Det jag menar är att utan grund faller man. Jag känner att jag har en grund i livet och jag fattar att du inte fattar eftersom du inte fått del av min upptäckt.
Som en sparkstötting – utan en fast punkt utanför kroppen att utgå ifrån och stöda sig mot kommer man inte framåt.
Alltså, det är så svårt att kunna förklara vad man vet är sanningen. Och nu tänker ni: "men hur vet du att det är sanningen, det kanske är sanningen för dig men inte för oss"
Hmm.. Vad skulle meningen med livet vara om det inte fanns en riktig sanning? Sanningen är ju inte sanningen om den inte är det enda som är rätt. Och sanningen måste ju gå att få reda på, annars filosofierar man ju bara hit och dit och råddar ihop allting.
Jag vet att Gud finns.

woohoo.
Jag skulle bara önska så att.... ja att alla ni andra också ville ge Gud en chans, att öppna er för honom.
Jag tror att många ateister inte har det så att de inte kan tro, de vill helt enkelt inte tro.
Om man verkligen helhjärtat söker Gud och ber till Honom skall Han låta sig finnas av en.
Och det sker ju varje dag en massa mirakler runtom i världen (vilket massmedia ofta blundar för), och jag har hört massvis med häftiga upplevelser från människor som personligen fått förändrade liv efter att Gud verkat i dem.
Gud hör bön... Pröva på det! Men utmana inte på ett naivt sätt som: "Gode Gud, om du finns, så ge mig en Ferrari", hur skulle världen se ut då...
Bibeln är också bra, särskilt evangelierna, ordspråksboken, psaltaren, apostlagärningarna, johannes uppenbarelse.
Och frikyrkomöten.. personlig förbön. tungotal..
Nåja, iaf så kan jag inte säga annat än att Gud lever och gör saker hela tiden. Varför tvivlar så många :/ de är sorgligt, de är det
Lyssna och se.