Jag har förstått det som att dom ursprungliga egoistiska filosofierna baserades på att gemenskapen var ofrånkomlig. Det en gjorde som gott för sig själv gjorde han som gott för sin gemenskap.
Det vi ser idag är egoismen, tolkad också som psykologisk egoism (en värdelös reflektion om vilket subjekt som motivationen uppstår hos och kanaliseras genom), kombinerad med individualism.
Här uppstår det fatala felet. Dom hävdar sig på historien för att argumentera för riktigheten, men lever i individualismen, som inte existerade vid tillfället för ideologins framträdande. Tar man bort gemenskapen så är det inte en teori som ger beständig lycka utan enbart en flyktig sådan, då allteftersom krafterna sinar man förpassas in i en situation utan omtanke eller kraft att realisera den egna viljan.
Men jag har inte läst dessa egoistiska förespråkare, kanske har jag fel, någon som kan hjälpa mig här?
Egoismens feltolkande!
Moderator: Moderatorgruppen
Egoismens feltolkande!
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Jag tänker mig att den etiska egoismen är ett filosofiskt misstag samtidigt som begreppet blivit feltolkat från början. Egoism som etisk filosofi utvecklades inte i den organiska samhörigheten och gemenskapen i det ursprungliga samhället, utan det var en reaktion på kommunismens tyranniska system som ville tvinga människor till att vara likadana. Många vet att det psykologiska resultatet av att leva i det gamla Ryssland var att bli systematiskt passiviserad och gjord till ett barn. Staten skulle ta hand om allt. Den stora skyddande föräldern. Det självklara svaret hos en rebell under ett sådant system är att bli egoist, att sluta spela med på samhällets regler. En trots som emanerade från några filosofer. Man vill markera sitt avståndstagande från detta omänskliga system med att hävda sitt egenintresse. För ifall man inte är religiös, vad ska man annars peka på som rationell grund för ett så genomgripande avståndstagande från den kommunistiska oegennyttan?
Och det är utifrån dessa två väldigt materialistiska perspektiv som termerna egoism och altruism är förstådda nuförtiden.
Och det är utifrån dessa två väldigt materialistiska perspektiv som termerna egoism och altruism är förstådda nuförtiden.
- andersholmstrom
- Inlägg: 64
- Blev medlem: 23 sep 2006 14:01
- Ort: Taiwan
- Kontakt:
Även om jag läst några rader om psykologisk och etisk egoism så skall jag genast erkänna att jag inte är speciellt påläst om ämnet, detta mycket p g a att jag känner att teorierna är smått poänglösa och ointressanta, detta trots mitt stora intresse vid normativ moralfilosofi. Jag skulle vilja säga att detta är en följd av det feltolkande du menar ha hänt.
Egoismen har definierats på ett modernt sätt och vi ser på det med moderna begrepp - en egoist tänker endast på sig själv och bryr sig inte om andra, han handlar endast med sig själv i åtanke etc. Jag tror inte att det finns något sådant som en (rationell) egoist, men detta baserar jag till stor del på min egen värdegrund och syn på människan.
Samtidigt går det heller inte enligt mig att peka på en ren altruist, som alltid sätter sig själv sist och hjälper människor endast p g a att de behöver hjälp.
Det sociala livet är allt för komplext för sådana svartvita och egoism/altruism skulle jag vilja likna vid en falsk dikotomi.
Egoismen har definierats på ett modernt sätt och vi ser på det med moderna begrepp - en egoist tänker endast på sig själv och bryr sig inte om andra, han handlar endast med sig själv i åtanke etc. Jag tror inte att det finns något sådant som en (rationell) egoist, men detta baserar jag till stor del på min egen värdegrund och syn på människan.
Samtidigt går det heller inte enligt mig att peka på en ren altruist, som alltid sätter sig själv sist och hjälper människor endast p g a att de behöver hjälp.
Det sociala livet är allt för komplext för sådana svartvita och egoism/altruism skulle jag vilja likna vid en falsk dikotomi.
Ne precis. Jag tror att man kan bara förstå egoism och altruism ifall man ser det utifrån ett religiöst perspektiv, för det är därifrån begreppen kommer. Idag lever vi med en ofta materiell utgångspunkt i vårt tänkande, eller en postmodern utgångspunkt. Egoism och altruism blir därför enbart beskrivningar som skiftar beroende på vem som ser och hör. Allting blir mao relativt och godtyckligt. Man försöker då att packa in tillvaron i skarpa definitioner istället. För om allting är relativt så har ju alla lika rätt. Det gäller verkligen då att författa definitionen på ett så allmänt sätt som möjligt så att det absolut inte kan misstolkas. Man måste också vara tydligt med att redovisa de empiriska data som finns att tillgå och hoppas på att alla är med på noterna.
Det religiösa synsättet däremot knyter samman det ändliga och relativa med det oändliga och absoluta. Det kommer in en till lodrät dimension i det tidigare vågräta resonemanget. I detta perspektiv menades egoism att vara att bara se till sina egna behov. En egoistisk person var en som mer eller mindre var som ett djur som bara tillfredställde sina nycker och driftsimpulser. Medan en altruist var en person som hade medvetande om saker som låg utanför sina egna omedelbara drifter.
Kristendomen har, vad jag fått för mig, mer eller mindre fört krig mot egoisten. Denna kvalité har blivit associerad till djävlar och demoner som måste drivas ut, med våld om nödvändigt. Allting animalistiskt som har med drifter att göra har blivit gjort till något ondskefullt och hör till "frestaren" och så vidare. Genom att de Kristna tror på Satan och Helvetet och att Satan tagit över den här världen så är alla drifter sedda som att leda i fördärvet; dvs till Djävulen och Helvetet. Kanske är det därför många kanske känner att dom inte vill kalla sig för egoister även idag.
Då tycker jag det Judiska perspektivet stämmer lite bättre med mina värderingar. Visst gäller det fortfarande att egoisten är den som är helt uppslukad av drifter och passioner och att altruisten är den som har ett större perspektiv på tillvaron och en djupare förståelse osv. Men egoisten eller den animaliska sidan hos oss är inte sedd som något ont, för Judarna tror inte på varken Helvete eller Djävlar. Istället är egoism ett medel för att nå målet. Den animaliska sidan måste få vara lycklig också, menar man inom Judendomen. Men den får inte ta över för isåfall tappar man kursen i livet och kontrollen över tillvaron. Har man inte kontroll över sina drifter så finns det nog ingen lägre gräns för hur illa man kan bete sig, det kan man ju se i krig t.ex. Men trots detta så är den djuriska sidan inte sedd som ondskefull. Den är egentilgen ganska oskyldig - men farlig.
Så visserligen är vi av paradoxal natur, enligt Judendomen. Å ena sidan vill vi gärna tillfredställa våra direkta impulser och å andra sidan så måste vi tänka lite längre för att inte råka illa ut eller utsätta någon annan för lidande.
Inom Kristendomen så är altruism sett som ett heligt självuppoffrande, gärna om man lider så blir det lite extra bra sådär. Svider det så blir det värt något, ungefär. Man använder ju Jesus som symbol för den ultimata altruistiska handlingen. Så naturligtvis måste altruism innebära att man plågar sig själv. Detta har väl därför lett till att folk associerar altruism med ett självplågande beteende och varför vissa blir satanister t.ex. för de kan inte begripa varför man ska plåga sig själv när det är desto skönare att tillfredställa sina behov. Sataniserna kallar sig därför "egoister", det är det "djuriska" i människan man dyrkar.
Och inom Judendomen har människan tre sidor eller själar; den animaliska själen, den mänskliga själen och den gudomliga själen. Den animaliska själen vill tillfredställa sina behov och nycker, den mänskliga själen är medveten och självmedveten och ser lite mer än bara behoven men är fortfarande starkt förankrad i den animaliska själen. Den gudomliga själen är förankrad i evigheten och är allomfattande och försöker hela tiden att få kontakt med de mänskliga och animaliska själarna. Den inser att allting, allt liv hänger samman och är samma sak. Den har därför en altruistisk grundsyn på verkligheten som är en fullständig omvändelse från den animaliska sidan som ser sig själv som det enda existerande.
När en person skaffar sig denna insikt blir även människosjälen mindre egoistisk. Djursjälen som har minst insikt om den altruistiska verkligheten fortsätter att vara egoistisk men blir lycklig ändå av altruismens insikt av alltings sammansatthet och evighet. Ungefär som en hund som blir lycklig av att vara ute och springa med husse. Den fattar ju inte vad husse håller på med, men den blir glad ändå av att han är där. Precis som att den mänskliga själen då blir lycklig av att inse att hon inte är ensammen i universum utan det finns något mera.
Så, detta var lite teologi och kanske får man en lite klarare bild av vad som menas med alla begrepp som vi bollar runt med; materialism, egoism, altruism, sanning, gudomlighet, själar, osv. För om vi tänker efter så sitter resonemangen på nåt sätt ihop. Men de funkar bara om man inför det "eviga" perspektivet.
Det religiösa synsättet däremot knyter samman det ändliga och relativa med det oändliga och absoluta. Det kommer in en till lodrät dimension i det tidigare vågräta resonemanget. I detta perspektiv menades egoism att vara att bara se till sina egna behov. En egoistisk person var en som mer eller mindre var som ett djur som bara tillfredställde sina nycker och driftsimpulser. Medan en altruist var en person som hade medvetande om saker som låg utanför sina egna omedelbara drifter.
Kristendomen har, vad jag fått för mig, mer eller mindre fört krig mot egoisten. Denna kvalité har blivit associerad till djävlar och demoner som måste drivas ut, med våld om nödvändigt. Allting animalistiskt som har med drifter att göra har blivit gjort till något ondskefullt och hör till "frestaren" och så vidare. Genom att de Kristna tror på Satan och Helvetet och att Satan tagit över den här världen så är alla drifter sedda som att leda i fördärvet; dvs till Djävulen och Helvetet. Kanske är det därför många kanske känner att dom inte vill kalla sig för egoister även idag.
Då tycker jag det Judiska perspektivet stämmer lite bättre med mina värderingar. Visst gäller det fortfarande att egoisten är den som är helt uppslukad av drifter och passioner och att altruisten är den som har ett större perspektiv på tillvaron och en djupare förståelse osv. Men egoisten eller den animaliska sidan hos oss är inte sedd som något ont, för Judarna tror inte på varken Helvete eller Djävlar. Istället är egoism ett medel för att nå målet. Den animaliska sidan måste få vara lycklig också, menar man inom Judendomen. Men den får inte ta över för isåfall tappar man kursen i livet och kontrollen över tillvaron. Har man inte kontroll över sina drifter så finns det nog ingen lägre gräns för hur illa man kan bete sig, det kan man ju se i krig t.ex. Men trots detta så är den djuriska sidan inte sedd som ondskefull. Den är egentilgen ganska oskyldig - men farlig.
Så visserligen är vi av paradoxal natur, enligt Judendomen. Å ena sidan vill vi gärna tillfredställa våra direkta impulser och å andra sidan så måste vi tänka lite längre för att inte råka illa ut eller utsätta någon annan för lidande.
Inom Kristendomen så är altruism sett som ett heligt självuppoffrande, gärna om man lider så blir det lite extra bra sådär. Svider det så blir det värt något, ungefär. Man använder ju Jesus som symbol för den ultimata altruistiska handlingen. Så naturligtvis måste altruism innebära att man plågar sig själv. Detta har väl därför lett till att folk associerar altruism med ett självplågande beteende och varför vissa blir satanister t.ex. för de kan inte begripa varför man ska plåga sig själv när det är desto skönare att tillfredställa sina behov. Sataniserna kallar sig därför "egoister", det är det "djuriska" i människan man dyrkar.
Och inom Judendomen har människan tre sidor eller själar; den animaliska själen, den mänskliga själen och den gudomliga själen. Den animaliska själen vill tillfredställa sina behov och nycker, den mänskliga själen är medveten och självmedveten och ser lite mer än bara behoven men är fortfarande starkt förankrad i den animaliska själen. Den gudomliga själen är förankrad i evigheten och är allomfattande och försöker hela tiden att få kontakt med de mänskliga och animaliska själarna. Den inser att allting, allt liv hänger samman och är samma sak. Den har därför en altruistisk grundsyn på verkligheten som är en fullständig omvändelse från den animaliska sidan som ser sig själv som det enda existerande.
När en person skaffar sig denna insikt blir även människosjälen mindre egoistisk. Djursjälen som har minst insikt om den altruistiska verkligheten fortsätter att vara egoistisk men blir lycklig ändå av altruismens insikt av alltings sammansatthet och evighet. Ungefär som en hund som blir lycklig av att vara ute och springa med husse. Den fattar ju inte vad husse håller på med, men den blir glad ändå av att han är där. Precis som att den mänskliga själen då blir lycklig av att inse att hon inte är ensammen i universum utan det finns något mera.
Så, detta var lite teologi och kanske får man en lite klarare bild av vad som menas med alla begrepp som vi bollar runt med; materialism, egoism, altruism, sanning, gudomlighet, själar, osv. För om vi tänker efter så sitter resonemangen på nåt sätt ihop. Men de funkar bara om man inför det "eviga" perspektivet.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 28 och 0 gäster