Sceptisk skrev:Om var en har sin egen värld så är du alltså världsrelativist? Om världen utgår ifrån din pesonliga vilja då tycker jag att du tar dig, minst sagt, vatten över huvudet.
Enligt min tro så finns det bara en enda verklighet och den är absolut. Dock så lever vi människor med olika intryck och därav uppfattningar om verkligheten.
Ja, jag håller med om att verkligheten i sig måste beskrivas som absolut och att var och en av oss via sina sinnen och sitt medvetande skapar sin personligt vinklade och individuellt och subjektivt upplevda bild av denna absoluta verklighet, om vilken vi endast kan säga att den måste existera, utgöra "något som är", medan alla egenskaper som vi tillskriver den, om den som helhet skall betecknas som "andlig"," materiell" eller både-och, kvantitativ och mätbar, materiell, eller andlig och kvalitativ, dess utseende, är de egenskaper som vi ger den utifrån vår upplevda bild av densamma.
Delvis har vi ett val när vi väljer perspektiv. Vi är kanske uppväxta och invuxna i att betrakta "verkligheten" som materiell, men vi kan öva oss att skifta perspektiv och betrakta den som andlig och omätbar. Man kan inte
bevisa att ett perspektiv skulle kunna vara mer rätt och sant än ett annat, bara
visa att det är möjligt och att varje perspektiv för med sig vissa konsekvenser för den bild av världen man skapar och vad man menar är möjligt och omöjligt att genomföra med sin vilja. Vi prövar ju hela tiden vår bild praktiskt och ser om den håller och är vettig, individuellt och socialt. Vi är ju programmerade att finna en mening i allt, alltså att finna mönster i det vi upplever. Mönster = mening. Det är vår livsåskådnings viktigaste uppgift, detta att finna mönster ( ofta innebär "finna mönster" att skapa mönster) i "det något som är", som i sig är bortom alla egenskapoer, såväl meningsfullhet, kaos och ordning; den bara är. Berättelsen om viljans frihet skapar mer mening i våra liv och gör att vi kan finna mönster i och förstå vara medmänniskors agerande än att allt sker med hundraprocentig, obönhörlig kausalitet-determinism.
Att uppleva är inte att passivt ta emot genom att "verkligheten via våra sinnen tränger in i medvetandet" utan att medvetet via sinnen och medvetande skapa en bild av "verkligheten i sig". Våra sinnen omvandlar "det något" som de möter "där ute" till elektrokemiska signaler vår hjärna tolkar till "omvärld med sinnliga, typiska fysiska kännetecken". Med sinnen känsliga för andra frekvenser hade vi skapat en annan bild av "detta något". I denna vår "skapade bild av verkligheten" (som vi i vardagslag ser som synonym med "verkligheten i sig") kan vi låta vår vilja härska och få allt större plats, inte minst när vi tolkar det vi upplever och vår roll och vår viljas roll i "vår bild av världen".
Men detta är min tolkning...
A