Skuld och ansvar
Moderator: Moderatorgruppen
Skuld och ansvar
Kan man vara skyldig till något utan att ha ansvar för det?
Eller är skuld och ansvar alltid två sidor av samma mynt?
Det omyndiga barnet som blir argt och har sönder den dyrbara konstglasrutan (jag vid fyra års ålder) är ju skyldig till denna handling, men som omyndig har han inte ansvar för det han gjort; det ansvaret får föräldrana ta. Detta handlar då om juridiskt ansvar.
Har vi alla alltid något slags existentiellt ansvar för allt vi gör, så att skuld och ansvar alltid hänger ihop åtminstone på den nivån?
A
Eller är skuld och ansvar alltid två sidor av samma mynt?
Det omyndiga barnet som blir argt och har sönder den dyrbara konstglasrutan (jag vid fyra års ålder) är ju skyldig till denna handling, men som omyndig har han inte ansvar för det han gjort; det ansvaret får föräldrana ta. Detta handlar då om juridiskt ansvar.
Har vi alla alltid något slags existentiellt ansvar för allt vi gör, så att skuld och ansvar alltid hänger ihop åtminstone på den nivån?
A
Algotezza aka Algotezza
Re: Skuld och ansvar
Katana skrev:I exemplet bör ju föräldern ta ansvar för sitt barns mående, ta reda på
varför barnet är argt, se över sina egna ev. brister, åtgärda barnets
behov samt se till att barnet får lära sig konsekvenser av sina handlingar
likaså.
Men ! dom måste vara i proportion till barnets förmåga att hantera dom.
Konsekvenserna får inte bli för stora för då tror barnet att denne blir
straffat för sina känslor och dess yttringar. I det läget skulle barnet bli
skuldbelagt (känna sig vara skyldig) utan att kunna betala (ogiltigförklara
det - försvara sig) då denne är i ett beroende position.
Barnet är inte skyldigt inte är heller en vuxen skylig för ATT dom uttrycker
sig utan för HUR dom uttrycker sig. Alla har rätt till yttrande men inte till
kränkning, dvs. inte rätt att försätta en annan i en skuldposition.
Jo, man kan vrida och vända på problemet. Föräldrar har naturligtvis ansvar för hur de behandlar ett barn, att acceptera dem och deras känsloyttringar utan att skuldbelägga. Vad jag själv minns blev jag juste behandlad, fick väl lite bannor, visst smisk, då detta var på 50-talet. De såg alltid på oss barn med viss humor och värme. Jag hade alltid stor kapacitet att skämmas utan att mina föräldrar behövde göra så mycket. Att skämmas var inget jag "lärde mig" eller att känna skuld. Det minns jag som medfött.
Rent juridiskt hade ju min föräldrar ansvar, för de fick betala för en ny ruta.
Den mer generella fråga jag försökte sätta fingret på var annars om skuld och ansvar följs åt, och då menar jag inte känslan av skuld, utan att man är den som utfört en viss negativ handling, är "skyldig till den", men att man i vissa fall har ansvarsfrihet. Det jag då är ute efter är om vi alltid har ett slags existentiellt ansvar för våra handlingar, även om vi ibland inte har juridiskt ansvar. Men vem ställer oss till svars när det gäller existentiellt ansvar? Karmalagen? Vi själva? "Omvärlden"? "Das Man"? Gud på Domedagen?
A
Algotezza aka Algotezza
-
Katana
Re: Skuld och ansvar
Algotezza skrev:Det jag då är ute efter är om vi alltid har ett slags existentiellt ansvar för våra handlingar, även om vi ibland inte har juridiskt ansvar. Men vem ställer oss till svars när det gäller existentiellt ansvar? Karmalagen? Vi själva? "Omvärlden"? "Das Man"? Gud på Domedagen?
Ahh. Individen själv den dagen han kommer på sig själv
Just med att känna skuld - samvetet vaknar till liv. Voila, en människa är född.
-
Carpe Nihil
- Inlägg: 173
- Blev medlem: 06 okt 2006 20:41
Über-ich
Carpe Nihil skrev:Det problematiska överjaget? förutsatt att man utvecklar ett sånt ^^
Går det att undvika? Hur?
A
Algotezza aka Algotezza
-
What Gives?
- Inlägg: 495
- Blev medlem: 05 aug 2006 19:30
Re: Skuld och ansvar
Algotezza skrev:Har vi alla alltid något slags existentiellt ansvar för allt vi gör, så att skuld och ansvar alltid hänger ihop åtminstone på den nivån?
A
Ja och nej. Jag kan tycka att det finns ett existentiellt ansvar likt det du beskriver här. Jag vill emellertid inte associera det till någonting så destruktivt som skuld.
För att utveckla det hela tycker jag att ansvar innebär insikten om den egna förmågan. Mauvaise Foi - den "onda tron" - är inget annat än alienation och dåligt självförtroende, och lösningen kan vara just ansvarstagande.
Vidare, att associera detta till skuld vore att belysa och fördöma tillkortakommanden och vem vinner egentligen på det? Istället för att se ens otillräckligheter är det naturligtvis mycket mer konstruktivt att se till ens möjligheter, eller ansvar om man så vill.
För att sätta in detta i ditt exempel ser jag ingen poäng med att fördöma ilska. Som förälder kan man kanske istället lära barnet hantera ilskan konstruktivt.
-
What Gives?
- Inlägg: 495
- Blev medlem: 05 aug 2006 19:30
Re: Über-ich
Algotezza skrev:Carpe Nihil skrev:Det problematiska överjaget? förutsatt att man utvecklar ett sånt ^^
Går det att undvika? Hur?
A
Den gyllene hammaren: terapi.
Nej, allvarligt talat så handlar det nog om att utveckla en hälsosam jagkänsla som kan balansera krav med lust. Det kan finnas en poäng med att syna och ifrågasätta dessa subtila föreställningar om tvång när de upplevs som problematiska.
-
Katana
Re: Über-ich
Algotezza skrev:Går det att undvika? Hur?
Jo. Med envis, värkande, ärlig självreflektion i stunder där man är nära att brista i X.
Re: Skuld och ansvar
Algotezza skrev:Har vi alla alltid något slags existentiellt ansvar för allt vi gör, så att skuld och ansvar alltid hänger ihop åtminstone på den nivån?
What Gives? skrev:Ja och nej. Jag kan tycka att det finns ett existentiellt ansvar likt det du beskriver här. Jag vill emellertid inte associera det till någonting så destruktivt som skuld.
Är skuld alltid destruktiv, kanske inte skuld som sdåan, men skuldkänslor? Man kan ju alltid ha det som konstnärlig drivkraft, bli en Bergman...
Fast med skuld menade jag initiat inte mörka, nedtyngande skuldkänslor, utan något mer neutralt, ungefär att man är orsaken till något. Frågan blir då, om man har orsakat något, om man alltid har ett ansvar för det man orsakat. Enligt mitt exempel har man som barn inte juridiskt ansvar, men existentiellt skulel man kunan tänka sig att man har ansvar för allt man orsakar, på så vis att man i någon mening alltid får "skörda vad man sått". Karma kallas det ju ibland, och som jag förstått hur den fungerar, är den obönhörlig och tar inte hänsyn till om man vet vad man gör eller ej. Den skall ju fungera som en väckarklocka och ringa tills man vaknar.
What Gives? skrev:För att utveckla det hela tycker jag att ansvar innebär insikten om den egna förmågan. Mauvaise Foi - den "onda tron" - är inget annat än alienation och dåligt självförtroende, och lösningen kan vara just ansvarstagande.
Medvetenhet om ansvaret ger ju också en vink om ens frihet, dess gränser och innebörd. Utan frihet, inget ansvar och vice versa, antar jag.
What Gives? skrev:Vidare, att associera detta till skuld vore att belysa och fördöma tillkortakommanden och vem vinner egentligen på det? Istället för att se ens otillräckligheter är det naturligtvis mycket mer konstruktivt att se till ens möjligheter, eller ansvar om man så vill.
Som sagt var jag nog lite fel ute när jag talade om skuld; jag var mer ute på att kunna separera det faktum att man orsakat något med detta att ta ansvar elere att ställas till svars för vad man orsakat. Att vara orsak till något är ju neutralt, medan skuld har en väldigt belastande och tung innebörd, som kan vara svår för både barn och vuxna att bära. Samma sak med det kristna begreppet synd, som dels kan fungera som en hämmande faktor i utvecklingen, dels kan påminna en om ens egen ofullkomlighet och hjälpa till att skapa en realistisk självbild. Dock i praktiken mera sällan det senare.
What Gives? skrev:För att sätta in detta i ditt exempel ser jag ingen poäng med att fördöma ilska. Som förälder kan man kanske istället lära barnet hantera ilskan konstruktivt.
Mina föräldrar fördömde ilskan utifrån dess konsekvenser, ej utifrån ilskan som sådan. Min far var ju ibland "heligt vred" - och det accepterades fullt ut. Barn på 50-talet skulle vara "snälla och väluppfostrade".
A
Algotezza aka Algotezza
-
Katana
Re: Skuld och ansvar
Algotezza
För att bli av med gnagande, underliggande skuld behöver man möta det
samt förstå det. När man förstår blir man även i naturlig led avlastad den
bördan. Man kan äntligen förlåta sig själv...
För att bli av med gnagande, underliggande skuld behöver man möta det
samt förstå det. När man förstår blir man även i naturlig led avlastad den
bördan. Man kan äntligen förlåta sig själv...
Judas-rollen
Katana skrev:Algotezza
För att bli av med gnagande, underliggande skuld behöver man möta det
samt förstå det. När man förstår blir man även i naturlig led avlastad den
bördan. Man kan äntligen förlåta sig själv...
Jo, min skuld och mina skuldkänslor har jag mött och konfronterats med, och därmed nått ett slags förlikning med mig själv. Jag drogs dessutom med skuldkänslor i form av "förrädarrollen"/ "Judas-rollen", också, men den rollen var dubbel för min del, dels handlade den om "den gamla kära" skulden, dels om att ett slags exklusivitet, den bistra lyckan att "vara den klarsynte" som "genomskådade den borgerliga familjeidyllen", "sprickan i muren av förträfflighet" och "normalitet".
Jag skämdes alltid för min familj i tonåren, så ej en av mina bröder, som inte fattade vad jag menade när jag tog upp problemet vid vuxen ålder med honom.
A
Algotezza aka Algotezza
Bryt samman, amigos!
Katana skrev:Algotezza skrev:Går det att undvika? Hur?
Jo. Med envis, värkande, ärlig självreflektion i stunder där man är nära att brista i X.
Det är väl så man dekonstruerar eller bryter ner överjaget...
A
Algotezza aka Algotezza
Re: Über-ich
What Gives? skrev:Algotezza skrev:Carpe Nihil skrev:Det problematiska överjaget? förutsatt att man utvecklar ett sånt ^^
Går det att undvika? Hur?
A
Den gyllene hammaren: terapi.
Nej, allvarligt talat så handlar det nog om att utveckla en hälsosam jagkänsla som kan balansera krav med lust. Det kan finnas en poäng med att syna och ifrågasätta dessa subtila föreställningar om tvång när de upplevs som problematiska.
Under uppväxten kan man ju inte undvika att prackas på ett överjag, som jag ser det, men vid vuxen ålder kan man ju ägna sig åt att lära sig hantera och genomskåda det. Att upplösa det är kanske svårt, då det är en integrerad del av ens personlighet. Risken finns att det drar med sig några andra mer väsentliga delar av ens personlighet under upplösningsprocessen.
A
Algotezza aka Algotezza
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 48 och 0 gäster