Filmen Seven
Moderator: Moderatorgruppen
Filmen Seven
Detta är lite långsökt men efter att jag postat ett kritiskt inlägg om liberalernas utopi kom jag att tänka på filmen Se7en. Ni vet den som alla tyckte var så jävla bra. Och min fråga är; Vad tusan var poängen med den filmen egentligen?
Att när man är så ilsken som det bara går att bli på en människa så skjuter man dom framför att ta till nävarna om man är civiliserad!
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Intressant tagline där av Axl Oxenstia...
Vad jag menade var, filmen Seven handlar om ett par snutar som hittar ett antal brutala mord och filmen slutar med att en av snutarnas fru blir mördad varpå denne blir så förbannad att han helt enkelt skjuter seriemördaren.
Och eftersom seriemördaren är så intelligent så har han beräknat denna respons och det verkar som att han planera sin egen död på detta sättet.
Allting naturligtvis gjort väldigt "mystiskt" och "ogenomträngande logiskt" genom diverse religiöst mumbo jumbo...
Eller vadå?
Vad jag menade var, filmen Seven handlar om ett par snutar som hittar ett antal brutala mord och filmen slutar med att en av snutarnas fru blir mördad varpå denne blir så förbannad att han helt enkelt skjuter seriemördaren.
Och eftersom seriemördaren är så intelligent så har han beräknat denna respons och det verkar som att han planera sin egen död på detta sättet.
Allting naturligtvis gjort väldigt "mystiskt" och "ogenomträngande logiskt" genom diverse religiöst mumbo jumbo...
Eller vadå?
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Nej det är märkligt, men det bortförklaras med att det var John Does egna synd att vilja våldta och döda henne och hon var bara nån som stog ivägen. Men senare visar det sig att det är en lömsk plan för att irritera en av snutarna.
Och det häpnadsväckande med Seven är att filmskaparna lyckades lura publiken att polisen gjorde sig skyldig till någonting... han reagerade ju som en man.
Vad seriemördaren däremot ansåg att han skulle göra sig skyldig till var "vrede" för i seriemördarens värld så är det en onaturlighet att bli arg på en person som helt poänglöst styckat 7 människor varav en är ens egna havande fru.
Han "vann" sitt teologiska argument genom att hetsa fram en våldsam respons.
Och det häpnadsväckande med Seven är att filmskaparna lyckades lura publiken att polisen gjorde sig skyldig till någonting... han reagerade ju som en man.
Vad seriemördaren däremot ansåg att han skulle göra sig skyldig till var "vrede" för i seriemördarens värld så är det en onaturlighet att bli arg på en person som helt poänglöst styckat 7 människor varav en är ens egna havande fru.
Han "vann" sitt teologiska argument genom att hetsa fram en våldsam respons.
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Förlåt att jag är sen med att svara...
Som jag ser det är det inte John Doe som är antagonisten i filmen, utan staden/samhället/världen. Om och om igen så får man se hur cynisk, kall och sjuk staden har blivit. Det pratas om rånare som inte bara tagit en mans plånbok utan också stuckit ut hans ögon, exempelvis, och i inledningen får man se att inte ens polisen bryr sig längre; när Morgan Freeman frågar om den lilla flickan fick se sin mamma mördas så blir polisen bara irriterad. "Who gives a fuck? Det kommer verkligen bli skönt när du försvunnit," bla bla.
Inför den här nya, kalla världen så har Morgan Freeman resignerat. Han säger att han inte längre förstår sig på stan, och han tycks ha givit upp i tid till hans pensionering. In i hans liv kommer då plötsligt två stycken idealister: Brad Pitt är den unge, lite naive världsförbättraren; han som blivit pålurad en stökig lägenhet och som agerar med passion och drivkraft snarare än strategier eller eftertanke. Vi förstår nästan från första början att han tagit sig vatten över huvudet. Han är skapt för att leka med sina hundar och för att leva lyckligt med sin fru, inte för att klara sig i den kalla hårda storstaden.
John Doe å andra sidan är också en världsförbättrare. Han har blivit äcklad av det sjuka samhälle han lever i och bestämt sig för att råda bot på det med en symbolisk handling. I bilen blir han upprörd och förbannad när Morgan Freeman påstått att han mördat oskyldiga. De var ju syndare. John Doe är inte passionerad eller naiv, tvärtom är han kallt och cyniskt beräknande - tillräckligt determinerad för att inte bara hyvla av skinnet på sina fingertoppar, utan också för att göra sig själv till martyr i sin plan.
Hur hemsk John Doe än är, så är det svårt att inte känna mer sympati inför honom än inför den kalla, hårda stad som filmen utspelar sig i. Är inte torsken på bordellen värre, exempelvis?
De här idealisterna påverkar Morgan Freeman's karaktär att inte ge upp riktigt ännu. I slutscenen säger han att han skall komma till jobbet imorgon. Han tänker inte sluta.
Så jag ser filmen om idealism; om medelvägen mellan det passionerade och naiva å ena sidan, och det strategiskt kyligt beräknande å den andra.
Som jag ser det är det inte John Doe som är antagonisten i filmen, utan staden/samhället/världen. Om och om igen så får man se hur cynisk, kall och sjuk staden har blivit. Det pratas om rånare som inte bara tagit en mans plånbok utan också stuckit ut hans ögon, exempelvis, och i inledningen får man se att inte ens polisen bryr sig längre; när Morgan Freeman frågar om den lilla flickan fick se sin mamma mördas så blir polisen bara irriterad. "Who gives a fuck? Det kommer verkligen bli skönt när du försvunnit," bla bla.
Inför den här nya, kalla världen så har Morgan Freeman resignerat. Han säger att han inte längre förstår sig på stan, och han tycks ha givit upp i tid till hans pensionering. In i hans liv kommer då plötsligt två stycken idealister: Brad Pitt är den unge, lite naive världsförbättraren; han som blivit pålurad en stökig lägenhet och som agerar med passion och drivkraft snarare än strategier eller eftertanke. Vi förstår nästan från första början att han tagit sig vatten över huvudet. Han är skapt för att leka med sina hundar och för att leva lyckligt med sin fru, inte för att klara sig i den kalla hårda storstaden.
John Doe å andra sidan är också en världsförbättrare. Han har blivit äcklad av det sjuka samhälle han lever i och bestämt sig för att råda bot på det med en symbolisk handling. I bilen blir han upprörd och förbannad när Morgan Freeman påstått att han mördat oskyldiga. De var ju syndare. John Doe är inte passionerad eller naiv, tvärtom är han kallt och cyniskt beräknande - tillräckligt determinerad för att inte bara hyvla av skinnet på sina fingertoppar, utan också för att göra sig själv till martyr i sin plan.
Hur hemsk John Doe än är, så är det svårt att inte känna mer sympati inför honom än inför den kalla, hårda stad som filmen utspelar sig i. Är inte torsken på bordellen värre, exempelvis?
De här idealisterna påverkar Morgan Freeman's karaktär att inte ge upp riktigt ännu. I slutscenen säger han att han skall komma till jobbet imorgon. Han tänker inte sluta.
Så jag ser filmen om idealism; om medelvägen mellan det passionerade och naiva å ena sidan, och det strategiskt kyligt beräknande å den andra.
..
Filmens budskap är inte att utpeka nån som bad guy, det är i såna fall din personliga uppfattning. Enligt mig är det en påminnelse om att alla är i grund och botten lika onda och goda. Å ena sidan står Brad Pitts karaktär, å andra sidan Kevin Spacey. I mitten är det Morgan Freemans karaktär, som för mig står för förnuftet i filmen. Om man går in med inställningen att John Doe är ren ondska personifierad, blir det svårt att smälta när Brad Pitt presenteras som "dålig", eftersom han skjuter ondska. Filmen vill förklara att ondska finns i alla och att alla är lika skyldiga till olika dödssynder.
Rising
Jag tycker du gör en fin tolkning och den belyser mycket och ger mig en tydligare bild av karaktärerna och deras syften i berättelsen.
Intressant höra även Damirs perspektiv. Tycker att båda dessa aspekter går att finna i filmen.
Man utmålar livet som äckligt och vulgärt, deprimerande, plågsamt och hopplöst. Det enda ljuset och hoppet i filmen är den havande kvinnan och hon faller offer för Does fanatiska plan och allting annat slås i spillror. Det vi har kvar är Freemans grubblande om det paradoxala i att kämpa för något som verkar helt hopplöst.
Men det jag reagerade över var hur John Doe kan komma undan med publikens sympati. När jag såg filmen på bio var det t.o.m. någon som hävde ur sig "han har ju rätt", när han kom med ännu en harrang om alltings jävlighet.
Han är helt klart inte nöjd med sakernas utveckling, men han bevisar egentligen ingenting. Han dödar folk och tror att det ska få folk att vakna. Men vad han gör är ju bara att smutsa ner tillvaron ännu mer. Han söker ingen lösning. Han kommer undan tack vare filmens starkt närgående perspektiv. Allting utspelas i liknande miljöer, man får inte veta vilken stad det är, man kan inte sätta någonting i sitt rätta sammanhang, man vet ingenting om stadens historia, man vet ingenting om människorna som lever där, man får aldrig ens en chans att sympatisera med dom. Dom är sydnare punkt slut. Filmen parasiterar på det faktum att livet inte alltid är så gulligt, men saknar empati för det hårda livet och det tycker jag är filmens stora svaghet. Budskapet är mer eller mindre att världen ser ut som den gör för att människorna är moraliskt förtappade, utan några som helst förklaringar till detta, därför måste bara "skärpa till sig" annars blir det en påsättning med en knivdildo i analen.
Jag tycker du gör en fin tolkning och den belyser mycket och ger mig en tydligare bild av karaktärerna och deras syften i berättelsen.
Intressant höra även Damirs perspektiv. Tycker att båda dessa aspekter går att finna i filmen.
Man utmålar livet som äckligt och vulgärt, deprimerande, plågsamt och hopplöst. Det enda ljuset och hoppet i filmen är den havande kvinnan och hon faller offer för Does fanatiska plan och allting annat slås i spillror. Det vi har kvar är Freemans grubblande om det paradoxala i att kämpa för något som verkar helt hopplöst.
Men det jag reagerade över var hur John Doe kan komma undan med publikens sympati. När jag såg filmen på bio var det t.o.m. någon som hävde ur sig "han har ju rätt", när han kom med ännu en harrang om alltings jävlighet.
Han är helt klart inte nöjd med sakernas utveckling, men han bevisar egentligen ingenting. Han dödar folk och tror att det ska få folk att vakna. Men vad han gör är ju bara att smutsa ner tillvaron ännu mer. Han söker ingen lösning. Han kommer undan tack vare filmens starkt närgående perspektiv. Allting utspelas i liknande miljöer, man får inte veta vilken stad det är, man kan inte sätta någonting i sitt rätta sammanhang, man vet ingenting om stadens historia, man vet ingenting om människorna som lever där, man får aldrig ens en chans att sympatisera med dom. Dom är sydnare punkt slut. Filmen parasiterar på det faktum att livet inte alltid är så gulligt, men saknar empati för det hårda livet och det tycker jag är filmens stora svaghet. Budskapet är mer eller mindre att världen ser ut som den gör för att människorna är moraliskt förtappade, utan några som helst förklaringar till detta, därför måste bara "skärpa till sig" annars blir det en påsättning med en knivdildo i analen.
-
Lasmanowner
- Inlägg: 14
- Blev medlem: 21 feb 2007 07:49
Jag har sett filmen, och den handlar enbart om balans. Dödsynderna är i princip fällor som människor rammlat ner i som hindrat dem från att leva lyckligt.
Dessutom så spelar den på Budskapet att alla kan göra allt i rätt situation.
Kevin Spacey springer praktiskt taget runt och spelar med folks personlighet så han får dem dit han vill.
Alla kan göra allt i rätt situation. Detta är ett faktum
Dessutom så spelar den på Budskapet att alla kan göra allt i rätt situation.
Kevin Spacey springer praktiskt taget runt och spelar med folks personlighet så han får dem dit han vill.
Alla kan göra allt i rätt situation. Detta är ett faktum
Återgå till "Kultur - konstarterna"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 9 och 0 gäster