# DEUS CARITAS EST # - kristna kärlekens primat??

[* KYREUS *]

Det finns dom som hävdar att kärlek inte alltid är detsamma.
Att uttryck för kärlek kan vara ren egoism, ren beräkning:
för syftet skulle vara att vinna eftertraktade fördelar.

Andra hyllar den kristna kärleken -

# DEUS CARITAS EST#

som den mest överlägsna, för den är tänkt att vara osjälvisk...


  Frågan för dagen
  (för mig) - finns sk osjälvisk kärlek??


       ( )    KY R E U S

[What Gives?]

Osjälvisk kärlek är något av en tautologi såvitt jag kan se.

Vet inte riktigt vad självisk kärlek är, men det verkar vara en begreppsmässig paradox. Av forumämnet att döma är det kanske de lite mer reduktionistiska teorierna kring kärlek som du syftar till? De är i alla fall inte jag något stort fan av. Jag kan tycka att de är lite för snäva.

[* KYREUS *]

Komplettering: ifall vi lägger till iden+ syftet bakom de två fenomenen:
* EMPATI   vs    *SYMPATI
hur resonerar du då??

     ( ) KYREUS

[What Gives?]

Komplettering: ifall vi lägger till iden+ syftet bakom de två fenomenen:
* EMPATI   vs    *SYMPATI
hur resonerar du då??

     ( :? ) KYREUS

Jag har aldrig haft något behov av att fundera över ursprunget till empati/sympati/kärlek i form av exempelvis en "idé" eller "syfte".

Istället undrar jag över frågans premisser. Varför ens förutsätta att kärlek skulle bottna i ett syfte eller idé? Det finns såvitt jag kan se varken anledning att anta detta, eller ens spekulera i saken. Vad föranleder ditt antagande?

Om det inte är trasigt behöver det inte lagas. Jag föredrar att ifrågasätta sånt jag är missnöjd med. (Faktum är att även ett sådant ifrågsättande har börjat avta hos mig på senare tid.)

[* KYREUS *]

Frågan och tråden är motiverad med anledning av ETT STORT ANTAL TIDNINGSARTIKLAR OM KÄRLEK I VÅR TID. Summan och intrycken av att läsa nutidstankar är den att många medmänniskor tycks besvikna på kärlek. Vidare analyser av motiv hos medmänniskor som berättar om spruckna relationer. Jag anser frågan högaktuell!!

           ( ) KYREUS

[What Gives?]

Frågan och tråden är motiverad med anledning av ETT STORT ANTAL TIDNINGSARTIKLAR OM KÄRLEK I VÅR TID. Summan och intrycken av att läsa nutidstankar är den att många medmänniskor tycks besvikna på kärlek. Vidare analyser av motiv hos medmänniskor som berättar om spruckna relationer. Jag anser frågan högaktuell!!

           ( :shock: ) KYREUS

Återkommer med svar senare. Ska ut i det fina vädret nu.

[Algotezza]

Det finns dom som hävdar att kärlek inte alltid är detsamma.
Att uttryck för kärlek kan vara ren egoism, ren beräkning:
för syftet skulle vara att vinna eftertraktade fördelar.

Andra hyllar den kristna kärleken -

# DEUS CARITAS EST#

som den mest överlägsna, för den är tänkt att vara osjälvisk...


  Frågan för dagen
  (för mig) - finns sk osjälvisk kärlek??


       ( )    KY R E U S

Som jag ser det finns det en självisk kärlek eller snarare förälskelse grundad på hormonsvall och bortom den medvetna viljans domvärjo, där man vill äga sin partner, vara tillsammans med denne/denna så nära och så ofta som möjligt. Detta är oftast en könsligt inriktad relation. Äktenskap grundar sig ofta på dessa hormonsvallningar. Problemet är att hormonerna slutar regera en efter ett tag, förälskelsen droppar av; realtionen kan då utvecklas till en djup vänskapsrelation, som ej utesluter sexualitet,  eller så konstaterar man att man "vuxit från varandra" och letar efter en ny förälskelse, en ny person att svalla hormoner med. Detta är den själviska kärleken vars utövare ger bara för att få tillbaka och vars utövare vill få sig själv ständigt bekräftade via den andre/andra. Eros kan man väl kalla detta i sin renodlade form...

Att älska sin nästa och Gud, kristendomens krav på människan, tolkar jag inte som grundad i förälskelse och hormoner, utan i intellektualiserad känsla och övertygelsen att det jag gör mot min nästa och mot Gud gör jag mot mig själv, en stilla positiv känsla inför medmänniskor, Gud och allt levande, inget himlastormande hormonsvall, bortom både den medvetna viljan. Den har i regel inga könsligt-sexuella undertoner, ty kravet att älska sin nästa innebär ju inte att älska med var och en man kallar "sin nästa". Detta är den osjälviska kärleken, där man hellre ger än tar och där givandets glädje är sin egen belöning. Ännu mest en utopi, i sin "rena agape-form" och inget vi kan prestera på viljans bud men en förmåga vi medvetet kan börja öva upp.

Vad vi i så fall redan idag kan prestera "som bäst" är i regel en sublimerad form av den förstnämnda varianten. Även om vi inte är ständigt förälskade i vår nästa men stillsamt älskar henne och ser positivt på vår omvärld, vill vi gärna få något tillbaka när vi "osjälviskt ger". Agaperos kan det kanske kallas...

Eros och agape är begrepp använda bland annat av teologen Anders Nygren. Jag försöker använda dem som han gjorde.

A

[What Gives?]

Frågan och tråden är motiverad med anledning av ETT STORT ANTAL TIDNINGSARTIKLAR OM KÄRLEK I VÅR TID. Summan och intrycken av att läsa nutidstankar är den att många medmänniskor tycks besvikna på kärlek. Vidare analyser av motiv hos medmänniskor som berättar om spruckna relationer. Jag anser frågan högaktuell!!

           ( :shock: ) KYREUS

Vad jag kan se i min egen omgivning - och hos mig själv förstås - är att behovet är allmängiltigt. Det är nog de flesta ense om. Men att bli besviken på kärlek eller en relation verkar för mig som att bli besviken på sin hunger för att maten inte smakade bra eller mättade tillräckligt, för att använda en metafor.

Vad populärskildringar av kärlek beträffar - tidningarna inräknat - kan jag tycka att få saker i jämförelse skildras så ensidigt och felaktigt. Det beror förstås på vilka tidningar du läser, men man borde ställa samma krav på saklighet kring detta på samma sätt som annan journalistik.

Ofta tycks skildringar av kärlek och förälskelse ha rent pornografiska kvalitéer i det att de är väldigt tillspetsade och därför orealistiska i sina återberättelser. Jag tänker exempelvis på så kallat tantsnusk i Jackie Collins anda, men också tabloidtidningar och exempelvis veckorevyn drar sitt strå till stacken. (Skildringar av) kärlek är en extremt lönsam handelsvara nuförtiden.

Vidare kan jag krasst konstatera att livet inte garanterar kärlek. Och då kan jag tycka att det är direkt grymt att upphöja kärlek till en modern helig graal som den görs i vår kultur. Det finns så mycket annat som ger livet mening.

Du beskriver desillusionering, och jag frågar mig om den inte bottnar i orealistiska förväntningar.

[* KYREUS *]

Du har rätt: mycket av vår tids diskussion om kärlek är ytlig och fel och bygger på orealistiska förväntningar om vad Äkta Kärlek är i den verkliga verkligheten. DET är ett av mina syften med den här tråden; att peka just på det!

                                 (  :idea: ) KYREUS

[amy]

Problemet med människor är att de har så små egon. De älskar bara sin egen person. Egoistisk kärlek är som gravitationen: den sträcker sig ganska långt men den är starkast nära. Man älskar sin familj och vänner (mer än andra) för att man känner att de är en del av sig själv, sin kärleksgravitation. Men man kan inte älska sina vänner lika mycket som sin egen person för att de är inte lika nära.

Egoistisk kärlek gör att man älskar sin ras mer än andra raser, och man älskar sitt land mer än andra länder. Men eftersom städer, länder och raser är mycket större än familjen räcker inte kärleken till, så man kan inte älska sin land lika mycket som sin familj.

Egoistiskt/personlig kärlek kommer från separation. Man älskar andra för att man känner sig separerad från dom. Opersonlig/ovillkorlig kärlek kommer från att man känner sig förenad med allt/Gud, så älskar man alla lika för att allt är en del av sig själv, sitt medvetande.

Medvetandet är oändligt stort, men man begränsar/koncentrerar det i sin begränsade kropp/person, precis som planeter gör.

Om du kan inse att allt är din dröm, och allt är en del av ditt oändliga ego så imploderar ditt ego tillbaks till oändligheten som den kom ifrån.

Oändligt stort betyder oändligt litet.

[Algotezza]

Är inte problemet att det falska egot är för stort och det sanna medvetandet för litet? Eller bara att de inte "går ihop", det blir gnissel och friktion...

A

[* KYREUS *]

Tack broder ånyo! Dina reflektioner speglar 2 väsentliga väsentligheter:

1. Vad är äkta och falskt?? VEM vågar ta en definition; vem skulle ha tolkningsföreträde??
* ang äkta eller falskt ego...........

2. Vad är sant medvetande? VEM vågar ta definitionen; vem skulle (få) ha tolkningsföreträde?
* ang sant medvetande..........

Då man numera tycks underkänna all historisk erfarenhet, det mesta av livserfarenhet och samtliga auktoriserade auktoriteter, har människan försatts i Limbots Moment 22, svävande i existentiella tomrum. Typ


                 ( ) KYREUS

[Avantgardet]

Tack broder ånyo! Dina reflektioner speglar 2 väsentliga väsentligheter:

1. Vad är äkta och falskt?? VEM vågar ta en definition; vem skulle ha tolkningsföreträde??
* ang äkta eller falskt ego...........

2. Vad är sant medvetande? VEM vågar ta definitionen; vem skulle (få) ha tolkningsföreträde?
* ang sant medvetande..........

Då man numera tycks underkänna all historisk erfarenhet, det mesta av livserfarenhet och samtliga auktoriserade auktoriteter, har människan försatts i Limbots Moment 22, svävande i existentiella tomrum. Typ


                 ( ) KYREUS

Skulle det vara ett problem att folk tvingas tänka själva? Skulle det vara ett problem om vi blev av med begreppet "makt"? Skulle det vara ett problem om blinda fårskallar slutade leda fårhopar ut över stupen? Du kallar det existentiellt tomrum (tomt på vad?), och Moment 22 (varför då?). Varför gråta över spilld mjölk?

[* KYREUS *]

Jag förespråkar inte återgång till historisk idioti. Jag förespråkar värdet av diskussioner om ting och fenomen och annat som gagnar människan.
Ex vid somatisk sjukdom går vi till lasarett och litar på läkarens kunnande. Med själsliga frågor och problem går vi till...................................................???????????
( För det har du säkert upptäckt att massor av medmänniskor har existentiella svårigheter i vår tid?))

                           ( ) KYREUS

[What Gives?]

Då man numera tycks underkänna all historisk erfarenhet, det mesta av livserfarenhet och samtliga auktoriserade auktoriteter, har människan försatts i Limbots Moment 22, svävande i existentiella tomrum. Typ

Det vore enklare att svara om du preciserar vem eller vad du anser ha den här attityden.