Avantgardet skrev:J R Auk skrev:Är inte masken själva kärnan av kommunikationen? Hur skippar vi symbolerna och går direkt på kärnan hur förmedlar vi mening utan något som bär den?
Du har gett mig huvudbry, jag vet inte om jag hänger med.

Drar du likhetstecken mellan
samlad erfarenhet, hos ett subjekt, och
personlighet? Har inte det litterära verket ett slags autonomi? Om inte, vilka böcker kan vi då
förstå?
Det är förvisso ofrånkomligt att man kommer att framstå på endera eller andra sättet i en given situation. Betyder det att en identitet skapas eller är det snarare synonymt med det som
görs?
Kom vi fram till nåt sist?
Har funderat något på det här med kärlek också, finner att hatet har sin upprinnelse även den i kärleken. Om hatet gentemot någon är detsamma som en motvilja mot en persons handlingar så finns i bakgrunden en vilja att förändra denne, varför hatet
drivs av kärlek på ett djupare plan. Man kan därför också fråga sig om det alls är möjligt att hata någon, för mig synes det mer eller mindre omöjligt men däremot synes det möjligt att hata vad någon
gör. Allt det här rinner sålunda ut i frågan om vi kan identifieras med vad vi gör?
Jag drar väl en likhet mellan samlad erfarenhet (i form av förmåga att förstå sin situation) + viljan - personlighet. Masken blir vad erfarenheter råder viljan till.
Jag tror att det ända vi kan göra för att mötas som människor, är att säga att masken som du bär ser jag och ser jag förbi, även om det initialt är en lögn. Där menar jag att kärleken står som en garant för välviljan. Se jag kan inte skadas av dina ord, se jag kan inte rubbas av dina ord. Bry dig inte om mig och jag skall inte bry mig om dig, så kan vi samtala.
Hur tar man av sin egen mask? Är det inte bara andras vi kan röra?
Jag tror att böckers mening till viss del bevisar detta. Jag tror inte att en bok överlever med en mening genom kulturers förbytande, även om begreppen till synes står orubbligt fast. Kontexten blir flytande och meningen med dem. Men vi kommer ändå att säga att vi förstår. Böckerna är ju som du säger autonoma. Dom bär med sig sin mening oavsett om viljan till uttrycket ser meningen förbytt.
Det finns ju ingen som kan säga; äsch, rycka uppgivet på axlarna och gå därifrån. Boken är i läsarens våld.
Det är nog tveksamt om man enligt konventionell mening kan säga att vi nådde någon stans med diskussionen om tillhörighetens sökande börs. Men det gav mig något, känner hur jag snart kommer testa dom vingarna igen
Du skriver insiktsfullt om hatet. Och är inte det du beskriver förklaringen till varför kärleken behövs i mötet. Den som måste ståndsätta sig för att inte förlora fästet och svepas med bort i något nytt kan nog inte sägas tala helt för sig själv. Då kommunicerar vi med människan kamp, och inte med den kämpande människan.
Om vi hatar någons handling så säger vi väl bara att vi göra den till något nytt eller till intet. Hur blir det hatet mer reellt än det mot den som utför det? Är det inte bara en sinneskonstruktion som vi kan lattja lite med, hålla kvar drömmen om den allrådande gudens uppvaknande inom oss?
Jag vill relatera ilska till det du skrivit om hat.
Ge mig ett exempel på ilska, att vara arg, som inte bottnar i en frustration över maktlöshet. Är det inte så med hatet också? Det bottnar som du säger i en vilja att förändra. Accentueras genom svårigheten att göra så.
För subjektet själv upplöses det sedan i en "skyddande" dimma. Kvar står hat för att avleda från misslyckandet.
Är det inte så med alla dessa negativa attribut. Ilska, avund, hat, misstro mm. Dom bottnar i ansvarsflykten från deras goda kusiner.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno