Gravitationen

[franz.william]

Jag läser teoretisk filosofi nu i Lund och har vetenskapsteori som delkurs och vi har pratat mycket om fysik och undrar en sak ang. gravitationen.

Hur kommer det sig att jorden har en konstant bana runt solen? Borde den inte dra sig till solen? Om jag släpper något så faller de till marken pga gravitationskraften, och det är marken stoppar det jag släpper från att trilla till centrum av jorden. Men vad är de då som hindrar jorden från att åka in i solen?

[offe]

Centipetalkraften.

Du kan binda en tyngd i ett snöre och snurra den runt, runt i snöret, i en vågrät cirkulär bana. I snöret finns en kraft in mot din hand, som motsvarar gravitationskraften på jorden. Den kallas centipetalkraften, och är lagom stor så att den inte får tyngden att falla in mot handen snabbt nog för att tyngden ska komma närmare handen.

[PseydonymHär]

Det finns något som heter centrifugalkraft tror jag...då jorden snurrar runt solen skapas en kraft som pekar bort från solen.
Precis som om du skulle ha en boll fastsatt i en gummisnodd, ju snabbare du snurrar desto längre blir gummisnodden (kraften utåt blir större).
Jag vet inte hur det är med avståndet mellan solen/jorden, men avståndet mellan jorden/månen ökar faktiskt , några meter per år har jag hört...
Har du inte stött på det förräns högskolan?

[PseydonymHär]

Ah, såg inte offes inlägg. Centipetalkraften var det ja

[offe]

Centrifugalkraft var inte tillåtet att prata om när jag läste fysik. Om man ritar ut alla krafter som verkar på tyngden/jorden finns nämligen ingen som är riktad utåt. Däremot har tyngen/jorden en konstant hastighet som är vinkelrätt mot snöret. Konstant hastighet betyder ingen acceleration, dvs ingen kraft. Tyngden acceleras in mot handen, det är enda kraften som är inblandad.

[PseydonymHär]

"Centrifugalkraften omtalas oftast på högstadiet som en verklig kraft. På gymnasiet - där man bara använder statiska koordinatsystem, får man lära sig att den är påhittad, och i stället introduceras centripetalkraft. I högskolevärlden är centrifugalkraften "back with a vengeance". Där härleder man med hjälp av vektoranalys de fiktiva krafter som verkar på kroppar i ett accelererande koordinatsystem. Centrifugalkraften är en av dem; de andra är systempunktskraft och corioliskraft."

Så stod det på wikipedia.

Centrufugalkraften är en påhittad kraft som på högstadiet anger en kraft som pekar utåt. Som tur är går jag på högskola nu så nu verkar det gälla igen enligt wikipedia hihi.

[Fockrum]

Borde den inte dra sig till solen? Om jag släpper något så faller de till marken pga gravitationskraften, och det är marken stoppar det jag släpper från att trilla till centrum av jorden. Men vad är de då som hindrar jorden från att åka in i solen?

Det finns inget som hindrar Jorden från att åka in i solen. Jorden accelerar ständigt mot solen, men Jordens hastighet är riktad vinkelrätt mot accelerationen. Det råkar vidare vara så att Jordens accelerationen och hastighet är balanserade så att bara riktningen (men inte storleken) på hastigheten förändras som följd av accelerationen och så att Jorden följer en någorlunda cirkulär bana. Om accelerationen och hastigheten hade varit mindre väl balanserade så skulle Jordens bana vara mer elliptisk (med solen i en av ellipsens "brännpunkter" snarare än i ellipsens centrum). Och hade accelerationen och hastigheten varit ännu lite mer obalanserade skulle Jorden fallit in i solen.

[amy]

Varför finns det inga planeter som är så nära att de rör varandra?

[FIG]

Varför finns det inga planeter som är så nära att de rör varandra?

Det är väll för att om dom skulle det så skulle dom slö söndervarana,

och orska två är att planeter  har en egen gravitason som påvärka den andra planeten.

[Jörgen]

Ju närmare man låter månen och jorden kretsa runt varandra, ju större skulle tidsvattnet bli - om man låter de vare tillräckligt nära varandra, så skulle kropparna inte längre kunna bibehålla sin form, och till slut bara falla sönder.
eller?

Faktum är, att månen gör att jorden får en bula i skorpan, som vetter mot där månen råkar vara för tillfället.

Jag läste en historie en gång, om hur man för världigt länge sen var tvungen att ducka, när månen kom rusande där, men den historien kanske inte var riktig sann?

[Jörgen]

Om nu månen bara låg på några meters avstånd, så skulle bägge kropparna dela samma atmosfär.

Problemet är bara, att systemet skulle upphöra världigt snabbt:

Först så skulle gruset & stenen på månen som vetter mot jorden falla mot jorden, eftersom jordens dragningskraft övervinner månen dragnings kraft.
Ja, vi kan tänka oss att en tredjedel av månens massa bara ramlar ner på jorden.

Sen skulle kvarvarande månens gravitationscentrum har flyttats en bit bor från jorden.

I och med detta, så är månens hastighet för stor för att stanna kvar i sin omloppsbana, och då sticker den iväg, i en extrem parabolisk bana.

Dess kvarande massa är dock tillräckligt för att månens massa faller ihop till en någorlunda rund form, men månmänniskorna har nog då inte överlevt.

Kanske dess nya omloppsbana är för extrem för att vara stabil, och månen irrar nu omring ett tag i solsystemet tills den finner ett nytt ställe att rotera runt, om den inte istället krockar med nåt stort, eller lämnar solsysemet helt och hållet.

Hur går det för jorden då, och den tidens jordmänniskor?

[amy]

Varför finns avstånd mellan saker (planeter, stjärnor och galaxer)?

---

Allting styrs av magnetism: http://tinyurl.com/sajlq

Gravitation är magnetism i rotation.

Materia kan inte koncentreras i en punkt eftersom allt är magnetiskt, därför finns avstånd mellan planeter, stjärnor, galaxer... och även människor...

Om avståndet mellan två magneter är litet så lyckas de alltid vända sina poler så att de attraheras av varandra, men om avståndet är för stort så finns det mindre skillnad mellan de repulsiva och attraktiva krafterna, så de kan varken falla eller gå bort från solsystemet, de kan bara snurra.

---

Om allt är magnetiskt behövs ingen Big Bang eller Mörk materia...

Rörelserna startar av sig själv, och de måste accelereras tills de når en viss gräns.

[PseydonymHär]

Amy: Vad bestämmer gränsen då? Om allt består av magnetism, varför ska det finnas en gräns?

Varför finns det då vissa ämnen som fungerar som magnetiska i alldaglig mening och andra ämnen som inte fungerar som magnetiska, men det tycks finnas en liten sorts kraft mellan dem ändå?

Och dendär lilla kraften kan inte möjligtvis vara magnetisk för just detta samband utnyttjar man i NMR (en sorts analysmetod).

Men det var en fin bild . Ska ha den som skrivbordsunderlägg.

[J R Auk]

Jag frågar mig vad avstånd är. Olika saker förhåller sig ju olika till det. Vågor som svänger sin väg tar väl olika sträckor mellan sina punkter. Varför är det så? Finns det något som tar genvägen, den raka vägen fram?

[amy]

click

Amy: Vad bestämmer gränsen då? Om allt består av magnetism, varför ska det finnas en gräns?

När satelliternas (planeter/stjärnor/elektroner) rörelser accelereras blir banorna/distansen större vilket gör att skillnaden mellan repulsion och attraktion blir mindre. Så rörelserna stabiliseras.

Attraktion genererar rörelser och repulsion upprätthåller distans.

Varför finns det då vissa ämnen som fungerar som magnetiska i alldaglig mening och andra ämnen som inte fungerar som magnetiska,

För att de har en speciell molekylär struktur (alla partiklar är magnetiska). Atomernas rörelser skapar all slags materia, och de beter sig som solsystem, fast vi inte kan se det.

Magnetismen kommer inte från själva objekten. Materia är en koncentration av energin i rummet (etern) som finns överallt.