Vad är rationellt/förnuftigt?
Moderator: Moderatorgruppen
Vad är rationellt/förnuftigt?
I dagarna två har jag nu funderat på rationalitet och förnuft; detta efter att ha läst den nikomachiska etiken av Aristotles. Han säger där hur många saker "tycks vila på en konvention". Är det så även med rationalitet som med andra ting, man "väljer" sina godtyckliga axiom och sen gäller det att hålla sig till dem med logik som hjälpmedel? Är vår förnuftstro inget annat än ett slags konventionens sista utpost innan avgrunden?
Hur ser ni på rationalitet, jag har svårt att få till en bra definition mer än att man skapar intellektuella fabrikat av sina (djuriska) motiv för att således ompröva dem.
Hur ser ni på rationalitet, jag har svårt att få till en bra definition mer än att man skapar intellektuella fabrikat av sina (djuriska) motiv för att således ompröva dem.
-
Katana
Re: Vad är rationellt/förnuftigt?
A. Identifiera/fastslå problematiken
B. Handla i enlighet med att lösa den
B. Handla i enlighet med att lösa den
En sak som anses problematisk för "förnuftet" och som berör din fråga är denna:
http://en.wikipedia.org/wiki/Grue_(color)
Jag skulle inte beskriva saker och ting som att vi väljer vissa axiom och sen härleder lite allt möjligt från det. Snarare är det så att vi upptäcker att vi tror på en massa saker, och att en del av dessa saker motsäger varandra. Genom att tänka försöker vi göra mängden av trosföreställningar motsägelsefri.
Ett intressant begrepp i sammanhanget är C. S. Peirce's idé om "fake doubt". Han menar att Descartes tvivel på att vi finns till inte är ett verkligt tvivel:
http://en.wikipedia.org/wiki/Grue_(color)
Jag skulle inte beskriva saker och ting som att vi väljer vissa axiom och sen härleder lite allt möjligt från det. Snarare är det så att vi upptäcker att vi tror på en massa saker, och att en del av dessa saker motsäger varandra. Genom att tänka försöker vi göra mängden av trosföreställningar motsägelsefri.
Ett intressant begrepp i sammanhanget är C. S. Peirce's idé om "fake doubt". Han menar att Descartes tvivel på att vi finns till inte är ett verkligt tvivel:
"We cannot begin with complete doubt. We must begin with all the prejudices…we actually have…. These prejudices are not to be dispelled by a maxim, for they are things which it does not occur to us can be questioned. Hence this initial scepticism will be a mere self-deception, and not real doubt…. A person may…find reason to doubt what he began by believing; but in this case he doubts because he has a positive reason for it, and not on account of the Cartesian maxim. Let us not pretend to doubt in philosophy what we do not doubt in our hearts." "Some Consequences of Four Incapacities," 1868, CW 2: 212.
"We really believe many things, and therefore philosophic doubts upon such matters must be mere pretence and can result in nothing but a show of demonstration of things really taken for granted. Nothing can be gained by gratuitous and fictitious doubts…." "Potentia ex Impotentia," MS 149 judged to be from 1868 in CW 2, 189.
"Now there never would have been any Cartesians in the world if it had been understood that this philosophic doubt must be genuine doubt, and if students [of Descartes] had had any proper self-knowledge. It is plainly impossible to have an unaffected doubt that fire burns,--and one which will resist a few experiments,--unless one is incapable of reasoning." MS 166, "Chapter 2," Winter 1969-70, CW II.356.
Allt vårt tänkande kretsar kring associationer - att skapa kopplingar mellan minnen, sinnesintryck, känslor och språk. Genom dessa kopplingar skapar vi tankegångar som leder till slutsatser som vi sedan kan agera efter. Rationalitet är ett sätt att värdera slutsatser olika beroende på hur sammanhängande och naturliga deras kopplingar tycks vara.
En slutsats där alla bitar faller på plats och där vi inte upplever någon motsägelsefullhet eller ofullständighet uppfattar vi som rationell eller logisk. Att agera rationellt betyder därför att välja denna slutsats framför andra, och är något vi gör omedvetet i vår vardag hela tiden för att överhuvudtaget kunna överleva.
Vi brukar kalla vår förmåga att dra rationella slutsatser för vårt förnuft, och vi har en tendens uppleva inre konflikter när vi får för oss att förnuft och rationalitet alltid handlar om försiktighet och att aldrig vara spontan. Osäkerhet på vad som är den bästa slutsatsen är bra, men vi får inte fastna i osäkerheten så den stoppar oss från att fatta beslut och agera. Genom erfarenhet lär vi oss det mesta, så vi måste tillåta oss att få den erfarenheten istället för att vara rädda för den. Ibland är att göra fel mer förnuftigt än att inte göra något alls.
En slutsats där alla bitar faller på plats och där vi inte upplever någon motsägelsefullhet eller ofullständighet uppfattar vi som rationell eller logisk. Att agera rationellt betyder därför att välja denna slutsats framför andra, och är något vi gör omedvetet i vår vardag hela tiden för att överhuvudtaget kunna överleva.
Vi brukar kalla vår förmåga att dra rationella slutsatser för vårt förnuft, och vi har en tendens uppleva inre konflikter när vi får för oss att förnuft och rationalitet alltid handlar om försiktighet och att aldrig vara spontan. Osäkerhet på vad som är den bästa slutsatsen är bra, men vi får inte fastna i osäkerheten så den stoppar oss från att fatta beslut och agera. Genom erfarenhet lär vi oss det mesta, så vi måste tillåta oss att få den erfarenheten istället för att vara rädda för den. Ibland är att göra fel mer förnuftigt än att inte göra något alls.
Jag ger samtliga rätten att fritt använda eller bygga vidare på allt eller delar av det jag skriver i mina foruminlägg, utan krav på att ange mig som upphovsman eller fråga mig om lov.
Men hur är man egentligen förnuftig? Är det inte en illusion? Som "författaren" säger i Stalker: "mitt medvetna jag vill vara vegetarian, men mitt omedvetna begär en saftig biff". Det är i alla fall det jag menade med mänsklighetens sista utpost innan den absoluta relativismens och ovisshetens avgrund, ett sätt att ge oss mål och mening på vår färd, ett instrument till värderingar(?). Vad som är rationellt är ju knappast nödvändigtvis vad som är sant (om vi förutsätter objektivism), utan det var ju t.ex. rationellt att tro att jorden var platt för några hundra år sedan. Vad som är subjektivt rationellt är alltså inte vad som är rätt, utan bara vad som är till synes rätt. Kommer vi i så fall verkligen närmare en objektivisering av den subjektiva sfären? Kan det subjektiva (till synes) rationella någonsin hysa en förhoppning om ett närmande till en objektiv rationalism? Eller är det bara ett överjagsideal?
Som psykoanalytikern och filosofen Slavoj Zizek säger i respons till morfeus i "a perverts guide to cinema": I want a third pill!
Som psykoanalytikern och filosofen Slavoj Zizek säger i respons till morfeus i "a perverts guide to cinema": I want a third pill!
Re: Vad är rationellt/förnuftigt?
Rafael skrev:I dagarna två har jag nu funderat på rationalitet och förnuft; detta efter att ha läst den nikomachiska etiken av Aristotles. Han säger där hur många saker "tycks vila på en konvention". Är det så även med rationalitet som med andra ting, man "väljer" sina godtyckliga axiom och sen gäller det att hålla sig till dem med logik som hjälpmedel? Är vår förnuftstro inget annat än ett slags konventionens sista utpost innan avgrunden?
Hur ser ni på rationalitet, jag har svårt att få till en bra definition mer än att man skapar intellektuella fabrikat av sina (djuriska) motiv för att således ompröva dem.
Det är rationellt att inte alltid vara det, i varje fall. Too much is too little.
Framför allt är det förnuftigt att vara samkörd med sitt ratio och sitt emotio.
A
Algotezza aka Algotezza
Rafael skrev:Men hur är man egentligen förnuftig? Är det inte en illusion? Som "författaren" säger i Stalker: "mitt medvetna jag vill vara vegetarian, men mitt omedvetna begär en saftig biff".
Precis som Algotezza säger är det viktigt att låta känslorna ha en plats i förnuftet, för annars är det inte förnuft utan förträngning och ignorans. Att vara kluven i beslut, för att en känsla säger en sak medan en annan säger något annat, är inget konstigt. Då är det viktigt att kunna erkänna alla känslor, där även lathet och motivation har en plats, och sedan acceptera det beslut vi tar.
Vi är empatiska varelser och känner därför medlidande när djur skadas. Samtidigt är många av oss uppvuxna med att kött är en nödvändig del av vår kost, och vi har någon känsla av att vi inte kan må bra själva utan att äta kött. Däri ligger konflikten, och den är inte alltid lätt. Vi kanske innerst inne skulle vilja bli vegetarianer för att vi tycker synd om djuren, men känner samtidigt att det kräver för mycket tid, pengar och energi för att vara värt det. Vi kanske egentligen vill lära oss mer om näringslära för att finna den vetenskapligt nyttigaste vägen och välja därefter, men känner även där brist på tid och motivation. Eller så har vi en tillräckligt stark motivation men känner oss hämmade av vår sociala omgivning eller undermedvetna spärrar.
Jag tror inte förnuftet i sig är subjektivt, utan snarare de känslorna som skapar utgångsläget för att tänka och agera förnuftigt. Ingen har fullständig kunskap om någon annans känslor, så därför kan vi aldrig säkert veta vad som är bäst för andra. Däremot kan vi hjälpa varandra att förstå oss själva genom att inspirera utifrån egna erfarenheter. När vi diskuterar mer allmängiltiga frågor som inte har sin grund i känslor på samma sätt som vår personliga vardag så blir genast diskussionen mer objektiv i sin helhet, men det innebär inte att vi inte kan diskutera subjektiva frågor genom att sätta oss in i det känslomässiga utgångsläget efter bästa förmåga. Kanske kan vi hitta förnuftigare beslut än personen i fråga själv kan?
Rafael skrev:Vad som är rationellt är ju knappast nödvändigtvis vad som är sant (om vi förutsätter objektivism), utan det var ju t.ex. rationellt att tro att jorden var platt för några hundra år sedan.
Jag vill inte säga att vetenskapens rationalitet är subjektiv, men den är absolut relativ eftersom den grundar sig på det vi känner till och har kunnat bevisa i dagsläget. Detsamma gäller förnuftet som vi använder i vår vardag. Däremot är det relativa utgångsläget under konstant utveckling: Att agera utifrån det vi vet innebär inte att vi slutar ta till oss ny kunskap. Rationella diskussioner spricker så fort en av deltagarna slutar ta till sig främmande synsätt och idéer.
Även fast rationalitet inte alltid betyder sanning så tror jag det är det enda sättet att närma sig den.
Jag ger samtliga rätten att fritt använda eller bygga vidare på allt eller delar av det jag skriver i mina foruminlägg, utan krav på att ange mig som upphovsman eller fråga mig om lov.
Frågan är om det finns en rationalitet som inte grundar sig på en form av trosystem (subjektiv sfär). Hitills har ingen fört fram ett sådant självuppfyllande axiom =(
Det kan du tro, men varför är den tron mer berättigad än en kristen människas? Eller är den inte det?
Alla system ter sig underliga för de som står utanför systemet; dvs idealen och de handlingar som görs för idealen ter sig vansinniga för någon som inte delar de idealen. Därför känns kristendomen konstig för en ateist, samtidigt som ateismen ter sig underlig för en buddhist.
Det jag kan ge förnuftet (och empirismen som är dess barn) är att rationalitet som idé inte är konservativ på samma sätt som andra ideal. Sanningens relativitet innebär också en konstant omprövning och därför förändring.
Även fast rationalitet inte alltid betyder sanning så tror jag det är det enda sättet att närma sig den.
Det kan du tro, men varför är den tron mer berättigad än en kristen människas? Eller är den inte det?
Alla system ter sig underliga för de som står utanför systemet; dvs idealen och de handlingar som görs för idealen ter sig vansinniga för någon som inte delar de idealen. Därför känns kristendomen konstig för en ateist, samtidigt som ateismen ter sig underlig för en buddhist.
Det jag kan ge förnuftet (och empirismen som är dess barn) är att rationalitet som idé inte är konservativ på samma sätt som andra ideal. Sanningens relativitet innebär också en konstant omprövning och därför förändring.
Rafael skrev:Sanningens relativitet innebär också en konstant omprövning och därför förändring.
Jag skulle hellre vilja säga att sanningen är absolut medan våra uppfattningar om vad som är sant skiftar över tid och rum.
"Dieu est un névrosé narcissique : il a créé les hommes tout spécialement pour se faire adorer." Albert Camus
--> Flukta in min blogg! Starkt kontroversiell, säger vissa. Vad vet jag.
--> Flukta in min blogg! Starkt kontroversiell, säger vissa. Vad vet jag.
Rafael skrev:Frågan är om det finns en rationalitet som inte grundar sig på en form av trosystem (subjektiv sfär). Hitills har ingen fört fram ett sådant självuppfyllande axiom =(
Alltså, det beror på vad du menar. Man kan egentligen säga att allt vi vet i grunden är antaganden eller s.k. trosuppfattningar. Samtidigt måste man vara medveten om att det finns mer eller mindre vetande också. Vetenskapen är ett exempel på en metod för att "bevisa" ett antagande genom att försöka bekräfta det från så många olika håll som möjligt. Vi har även vissa antaganden som är så självklara att vi inte kan annat än tro på dem, såsom att vi lever i en objektiv verklighet som delas av andra.
Det jag finner motsägelsefullt är människor som hävdar att de inte "tror på rationalitet" men ändå fortsätter leva sina liv som vilken annan människa som helst. Att vi fortsätter andas är väl ett tillräckligt tecken på att vi i vår natur är rationella varelser? Våra egna liv och vår omgivning är för mig ett tillräckligt självuppfyllande axiom för att kunna utgå från att allt är rationellt i grunden. Kom gärna med exempel på något som skulle tala emot detta.
Rafael skrev:Det kan du tro, men varför är den tron mer berättigad än en kristen människas? Eller är den inte det?
Rationalitet och kristendom behöver inte vara motsägelsefulla. Att hävda att den yttersta skaparen är Gud måste inte nödvändigtvis gå emot ett vardagligt rationellt levande. Däremot kan man hävda att det är mer förnuftigt att inte anta någon skapelseberättelse överhuvudtaget då vi ännu saknar vetenskapligt belägg för att en början eller ett slut överhuvudtaget existerar.
Rafael skrev:Alla system ter sig underliga för de som står utanför systemet; dvs idealen och de handlingar som görs för idealen ter sig vansinniga för någon som inte delar de idealen. Därför känns kristendomen konstig för en ateist, samtidigt som ateismen ter sig underlig för en buddhist.
Jo, håller med dig om att det är problematiskt när vi talar olika språk. Missuppfattningar är grunden till all oförståelse.
Jag ger samtliga rätten att fritt använda eller bygga vidare på allt eller delar av det jag skriver i mina foruminlägg, utan krav på att ange mig som upphovsman eller fråga mig om lov.
Det jag finner motsägelsefullt är människor som hävdar att de inte "tror på rationalitet" men ändå fortsätter leva sina liv som vilken annan människa som helst. Att vi fortsätter andas är väl ett tillräckligt tecken på att vi i vår natur är rationella varelser? Våra egna liv och vår omgivning är för mig ett tillräckligt självuppfyllande axiom för att kunna utgå från att allt är rationellt i grunden. Kom gärna med exempel på något som skulle tala emot detta.
Jag trodde att man konstraterade människan till djuren just med hjälp av ett rationellt sinne. Om det räcker med att leva för att vara rationell, ja då... Den form av rationalism jag är ute efter är en som kan användas för ramen till objektivism, typ logik. Så för att det rationella ska vara betydelsefullt i något sanningssökande krävs kanske en logisk förmåga (apriori?) som säger oss att A=A och inte A=B på samma gång, förutsatt att A och B inte är samma sak. Ett bord kan alltså inte vara samtidigt ett bord och en fisk, antingen är det ett bord eller en fisk, eller något helt annat.
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
I en sådan definition utesluter du alla med parataktisk meningsbyggnad (vilket blir mer deskriptivt än vad det blir slutledande), och (hehe - och är den konjunktion som gör den här satsen parataktisk) givetvis också de som inte skaffat sig skriftspråk. Syllogismen är inget självklart för mänskligt tänkande utan ett kulturellt arvegods.
Hur är det förresten om jag skulle använda en fisk som ett bord? Eller finns det en speciell kvalitet som är "bordig" i bordet?
Hur är det förresten om jag skulle använda en fisk som ett bord? Eller finns det en speciell kvalitet som är "bordig" i bordet?
Poängen är ju inte huruvida fisken och bordet är samma sak eller om det är ett missförstånd eller vad saker och ting nu beror på, poängen var att en sak som är på ett visst sätt samtidigt inte kan vara en helt annan sak. Antingen har bägge fel eller så har en rätt. Har båda rätt så är ju A=B varpå hela slutledningen blir meningslös...
Man kanske bör skilja på de olika former av förnuft. Den ena är ett ideal (var förnuftig!) och den andra är en tillämpningsform (logik)... Kanske bör det ena också heta förnuft medans det andra är att vara rationell?
Kan du förklara vad du menar med att det utesluter parataktisk meningsuppbyggnad? Jag trodde tvärtom att "och" gör att satsen inte är parataktisk.
Man kanske bör skilja på de olika former av förnuft. Den ena är ett ideal (var förnuftig!) och den andra är en tillämpningsform (logik)... Kanske bör det ena också heta förnuft medans det andra är att vara rationell?
Kan du förklara vad du menar med att det utesluter parataktisk meningsuppbyggnad? Jag trodde tvärtom att "och" gör att satsen inte är parataktisk.
Parataxis (contrasted to syntaxis) is a writing or rhetorical style that favors short, simple sentences, often without the use of conjunctions. It is a style much favoured by historians and writers of crime fiction.
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Poängen är ju inte huruvida fisken och bordet är samma sak eller om det är ett missförstånd eller vad saker och ting nu beror på, poängen var att en sak som är på ett visst sätt samtidigt inte kan vara en helt annan sak. Antingen har bägge fel eller så har en rätt. Har båda rätt så är ju A=B varpå hela slutledningen blir meningslös...
En sak kan framstå på ett oändligt antal sätt beroende på perspektiv, och eftersom denna tanke måste anses vara rationell så faller hela din hypotes. Jämför t.ex. kvantfysikens förklaringsmodell med Newtons, eller din perception av solens storlek kontra dess "riktiga" storlek så förstår du vad jag menar med att det är helt och hållet beroende på vilket perspektiv som anläggs - allting är mångfasetterat. Inget är mer sant än det andra, det är bara olika sätt att gripa sig an ett fenomen.
Man kanske bör skilja på de olika former av förnuft. Den ena är ett ideal (var förnuftig!) och den andra är en tillämpningsform (logik)... Kanske bör det ena också heta förnuft medans det andra är att vara rationell?
Återigen så är definitionen av vad som är rationellt inte något universellt. Logiken är en uppsättning regler (kulturellt betingat), som inte själva kan härledas ur sig själva. Hur bevisar du logiken i att A inte på samma gång kan vara B? Vart är du när du drömmer? I sängen eller i drömvärlden? Viktigt att komma ihåg är att slutledningen som fenomen har ett syfte... den där uppmaningen du talar om finns där implicit.
Kan du förklara vad du menar med att det utesluter parataktisk meningsuppbyggnad? Jag trodde tvärtom att "och" gör att satsen inte är parataktisk.
Nja, och är okej eftersom det har samma funktion som ett kommatecken. Däremot inte konjunktioner som men, eller, därför o.s.v.
Det är helt enkelt en uppräkning av fenomen och kvaliteter. Eller med andra ord (siffror): 1 + 1 + 1 + 1 + 1
Emedan syntaktisk formulering kan vara: 1 + 1 = 2
Nu skall jag inte vara så djärv att jag hävdar att slutledningar inte förekommer i samhällen utan skriftspråk, eller utan syntaktisk uppbyggnad, men vi kan nog sluta oss till att det imånga fall rör sig om en annan typ av rationalitet.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 27 och 0 gäster