Skuld och ansvar
Moderator: Moderatorgruppen
-
Katana
Re: Bryt samman, amigos!
Algotezza skrev:Det är väl så man dekonstruerar eller bryter ner överjaget...
Yapp, alltså den delen av överjaget som attackerar ens egna jag.
Re: Judas-rollen
Katana skrev:Ja en del vaknar liksom aldrig upp till den familjetragik som faktiskt
rådde/råder för dessa ännu idag pga. förnekelse. Inte fattar min egen
mor eller min bror vad jag talar om, det är ju ff. mitt fel allting. :)
Men vänta INTE på deras erkännade och förlåtelse, du spiller bara energi
på det, dessutom får du deras förnekelse att spela ännu större roll och
du blir givetvis även den som får bära lasterna ÄNNU en gång.
Dont do it ! Upprepa det inte.
Nä, det skiter jag fullständigt i. En tid ville jag reda ut alla alla härvor och lösa trådar. Men då sade min mor bara: "Man måste glömma! Man måste lära sig glömma!"
Vill andra leva med skygglappar är det OK. Jag lever väl med mina, men dem jag blivit medveten om, på egen hand eller via andra, försöker jag destruera. Bara en fri själ kan skåda varat, eller hur man skall uttrycka det. Annars är det mer eller mindre intet, förnekelsen, som skymmer sikten. Visserligen kan man då skapa en illusorisk fristad i en mysigt madrasserad cell med blommmiga tapetmadrasser i sitt mentala fängelse där ingen här hur man skriker... Men jag behöver luft och ljus! Riv ned, riv ned!
A
Algotezza aka Algotezza
Re: Judas-rollen
Katana skrev:Algotezza skrev:Men jag behöver luft och ljus! Riv ned, riv ned!
Ja det får du i samma takt som du river ner dina omedvetet självförvållade
armeringsgärn (skyddsmekanismer) ifrån den ultimata smärtan av förlusten
av kärleken du aldrig fick. Sluta söka och nå det via yttre medel. SLÄPP.
Sluta hoppas. Nobody is gonna save you. Va hoppet själv.
Det GÖR svinont, bortom ord.... Men när man väl accepterar faktumet av
förlusten kan man även börja förstå känslomässigt att man är fri.
Det är inåt man bör söka sig... till sin egen boning, för att få andrum och ljus.
Inte för att stanna och kapsla in sig kanske, men för att hämta ny energi och
kraft... Men många gånger är det skulden och skammen i form missuppfatt-
ningar som hindrar en ifrån att tillåta sig detta.
Men fan Tezzan. Ingen kan leva och bli kvar levande om de inte får bejaka
sitt inre. Detta ser jag tydligt exv. på min egen mor och bror, inkl. mig själv
(mitt överjag) som ständigt hittar på vad fan som helst för att sätta krokben
på mig och låta mig dröjas kvar i de gamla mönstrena UTAN att jag ens
märker det ! Haha* detta gör mig arg på mig själv, men jag försöker ha
avseende med mitt självdestruktiva överjag som min mor skapat mig.
Den ska avvecklas. Men guuuud sån tiiiiiiid det tar....
Hursomhelst, jag skuldbelägger inte "min första familj" till 100%. Eftersom jag "tror på" karma ser jag det som att jag tagit med "en massa skit" till detta liv som jag nu måste hålla på med, och man kan bearbeta det på många sätt, för egen del med tänkande, skrivande och tecknande, och snack med mina närmaste i "min nuvarande familj". Jag är fyllda 55 och kan inte säga att jag är "totally clear". För övrigt behöver man nog en del skit som "gödsel i den framtida utvecklingen". Det gror i skiten.
Livet funkar nu. Och det har sina lyckliga stunder och bottennapp. Men "that's the way it is, babyyy"!
A
Algotezza aka Algotezza
-
Katana
Re: Judas-rollen
Algotezza skrev: Eftersom jag "tror på" karma ser jag det som att jag tagit med "en massa skit" till detta liv som jag nu måste hålla på med, och man kan bearbeta det på många sätt, för egen del med tänkande, skrivande och tecknande, och snack med mina närmaste i "min nuvarande familj".
Ja precis, där har vi det egna ansvaret.
Algotezza skrev:Jag är fyllda 55 och kan inte säga att jag är "totally clear". För övrigt behöver man nog en del skit som "gödsel i den framtida utvecklingen". Det gror i skiten.
Vad jag har noterat är att detta har sällan med ålder att göra, snarare
omständigheterna som leder en tillslut till konfrontation med det förflutna.
Var själv sedan barn ändå medveten om vad som försgicks emotionellt
men inte förens idag då jag är vuxen kan jag sortera och göra berabetningen
möjlig. Annars skulle smärtan bli för ohanterlig och stor, precis som när
man var liten.
Algotezza skrev:Livet funkar nu. Och det har sina lyckliga stunder och bottennapp. Men "that's the way it is, babyyy"!
Ja är det så du vill ha det så är det ju bra. Varför då gräva i det gamla ?
Men jag anar att jag talat för mycket. Ursäkta min stora käft...
Drar mig tillbaka.
Re: Judas-rollen
Katana skrev:Algotezza skrev:Livet funkar nu. Och det har sina lyckliga stunder och bottennapp. Men "that's the way it is, babyyy"!
Ja är det så du vill ha det så är det ju bra. Varför då gräva i det gamla ?
Numera handlar det inte längre om ett medvetet grävande och "neutraliserande", utan om att det ibland kan "poppa upp" något "gammalt mög" som jag behöver bearbeta, eftersom det som hittills varit tillgängligt redan är bearbetat. Det handlar då om grejor på djupet som oförhappandes kan stiga upp till ytan, som jag då får ta hand om.
A
Algotezza aka Algotezza
-
Katana
Re: Judas-rollen
Ja, det är ju att medvetandegöra saker. När ngt. ploppar upp behöver du väl just söka dig åter och åter till källan ?
Re: Judas-rollen
Katana skrev:Ja, det är ju att medvetandegöra saker. När ngt. ploppar upp behöver du väl just söka dig åter och åter till källan ?
Jo, det krävs ju "en inre resa", ned i kloakerna. Paradoxalt nog renande.
Jag har startat en tråd på Galleriet, MINNEN, där jag tänkt visa hur det kan se ut när jag bearbetat tyngande minnen, i för andra läsbar form.
Mottot är: I vår djupaste subjektivitet är vi lika!
A
Algotezza aka Algotezza
Re: Judas-rollen
Katana skrev:Jo, vet vad som finns där. :)
Modigt av dig.
I tanken föreställd fara är alltid värre än konkret konfronterad sådan.
Att vara rädd att få cancer är värre än att verklgien få den diagnosen. Min Morfars hushållerska begick självmord av rädsla för att få besked om den sjukdomen.
Modigt? Ja, det kan det kanske kallas. Samtidigt är ju kloakerna lockande och spännande.
A
Algotezza aka Algotezza
-
Katana
Re: Judas-rollen
Intellektet kan bygga sig vilka scenarion som helst ja och skrämma sig själv.
Jo, i den största smärtan finner man även befrielsen... så är det ju.
Jo, i den största smärtan finner man även befrielsen... så är det ju.
Re: Judas-rollen
Katana skrev:Intellektet kan bygga sig vilka scenarion som helst ja och skrämma sig själv.
Jo, i den största smärtan finner man även befrielsen... så är det ju.
Lockande ? Spännande ? Nåja, men jag förstår vad du menar...
Spänningen släpper efter att man kommit på vad allt det där eg. är.
Iaf. för min del. Inte lika exotiskt längre, fast ändå. Men denna gång på
ett possitivt sätt.
Vad gör man sen då... när armeringsjärnen är rivna ? Vad gör man med
den nyvunna friheten ?? ?
Då kan man skriva haiku, eller göra något annat konstnärligt. Eller tipsa andra om hur de kan gå till väga för att "bli av med sin skit".
Eller kan man "bara vara". Det kunde - eller fick - man ju inte från början...
A
Algotezza aka Algotezza
Re: Judas-rollen
Katana skrev:Skulle jääääättegärna skapa om jag bara hade orket.
Lite slut nu mentalt efter allt slit för att överleva mitt livs chock (klockren och
total insikt) ala satori. Kroppen fick sig en rejäl infektion som inflamation på
kuppen. Immunsystemet pajade och jag fick mig problem med hormon-
systemet som i sin tur gör mig trött fysiskt som psykiskt det med.
*Mör* i väntan på bättre tider.
Att bara VARA ja ! Det vet jag fan vad det är... trist, när man eg. vill framåt.
Tålamod tålamod.... med en enorm kapacitet tillbakahållen livskraft ännu en
jävla gång... *Möhh !!!!!!
Men jag orkar ta mig till 'sjukgympan' idag tror jag.
Läsa psykologi går ju aldeles utmärkt, lika så skriva här verkar det som...
men sen tar det liksom stopp. Fantasin tar slut vad det gäller 'lättsam' och
kostnadsfri göra... helst vill jag även göra ngt. nytt jag inte gjort de senaste
600 dagarna i min lägenhet... Hahah. Mmmm..... !!!!
Man får ta en dag i sänder. Jag kan alltid få utlopp för ett slags vardagskreativitet i mitt lärarjobb, men sedan har jag mitt maniska skrivande också. Flykt, verklighetsfördjupning, självterapi... you name it...
Livet pågår medan det varar.
A
Algotezza aka Algotezza
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 21 och 0 gäster