Bra!
Den subjektiva föreställningen är inte det samma som visionen, visionen är det som bestämmer hur du vill att det som är borde vara. Visionen ger upphov till den subjektiva uppfattningen.
Enligt mig: Den subjektiva uppfattningen ger upphov till visionen. Det är de referensramar som är grunden till vår vision. Om den subjektiva uppfattningen bygger på falska premisser så faller relevansen i visionen. Visionen är således inte det primära då vi inte kontrollerar riktningen. Om vi helt skulle kontrollera riktningen så vore visionen det primära. Vår identitet utgörs till största delen utav riktningar vi är oförmögna att påverka: Vi föds i en kropp som har en riktning i och med dess förutsättningar. Vi måste utgå från dessa förutsättningar för att överleva. Vi kan inte bryta mot dessa förutsättningar utan att bryta mot vår egen existens. Likaså kan vi inte påverka vår (ekologiska) miljö i en sådan utsträckning så vi omöjliggör vår överlevnad. Våra kroppar och den ekologiska miljön är det enda reella som existerar; och allt annat utgår från dessa förutsättningar. Så länge som våra visioner harmoniserar med dessa primära förutsättningar, och vi inte underminerar vår egen existens, så är de av godo.
En vision som bygger på felaktiga subjektiva antaganden behöver inte utgöra ett hot mot vår egen existens. Men samtidigt så blir sådana visioner meningslösa om våra avsikter bygger på falska premisser. När visioner kommer i form av kollektiv uppslutning så kan subjektet åtnjuta vinningens frukter även om visionen bygger på falska premisser. Men det som skapas kollapsar dock genom antingen 1. Att det som skapas slutligen underminerar förutsättningarna för det som upprätthåller strukturen. Eller 2. Att de falska premisserna genomskådas genom upplysande information och förlorar egenskapen som meningsbärare. Här har vi konkret de blomstrande kulturerna och deras fall, där även vår egen kultur utgör ett exempel. Alla kulturer som utgår i sin uppbyggnad på falska premisser förlorar sin meningsbärande kraft eller kollapsar genom att våld begås mot primära funktioner som utgör våra egna levnadsförutsättningar.
Meningsfullhet och konsekvent handlande kan endas ges om vi utgår från de funktioner som utgör förutsättningarna för vår överlevnad. Någonting som inte kan härledas till denna primära grund saknar också meningsfullhet; är fiktion. Att bygga visioner på fiktion saknar både mening och framtid. Därför är visionen beroende av den rationella relevansen i den subjektiva uppfattningen för att vara meningsfull.
Ur en objektiv synvinkel kan dock ingen ha mer rätt än någon annan, vilket var insändarens poäng.
Visst är det kul att det finns människor med olika filosofisk inställning?

Jag är ingen värdenihilist utan jag kommer att härleda mina resonemang till det jag kallar för
riktningen. En riktning vi är medskapare till men som också medför förutsättningar. Jag är dock ingen determinist. Hoppas vi kommer att ha många intressanta diskussioner i fortsättningen.
Det finns människor som tycker att jorden är platt, och vi som vet att den är rund
Hur ser du på den vision som utgår från det subjektiva antagandet att jorden är platt?
Vidare:
Bejakandet av livet medför helt enkelt att allt som strider emot din existens, ditt liv, kommer anses som fel. Allt som sedan är viktigt för ditt liv, inklusive livet självt, kommer anses som rätt. Alla lever vi olika liv, och alla värderar vi olika saker olika mycket. Det förefaller därför ganska självklart att människors åsikter är kontradiktoriska och att konflikter därmed blir oundvikliga.
Moral enligt mig: Det är inte dödandet i sig som är omoraliskt (hur skulle det kunna vara det) utan det är orsaken till dödandet som ger det rationella i dödandet. Utifrån ett subjektivt perspektiv så är allt som strider mot min existens fel som du säger, men ofta så utgör substansen i dessa konflikter visioner som bygger på falska premisser. Om endast överlevnaden och utvecklingen utgjorde det primära så skulle det mänskliga livet inte innhålla alla de konflikter det gör. Att bete sig primärt (som djur) skulle i människans fall vara mer rationellt om det utgjordes av samarbete.
Problematiken i detta fall är att identifikationen idag är väldigt egocenterad. Man ser mening med att ge den egna personen vissa symboliska värden och belönar sedan detta vidare. En naturligare identifikation borde vara att se sig själv i ett sammanhang av utveckling; att se sig själv delaktig; holistiskt. Människans unika situation påbjuder detta; gör det nödvändigt.
Identifikation är något som jag är intresserad av; särskilt transpersonell psykologi. Psykosyntesen ger till skillnad från traditionell psykologi - som endast jobbar med att återanpassa individen till ett relationskomplex - möjligheten för individen att anpassa sig till sig själv bortom föreställningarna; till kroppsfunktionerna. Jag håller inte med om att människan är ett tomt skal som fylls med innehåll; utan vi
är även om vi inte skapar en abstrakt vision. Vi äger funktioner även utan visionen. Att anse dessa vara banala är att frånsäga sig de vi är; att främja oss från verkligheten. Destå mer vi främjar oss destå banalare framstår detta att vara. Detta är en ond cirkel av alienation.
Johan