Jag har något hemskt som jag har gjort, som jag för evigt kommer att ha dåligt samvete och hata mig själv för. Det handlar om att gå bakom folks rygg och göra något som är långt ifrån snällt. :cry:
Vi behöver inte gå in på detaljer om precis vad som har hänt...
Det jag istället vill diskutera här är vad ni tror om förlåtelse?
Det jag gjort SKA förevigt vara en hemlighet... det har jag bestämt. Skulle sanningen komma fram så tror jag inte att jag skulle kunna fortsätta leva. Så... en sorts förlåtelse från den/de drabbade är uteslutet.
Men jag undrar om man kan göra något för att "gottgöra" en dum handling? Hur kan man få "syndernas förlåtelse"? KAN man få syndernas förlåtelse eller kommer handlingen alltid att vara fördömd hur mycket man än ångrar den och önskar att den var ogjord? Jag vet att jag för alltid kommer att döma mig själv och inte tycka att jag förtjänar nåt gott mer... Det är en del av straffet för det jag gjort. Men kan livet förlåta en?
Får man straff för det man gjort i form av att vissa saker drabbar en?
Jag försöker "gottgöra" det jag gjort genom att prata med andra som är liknande situation som jag var i då.. och råda dem bestämt från att göra samma sak som jag? Är det bra nog?
Ge mig era tankar.... Jag vill ha filosofiska tankar kring detta...
Kan livet någonsin förlåta en hemsk handling?
Moderator: Moderatorgruppen
Re: Kan livet någonsin förlåta en hemsk handling?
Månbarn skrev: Hur kan man få "syndernas förlåtelse"?...
Bli katolik.
Men om det är så att det enbart är du som uppfattar det som en ohygglig handling, tex stoppat ärtor i stjärtskåran bakifrån folk, så är det bara du som uppfattar det som en hemsk handling. Inget att bry sig om, annat än att du får redan på att detta normalt inte betraktas som annat än ett busigt skämt. Anpassning till det normala. Sen kan det kanske vara tvärt om anpassning till det onormala. Det du gjort uppfattas allmänt som hemskt, men den som du utsatt det för bryr sig inte (tex otrohet).
Fast du ska nog vänta mer uttömmande svar från de som gillar och kan bolla med dessa frågor här på forumet.
Du kanske får tips från (c) KYREUS. Forumets präst (alltså han är på forumet och skriver. Han råkar bara vara präst).
Fast du ska nog vänta mer uttömmande svar från de som gillar och kan bolla med dessa frågor här på forumet.
Du kanske får tips från (c) KYREUS. Forumets präst (alltså han är på forumet och skriver. Han råkar bara vara präst).
Eftersom du är ångerfull får det du gjort ses som ett misstag. Misstag sker och det enda vi kan göra och vad vi måste göra är att lära av dem för att förebygga att de händer igen. Förhoppningsvis har du nu lärt dig att betänka konsekvenser av handlingar innan du genomför dem. Det tjänar ingenting till att du tycker synd om dig själv eller går med självmordstankar utan försök bara att i fortsättning vara en bättre människa.
Att be om förlåtelse är en handling som bottnar i att man vill ha explicita skäl att förlåta sig själv. Men det handlar alltid om att förlåts sig själv.
Det viktiga i livet är inte vad man har gjort, det viktiga är vad man kommer göra.
Lev viss om att du aldrig kommer göra så igen, nu när du vet hur det straffar sig, du straffar dig. Gör du det är du förlåten då du inte längre är den du var när du gjorde det som satte dig i skam inför dig själv.
Finns ingen ide att älta sådant som man gjort och önskar ogjort, endast framtiden bevisar om du skall ha skuld för det förgångna, återupprepningen eller åsidosättandet av insikten i ditt felande, detta då det är i handlingens stund och ej i dess historia som vi döms.
Det viktiga i livet är inte vad man har gjort, det viktiga är vad man kommer göra.
Lev viss om att du aldrig kommer göra så igen, nu när du vet hur det straffar sig, du straffar dig. Gör du det är du förlåten då du inte längre är den du var när du gjorde det som satte dig i skam inför dig själv.
Finns ingen ide att älta sådant som man gjort och önskar ogjort, endast framtiden bevisar om du skall ha skuld för det förgångna, återupprepningen eller åsidosättandet av insikten i ditt felande, detta då det är i handlingens stund och ej i dess historia som vi döms.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Tackar hjärtligt för era tankar...
Vill bara påpeka att jag absolut inte går i självmordstankar. Det är bara känslan jag får när jag tänker på hur det skulle kännas om detta kom fram. Jag skulle aldrig kunna hantera skammen. Det skulle bli för mycket att utstå.
Det ni säger är väl det jag själv också kommit fram till, efter år av ältande, att det enda jag kan göra är att undvika göra samma misstag igen. Och inte bara det... utan se det som min mission att prata andra männsikor ur att göra samma misstag.
Är det då det som var meningen med att det hände?
Jag är så ledsen över att detta har ägt rum. Och jag är besviken för att jag blev utsatt för denna frestelse då jag var svag och inte hade kraften att motstå.
Jag är ledsen för att jag aldrig, före denna specifika historia, gjort något för att förtjäna att sättas i denna situation. Varför blev jag då inledd till det? Varför uppstod situationen? fanns det en mening? Ett syfte?
Jag tycker inte synd om mig själv... jag är ansvarig för mina handlingar och det är ingen annan än jag som beslutat mig för att genomföra dem, hur svag och oförståndig jag än var vid tidpunkten...
Men jag är ändå så hjärtekrossad. Känslan över att aldig igen kunna känna sig 100% stolt över den man är och kunna ta emot fina kommentarer som "Det förtjänar du verkligen" när något gått min väg... det är extremt ledsamt och nedbrytande.
Jag är en människa som tror på att "man får vad man förtjänar". Och före denna händelse hade jag verkligen aldrig gjort något som skulle få mig att förtjäna den tunga sten jag nu bär i hjärtat. (Kanske är det ändå här jag tycker synd om mig själv... men med den historia i godhjärtenhet jag hade då så har jag kanske anledning att tycka det)(Kanske inte)
Det jobbiga är att jag, trots att ni och andra säger att mina handlingar är förlåtna om jag väljer att leva rätt framöver, aldrig kommer att få en förlåtelse ifrån de drabbade. Därför kommer detta nog alltid att förbli en tagg i min själ.
Men det är skönt att läsa era tankar, och att ni resonerar så som jag själv gör. Jag säger ofta till andra att det förflutna inte spelar någon roll utan att det är de de väljer att vara fr.o.m idag som betyder nåt. Men det är svårt att säga till sig själv.
Vill bara påpeka att jag absolut inte går i självmordstankar. Det är bara känslan jag får när jag tänker på hur det skulle kännas om detta kom fram. Jag skulle aldrig kunna hantera skammen. Det skulle bli för mycket att utstå.
Det ni säger är väl det jag själv också kommit fram till, efter år av ältande, att det enda jag kan göra är att undvika göra samma misstag igen. Och inte bara det... utan se det som min mission att prata andra männsikor ur att göra samma misstag.
Är det då det som var meningen med att det hände?
Jag är så ledsen över att detta har ägt rum. Och jag är besviken för att jag blev utsatt för denna frestelse då jag var svag och inte hade kraften att motstå.
Jag är ledsen för att jag aldrig, före denna specifika historia, gjort något för att förtjäna att sättas i denna situation. Varför blev jag då inledd till det? Varför uppstod situationen? fanns det en mening? Ett syfte?
Jag tycker inte synd om mig själv... jag är ansvarig för mina handlingar och det är ingen annan än jag som beslutat mig för att genomföra dem, hur svag och oförståndig jag än var vid tidpunkten...
Men jag är ändå så hjärtekrossad. Känslan över att aldig igen kunna känna sig 100% stolt över den man är och kunna ta emot fina kommentarer som "Det förtjänar du verkligen" när något gått min väg... det är extremt ledsamt och nedbrytande.
Jag är en människa som tror på att "man får vad man förtjänar". Och före denna händelse hade jag verkligen aldrig gjort något som skulle få mig att förtjäna den tunga sten jag nu bär i hjärtat. (Kanske är det ändå här jag tycker synd om mig själv... men med den historia i godhjärtenhet jag hade då så har jag kanske anledning att tycka det)(Kanske inte)
Det jobbiga är att jag, trots att ni och andra säger att mina handlingar är förlåtna om jag väljer att leva rätt framöver, aldrig kommer att få en förlåtelse ifrån de drabbade. Därför kommer detta nog alltid att förbli en tagg i min själ.
Men det är skönt att läsa era tankar, och att ni resonerar så som jag själv gör. Jag säger ofta till andra att det förflutna inte spelar någon roll utan att det är de de väljer att vara fr.o.m idag som betyder nåt. Men det är svårt att säga till sig själv.
Nu gör ju en del skribenter detta för enkelt, och jag med för den delen. Vi vet ju inte vad som hänt. En del är inne på otrohet. Men vad vet vi? det kan ju röra sig våldtäkt, incest, mord osv. Då är det nog inte så lätt att bara ta råd som låta det förgågna vara det förgångna. Ju mer man bryter mot samhälleliga tabun/lagar ju mer lär det påverka en. Och rör det sig om en så pass "grov" normöverträdelse så varför inte börja med att låta samhället ge dig det straff samhället anser att du ska ha. Det är ju alltid en början. Om det nu rör sig om grova övertramp dvs.
Köper inte detta med att du aldrig kommer göra detta igen, anser straff ha mer än ett rehabiliterande syfte.
Köper inte detta med att du aldrig kommer göra detta igen, anser straff ha mer än ett rehabiliterande syfte.
Höddu "Kalle Kula"....
Jag vet inte men dina inlägg börjar att göra mig illa till mods...
Det enda du har rätt i är att ni inte vet vad det handlar om och därför vet ni inte ifall era utlåtande är rättvisa eller inte... för självklart finns det olika nivåer på det som kan ha skett. Alla nivåer är dessutom individuella.
Men i övrigt så har dina inlägg bara känts jobbiga till största del. Det finns ingen anledning att föröka göra sig rolig på någons bekostnad eller förringa ett problem som någon uppenbarligen tycker är jobbigt. Jag vet inte om jag är känslig?
Fallet handlar om otrohet.. ja...
Men min roll i händelsen var den som inte hade någon partner. (inte för att det är bättre kanske) Dock var medbrottslingens partner någon som står mig nära. Och det sistnämnda är det som ger den bittra smaken på det som redan smakar röv....
Jag ber dig... Spara din lustiga inlägg och gör några seriösa istället..
De skulle jag uppskatta mer.
Sen får du tro vad du vill om "återfall"... men jag är inte så korkad.
Jag vet inte men dina inlägg börjar att göra mig illa till mods...
Det enda du har rätt i är att ni inte vet vad det handlar om och därför vet ni inte ifall era utlåtande är rättvisa eller inte... för självklart finns det olika nivåer på det som kan ha skett. Alla nivåer är dessutom individuella.
Men i övrigt så har dina inlägg bara känts jobbiga till största del. Det finns ingen anledning att föröka göra sig rolig på någons bekostnad eller förringa ett problem som någon uppenbarligen tycker är jobbigt. Jag vet inte om jag är känslig?
Fallet handlar om otrohet.. ja...
Men min roll i händelsen var den som inte hade någon partner. (inte för att det är bättre kanske) Dock var medbrottslingens partner någon som står mig nära. Och det sistnämnda är det som ger den bittra smaken på det som redan smakar röv....
Jag ber dig... Spara din lustiga inlägg och gör några seriösa istället..
De skulle jag uppskatta mer.
Sen får du tro vad du vill om "återfall"... men jag är inte så korkad.
Okej du hade sex med en person som i sin tur var var otrogen. Jaha är det ditt fel? Gjorde inte han/hon ett val? Visste du det innan ni hade sex? Hur ser denna person och dennes parter på otrohet? Bryr de sig inte så sfw? Visstde du inte om att din sexpartner hade ett förhållande sfw? Dvs omständigheterna styr väl.
Vad då till illa mods? Handlingens art torde väl ändå spela in. Klart om det varit av den arten som jag beskrev borde det väl gjort dig illa till mods. Annars hade det väl varit illa.
Vad då till illa mods? Handlingens art torde väl ändå spela in. Klart om det varit av den arten som jag beskrev borde det väl gjort dig illa till mods. Annars hade det väl varit illa.
Månbarn....
All heder åt Dej. Måste faktiskt säga att det är fint att Du ångrar dig så djupt. Är övertygad om att en sådan händelse hade varit, "en shit happens"-händelse för många. Verkar inte vara det i din värld.
Det Auk skrev låter sunt, Kallekula har även han lite rätt i det han säger. Svårt att ge direkta råd när man inte har något vetskap om vad som hänt.
Sådana saker är komplexa. Nu har Du i alla fall berättat lite mer.
Kämpa på; errare humanum est, som man säger. Lär du av misstagen, och inte upprepar de, har Du gjort något stort.
All heder åt Dej. Måste faktiskt säga att det är fint att Du ångrar dig så djupt. Är övertygad om att en sådan händelse hade varit, "en shit happens"-händelse för många. Verkar inte vara det i din värld.
Det Auk skrev låter sunt, Kallekula har även han lite rätt i det han säger. Svårt att ge direkta råd när man inte har något vetskap om vad som hänt.
Sådana saker är komplexa. Nu har Du i alla fall berättat lite mer.
Kämpa på; errare humanum est, som man säger. Lär du av misstagen, och inte upprepar de, har Du gjort något stort.
det var inte ditt fel. så du behöver inte må dåligt av det.
men så länge du tror att det var ditt fel så kommer du må dåligt.
så länge du tror att du har en anledning att må dåligt så kommer du må dåligt.
handlingar skapar inte dåligt samvete, de är bara "hjälpmedel", det är tankarna (om handlingen) som skapar det.
det är inget fel att vara "otrogen" för ingen äger en annan människa.
alla får göra vad Fan dom vill.
och därför får man också tro att det är fel.
men så länge du tror att det var ditt fel så kommer du må dåligt.
så länge du tror att du har en anledning att må dåligt så kommer du må dåligt.
handlingar skapar inte dåligt samvete, de är bara "hjälpmedel", det är tankarna (om handlingen) som skapar det.
det är inget fel att vara "otrogen" för ingen äger en annan människa.
alla får göra vad Fan dom vill.
och därför får man också tro att det är fel.
Tackar återigen för svaren jag får här.
Och Kalle Kula... jag kanske ÄR känslig... det var mest kommentarer som att "stoppa ärtor i stjärtskåran" och "bli katolik" m.m. som gjorde mig snett inställd till dig ifrån början. Gillar nog inte ditt sätt att presentera dina tankar på... känns rätt hänsynslösa för mig... men dock säger du ju en hel del djupt och klokt däremellan. Så jag lyssnar fortfarande....
Är min ånger ovanlig? Sällsynt?
Något som hade varit skönt är att få veta hur de flesta andra skulle agerat i samma situation. Det skulle hjälpa mig med bearbetningen jag ständigt har i mitt inre... hur relativt ond eller god människa är jag? Skulle jag kanske få veta att jag agerat på "bästa möjliga sätt" i en riktigt illa situation?
Personen jag genomförde brottet ihop med är en person som jag sen unga år sett upp till, tyckt varit en av de tuffaste jag kände till, flera år äldre än mig. Enorm respekt hyste/hyser jag. Man kan säga att personen hade "rockstjärnestatus" i mina ögon. Mogen, tuff, sexig, attraktiv så in i...
Jag
förr: liten, osäker, jätteblyg, tystlåten, snäll.....
då: i starten av min mognad, hade börjat våga mer, bli vuxen, ville visa att jag blivit vuxen...
Att detta hände var så enormt otroligt för mig... Trodde aldrig någonsin att personen kunde hysa sådana känslor för mig. MIG? Den lilla, fega, blyga, tysta.... HAN? Den coola, tuffa, mogna, übersnygga och sexiga...
Jag sveptes från mitt fotfäste....
Jag blev jättekär... jag var jättestolt.. så jag kunde spricka...
Men han var ENORMT förbjuden.... oj oj oj...
Nu bär vi på en massiv hemlighet... det har vi gjort i flera år nu....
Vi ses då och då... för att situationen vi befinner oss i kräver det...
Och jag blir varm, knäsvag och STOLT varje gång jag ser honom... för jag vet hur jag ser på honom... och jag vet hur andra ser på honom.
Jag kan inte ändra på de känslorna även fast jag vet att det av en enorm massa anledningar aldrig skulle bli vi. Det var liksom inte därför allt detta hände. Attraktionen kommer alltid att finnas där.
Det är mycket detta som gör att jag aldrig kommer att bli av med demonen... Vi kommer alltid att ses och hemligheten kommer vi alltid att ha, och lika mycket som det känns härligt när jag stänger ute omvärlden... minst lika "shitty" mår jag över att bära på den inför alla de andra som tror så enormt gott om mig. Det gör mig illamående och jag får lätt panik.
Uppskattningen och kärleken jag fått från honom har känts ovärdelig. Någon som känt mig under så många år... han vet vem jag varit och vem jag är... hans uppskattning känns "trygg". Äkta...
Ganska svårt att inte uppskatta och svepas med i nåt sånt... i denna värld där man lätt känner sig så osäker.
Jag kan vårda det jag upplevt som en skatt i mitt inre... om jag blockerar världen utanför. Och ibland gör jag så. Men annars fortsätter jag min vardag och låtsas som inget har hänt... jag kämpar hårt för att inte gå för djupt ner i vad det jag gjort egentligen innebär. Men det är bara för att jag ska kunna fortsätta leva "normalt" och sträva efter den goda människa jag alltid velat vara. INGEN i min närhet skulle må bra av att detta kom ut i det öppna... Men är det hemskt att inte berätta?
Just nu bevarar jag det som en liten pärla i mitt hjärta, fast den är omhuldad av en gråsvart massa som härdat med åren. Massan har börjat växa fast i hjärtväggen och jag har börjat lära mig leva med den... även om den känns då och då... gör sig påmind liksom.
Är jag en hemsk människa om jag förtänger det som hänt? Lever mitt liv som om det aldrig inträffat? Kommer jag att få skit för det sen... när detta livet är slut? Jag har nämligen en teori om att alla hemligheter man har i livet blottas då man är död.. och man fortsätter existera med den eventuella skammen och konsekvenserna det ger. Och även om det inte är så så är det en rätt bra riktlinje när man står där i valet över att göra det goda eller det onda.
Om jag förtränger det som hänt riktigt djupt in i mitt inre... förnekar det för allt levande... har det någonsin hänt då? Just nu är det i alla fall bara minnen kvar... transperenta bilder som svävar runt i ett tomrum...
De går inte att ta på... har de hänt då? :roll:
Det som känns viktigast för mig nu är att få KÄNNA ifall "livet" förlåter det jag gjort. Om det fortfarande finns en chans för mig att bli betraktad och stämplad som en god människa... även när alla mina hemligheter är avslöjade. Det är därför jag skriver här... för det är det närmsta ett samtal med "livet" jag kan få.... ett samtal med er, för mig okända människor. Ni representerar den allmänna uppfattningen... "livet".
Och Kalle Kula... jag kanske ÄR känslig... det var mest kommentarer som att "stoppa ärtor i stjärtskåran" och "bli katolik" m.m. som gjorde mig snett inställd till dig ifrån början. Gillar nog inte ditt sätt att presentera dina tankar på... känns rätt hänsynslösa för mig... men dock säger du ju en hel del djupt och klokt däremellan. Så jag lyssnar fortfarande....
Är min ånger ovanlig? Sällsynt?
Något som hade varit skönt är att få veta hur de flesta andra skulle agerat i samma situation. Det skulle hjälpa mig med bearbetningen jag ständigt har i mitt inre... hur relativt ond eller god människa är jag? Skulle jag kanske få veta att jag agerat på "bästa möjliga sätt" i en riktigt illa situation?
Personen jag genomförde brottet ihop med är en person som jag sen unga år sett upp till, tyckt varit en av de tuffaste jag kände till, flera år äldre än mig. Enorm respekt hyste/hyser jag. Man kan säga att personen hade "rockstjärnestatus" i mina ögon. Mogen, tuff, sexig, attraktiv så in i...
Jag
förr: liten, osäker, jätteblyg, tystlåten, snäll.....
då: i starten av min mognad, hade börjat våga mer, bli vuxen, ville visa att jag blivit vuxen...
Att detta hände var så enormt otroligt för mig... Trodde aldrig någonsin att personen kunde hysa sådana känslor för mig. MIG? Den lilla, fega, blyga, tysta.... HAN? Den coola, tuffa, mogna, übersnygga och sexiga...
Jag sveptes från mitt fotfäste....
Jag blev jättekär... jag var jättestolt.. så jag kunde spricka...
Men han var ENORMT förbjuden.... oj oj oj...
Nu bär vi på en massiv hemlighet... det har vi gjort i flera år nu....
Vi ses då och då... för att situationen vi befinner oss i kräver det...
Och jag blir varm, knäsvag och STOLT varje gång jag ser honom... för jag vet hur jag ser på honom... och jag vet hur andra ser på honom.
Jag kan inte ändra på de känslorna även fast jag vet att det av en enorm massa anledningar aldrig skulle bli vi. Det var liksom inte därför allt detta hände. Attraktionen kommer alltid att finnas där.
Det är mycket detta som gör att jag aldrig kommer att bli av med demonen... Vi kommer alltid att ses och hemligheten kommer vi alltid att ha, och lika mycket som det känns härligt när jag stänger ute omvärlden... minst lika "shitty" mår jag över att bära på den inför alla de andra som tror så enormt gott om mig. Det gör mig illamående och jag får lätt panik.
Uppskattningen och kärleken jag fått från honom har känts ovärdelig. Någon som känt mig under så många år... han vet vem jag varit och vem jag är... hans uppskattning känns "trygg". Äkta...
Ganska svårt att inte uppskatta och svepas med i nåt sånt... i denna värld där man lätt känner sig så osäker.
Jag kan vårda det jag upplevt som en skatt i mitt inre... om jag blockerar världen utanför. Och ibland gör jag så. Men annars fortsätter jag min vardag och låtsas som inget har hänt... jag kämpar hårt för att inte gå för djupt ner i vad det jag gjort egentligen innebär. Men det är bara för att jag ska kunna fortsätta leva "normalt" och sträva efter den goda människa jag alltid velat vara. INGEN i min närhet skulle må bra av att detta kom ut i det öppna... Men är det hemskt att inte berätta?
Just nu bevarar jag det som en liten pärla i mitt hjärta, fast den är omhuldad av en gråsvart massa som härdat med åren. Massan har börjat växa fast i hjärtväggen och jag har börjat lära mig leva med den... även om den känns då och då... gör sig påmind liksom.
Är jag en hemsk människa om jag förtänger det som hänt? Lever mitt liv som om det aldrig inträffat? Kommer jag att få skit för det sen... när detta livet är slut? Jag har nämligen en teori om att alla hemligheter man har i livet blottas då man är död.. och man fortsätter existera med den eventuella skammen och konsekvenserna det ger. Och även om det inte är så så är det en rätt bra riktlinje när man står där i valet över att göra det goda eller det onda.
Om jag förtränger det som hänt riktigt djupt in i mitt inre... förnekar det för allt levande... har det någonsin hänt då? Just nu är det i alla fall bara minnen kvar... transperenta bilder som svävar runt i ett tomrum...
De går inte att ta på... har de hänt då? :roll:
Det som känns viktigast för mig nu är att få KÄNNA ifall "livet" förlåter det jag gjort. Om det fortfarande finns en chans för mig att bli betraktad och stämplad som en god människa... även när alla mina hemligheter är avslöjade. Det är därför jag skriver här... för det är det närmsta ett samtal med "livet" jag kan få.... ett samtal med er, för mig okända människor. Ni representerar den allmänna uppfattningen... "livet".
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 24 och 0 gäster