söka samhörighet med honom i tanken; så kan jag inte längre fördöma honom. Det känns inte förnuftigt.
Så; tja, jag tror inte man kan säga något generellt om huruvida man bör söka efter tillhörighet eller inte.
Re: Tillhörighet - Uteslutande?
Rising skrev:J R Auk skrev:Bör vi söka tillhörighet?
Det är en svår fråga. Svår; för att den kan betyda så mycket.
När jag först såg frågan så tänkte jag det mig som i Dansar med Vargar; där Costner dras till den västerländska kvinnan som lever hos indianerna; och denna sorts fysiska sökande till andra som påminner om en själv känns inte helt sunt.
Men det kan ju också betyda; ett par får ett barn med blå hud, och istället för att stöta ut barnet såsom "annorlunda" så söker de i tanken efter drag hos barnet som de känner igen hos sig själva; så att de skall kunna relatera till barnet. Denna sorts sökande efter tillhörighet i tanken tycker jag ofta är desto sundare.
I propaganda försöker man ofta ta bort denna tillhörighet till fienden i begreppsvärlden. Man försöker framställa dem som främmande, obegripliga monster, gärna genom att angripa deras mest naturliga anlag; såsom deras sexualitet och familjeliv.
Eftersom jag inte gillar propagande så tänker jag att detta sökande efter tillhörighet i tanken är gott. Men hur långt kan man dra det? Om jag erkänner pedofilens böjelse som lika naturlig som min egen; för att söka samhörighet med honom i tanken; så kan jag inte längre fördöma honom. Det känns inte förnuftigt.
Så; tja, jag tror inte man kan säga något generellt om huruvida man bör söka efter tillhörighet eller inte.
Bör du fördöma honom då?
Bör du inte fördöma hans handlande, om det finns ett sådant, eller hans attityder. Han är väl fortfarande människa med allt vad det innebär?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Re: Tillhörighet - Uteslutande?
Jag vill absolut kunna fördöma pedofilen; men om jag bara gör det med argumentet; "han inte är som jag" (tillhörighet-uteslutande; det vi pratar om i den här tråden); då känns det rätt rimligt att jag också ska fördöma judar, negrer och hbt-personer.
Så vad jag menar är att den här frågan om huruvida man skall söka efter tillhörighet eller inte; det är fel fråga. Frågan bör snarare vara vilka sorts tillhörigheter det är man bör "söka efter"; alltså göra så viktiga i ens tankevärld att man kan fjärma sig ifrån och fördöma de som är avvikande.
Definierar jag mig själv som heterosexuell så fjärmar jag mig ifrån homosexuella i tanken; samtidigt som jag markerar en tillhörighet med exempelvis våldtäktsmän (heterosexuella sådana, åtminstone).
Om jag istället definierar mig själv som en person som njuter av och söker efter ömsesidiga sexuella relationer; så sätter jag i tanken en annan gräns mellan "vi" och "de" som bättre stämmer överrens med hur jag naturligen känner.
Det var något sådant jag tänkte komma till.
Så vad jag menar är att den här frågan om huruvida man skall söka efter tillhörighet eller inte; det är fel fråga. Frågan bör snarare vara vilka sorts tillhörigheter det är man bör "söka efter"; alltså göra så viktiga i ens tankevärld att man kan fjärma sig ifrån och fördöma de som är avvikande.
Definierar jag mig själv som heterosexuell så fjärmar jag mig ifrån homosexuella i tanken; samtidigt som jag markerar en tillhörighet med exempelvis våldtäktsmän (heterosexuella sådana, åtminstone).
Om jag istället definierar mig själv som en person som njuter av och söker efter ömsesidiga sexuella relationer; så sätter jag i tanken en annan gräns mellan "vi" och "de" som bättre stämmer överrens med hur jag naturligen känner.
Det var något sådant jag tänkte komma till.
Re: Tillhörighet - Uteslutande?
Rising skrev:Jag vill absolut kunna fördöma pedofilen; men om jag bara gör det med argumentet; "han inte är som jag" (tillhörighet-uteslutande; det vi pratar om i den här tråden); då känns det rätt rimligt att jag också ska fördöma judar, negrer och hbt-personer.
Så vad jag menar är att den här frågan om huruvida man skall söka efter tillhörighet eller inte; det är fel fråga. Frågan bör snarare vara vilka sorts tillhörigheter det är man bör "söka efter"; alltså göra så viktiga i ens tankevärld att man kan fjärma sig ifrån och fördöma de som är avvikande.
Definierar jag mig själv som heterosexuell så fjärmar jag mig ifrån homosexuella i tanken; samtidigt som jag markerar en tillhörighet med exempelvis våldtäktsmän (heterosexuella sådana, åtminstone).
Om jag istället definierar mig själv som en person som njuter av och söker efter ömsesidiga sexuella relationer; så sätter jag i tanken en annan gräns mellan "vi" och "de" som bättre stämmer överrens med hur jag naturligen känner.
Det var något sådant jag tänkte komma till.
Men det är väl inte för att han inte är som dig dom du fördömmer honom, det är väl snarare så att det han gör förtjänar att fördömmas utan jämförelse med något annat?
Om du har en likhet med pedofilen eller den homosexuella så har du ju denna. Hur främjar du dig då utan att förljuga sanningen?
Hur får du till tillhörigheten med våldtäktsmän för att man är heterosexuell?
Menar du att vi ofrånkommligen måste köpa dom bilder som florerar av dom grupper vi tillhör? Och även ingå i dessa?
Motsäger du min bild av tillhörighet och samhörighet som något faktiskt förestående och observerbart?
Det verkar som om du ser dessa begrepp som något kopplat till viljan, att vi väljer vår identifikation mer än inser den.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
J R, det ser ut som en ontologisk fråga. Kan den som identifierar jaget med de kvaliteter det uppvisar verkligen älska sig själv? Nej. Subjektet måste föregå begreppsliga formuleringar och funderingar över och kring sig själv.
Olikhet är väl också en chimär, en felsyn som härrör ur en alldeles för gravallvarligt tidsuppfattning, det är som att säga att "okej, du är där nu, och jag är här", men imorgon är det ju givetvis helt annorlunda. Det är ju bara skorna, inte subjektet. Subjektet är inte olikheterna utan snarare det som är lika - men alltid radikalt annorlunda, då det heller inte kan särskiljas från förpackningen. Varsågod, kalla mig religiös bara!
Olikhet är väl också en chimär, en felsyn som härrör ur en alldeles för gravallvarligt tidsuppfattning, det är som att säga att "okej, du är där nu, och jag är här", men imorgon är det ju givetvis helt annorlunda. Det är ju bara skorna, inte subjektet. Subjektet är inte olikheterna utan snarare det som är lika - men alltid radikalt annorlunda, då det heller inte kan särskiljas från förpackningen. Varsågod, kalla mig religiös bara!
Avantgardet skrev:J R, det ser ut som en ontologisk fråga. Kan den som identifierar jaget med de kvaliteter det uppvisar verkligen älska sig själv? Nej. Subjektet måste föregå begreppsliga formuleringar och funderingar över och kring sig själv.
Olikhet är väl också en chimär, en felsyn som härrör ur en alldeles för gravallvarligt tidsuppfattning, det är som att säga att "okej, du är där nu, och jag är här", men imorgon är det ju givetvis helt annorlunda. Det är ju bara skorna, inte subjektet. Subjektet är inte olikheterna utan snarare det som är lika - men alltid radikalt annorlunda, då det heller inte kan särskiljas från förpackningen. Varsågod, kalla mig religiös bara!
Men i livet är vi ju olika. Vi har samma förutsättningar, gravt generalliserat, men vi innehar olika dispositioner för vårt handlande och vi skiljer oss därigenom åt.
Subjektet är som du säger aldrig olika, med det vi rör oss i, föreställningarna subjektet innehar verkar skilja sig.
Det är inte bara en fråga om tiden och vår position utan verkar vara ett strukturellt mönster vi intagit, eller skapat.
Men visst verkar det rimligt att den som känner det goda kommer bete sig gott, den som känner lyckan kommer vara lycklig.
Eller kan vi välja där?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Re: Tillhörighet - Uteslutande?
J R Auk skrev:Det verkar som om du ser dessa begrepp som något kopplat till viljan, att vi väljer vår identifikation mer än inser den.
Ja, det var en bra iaktagelse. Jag menar förstås inte att jag kan välja att vara något jag inte är; såsom homosexuell till exempel; men jag kan välja vilka av mina karaktärsdrag jag sätter i första rummet när det kommer till att söka bekräftelse hos andra, och i mitt pågående arbete att definiera mig själv genom att relatera/ta avstånd till andra i min omgivning.
När jag tittar på pedofilen; ser jag någon med en kåthet jag kan känna igen mig i (vilket jag ju kan); eller ser jag någon som behandlar barn på ett väsenskilt sätt än vad jag gör? Jag väljer det andra perspektivet; och definierar således mig själv som något annat än en i första hand kåt varelse.
Jag hoppas detta även besvarar dina andra frågor.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 96 och 0 gäster