Jonas Nyström skrev:För att verkligen gå till botten med Agnosticas fråga om smärtberoende skulle vi behöva höra från fler sm-utövare. Hoppas de dyker upp vad det lider.
Sadomasochism
Moderator: Moderatorgruppen
Re: (smärt)sug, längtan, önskan, begär, beroende...
J R Auk skrev:agnostica skrev:Så vad som skulle behövas dessutom vore att ta redan på eventuella före-dettingar och deras syn på saken.
Nu går du väl frågan lite i förväg?
??? En för mig obegriplig kommentar! Vore inte det av intresse för
en helhetsbild att ta reda på om det finns folk som lagt av med sm
och fråga hur de ser på det nu????
Ja, den kommentaren var obegriplig för mig med. Faktum är att många av J R Auk's kommentarer, i synnerhet på sistone, varit obegripliga för mig. Är jag trög eller är du inne i en impressionistisk fas Auk? Det kanske är en kombination. I alla fall, så här (spårlöst) svarade Mr. J R på ett av mina inlägg på denna tråd.
Men jag kan svara likadant: AUK! Dina bröst liknar ett killingpar. Om du skär dem, blöder de icke? Jag ser din kruka av alabaster. Och Anna själv alltid tredje.
J R Auk skrev:Vad är du beroende av ?
Månne dina föreställningar av hur saker och ting bör vara
Är anden inte fri att flyga dit den vill, jag trodde dom alltid hittade hem på vintern?
Men jag kan svara likadant: AUK! Dina bröst liknar ett killingpar. Om du skär dem, blöder de icke? Jag ser din kruka av alabaster. Och Anna själv alltid tredje.
Och visst förstår jag dig Hovnarr
Ok jag ska förklara min mening mer utförligt.
Agnostica:
1. Juste! Men kanske mer än så. 2. För en drogberoende som vill fortsätta att vara det och som glorifierar droger och droganvändning skulle knappast
erkänna ett sånt beroende. 3. Men sen kan man kanske komma till insikt
och se annorlunda i backspegeln, som jag gjorde med religionen.
4. Så vad som skulle behövas dessutom vore att ta redan på eventuella
före-dettingar och deras syn på saken
1. Ok jag tycker också det är sjysst att JN inbjuder till nya vinklingar.
2. Varför inte? Jag är i viss mån beroende av vissa substanser, jag har möjlighet att lägga av med beroendet men väljer att fortsätta (glorifiering vet jag inte om jag sysslar med). Jag är alltså unik då Agnostica?
3. Än en gång så referarar du vagt till någon förfluten tid som vi får gissa oss till, men det är inte vad jag reagerar på. Dina erfarenheter upphöjs till rådande sanning. Varför då? Jag tolkar här din mening och inte strikt ordens betydelse, kanske tolkar jag fel. Men att omvärdera sin tro är någonting positivt menar du väl? Varför är det inte positivt att ha kvar samma ståndpunkt med mera insikt?
4. Le grand finale! Har du inte här förutsatt att det behövs en som stigit genom dimman och upplevt klarheten, och felen i sina tidigare handligar.
Varför slutar man med något. Jo för att man inte uppskattar det längre. Det blir smått oitressant tycker jag.
Att analysera ståndpunkten hos olika utövare känns riktigare, dessutom vem säger att någon slutat. Det verkar ju så underbart
Ok jag ska förklara min mening mer utförligt.
Agnostica:
1. Juste! Men kanske mer än så. 2. För en drogberoende som vill fortsätta att vara det och som glorifierar droger och droganvändning skulle knappast
erkänna ett sånt beroende. 3. Men sen kan man kanske komma till insikt
och se annorlunda i backspegeln, som jag gjorde med religionen.
4. Så vad som skulle behövas dessutom vore att ta redan på eventuella
före-dettingar och deras syn på saken
1. Ok jag tycker också det är sjysst att JN inbjuder till nya vinklingar.
2. Varför inte? Jag är i viss mån beroende av vissa substanser, jag har möjlighet att lägga av med beroendet men väljer att fortsätta (glorifiering vet jag inte om jag sysslar med). Jag är alltså unik då Agnostica?
3. Än en gång så referarar du vagt till någon förfluten tid som vi får gissa oss till, men det är inte vad jag reagerar på. Dina erfarenheter upphöjs till rådande sanning. Varför då? Jag tolkar här din mening och inte strikt ordens betydelse, kanske tolkar jag fel. Men att omvärdera sin tro är någonting positivt menar du väl? Varför är det inte positivt att ha kvar samma ståndpunkt med mera insikt?
4. Le grand finale! Har du inte här förutsatt att det behövs en som stigit genom dimman och upplevt klarheten, och felen i sina tidigare handligar.
Varför slutar man med något. Jo för att man inte uppskattar det längre. Det blir smått oitressant tycker jag.
Att analysera ståndpunkten hos olika utövare känns riktigare, dessutom vem säger att någon slutat. Det verkar ju så underbart
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
J R Auk skrev:hovnarr skrev:Styrka i beroende handlar för mig om att se andra människor och på så sätt se en större del av sig själv. Jag vill inte begränsa det bara till nära relationer. Om man köper en tröja på Åhlens kan man under sin väntetid i kassan reflektera över alla de mänskliga insatser som gjort köpet möjligt. Vem har gjort tröjan? Var? Hur kom den till butiken? Vem har byggt butiken? Vem betjänar mig i kassan? De flesta av oss lever inte självständiga i en skog som eremiter. Att se hur beroende vi är av varandra - i något så banalt som en polotröja - kan ge en glimt av medmänsklighet. Genom att kartlägga sitt liv utifrån beroendeförhållanden på detta sätt ser man plötsligt hur vi alla på något håll är involverade i varandras liv. Till exempel är jag delvis beroende av detta forum för bland annat min andliga utveckling. Om det plötsligt upphörde att existera skulle jag tvingas söka en ny väg.
Vad är du beroende av ?
Månne dina föreställningar av hur saker och ting bör vara
Är anden inte fri att flyga dit den vill, jag trodde dom alltid hittade hem på vintern?
Vad är du beroende av ? Syftade på att vi alla äger friheten att sälla oss till dom sälla jaktmarkerna. Ut och jaga och du kommer överleva, kanske inte på kött, men väl på småkryp.
Månne dina föreställningar av hur saker och ting bör vara
Beroendet är ditt och endast ditt, val.
Resten lämnar jag fritt för tolkning, det var inte så seriöst.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Auk
2. Varför inte? Jag är i viss mån beroende av vissa substanser, jag har möjlighet att lägga av med beroendet men väljer att fortsätta (glorifiering vet jag inte om jag sysslar med). Jag är alltså unik då Agnostica?
Det finns alltid mer än ett sätt att relatera till något.
3. Än en gång så referarar du vagt till någon förfluten tid som vi får gissa oss till, men det är inte vad jag reagerar på. Dina erfarenheter upphöjs till rådande sanning. Varför då? Jag tolkar här din mening och inte strikt ordens betydelse, kanske tolkar jag fel. Men att omvärdera sin tro är någonting positivt menar du väl? Varför är det inte positivt att ha kvar samma ståndpunkt med mera insikt?
Jag tar ett hypotetiskt exempel - jag refererar inte till något konkret.
jag skrev ordet "kanske" och därmed markerar jag att det skulle
kunna vara så - därför vore det intressant att ta reda på det jag
skrev i punkt 4. Jag upphöjer inte min erfarenhet till rådande sanning men
jag ser det som min sanning, som eventuellt skulle kunna vara överförbar till de områden vi diskuterar här. Men jag tror mig inte vara någon sorts mall för alla människor men jag tror doch inte jag är helt unik.
Dina tolkningar ligger hos dig inte hos mig!
4. Le grand finale! Har du inte här förutsatt att det behövs en som stigit genom dimman och upplevt klarheten, och felen i sina tidigare handligar.
Varför slutar man med något. Jo för att man inte uppskattar det längre. Det blir smått oitressant tycker jag.
Att analysera ståndpunkten hos olika utövare känns riktigare, dessutom vem säger att någon slutat. Det verkar ju så underbart
Det är du som inbillar dig att jag tror att utgången av en sådan undersökning skulle vara given. Vad jag menar med behövas är att
det skulle behövas för helhetsbilden med en rätt bra motivering i
punkt 1 enligt min ringa mening
Och om man inte uppskattar det längre varför? ´Kan man vara säker
på att det alltid är så att man bara helt okomplicerat fått andra intressen?
Tänk om det finns någon som anser sig ha varit bunden i
något och som kan känna en viss bitterhet över den tid som varit till och med? Skulle du kunna tänka tanken??
Jag kan verkligen inte hålla med dig om att det vore ointressant.
Agnostica
J R Auk skrev:Beroendet är ditt och endast ditt, val.
Precis ja. Det liv jag har valt innefattar beroende. För att leva lyckligt har jag två val: förlika mig med mitt beroende och finna en styrka i det, eller välja ett liv utan beroende. Det sistnämnda är omöjligt, och för mig inte önskvärt. Även en eremit är i händerna på naturkrafterna. Och själv kan jag inte tänka mig ett liv utan kontakt med andra människor.
Många ser beroende som något slutgiltigt - ett oåterkalleligt överlämnande av den fria viljan. Det gör inte jag. Jag fördelar omsorgsfullt min fria vilja och gör mig beroende på ett sådant sätt som jag finner utvecklande. Jag sprider mina rötter och suger upp näring. Det faktum att jag genom ansträngning, möda och kanske visst sorgearbete kan göra mig kvitt ett beroende gör inte att det upphör att vara ett beroende. En kedjerökare som slutar, var han inte beroende?
Ibland tvingas man bli avvänjd - världen eller någon förutsättning förändras och plötsligt och smärtsamt huggs en rot av. Visst gör det ont när knoppar brister... Men det är inte världens ände. Man kan odla nya rottrådar, fördjupa sina relationer osv. Om beroendena vore statiska skulle det vara lätt att sitta fast i sin bekvämlighet hela livet.
Jag vill passa på att tacka Johan Ågren som skapat detta forum och gjort livet roligare och lättare att leva för åtminstone mig, och alla andra som berikar mig genom detta forum. Det varar så länge det utvecklar, antar jag. Men att det utvecklar är ju kriteriet för att det varar. Alltså varar det så länge det varar. Och så är det med beroenden.
agnostica skrev:
Och om man inte uppskattar det längre varför? ´Kan man vara säker
på att det alltid är så att man bara helt okomplicerat fått andra intressen?
Tänk om det finns någon som anser sig ha varit bunden i
något och som kan känna en viss bitterhet över den tid som varit till och med? Skulle du kunna tänka tanken??
Jag kan verkligen inte hålla med dig om att det vore ointressant.
Du är verkligen helt omedveten om ditt ordval, eller?
Jag tänker absolut tanken att det kan finnas någon som känner bitterhet över den tid som varit.
Men dom kan inte tillföra något som är intressantare än någon som upplever, det över förbrittning kända, nu. Det är samma sak. Vad gör det oss för gott att få reda på att någon träder fram och säger:
-Det var skit, jag blev lurad in i det.
Det är totalt irrelevant. Deras känsla kommer färga det dom uttrycker, och vi vill ju ha fakta och sen döma.
Annars kan jag skapa ett nytt nick, logga på och uppfylla din önskan. Men vart har vi kommit, hur mycket längre?
Ajaja alldelles för bråttom jag kanske får gå in och revuidera senare gtg.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
J R Auk skrev: [
Du är verkligen helt omedveten om ditt ordval, eller?
Jag tänker absolut tanken att det kan finnas någon som känner bitterhet över den tid som varit.
Men dom kan inte tillföra något som är intressantare än någon som upplever, det över förbrittning kända, nu. Det är samma sak. Vad gör det oss för gott att få reda på att någon träder fram och säger:
-Det var skit, jag blev lurad in i det.
Det är totalt irrelevant. Deras känsla kommer färga det dom uttrycker, och vi vill ju ha fakta och sen döma.
Jag är absolut medveten om vad jag skriver - no problems.
Jag undrade bara eftersom jag inte begriper att du ser
föredettingar som totalt ointressanta i sammanhanget.
Anta att vi har ett antal föredettingar att jämföra med och
får reda på hur många som bara anser att de helt
komplikationsfritt fått andra intressen och hur många som anser att det
var något som egentligen gjort dem illa och att de till slut kommit underfund med det och kanske med möda tagit sig ur det hela.
Det skulle säga en del om hur man ska bedöma
om man kan bli beroende av smärtsessiomer på samma sätt som
man blir beroende av droger.
Naturligtvis kommer deras attityd att färga det de säger precis som
den som är mitt inne i sitt smutövande är färgad av det.
Jag tror nu inte vi får kontakt med så många föredettingar så det
blir statistiskt relevant men önska kan man ju
Annars kan jag skapa ett nytt nick, logga på och uppfylla din önskan. Men vart har vi kommit, hur mycket längre?
Ajaja alldelles för bråttom jag kanske får gå in och revuidera senare gtg.
Ha- ha menar du att du skulle låtsas vara föredetting för att tillfredställa
mina önskningar? Med hjälp av lögner lär man inte bli klokare
Agnostica
Ok du pratar om att någon kanske har kännt sig bunden i SM.
Då har du förutsatt att det är en person med svag karaktär eller någon som influerats av någon med en stark karaktär. Bitterheten som du pratar om borde då ta sig utryck i fördömmande av utövandet av SM, men är då felriktat eftersom de negtiva aspekterna troligtvis kommer av en känsla av tvång, härlett från den dominerande karaktären.
Igen så är det inte intressant för vad vi frågar oss här.
Om du skulle göra ett sensationalistiskt program a´la Josefsson så skulle det nog passa bra med en sådan vinkling däremot.
Jag har alltid ruttnat på föredetting alkisar och skit som dök upp i skolan för att moralisera.
Dom har ingen distans till ämnet, att dom inte klarade av alkoholen det är lätt bevisat. Men att det skulle göra att man själv bör passa sig är ett stort skämt.
För övrigt var dom jag träffade slående exempel på att vissa personer hanterar saker, som beroende, sämre än andra, vissa vill förstöra sitt liv o så vidare. Det är deras bristande karaktär som satt dom där och inte drogen (alkoholen).
Att bli beroende är slapphet, självförhärligande, bristande självinsikt.
Droger kan inte leda dig till beroende om inte sättet som man brukar droger på är felaktigt.
Samma sak med aktiviteter som du faller in i ett beroendemönster av. Det är inte aktiviteten, utan din relation till aktiviteten.
Då har du förutsatt att det är en person med svag karaktär eller någon som influerats av någon med en stark karaktär. Bitterheten som du pratar om borde då ta sig utryck i fördömmande av utövandet av SM, men är då felriktat eftersom de negtiva aspekterna troligtvis kommer av en känsla av tvång, härlett från den dominerande karaktären.
Igen så är det inte intressant för vad vi frågar oss här.
Om du skulle göra ett sensationalistiskt program a´la Josefsson så skulle det nog passa bra med en sådan vinkling däremot.
Jag har alltid ruttnat på föredetting alkisar och skit som dök upp i skolan för att moralisera.
Dom har ingen distans till ämnet, att dom inte klarade av alkoholen det är lätt bevisat. Men att det skulle göra att man själv bör passa sig är ett stort skämt.
För övrigt var dom jag träffade slående exempel på att vissa personer hanterar saker, som beroende, sämre än andra, vissa vill förstöra sitt liv o så vidare. Det är deras bristande karaktär som satt dom där och inte drogen (alkoholen).
Att bli beroende är slapphet, självförhärligande, bristande självinsikt.
Droger kan inte leda dig till beroende om inte sättet som man brukar droger på är felaktigt.
Samma sak med aktiviteter som du faller in i ett beroendemönster av. Det är inte aktiviteten, utan din relation till aktiviteten.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Ok du pratar om att någon kanske har kännt sig bunden i SM.
Då har du förutsatt att det är en person med svag karaktär eller någon som influerats av någon med en stark karaktär. Bitterheten som du pratar om borde då ta sig utryck i fördömmande av utövandet av SM, men är då felriktat eftersom de negtiva aspekterna troligtvis kommer av en känsla av tvång, härlett från den dominerande karaktären.
Igen så är det inte intressant för vad vi frågar oss här.
Om du skulle göra ett sensationalistiskt program a´la Josefsson så skulle det nog passa bra med en sådan vinkling däremot.
Jag har alltid ruttnat på föredetting alkisar och skit som dök upp i skolan för att moralisera.
Dom har ingen distans till ämnet, att dom inte klarade av alkoholen det är lätt bevisat. Men att det skulle göra att man själv bör passa sig är ett stort skämt.
För övrigt var dom jag träffade slående exempel på att vissa personer hanterar saker, som beroende, sämre än andra, vissa vill förstöra sitt liv o så vidare. Det är deras bristande karaktär som satt dom där och inte drogen (alkoholen).
Att bli beroende är slapphet, självförhärligande, bristande självinsikt.
Droger kan inte leda dig till beroende om inte sättet som man brukar droger på är felaktigt.
Samma sak med aktiviteter som du faller in i ett beroendemönster av. Det är inte aktiviteten, utan din relation till aktiviteten.
Då har du förutsatt att det är en person med svag karaktär eller någon som influerats av någon med en stark karaktär. Bitterheten som du pratar om borde då ta sig utryck i fördömmande av utövandet av SM, men är då felriktat eftersom de negtiva aspekterna troligtvis kommer av en känsla av tvång, härlett från den dominerande karaktären.
Igen så är det inte intressant för vad vi frågar oss här.
Om du skulle göra ett sensationalistiskt program a´la Josefsson så skulle det nog passa bra med en sådan vinkling däremot.
Jag har alltid ruttnat på föredetting alkisar och skit som dök upp i skolan för att moralisera.
Dom har ingen distans till ämnet, att dom inte klarade av alkoholen det är lätt bevisat. Men att det skulle göra att man själv bör passa sig är ett stort skämt.
För övrigt var dom jag träffade slående exempel på att vissa personer hanterar saker, som beroende, sämre än andra, vissa vill förstöra sitt liv o så vidare. Det är deras bristande karaktär som satt dom där och inte drogen (alkoholen).
Att bli beroende är slapphet, självförhärligande, bristande självinsikt.
Droger kan inte leda dig till beroende om inte sättet som man brukar droger på är felaktigt.
Samma sak med aktiviteter som du faller in i ett beroendemönster av. Det är inte aktiviteten, utan din relation till aktiviteten.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Jag har alltid ruttnat på föredetting alkisar och skit som dök upp i skolan för att moralisera.
Dom har ingen distans till ämnet, att dom inte klarade av alkoholen det är lätt bevisat. Men att det skulle göra att man själv bör passa sig är ett stort skämt.
För övrigt var dom jag träffade slående exempel på att vissa personer hanterar saker, som beroende, sämre än andra, vissa vill förstöra sitt liv o så vidare. Det är deras bristande karaktär som satt dom där och inte drogen (alkoholen).
Att bli beroende är slapphet, självförhärligande, bristande självinsikt.
Droger kan inte leda dig till beroende om inte sättet som man brukar droger på är felaktigt.
Samma sak med aktiviteter som du faller in i ett beroendemönster av. Det är inte aktiviteten, utan din relation till aktiviteten.
Så först nu fattade du vad det hela handlade om
För övrigt tycker jag det du skriver om här är fördömande och
fördomsfullt och okunnigt så det skriker om det!
Men man måste väl sätta på sig ordentliga skygglappar för att försvara
ditt eget drogbruk!
Agnostica
agnostica skrev:Men man måste väl sätta på sig ordentliga skygglappar för att försvara
ditt eget drogbruk!
Varför skulle jag behöva försvara det?
För att din moral som du har, inte tillåter uttalanden som att ansvar måste utkrävas av individen?
Eller är det månne så att din agnostic gentemot kyrkan och ditt tidigare förhållande till kyrkan har satt griller om en frälsare vid namn Agnostica, istället för Jesus, i ditt huvud?
Hur många brukare och hur många missbrukare känner du?
Var hämtar du belägg för din kritik, på en statligt stött förening som har ett syfte att inte lämna opartisk information? Så som du visade upp för mig i Salvia tråden.
Vakna!
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
sm - tråd
Auk
Jag skulle just gå in på forumet för att ändra mitt uttalande för att
inte trissa upp något men du hann före.
Låt oss respektera att detta är en sm- tråd.
Det hela handlade om mitt intresse att få veta om det fanns några
föredettingar på området och hur de såg på sitt utövande i
backspegeln. Fortfarande högintressant enligt mig.
Jag kommenterar bara en sak i ditt inlägg och vill du spinna vidare på det
får du väl starta en ny tråd:
Visst ska ansvar utkrävas av individen men jag tror inte på någon
superindividualism, där det väl ingår en sån där föraktfull och enligt mig
okunnig syn på beroende som du uppvisar. Ett visst mått av ansvar har vi också för varandra.
Agnostica
Jag skulle just gå in på forumet för att ändra mitt uttalande för att
inte trissa upp något men du hann före.
Låt oss respektera att detta är en sm- tråd.
Det hela handlade om mitt intresse att få veta om det fanns några
föredettingar på området och hur de såg på sitt utövande i
backspegeln. Fortfarande högintressant enligt mig.
Jag kommenterar bara en sak i ditt inlägg och vill du spinna vidare på det
får du väl starta en ny tråd:
Visst ska ansvar utkrävas av individen men jag tror inte på någon
superindividualism, där det väl ingår en sån där föraktfull och enligt mig
okunnig syn på beroende som du uppvisar. Ett visst mått av ansvar har vi också för varandra.
Agnostica
-
Jonas Nystrom
- Inlägg: 709
- Blev medlem: 04 jan 2004 23:04
- Ort: errrr... Ahhh... it's all coming back now...
sm-texter, bl a hur jag hittade in i min sadism
Uppmuntrad av Agnosticas påminnelse om att detta är en sm-tråd och bör respekteras som sådan plockar jag lite ur min dagbok på ett sm-forum här på nätet.
Hittills har jag ju delat med mig av ett par sessioner där jag är den mottagande och som dessutom inte var sexuellt laddade. Nu har jag sorterat fram några någorlunda salongsfähiga texter om man-kvinna-dynamiken i sessioner. Först en ickedeskriptiv text skriven i anslutning till en introduktionssession med en ung kvinna. Sedan hennes egen beskrivning av sessionen. Sedan en lite mer beskrivande text som jag skrev efteråt. Till slut en text om hur det medvetna sm-livet började för mig; min sadoinitiation, kan man säga. Nå, håll till godo:
--------------------------------------------------------------------------------
http://alt.venus.co.uk/weed/writings/poems/agh.htm
http://alt.venus.co.uk/weed/writings/poems/agh.htm
Allen Ginsberg (1926-1997)
Footnote To Howl
Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy!
Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy!
The world is holy! The soul is holy! The skin is holy!
The nose is holy! The tongue and cock and hand
and asshole holy!
Everything is holy! everybody's holy! everywhere is
holy! everyday is in eternity! Everyman's an angel!
The bum's as holy as the seraphim! the madman is
holy as you my soul are holy!
The typewriter is holy the poem is holy the voice is
holy the hearers are holy the ecstasy is holy!
Holy Peter holy Allen holy Solomon holy Lucien holy
Kerouac holy Huncke holy Burroughs holy Cas-
sady holy the unknown buggered and suffering
beggars holy the hideous human angels!
Holy my mother in the insane asylum! Holy the cocks
of the grandfathers of Kansas!
Holy the groaning saxophone! Holy the bop apocalypse!
Holy the jazzbands marijuana hipsters peace & junk & drums!
Holy the solitudes of skyscrapers and pavements! Holy
the cafeterias filled with the millions! Holy the
mysterious rivers of tears under the streets!
Holy the lone juggernaut! Holy the vast lamb of the
middle class! Holy the crazy shepherds of rebellion!
Who digs Los Angeles IS Los Angeles!
Holy New York Holy San Francisco Holy Peoria &
Seattle Holy Paris Holy Tangiers Holy Moscow
Holy Istanbul!
Holy time in eternity holy eternity in time holy the
clocks in space holy the fourth dimension holy
the fifth International holy the Angel in Moloch!
Holy the sea holy the desert holy the railroad holy the
locomotive holy the visions holy the hallucina-
tions holy the miracles holy the eyeball holy the abyss!
Holy forgiveness! mercy! charity! faith! Holy! Ours!
bodies! suffering! magnanimity!
Holy the supernatural extra brilliant intelligent
kindness of the soul!
Berkeley 1955
_____________________________________________________
Att ta ner lilla e var en plikt som började för länge sedan och som nu efter min egen hängning fick en viss legitimitet. Det fanns ingen orsak i mig själv att avvakta längre. Det som behövde göras hade gjorts.
Och ändå gjordes det för länge, länge sedan. Men hängningen var en uppdatering.
Så som varje stund av meditativ stillhet är en uppdatering av den Stora Stillheten som alltid råder, Under Tiden, och som en gång tar oss med in i sig när vi lämnar livet bakom oss, så är varje smärtsession en uppdatering av den Stora Smärtan som det innebär att börja leva. Att födas.
Men varsamt, obevekligt våld tog jag henne ner. En bit på vägen. Steget mellan noll och ett är det största stegen man kan ta.
Jag är inte sadist, jag är barnfarska. Åskledarskapets barnfarska.
Och hon... genom våndan till ljuset, det mörka ljuset, infraljuset. Som hon nu har fått en förstahandsglimt av.
Att få vara med när det sker är en sann gåva. I den stund det sker är jag inte bara mig själv. Andra väsen lever genom mig. Johannes Döparen. Hermes. Oden. Vi är ett i ärendet. Ett i Sig.
Det ligger nära till hands att se det som en naturkraft. Men Natura är Det Vi Föds Ur. Modern. Barnmorskans egentliga uppdragsgiverska.
Barnfarskans uppdragsgivare är en annan. Inte Natura utan det - den - som stör och öppnar, som besvärar och befruktar henne. Får henne att föda Människan.
Sina upplevelser beskriver hon bäst själv. Jag såg dem äga rum. Jag har inget att tillägga. Vad jag kan göra är att bidra med mina upplevelser, i den mån de låter sig beskrivas utan att man kastar för hårt ljus på dem.
Nej, det blev ingen lightversion. Ingen supertung heller men definitivt ingen aspartamsmärta. Lilla e behövde det hon fick. Romantiseringarna kring smärta försvann i ett nafs. Det är inte särskilt chikt eller tjusigt eller ens gulligt att snorböla som ett förtvivlat spädbarn. Att vrida sig under ett järngrepp och inte kunna låta bli att försöka värja sig är inte sött. Att veta att inga stoppord gäller, bara ren tillit. Övermänsklig tillit. Att behöva se hur man har gömt sig under tjocka lager "öppenhet" och "ärlighet". Aspartamvarianten. Att faktiskt tappa greppet en stund. En evighet. Låta sig falla. Stöta på isberg av fasa man inte visste att man hyste, deep down.
För mig gäller det då att hålla, att inte darra på foten, att inte fladdra med uppmärksamheten. Total uppmärksamhet är lätt, inte svår. Det svåra är vägen dit. När man är 100% i fokus blir sikten mångdimensionell, man har nivåkoll. Vet både ut och in. Det magiska får då plats. Fokus pokus. Min uppgift är inte att ta eller ha reda på vad som är ok, utan att avgöra, bestämma, definiera vad som är ok. Det kan man inte göra själv, som människa. Lika lite som det där änglalika förtroendet går att liksom prestera fram. Det är den himmelska elden. Tjur - förlåt, Tor - som klubbar in jaget i blodet med brutal precision.
--------------------------------------------------------------------------------
Lilla e skrev (i sin dagbok här på sm-forat):
And there was Birth...
Plommonrumpa. Vackra lilablå nyanser. Vid varje toalettbesök under dagen har jag betraktat den i spegeln. Den gör sig påmind varje gång jag sätter mig på den. Som en guldskatt på havets botten som glimmar till uppe vid vattenytan och ler och säger: kom tillbaka och hämta mig.
Igår fick jag min titel. Jag är numera en subba. Subba nummer tre.
Väntade mig en light -version såhär första gången. Trodde jag skulle få behålla mitt skinn:
Flyktvägarna stängs. Enda vägen är nedåt i den avgrund vid vars rand jag stått mången gång och fruktat mörkret. Jag fattar inte. Tror inte på verkligheten.
Bakom låsta dörrar skalas jag av, lager för lager. Jag börjar fatta. You can run, but you can´t hide. Och jag ger mig hän. Jag hänger mig, hänger och dinglar över avgrunden. Smärta blir ångest blir panik blir ljus. Kapitulation efter kapitulation. Det finns alltid mer, det tar aldrig slut. Du skär i lögnerna jag med mycken möda börjat tro på. Kulisserna rämnar. Förvridna grimaser i speglar som faller mot marken. Blodiga tår på krossat glas. Du gjorde mig mera hel än jag någonsin varit, och nu sliter du mig i stycken. Jag är naken och hudlös. Avgrunden under mina fötter och jag faller. Jag dör. Ägget kläcks. Jag föds. Vi andas. Du går iväg. Jag ligger kvar. Mitt i ljuset. Min kropp är ny. Vill inte röra den. Flyger, flyter och jublar. Vaknar till matrix. Går på toa och ser mig i spegeln. Röda ögon. Rufsigt hår. Inga masker. Välkommen hem säger djävulen.
Vi småpratar. Du hämtar mig tillbaka. Jag somnar under dina vingar.
--------------------------------------------------------------------------------
(...) Hursomhelst, jag hade inga sådana ambitioner och lät henne bo här. Vi pussades inte ens. Men gosade och kramades, badade ihop och sov ihop. Sådär som jag gillar. Jag stimulerade henne inte sexuellt men gav och fick närhet och beröring samt gav henne en möjlighet att erfara vad jag går och står för på lite närmare håll. Att man kan vara en ung kvinna och ändå både bada och sova naken med mig utan att bli förförd. Vad man än tycker om saken. Flera nätter i rad dessutom.
Hon är som sagt skärpt och vaken, fattar och minns vad man säger även när det rör sig om djupa, esoteriska saker. Och när det rör sig om initiationsprocesser och deras olika element. Som smärta, då.
Smärtan intresserade henne mer och mer. Det började med att jag introducerade henne till långbrädan och hon föll och skrapade upp ena knät rätt illa. Och armbågen och axeln. Asfalt bits. Men eftervården innehöll moment av att VARA MED smärtan, lära sig att sammansmälta med den och på så sätt vända den till något gott. Hon gillade det. Fattade precis.
På nätterna sov vi som barn i varandras armar. Inga sexuella vibbar alls. Hon lärde mig en smärtsam bindvävsmassage och jag gjorde den på henne också. Hon gjorde den även på min dotter som var tyst ett tag efteråt och sedan konstaterade: det där skulle pappa gilla.
På dagarna lekte vi med barnen, gick skogspromenader och åkte på utflykter. På kvällarna filosoferade vi. Hon fick även se lite skriv här i min dagbok, plus texten Döden ger liv... som hon älskade. Sista natten var intensiv. Fortfarande inga kyssar eller sexuell stimulans men värmen mellan oss ökade till nästan hetta. Blev det för hett så pratade vi om det, det hjälpte. Man får perspektiv och distans. Kan skratta åt nordiska juninätters eviga tema och så.
Men jag bestämde mig för att hon hade varit duktig ändå och förtjänade att få sig en liten provsmak på det hon var så outtalat nyfiken på: smisk. Sju ganska lätta klatschar på vardera skinkan. Hon flämtade omtumlat. Hade aldrig varit med om något liknande förut. Och viskade "hårdare". Och fick hårdare smisk, kanske sju klatschar till. Vred sig i vånda och vällust. Jag slutade när jag märkte att hon skulle behöva skrika för att fortsätta. Hon ville ha mer men förstod det olämpliga i att fortsätta just då. "jag kommer att bli beroende av det där" sa hon saligt innan vi somnade. En ny värld hade öppnats på glänt för henne. Sånt är kul.
--------------------------------------------------------------------------------
How It All Began. Smärtans ängel, Persphone och en hermetisk initiation.
Ibland pratar jag och S om C, min första subba. Det var 1997, jag kom till Chicago med ett tåg från Boston. I Boston hade jag en så stark upplevelse av en ängel. Jag lyssnade om och om igen på Patti Smiths då nya cd Peace and Noise i en walkman och fastnade på "ask the angels" och gick över en lång granitbro över den breda floden. Jag såg ner i vattnet, solglitter åt två håll. Dels på småvågor ut från bropelaren jag stod över, dels på större vågor i vindriktningen, vinkelrätt mot de första. Jag tappade nästan andan. Glittrena korsade varandra och i korsfältet bildades det en tydlig gestalt som PRECIS motsvarade den anda jag då kände ... en ängel, en budbärare, hade förkroppsligat sig i glittret. Efter nån timme hade mina fötter - och kanske ängeln - tagit mig till Boston Museum of Fine Arts. Där föll min blick på en illa medfaren staty av en grekisk gudinna, jag vill minnas att det var Diana, eller kanske Persephone. Hursomhelst var det nåt med den där statyn. Men så fort jag tittade på den så drog det sig undan. Och så fort JAG drog mig undan var det där igen. Sådär höll vi på ett tag. Hon var nämligen synnerligen ... förförisk. Sexig, rentav. Men så fort min okyska blick försökte leta sig in under de formfulländade men tilltygade mantelvecken för att närmare bekanta sig med de yppiga formerna därunder så var hon bara en gammal stenstod. Först när jag liksom backade och gjorde plats i mig så kom hon, light as a breeze. Jag tappade andan igen när jag kände igen samma ängel som i vattenglittret.
Så kom jag till Chicago. För att träffa författarinnan C vars raljanta, djärva och intelligenta texter jag uppskattat så. Jag hade helt enkelt ringt upp henne och presenterat mig och frågat om vi kunde träffas eftersom jag hade vägarna förbi (vilket var nästan sant: jag skulle till Arizona).
C grät efter tio minuter. "Var har du varit i hela mitt liv"-gråten. Fastän hon själv hade svaret: "I've been preparing". Ändå var hon väldigt formell och diskret, en bildad dam, ingen västkusthippie precis. Mörkblå dräkt och damhatt hade hon. Lite tjock och inte direkt playboysnygg. Blond, iriskt påbrå. Tanken var väl att vi skulle diskutera litteratur och medeltidsmystiker och ryska siare eller så.
Efter en trevlig måltid med djupa samtal och ett halvt paket Benson&Hedges i hennes dining room satt vi på varsin sida av brasan i öppna spisen och såg tyst på varandra. Eldens sken flammade i hennes smältande ansikte. Plötsligt hade vi alltid känt varandra, och alltid varit älskare. Det var ju därför hon grät förut. Nu var det bara en sak att göra.
Jag hörde mig själv säga åt henne att komma och sätta sig vid min sida. Allt gick av sig självt nu. Jag visste inte att jag visste men det gjorde jag: att jag skulle ta henne Ner, till Subspace. Jag visste inte mycket. Hade aldrig befattat mig med sm. Hennes utstrålning vägledde mig. Ängeln igen! Den var där i rummet med oss. Och här var Persephones yppiga bröst. Jag låg på henne och höll fast hennes handleder. Hennes ögon hade antagit en nästan skrämmande isblå lyster och hon sa bara jaså, det var så.
Jag kämpade mot. Visste inte att jag ville så. Fick en blixtvision av en varg i ett naket träd mot fullmånen och kom plötsligt på att Hermes, vars vingar jag efter skilsmässan året innan låtit tatuera på mina anklar, inte bara var gudarnas budbärare utan även den som vägledde själarna ner i underjorden. Det svindlade och jag bävade. Nu kunde ju vad som helst hända.
Och det gjorde det. Vi älskade som demoner. Jag fick hennes välsignelse och fann min kraft, men visste inte riktigt vad jag skulle göra med den, hur långt jag kunde gå. Hon uppmuntrade mig att fortsätta. Smiska mig. Smärta mig. Ta mig ner. Ängeln stod över oss, höll sina vingar över oss. Jag gick loss på henne. Som en vulkan. Stopp, sa hon. Blanda inte in ditt agg. Din kraft är ren, den har inget med ditt agg att göra. För första gången lärda jag mig att skilja på våldets ort i mig och aggets ort. Agget är sårat, våldet är rent. Wow. Jag hittade in. Våldet som ren, på sätt och vis kysk (!) naturkraft.
Hon var rutinerad. Gav sig hän åt smärtan. Kättja och smärta i skön förening, befruktande varandra till en ort bortom allt förnuft. Ingen återvändo nu. För att egga mig hade hon utan att tveka plöjt sina naglar i åtta röda ränder från mina armbågar till mina höfter. För att visa vägen, visa att det är ok, att det är gott så. Jag var mållös men fattade.
I tre dygn höll vi på. Älskade, gick ner, älskade igen, gick längre ner, vilade, åt lite, rökte lite och småpratade. Hon hade den prerafaelitiska Ofelias död över sängen. Hennes skinkor var rödlila, hennes rygg rödrandig, hennes stinna bröst alldeles rosa. Jag var utpumpad men full av storm och åska, det bara kom mer och mer. Det var bara att hänga på. Hon krävde det, krävde att få underkasta sig, att få ge sig ner genom smärtan och extasen. Och jag tog ner henne. Gång på gång. Initierades i Konsten.
Hittills har jag ju delat med mig av ett par sessioner där jag är den mottagande och som dessutom inte var sexuellt laddade. Nu har jag sorterat fram några någorlunda salongsfähiga texter om man-kvinna-dynamiken i sessioner. Först en ickedeskriptiv text skriven i anslutning till en introduktionssession med en ung kvinna. Sedan hennes egen beskrivning av sessionen. Sedan en lite mer beskrivande text som jag skrev efteråt. Till slut en text om hur det medvetna sm-livet började för mig; min sadoinitiation, kan man säga. Nå, håll till godo:
--------------------------------------------------------------------------------
http://alt.venus.co.uk/weed/writings/poems/agh.htm
http://alt.venus.co.uk/weed/writings/poems/agh.htm
Allen Ginsberg (1926-1997)
Footnote To Howl
Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy!
Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy!
The world is holy! The soul is holy! The skin is holy!
The nose is holy! The tongue and cock and hand
and asshole holy!
Everything is holy! everybody's holy! everywhere is
holy! everyday is in eternity! Everyman's an angel!
The bum's as holy as the seraphim! the madman is
holy as you my soul are holy!
The typewriter is holy the poem is holy the voice is
holy the hearers are holy the ecstasy is holy!
Holy Peter holy Allen holy Solomon holy Lucien holy
Kerouac holy Huncke holy Burroughs holy Cas-
sady holy the unknown buggered and suffering
beggars holy the hideous human angels!
Holy my mother in the insane asylum! Holy the cocks
of the grandfathers of Kansas!
Holy the groaning saxophone! Holy the bop apocalypse!
Holy the jazzbands marijuana hipsters peace & junk & drums!
Holy the solitudes of skyscrapers and pavements! Holy
the cafeterias filled with the millions! Holy the
mysterious rivers of tears under the streets!
Holy the lone juggernaut! Holy the vast lamb of the
middle class! Holy the crazy shepherds of rebellion!
Who digs Los Angeles IS Los Angeles!
Holy New York Holy San Francisco Holy Peoria &
Seattle Holy Paris Holy Tangiers Holy Moscow
Holy Istanbul!
Holy time in eternity holy eternity in time holy the
clocks in space holy the fourth dimension holy
the fifth International holy the Angel in Moloch!
Holy the sea holy the desert holy the railroad holy the
locomotive holy the visions holy the hallucina-
tions holy the miracles holy the eyeball holy the abyss!
Holy forgiveness! mercy! charity! faith! Holy! Ours!
bodies! suffering! magnanimity!
Holy the supernatural extra brilliant intelligent
kindness of the soul!
Berkeley 1955
_____________________________________________________
Att ta ner lilla e var en plikt som började för länge sedan och som nu efter min egen hängning fick en viss legitimitet. Det fanns ingen orsak i mig själv att avvakta längre. Det som behövde göras hade gjorts.
Och ändå gjordes det för länge, länge sedan. Men hängningen var en uppdatering.
Så som varje stund av meditativ stillhet är en uppdatering av den Stora Stillheten som alltid råder, Under Tiden, och som en gång tar oss med in i sig när vi lämnar livet bakom oss, så är varje smärtsession en uppdatering av den Stora Smärtan som det innebär att börja leva. Att födas.
Men varsamt, obevekligt våld tog jag henne ner. En bit på vägen. Steget mellan noll och ett är det största stegen man kan ta.
Jag är inte sadist, jag är barnfarska. Åskledarskapets barnfarska.
Och hon... genom våndan till ljuset, det mörka ljuset, infraljuset. Som hon nu har fått en förstahandsglimt av.
Att få vara med när det sker är en sann gåva. I den stund det sker är jag inte bara mig själv. Andra väsen lever genom mig. Johannes Döparen. Hermes. Oden. Vi är ett i ärendet. Ett i Sig.
Det ligger nära till hands att se det som en naturkraft. Men Natura är Det Vi Föds Ur. Modern. Barnmorskans egentliga uppdragsgiverska.
Barnfarskans uppdragsgivare är en annan. Inte Natura utan det - den - som stör och öppnar, som besvärar och befruktar henne. Får henne att föda Människan.
Sina upplevelser beskriver hon bäst själv. Jag såg dem äga rum. Jag har inget att tillägga. Vad jag kan göra är att bidra med mina upplevelser, i den mån de låter sig beskrivas utan att man kastar för hårt ljus på dem.
Nej, det blev ingen lightversion. Ingen supertung heller men definitivt ingen aspartamsmärta. Lilla e behövde det hon fick. Romantiseringarna kring smärta försvann i ett nafs. Det är inte särskilt chikt eller tjusigt eller ens gulligt att snorböla som ett förtvivlat spädbarn. Att vrida sig under ett järngrepp och inte kunna låta bli att försöka värja sig är inte sött. Att veta att inga stoppord gäller, bara ren tillit. Övermänsklig tillit. Att behöva se hur man har gömt sig under tjocka lager "öppenhet" och "ärlighet". Aspartamvarianten. Att faktiskt tappa greppet en stund. En evighet. Låta sig falla. Stöta på isberg av fasa man inte visste att man hyste, deep down.
För mig gäller det då att hålla, att inte darra på foten, att inte fladdra med uppmärksamheten. Total uppmärksamhet är lätt, inte svår. Det svåra är vägen dit. När man är 100% i fokus blir sikten mångdimensionell, man har nivåkoll. Vet både ut och in. Det magiska får då plats. Fokus pokus. Min uppgift är inte att ta eller ha reda på vad som är ok, utan att avgöra, bestämma, definiera vad som är ok. Det kan man inte göra själv, som människa. Lika lite som det där änglalika förtroendet går att liksom prestera fram. Det är den himmelska elden. Tjur - förlåt, Tor - som klubbar in jaget i blodet med brutal precision.
--------------------------------------------------------------------------------
Lilla e skrev (i sin dagbok här på sm-forat):
And there was Birth...
Plommonrumpa. Vackra lilablå nyanser. Vid varje toalettbesök under dagen har jag betraktat den i spegeln. Den gör sig påmind varje gång jag sätter mig på den. Som en guldskatt på havets botten som glimmar till uppe vid vattenytan och ler och säger: kom tillbaka och hämta mig.
Igår fick jag min titel. Jag är numera en subba. Subba nummer tre.
Väntade mig en light -version såhär första gången. Trodde jag skulle få behålla mitt skinn:
Flyktvägarna stängs. Enda vägen är nedåt i den avgrund vid vars rand jag stått mången gång och fruktat mörkret. Jag fattar inte. Tror inte på verkligheten.
Bakom låsta dörrar skalas jag av, lager för lager. Jag börjar fatta. You can run, but you can´t hide. Och jag ger mig hän. Jag hänger mig, hänger och dinglar över avgrunden. Smärta blir ångest blir panik blir ljus. Kapitulation efter kapitulation. Det finns alltid mer, det tar aldrig slut. Du skär i lögnerna jag med mycken möda börjat tro på. Kulisserna rämnar. Förvridna grimaser i speglar som faller mot marken. Blodiga tår på krossat glas. Du gjorde mig mera hel än jag någonsin varit, och nu sliter du mig i stycken. Jag är naken och hudlös. Avgrunden under mina fötter och jag faller. Jag dör. Ägget kläcks. Jag föds. Vi andas. Du går iväg. Jag ligger kvar. Mitt i ljuset. Min kropp är ny. Vill inte röra den. Flyger, flyter och jublar. Vaknar till matrix. Går på toa och ser mig i spegeln. Röda ögon. Rufsigt hår. Inga masker. Välkommen hem säger djävulen.
Vi småpratar. Du hämtar mig tillbaka. Jag somnar under dina vingar.
--------------------------------------------------------------------------------
(...) Hursomhelst, jag hade inga sådana ambitioner och lät henne bo här. Vi pussades inte ens. Men gosade och kramades, badade ihop och sov ihop. Sådär som jag gillar. Jag stimulerade henne inte sexuellt men gav och fick närhet och beröring samt gav henne en möjlighet att erfara vad jag går och står för på lite närmare håll. Att man kan vara en ung kvinna och ändå både bada och sova naken med mig utan att bli förförd. Vad man än tycker om saken. Flera nätter i rad dessutom.
Hon är som sagt skärpt och vaken, fattar och minns vad man säger även när det rör sig om djupa, esoteriska saker. Och när det rör sig om initiationsprocesser och deras olika element. Som smärta, då.
Smärtan intresserade henne mer och mer. Det började med att jag introducerade henne till långbrädan och hon föll och skrapade upp ena knät rätt illa. Och armbågen och axeln. Asfalt bits. Men eftervården innehöll moment av att VARA MED smärtan, lära sig att sammansmälta med den och på så sätt vända den till något gott. Hon gillade det. Fattade precis.
På nätterna sov vi som barn i varandras armar. Inga sexuella vibbar alls. Hon lärde mig en smärtsam bindvävsmassage och jag gjorde den på henne också. Hon gjorde den även på min dotter som var tyst ett tag efteråt och sedan konstaterade: det där skulle pappa gilla.
På dagarna lekte vi med barnen, gick skogspromenader och åkte på utflykter. På kvällarna filosoferade vi. Hon fick även se lite skriv här i min dagbok, plus texten Döden ger liv... som hon älskade. Sista natten var intensiv. Fortfarande inga kyssar eller sexuell stimulans men värmen mellan oss ökade till nästan hetta. Blev det för hett så pratade vi om det, det hjälpte. Man får perspektiv och distans. Kan skratta åt nordiska juninätters eviga tema och så.
Men jag bestämde mig för att hon hade varit duktig ändå och förtjänade att få sig en liten provsmak på det hon var så outtalat nyfiken på: smisk. Sju ganska lätta klatschar på vardera skinkan. Hon flämtade omtumlat. Hade aldrig varit med om något liknande förut. Och viskade "hårdare". Och fick hårdare smisk, kanske sju klatschar till. Vred sig i vånda och vällust. Jag slutade när jag märkte att hon skulle behöva skrika för att fortsätta. Hon ville ha mer men förstod det olämpliga i att fortsätta just då. "jag kommer att bli beroende av det där" sa hon saligt innan vi somnade. En ny värld hade öppnats på glänt för henne. Sånt är kul.
--------------------------------------------------------------------------------
How It All Began. Smärtans ängel, Persphone och en hermetisk initiation.
Ibland pratar jag och S om C, min första subba. Det var 1997, jag kom till Chicago med ett tåg från Boston. I Boston hade jag en så stark upplevelse av en ängel. Jag lyssnade om och om igen på Patti Smiths då nya cd Peace and Noise i en walkman och fastnade på "ask the angels" och gick över en lång granitbro över den breda floden. Jag såg ner i vattnet, solglitter åt två håll. Dels på småvågor ut från bropelaren jag stod över, dels på större vågor i vindriktningen, vinkelrätt mot de första. Jag tappade nästan andan. Glittrena korsade varandra och i korsfältet bildades det en tydlig gestalt som PRECIS motsvarade den anda jag då kände ... en ängel, en budbärare, hade förkroppsligat sig i glittret. Efter nån timme hade mina fötter - och kanske ängeln - tagit mig till Boston Museum of Fine Arts. Där föll min blick på en illa medfaren staty av en grekisk gudinna, jag vill minnas att det var Diana, eller kanske Persephone. Hursomhelst var det nåt med den där statyn. Men så fort jag tittade på den så drog det sig undan. Och så fort JAG drog mig undan var det där igen. Sådär höll vi på ett tag. Hon var nämligen synnerligen ... förförisk. Sexig, rentav. Men så fort min okyska blick försökte leta sig in under de formfulländade men tilltygade mantelvecken för att närmare bekanta sig med de yppiga formerna därunder så var hon bara en gammal stenstod. Först när jag liksom backade och gjorde plats i mig så kom hon, light as a breeze. Jag tappade andan igen när jag kände igen samma ängel som i vattenglittret.
Så kom jag till Chicago. För att träffa författarinnan C vars raljanta, djärva och intelligenta texter jag uppskattat så. Jag hade helt enkelt ringt upp henne och presenterat mig och frågat om vi kunde träffas eftersom jag hade vägarna förbi (vilket var nästan sant: jag skulle till Arizona).
C grät efter tio minuter. "Var har du varit i hela mitt liv"-gråten. Fastän hon själv hade svaret: "I've been preparing". Ändå var hon väldigt formell och diskret, en bildad dam, ingen västkusthippie precis. Mörkblå dräkt och damhatt hade hon. Lite tjock och inte direkt playboysnygg. Blond, iriskt påbrå. Tanken var väl att vi skulle diskutera litteratur och medeltidsmystiker och ryska siare eller så.
Efter en trevlig måltid med djupa samtal och ett halvt paket Benson&Hedges i hennes dining room satt vi på varsin sida av brasan i öppna spisen och såg tyst på varandra. Eldens sken flammade i hennes smältande ansikte. Plötsligt hade vi alltid känt varandra, och alltid varit älskare. Det var ju därför hon grät förut. Nu var det bara en sak att göra.
Jag hörde mig själv säga åt henne att komma och sätta sig vid min sida. Allt gick av sig självt nu. Jag visste inte att jag visste men det gjorde jag: att jag skulle ta henne Ner, till Subspace. Jag visste inte mycket. Hade aldrig befattat mig med sm. Hennes utstrålning vägledde mig. Ängeln igen! Den var där i rummet med oss. Och här var Persephones yppiga bröst. Jag låg på henne och höll fast hennes handleder. Hennes ögon hade antagit en nästan skrämmande isblå lyster och hon sa bara jaså, det var så.
Jag kämpade mot. Visste inte att jag ville så. Fick en blixtvision av en varg i ett naket träd mot fullmånen och kom plötsligt på att Hermes, vars vingar jag efter skilsmässan året innan låtit tatuera på mina anklar, inte bara var gudarnas budbärare utan även den som vägledde själarna ner i underjorden. Det svindlade och jag bävade. Nu kunde ju vad som helst hända.
Och det gjorde det. Vi älskade som demoner. Jag fick hennes välsignelse och fann min kraft, men visste inte riktigt vad jag skulle göra med den, hur långt jag kunde gå. Hon uppmuntrade mig att fortsätta. Smiska mig. Smärta mig. Ta mig ner. Ängeln stod över oss, höll sina vingar över oss. Jag gick loss på henne. Som en vulkan. Stopp, sa hon. Blanda inte in ditt agg. Din kraft är ren, den har inget med ditt agg att göra. För första gången lärda jag mig att skilja på våldets ort i mig och aggets ort. Agget är sårat, våldet är rent. Wow. Jag hittade in. Våldet som ren, på sätt och vis kysk (!) naturkraft.
Hon var rutinerad. Gav sig hän åt smärtan. Kättja och smärta i skön förening, befruktande varandra till en ort bortom allt förnuft. Ingen återvändo nu. För att egga mig hade hon utan att tveka plöjt sina naglar i åtta röda ränder från mina armbågar till mina höfter. För att visa vägen, visa att det är ok, att det är gott så. Jag var mållös men fattade.
I tre dygn höll vi på. Älskade, gick ner, älskade igen, gick längre ner, vilade, åt lite, rökte lite och småpratade. Hon hade den prerafaelitiska Ofelias död över sängen. Hennes skinkor var rödlila, hennes rygg rödrandig, hennes stinna bröst alldeles rosa. Jag var utpumpad men full av storm och åska, det bara kom mer och mer. Det var bara att hänga på. Hon krävde det, krävde att få underkasta sig, att få ge sig ner genom smärtan och extasen. Och jag tog ner henne. Gång på gång. Initierades i Konsten.
Ab aspera ad astra!
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 109 och 0 gäster