Inläggav Justin Case » 06 apr 2007 11:34
Har vi rätt att skaffa barn överhuvudtaget? Alltså ens biologiskt, på vanligt sätt, genom samlag? Jag menar, vi kan ju faktiskt inte fråga de blivande barnen om de vill bli till, förrän de har blivit till, och då är det ju för sent.
Varje människa som sätts till världen kommer oundvikligen att drabbas av en hel del lidande vid oräkneliga tillfällen under livet. Om man lägger samman allt lidande som en människa statistiskt sett får utstå under ett normallångt liv, motsvarar det säkert åtskilliga dygn i tortyrkammare - oavsett om hon växer upp hos sina biologiska föräldrar eller hos t.ex. homoadoptivföräldrar. (Och även om man i och för sig kan tänka sig att medicinsk teknologi inom en snar framtid kan komma att slutgiltigt eliminera människans medfödda förmåga att lida, vore det naivt att utgå från att det garanterat kommer att ske snart. Mycket kan gå fel där.)
Många tänker nog att det lidande, som en människa normalt får utstå under ett normallångt liv, i de flesta fall varvas med desto mer lycka emellanåt, och att det därför trots allt är rätt att ge upphov till en ny människa, eftersom man ger denna blivande människa en större gåva än vad man ger honom/henne oönskade upplevelser.
Men tycker vi att det är okej att misshandla någon så länge misshandeln gottgörs med råge?
Anta att en person som gillar att misshandla folk, låt oss kalla honom Adolf, skulle misshandla Bertram utan att be Bertram om lov först, och därefter ge Bertram så mycket pengar i "gottgörelse" att Bertram i slutändan tackar sin lyckliga stjärna för att Adolf valde att misshandla och därefter gottgöra just honom. Tycker vi att Adolf bör gå ostraffad, med tanke på att Bertram i slutändan visar sig tjäna på att ha blivit misshandlad? Anser vi att en handling, som innebär att en annan människa ofrivilligt utsätts för stora mängder lidande, ska tillåtas under förutsättning att lidandet vid något senare tillfälle kommer att kompenseras med desto mer lycka?
Om man lägger samman allt lidande som en genomsnittlig människa får genomlida bara genom att finnas till, är det utan tvekan ett sammanlagt större lidande än det lidande som framkallas av en mycket grov misshandel vid ett enskilt tillfälle. Att skaffa barn är med andra ord detsamma som att göra så att någon kommer att - utan att bli tillfrågad - tvingas genomlida en lidandemängd större än den lidandemängd som utgörs av upplevelsen av att bli grovt och oprovocerat misshandlad vid ett enskilt tillfälle. Att skaffa barn är alltså ett alstrande av lidande i klass med grov och oprovocerad misshandel, eller värre.
Jag tror att de flesta anser att om man inte vill bli misshandlad, ska man inte behöva bli misshandlad. Och att åtminstone sådan misshandel, som sker utan att offret i förväg gett sitt medgivande, ska beivras - oavsett teorier om hur mycket den misshandlade kan komma att bli gottgjord i framtiden. Annars skulle vi ju, så länge offret lever, inte kunna slå fast att offret inte i slutändan kommer att visa sig ha tjänat på att bli misshandlad. Och det skulle ju innebära att vi inte kan straffa gärningsmannen förrän offret t.ex dött av ålder. Det vore väl orimligt.
Detsamma borde väl logiskt sett gälla även handlingen att skaffa barn!? Även den handlingen gör ju att en individ får en stor mängd lidande utan att ha bett om det! Förlossningen, om inte annat, är nog ett trauma för alla som föds. Se bara hur de små liven skriker och grimaserar! Detta är dessutom långt innan barnet råder över sitt liv och sin död, så om barnet vid denna tid inte gillar livet kan man alltså inte ens säga att det skulle kunna välja bort livet. Att det lidande, som varje barn i hela världen således ofrånkomligen tvingas genomlida, så småningom kompenseras med lycka med råge, varför ska det spela någon roll i fallet med barnskaffande, med tanke på att vi inte anser det spela någon roll i fallet där Adolf misshandlar Bertram och efteråt ger Bertram så mycket pengar att Bertram i efterhand blir glad att han blivit misshandlad?
Denna diskrepans innebär att vi måste på allvar ifrågasätta om vi alls har rätt att skaffa barn på gammaldags biologiskt sätt.
Att adoptera är en annan sak. Genom att adoptera kan man förbättra livet för barn som redan existerar, istället för att ge upphov till extra lidande genom att skapa någon som ännu inte existerar. (Vad som dock förefaller lite konstigt är att människor som ansöker om adoption och uppger att de vill adoptera för att minska lidandet i världen får avslag. Våra myndigheter vill tydligen att endast personer som vill ha barn av rent egoistiska skäl ska få adoptera. Detta är ett av många exempel på hur våra myndigheter hjälper till att uppmuntra den egoism hos människor som, genom miljöförstöring och på andra sätt, hotar bli mänsklighetens undergång.)
Med tanke på hur mycket lidande som respektive sätt att bli förälder innebär, jämfört med mängden lidande man _inte_ skulle tillföra genom att _avstå_ från respektive sätt att bli förälder, verkar det alltså mer självklart att människor ska få adoptera än att människor ska få skaffa barn på gammaldags biologiskt sätt. Detta är raka motsatsen till den prioritering som dagens lagstiftning gör.
Adoption skapar ju inte en ny individ, och ger därmed inte upphov till en enorm sammanlagd mängd oundvikligt lidande som annars inte hade uppstått - något som däremot traditionellt barnskaffande gör. Adoption kan naturligtvis öka ett barns lidande jämfört med vad barnet annars hade fått, men frågan är inte om, eller hur mycket, adoption ökar barnets lidande, utan om det ökar barns lidande _mer_ än den lidandemängd som automatiskt uppstår av att folk skaffar barn på vanligt sätt. Endast i sådana fall är det motiverat att ställa hårdare krav på adoptionsföräldrar än på vanliga föräldrar. Innan man frågar hur mycket sämre ett barn kan må av att adopteras till de och de personerna, måste man fråga hur mycket lidande vanliga föräldrar ger upphov till genom att skaffa barn på vanligt sätt. Troligtvis är den sammanlagda mängd lidande, som man normalt ger upphov till genom att skaffa barn på vanligt sätt, större än den mängd lidande som adoptivföräldrar, homo eller hetero, tillför de barn de adopterar.
Detta alltså helt utan att man behöver hävda att många vanliga föräldrar dessutom behandlar sina barn sämre än vad många sådana människor - homo som hetero - som ansöker om adoption, men får avslag, skulle ha behandlat sina adoptivbarn om de hade fått adoptera. (Vilket dessutom säkert är sant.)
Och med tanke på överbefolkningen i världen, och de klimatkatastrofer som överberfolkningen i kombination med dess livsstil nu håller på att ge upphov till, finns det dessutom ytterligare skäl att inte sätta fler människor till världen, tills mänskligheten anammat en miljömässigt hållbar livsstil. Detta talar till och med för att adoption bör uppmuntras som ett moraliskt bättre alternativ än vanligt barnskaffande även för par som kan få barn på gammaldags biologiskt sätt.
En annan sak som förbryllar mig i sammanhanget är varför konstellationer om fler än två vuxna människor - polykonstellatioiner - i vårt land varken får gifta sig, vara officiella föräldrar till ett och samma barn eller adoptera. Är inte den lagstiftning, som förhindrar det, lika förlegad och fördomsfull som den lagstiftning som förhindrar homoadoption? Varför skulle t.ex. tre vara sämre föräldrar än två?
