Här kommer ett inlägg som är långt, och diskuterar saker lite hur som helst. Jag är ledsen att det kanske inte finns någon röd tråd här, men, jag har inte skrivit på länge, så jag har lite svårt att hålla mig till ett ämne.
(edit nummer 2: Detta inlägg är till och från knappt läsbart, extremt mycket stavfel, slav, jag byter ämne hur som helst, osv, ska du verkligen läsa detta långa inlägg, se de som en estetisk upplevese, en upplevelse av att studera ett konstverk sokm försöker lura dig, försök inte studera det som något försöker vara rigoröst i form av sakförhållanden, "sanning" och korrekthet. ) (detta skriver jag för att jag är för lat för att gå in och redigera detta inlägg, ja, egentligen funderade jag på att ta bort inlägget, eftersom jag tycker det håller så låg standard, men jag valde istället att skriva denna disclaimer.. Ja ja, jag har varnat dig)
Det Wilber menar med AQAL är "
All
quadrants,
all
levels", men han innefattar även "all lines, all states, all types". Dessa är 5 olika saker som inte går att reducera i varandra.
Men alla anknyter fortfarande till varandra.
Ta en upplevelse, vilken som helst, så försöker vi förklara den utifårn AQAL.
Ta upplevelsen: "Sorg över att ens egna katt har dött", är för det första en upplevelse som kräver en en
level/stage/trait/relativit stabil kognitiv struktur, som kan berabera emotioner/känslor.
Vidare är sorg något som upplevs subjektiv och kanske även intersubjektivt, men inte objektivt, alltså knyter det an till de vänsta kvadranterna.
Men vidare så är det en upplevelse som referar till ett objekt dvs, "en katt", men det är inte vilken katt som helst, utan jag har och katten hade en intersubjektiv "gemenskap", och det är denna jag i första han kommer sakna. Vi hade en form av intersubjetiv resonans, vi hade en en gemenam "kultur" eller "vänskapskrets" där våra omsesidiga behov fick utrymme att manifesteras.
Men sorg i sig själv är inte en
level/stage/trait utan ett
state. Möjligheten ATT jag kan uppleva sorg beror på stages, men sorgen i sig själv, är en state.
Vad är den praktiska skillnaden mellan state och stage, och varför behövs den? Är den ens relevant? Ja, det beror på vem du frågar. Men för människor som är intreserade av icke-ordinära medvetandetillstånd, så blir detta högst relevant. Om vi talar om ett väldigt omdebatterat fenomen, en form av upplevelse av "upplysning" dvs en form av djup existentiell insikt, uppenbarelse eller intuition, så är detta något man enligt Wilber kan få, men som inte innebär att man har en sådan struktur som gör att man utan vidare kan reproducera detta tillstånd.
För att ta ett scenario: Vem som helst (som har en grundläggande fungerande motorisk struktur/kropp) kan "sätta" en basketboll från, säg, 15 meters avstånd. Men att sätta en boll från 15 meters avstånd med regelbundenhet är inget vem som helst kan. Att han en upplevelse eller vara i ett tillstånd av en upplevelse av att "möta Gud", innebär som sagt, inte att man på något sätt är "närmare Gud" i form av långsiktig klarhet, eftersom upplevelsen är övergående, det är bara ett tillstånd/state, och inget stabilt tillstånd/stage (eller man har inte stukturen att kunna repetera denna upplevelse/omständighet). Just då kanske man upplever det som att man är "närmare Gud", men tillståndet/staten tonar förr eller senare bort, men det gör inte ens egna övertygelse. Och ofta är det så att man får dessa typer av upplevelser genom tvivel, genom ATT ha varit förtvivlad, att man "bryter igenom sin förtvivlan". Och när man s.a.s. "brutit igenom" och upplevelser en upplevelse som är s.a.s. "bortom" "alla tvivel", man har "penetrerat tvivlet". Men problemet är att man s.a.s. låser sig fast i minnet av denna upplevelse och hamnar i en slag, ja, dogmatisk övertygelse om, hur "saker och ting" "är". Men saken är den att detta handlar om att bryta igenom sitt egna tvivel, och inte så mycket om hur saker på något sätt "är".
I förlängingen finns inte något sådant, som hur saker "är", bortom "min uppelvelse", eftersom det är "min upplevelse" som s.a.s. bär upp, upplevlesen av att "saker ÄR".
Att ha en religiös upplevelse, garanterar alltså inte att man är "närmare Gud" - kan man åkterskapa denna upplevelse är man dock det, i samma bemärkelse som en basketspelare kan få i bollen.
Det jag försöker säga, är att dessa typer av upplevelser ibland kan lura en själv och gör en övertygad om hur saker är, detta precis eftersom man slagit ut alla mekanismer inom ensjälv som skapar tvivel. Man lever i minnet av tillståndet. Det är därför Hitler eller någon annan person, mig t.ex. som upplevt en peak experience, är något saint/helgon, eftersom dessa personer är professionella i detta. Jag hade bara ett turskott.
Det är alltså inte samma sak att (i de flesta normala omständigheter) vara totalt fri från subjektivt lidande/otillfredsällelse och tivivel som att veta någon specifik "propositionell sanning". I någon mening så tror jag att man kan säga att man förstår tillvarons grundvillkor, när man har en överväldigande icke-ordinär klarhetsupplevelse. Jag tror att man kan "se" och uppleva fundamentala "lagar" för hur saker "flyter med" i "livets lek". Men det innebär inte att man på ett epistemologiska plan kan förklara dessa, det innebär bara att man, är med i livets rytm. Man vet hur man ska dansa till livets musik, men det säger liksom ingenting om hur man tar ut låten till noter. Att börja ett religiöst sökande innebär att man lär sig dansa med livets musik, inte att plocka ner noterna, det är vetenskap. Och det är därför vetenskapen inte heller löser alla våra problem, men samtidgit är inte religion svaret på allt, eftersom vetenskapen skapar helt nya möjligheter, tekniska möjligheter. Men ska vi förstå nyttan av dessa, måste vi förstå oss själva och vad vi, vad alla människor egentligen behöver. Vi måste förstå vad som är autentiska behov, och vad som är fabricerade behov och substitut. I förläningen försöker jag inte vara någon slags moraltant som säger att droger är dåligt eller att det är fel med silikontuttar. Jag tycker båda är rätt festliga, problemet är bara när vi tror att OM vi verkligen tror att dessa saker löser våra mest fundamentala behov och fundamentala existentiella frågeställningar, så är det mycket vi inte förstått. Det behövs alltid ett spelrum för spänning och för nyskapande och kreativitet, men samtidigt behövs en regelbundenhet i tillvaron.
Och detta tror jag är något av de mest fundamentala villkoren för att något ö.h.t. ska kunna finnas till. Både regelbundenhet och förändring. Både relativt "absolua" eller ickeföränderliga lagar, som är grundläggande och som saker "vilar på". En slags "bas", där utveckling kan ske.
I politiken så är t.ex. socialism utttryck för detta, de måste finnas en "bas" där saker "växer ifårn". Tar vi högerideologier så tar de ofta denna "bas" för giviet. Kristdemonkratera är i grund och botten denna "bas" de har det, s.a.s. i blodet. Moderateran pratar mycket om "tillväxt", men det är för att de redan har en stabil grund och "uppväxt" som de kan växa vidare på. Många barn har ingen "homebase" och detta är varför en stat osv behövs.
Jag funderade på dessa två prameterar när jag funderade läste andra volymen i wilbers kosmos triologi, den andra boken kallar han (preliminärt) "kosmic karma and creativity". Och har diskuterar minnen i olika kvadranter. Subjektivt minne, intersubjetkvit minne, objektivt minne osv. Och hur minne/stabilitet spelar med progression/förändring.
Alltså, det var när jag funderade på vad som är de mest fundamentala komponenteran i spel som jag insåg att dess två parametrar är grundläggande för allt form av "spel", "interaktivitet" eller "rörelse". Ta texas holdem som exempel. MELLAN omgångarna finns ett regelsystem, det ändras aldrig, det är så att säga grundvillkoren för spelet. Har du inte reglerna så sitter du bara med en kortlek i handen som du inte vet vad du ska göra med - och detta är underklassens problem, de socialiseras inte in i något regelsystem, vilket gör att de inte har någon kultur att stöjda sig på, och detta är en av källorna till tomheten i deras liv, därav en stor faktor till missbruket - det skapar del en upplevelse som i sig själv gör att minnet/upplevelsen förändras, och dels skaapar det ett kulturellt sammanhang, ett "vi" på den lokala pizzerian. Reglerna är alltså parametrar som aldrig förändras, och dessa gör att man KAN lära sig reglerna och försåt "spelet", vilket gör att man kan följa spelet och tycka det är intressant, man kan alltså tolka innebörder hos saker, vad saker innebär bortom sig själva. Utan regler är det som att höra två personer prata ett annat språk, eller prata på ditt språk men prata om någon du inte känner till, det säger dig ingenting, eftersom du inte har något ramverk att tolka utifrån. Det är allltså viktigkt att det finns någon som inte förändras, en plattform, en bas, för annars blir det inte intressant, saker har ingen innebörd, eftersom saker inte förhåller sig till något. Vidare så när man spelar spelet, så har alla ett startkapital, detta följer med MELLAN omgångarna, och detta gör att DENNA omgång blir mer betydelsefull, eftersom om den sätter ramarna för utfallet för nästa omgång, och det är därför Risk-vs-reward är intressant, skulle du få nya pengar varje omgång, skulle risker inte existera. Vidare finns det parametrar som är mycket mer föränderliga, dvs hur utfallet för korten i given i givna spelomgången blir, och dessa behövs för att inte göra spelet repitetivt och uppenbart. O´rdnning är alltså viktigt som grund, men nyanser/skillnader är viktiga för utveckling/variation. O
Jag funderade även på detta, appropå när man skriver manus, och när man spelar t.ex. strategispel som Warcarft 3. I både manus och när man spelar intressanta spel, så finns det flera nivåer. Det finns ett scope/kontext som gäller för "världen" ett mer inneboende för en "liv, eller personliga historia", ett för "matchen", ett sammanhang för "omgången". Och de händelser/kausalförlopp som är intressanta är de som påverkar på en hierarkisk nivå som är "högre". Dvs, i en film så finns denna hierarkistruktur: Pjäs, Akt, Scen, Replik. Replikerna ska knyta an till scenen, SCcenen till akten, Akten till Pjäsen och Pjäsen till "Livet" och "Livet" till "Världen". Att "skriva historia" innebär alltså göra något som når ut i ett större sammanhang, som skapar ett kausalförnopp på en större nivå.
Tar vi poker omgången igen. Det finns alltså två saker som gör spelet intressant. Den ena är att handlingarna i en kontext/nivå påverkar en större, det andra är att det antingen finns en regelgundenhet eller slumpmässighet/föränderinghet på nivån. Det är alltså väldigt viktigt att reglerna för Texas holdem är likadana, annars blir det inget "spel", eftersom det finns inget sätt som transaktioner och interaktioner sker, det finns ö.h.t. ingen interaktion, och därför är det alltså på ett högre/stärre plan viktigt att reglerna är konstanta.
. På en lägre, mer lokalt plan är det viktigt att det finns slumpmässighet, eftersom annars blir spelet repitetivt, vilket gör att spelet är för förutsägbart.
Varför funderar jag ens på detta? Jo, för att i spel, så finns många s.k. "triviala val", man "väljer något" som inte alls har någon som helst betydelse, och det blir bara en slags meningslös utfyllnad.
Detta upplever jag som sagt är fundamentalt för allt form av interaktion, oavsett om det är "värdens/livets rörelser", när man ska skämta/berätta något, osv.
Det jag försöker säga är att man, kan vara övertygad om något "bortom alla tvivel", och att detta fortfarande inte är (i alla sammahang) "sant". Det jag försöker säga att "subjektiv sanning" (en upplevelse av att ens egna världsbild är koherent med sig själv och med omständigheter) inte ALLTID är samma sak som "objektiv sanning" (hur någon proposition via ett intersubjektivt språksystem i sin struktur avspeglar hur något är bortom sfären för mitt och andras normativa tyckandes relevans), men detta innebär inte att det alltid finns eller kan finnas ett samband mellan dessa. En egen "världsbild" är alltså inte "världen", eftersom om dessa vore samma sak, så skulle man aldrig ens börja tvivla. Men uppleva en upplevelse "bortom" "alla tvivel" innebär ofta att man kastar bort en egna världsbild (ytliga sturkutr) och istället med din djupa struktur (de möjlighter man har att ta hypotetiska resonemang och se möjlghter) penetrerar "mot världen". Och det är därför jag säger att mysticism och vetenskap inte är samma sak, men inte heller motsäger varandra. Vetenskap är projektet att utforska världen och sedan strukturera upp en världsbild/epistemologi, medans mysticsm (eller all form av "autentisk" "religion"/"andlighet") innebär att
uppleva världen med frånvaro av världsbild/"förutfattade meningar".
Det religiösa dogmatiker gör är att ta genuina upplevelser av världen (och med världen menar jag det sammahang i vilket vi alla vistar oss i, som är totalt opersonligt och mycket större än vad vi i vårat tyckande kan greppa, det är i någon grad omedvetet, men i någon grad medvetet - men då delas av våra biologiska/etc system för tyckande och tolkande vilket gör att det upplevs likannde för alla männikskor, samtidigt som det i någon grad är medvetet och kulturbundet) och sedan översätta detta till väldigt dåliga världsbilder (som är högst kulturellt bundna).
Vissa kanske vill hävda att allt i våra upplevelser går att reducera till kulturella konstruktioner/världsbilder som i sin förlänging inte går att sammaföra.
Men för mig är en kulturell konstruktion i sin grund, något som uppstått genom att flear människor SAMMANFÖRT, upplevelser. All grund för kultur bottnar i komminikation, i någon form av ömsesidighet, i intersubjejktiviet. Det finns inget sådant som kulturella konstruktioner, om, kultur är något som hindrar människor att förenas i intersubjektiv resonans.
Kulturella världsbilder går kanske, i viss utsträckning, inte att förena, MEN, de måste kunna förena människor, annars skulle de aldrig kunna blir kulturella världsbilder. Problemet är såldess inte att människor är budna till världsbilder, problemet är att världsbilderna, i sig själva, medför att definiera upp intersubjektiva gränser som skapar konflikter.
Det kulturella världsbilder gör är att definera ett "vi" rum, eftersom kulturella världsbilder, i sin essens, innebär intersubjektivtet, och intersubjektiv resonans. Det som avgör hur utvecklad en kulturell världsbild är, är dess förmåga att bjuda in objekt och subjekt till den intersubjektiva gemenskapen.
Vi behöver kulturella gränser, "vi" gränser. Men dessa är budna till olika sammanhang och situationer. I ett sammahang är jag del av ett "vi", i ett annat sammanhang, är jag en del av en helt annan kultur, ett helt annat "vi".
Det som gör att "vi" grupper inte kan sammaföras, är att de ligger på olika levels, och tar såledess tillvara på helt olika mekanismer och behov hos människan. Människor har olika behov och söker sig därför till olika kulturer som på något sätt tillgodoser dessa behov. Problemet är att många kulturer vill monopolisera på människans hela spektrum av möjligheter och behov. Men den integrala filosofin löser som sagt detta, gemom att binda olika kulturer till olika levels. Och dessa levels grundar sig i olika former av utvecklingspsykologiska, sociologiska, filosofiska och religiösa system. Alla människor befinner sig i olika faser i livet, och detta är något vi måste respektera.
Det största problemet med de förmoderna religionernas värderingar, är att de i grunden bygger på något som väldigt få aspirerar till. De bygger på något idealistiskt ultimat, en form av potentiell frihet, som de allra flesta inte når upp till (av många olika anledningar), vidare har religionerna, i sin utveckling, kommit att tvinga på att alla människor måste leva upp till detta ideal. Detta stoiska ideal är något som enligt min uppfattning, är det sista vi gör i livet, det är s.a.s. det ultimata idealet, i förhållande till "livets väg", mellan födelsen och döden. Det är befrielsen från de materiella omständighterna och strukturerna, eftersom dessa hela tiden omstrukturerar sig.
Nu har vi istället gått mot motsatsen, vi har ett ideal, och det är materiellt, flyktigt och ytligt. Alla ska se ut som orörda 17åringar. Popkonst och mediadrev, allt detta "slit och släng" är precis det de religiösa pionjärerna motsatte sig. För de religiösa pionjärerna var såledess detta ett problem. "Maya is the phenomenal world of separate objects and people, which creates for some the illusion that it is the only reality. For the mystics this manifestation is real, but it is a fleeting reality; it is a mistake, although a natural one, to believe that maya represents a fundamental reality"
http://en.wikipedia.org/wiki/Maya_%28illusion%29
Problemet är alltså inte att denna lyckor inte är tillfredställande, de är tillfredställande, men bara på kort sikt. Och detta skapar en kultur där människor också behandlas som slit och släng produkter.
Denna cirkus karaktäriseras av vår Rastlöshet, att våran uppmärksamhet hela tiden kastas runt bland nya sensationer och nya omständigheter. Marknadsföringen och säljandet bygger även på detta, att aldrig göra människor tillfredställda.
I mysticism "ger upp" "logiken", eller iaf den logik som försöker komma fram till "fasta slutsatser" vilket är "grunden för världsbilden", eftersom detta blir ett hinder, det blir ett mellanlager i interaktionen mellan "mig" och "världen", som gör att jag reducerar världen in i min världsbild, som alltid är mindre än världen.
Det jag försöker säga är att det går att hitta ett sådant förhållningsätt till ens egen världsbild, att man "ser igenom den", man ser hur begränsad och transparent den egentligen är, och detta är en väldigt befriande upplevelse, eftersom det befriar en från "logikens tvång", att allt "måste gå ihop". Detta är som sagt ofta bara ett problem för människor som upplever att deras vardag inte alls går ihop. Andra människor rycker på axlarna när de hör talas om sådant som "filosofi" och "religion", men samtidgit brottas dessa människor ofta med att saker måste gå ihop, till och från, men deras problem blir aldrig så allvarliga att de känner ett tvångsmässigt behov av att ta upp dessa former av studier.
Människor som utforskar medvetandet blandar ofta ihop states med stages, och många som har ett icke-ordinärt medvetande tillstånd blandar ihop detta med att de nått en högre level/nivå av komplexitet/utveckling.
Detta blir väldigt viktigt vid tolkandet av icke-ordinära upplevelsens innebörd, eftersom det finns i huvudsak två grupper: människor som tar droger och människor som mediterar. Att ha en icke-ordinär upplevelse, ett altered state, är alltså inte samma sak som att "bli upplyst", att omstrukturera en komplexitet, så att den reduceras till en enkel "sanning", dvs, att hitta lösningen ett fundamentalt problem, som tidigare upplevdes som ett rörigt moln av omständigheter och orsaker.
Att ha en struktur som är begränas och uppleva en icke-ordnär, peak experience, "mystisk", transpersonell, etc och ha en väldigt fundamentalistisk stuktur att tolka denna, leder ofta till katastrofala resultat. Jag tror många personer haft dessa typer av upplevelser, och att de är väldigt drivande, eftersom upplevelserna är väldigt övertygande. Tar du t.ex.
http://en.wikipedia.org/wiki/Nazi_mysticism så betvivlar jag inte att dessa personer upplevt icke-ordnära upplevelser, men, hur de sedan tolkat dessa, ställer jag mig väldigt kritisk emot. Men detta gäller många s.k. religiösa grupperingar. Tar du en skola som Zen, så är den extremt minimalistisk i hur dessa upplevelser "bör tolkas", kortfattat, den är i första hand inte intresserad av translation, den vill inte "förklara" hur saker är, dvs, den försöker, i så liten utsträckning ge 2:a hands beskrivningar för hur icke-ordinära uppelveser upplvelses, och försöker istället i så stor utsträckning ge en verktygen/möjligheterna att uppleva dessa själv. Det är nämligen ofta så att för stark translation gör att man fastnar i en struktur, man kan tala om en slags "övertygelse", man är fast på en nivå, vare sig det är mytisk-fundamentalistisk-dogmatism, rationell-cynism, relativistisk-nihilism, etc. Dessa bärs upp av olika levels. Och eftersom det ofta är en fråga om större komplexitet, så blir sambandet asymetriskt. Det går inte hur som helst att reducera en större komplexitet i en mindre, även fast vi människor hela tiden lurar oss själva att det går. Men relativt till människors begränsningar, så är den myiska nivån/strukturen mycket mer begränsad än den rationella, osv. Men detta hindrar inte människor på en mindre komplex nivå att tolka andra utifrån deras ramar. Problemet är alltså att båda dessa perspektiv upplevs som "övertygande" för båda människor som träffar varandra, men det är bara den ena sidan som har en tillräckligt komplex struktur, för att kunna ta tillvara på den andra sturukturens komplexitet. En religiös dogmatist i mellanöstern upplever antagligen med stor övertygelse att han "har gud vid sin sida", men vi här i väst har t.ex. väldigt mycket sociologisk forskning "i ryggen" som, på andra sätt kan motivera och förklara kausalitet och samband.
Det handlar alltså om två strukturer, en djup och en mer ytlig. Den djupa avgör om en struktur kan berarbeta en annan struktur, och den ytliga är det s.k. "upplevda innehållet i tolkningen". Resonans på den djupa strukturen handlar såledess om det är möjligt att kommunicera, utan att man med nödvändighet håller med varandra i innehållet/den ytliga strukturen, men det är iaf möjligt ATT kommunicera, vilket även innefattar möjlighten att kommunicera att man ÍNTE förstår varandra.
Den djupa nivån handlar kortfattat om vilka hypotetiska möjlighter man själv kan inta utan att bli "emotionellt" eller kognitnivt blockerad. Den ytliga nivån, om saker man själv håller för nödvändigheter.
Translation och transformation. Är det så att den upplevelse vi har nu rymms inom ramen för våran ytliga struktur? Ja, då är det en upplevelse vi translerar eller tolkar. Är det en "större" upplevelse än vad våra ytligastrukter kan translera eller tolka, så innebär det att ett kaos skapas och vi övergår en annan struktur, kanske gör vi små justeringar och väljer att tolka små saker annorlunda, eller så blir hela våran nivå eller vårat "paradigm", och här talar vi om s.k. "utveckling", då vi går till en annan level eller stage, till något som är mer komplext.
Types och quadrants är inte samma sak, och Jungs personlghetstyper är vad Wilber menar med types. Men hans begrepp "types" är lite vad jag upplever som en "slasktratt".
Problemet med Wilber är att han verkligen vill försöka allt gå ihop, och detta gör att ibland nedbetonar skillnader i olika teoretiska system och "förändrar dem" lite för att de ska "passa ihop"med hans egna. Detta kanske vissa tycker är "dåligt eller fult", men jag tror ärligt talat att det är en viktigt form av hur idéer kommer vidare. Många filosofer som missförsått, eller ändra på andra filosofers idéer har instället introducerat något helt nytt. Men samtidigt, är det mycket Wilber förbiser. Men det är väll så det måste vara, jag själv har märkt detta mer och mer senaste tiden. Jag vill göra så mycket, men tiden räcker liksom inte till. Det projekt han gett sig in på är egentligen omöjligt att avsluta, och det jag tror han väll är att visa att de finns ett helt att annat sätt att relatera till världen, ett integralt sätt, och jag tror att många redan har relaterat på detta sätt innan Wilber introducerade termen, poängen är bara att han gjort fenomenet mycket mer explicit. Fast det tror jag är poängen med all form av filosofisk utveckling. Något fenomen existerar implicit i min upplevelse, men jag kan inte riktigt "sätta fingret" eller "greppa" vad det är jag "ser" eller uppleveer". Att det finns saker Wilber säger som är felaktiga är inte en slutsats man bör göra för att förkasta honom, utan en utgångspunkt för vidare diskussion och utveckling. Det är ingen som tror att Wilber har det slutgiltiga svaret på allting, även fast det är där han lägger ribban, eller det gör han inte ens, det han säger är att han vill introducera "orienting generalizations", dvs, generaliserngar som innebär att man kan orinentera sig mellan system, han har sällan kritik på olika områdens mer tekniska innebörder, det han kritierar är när de gör för stora anpråk på saker bortom sin specialitet.
Wilbers system är i många aspekter mycket mer oftattande än något annat system som, jag någonsin har hört talas om, och jag är långt ifrån att tycka det. Sen kanske man inte håller med i alla detaljer.
Men problemet är idag inte att vi inte tycker olika, det är i dagens klimat väldigt enkelt att inte hålla med någon, det t.o.m. uppmuntras. All form av "liktänkande" är mer eller mindre tabu. Och detta har både bra och dåliga konsekvenser. De bra konsekvenserna är att vi har en större, men problemet är att vi har svårt att kommunicera med varandra.
Men samtidigt är det en lögn att vi inte tänker likadant, till och med människor som är överens om att. Så länge du håller dig till ett språk du själv inte skapat så blir du i någon form liktänkande, och detta är enligt mig en av de mest fundamentala grunderna hos språket.
Att dekonstuera begrepps "universiella" eller snarare gemensamma innebörder, innebär att vi dekonstuerar språket. Men jag tror vi, i alla fall, vissa dagar, kan stå med nyktrare ben och inse att språket inne innehåller "universiella" innebörder, utan att språket skapar sin egna "nivå" eller sfär i vår livsvärld, men detta innebär inte att språket inte kan "fånga komplexitet" som "säger något om världen". Språket är meningsfullt eftersom det är vi som har skapat språket, och det är meningsfullt eftersom det är något gemensamt.
Oj, sen har jag inte ens svarat på grundfrågan här. Wilbers kvadrater kommer inte från Jung, utan han sägaer att han försökte sammanfoga över hundra olika system från filosofi, psykologi, religion, ekonomi, etc, etc, etc och insåg att dessa variabler var de som med nödvändighet behövdes för att meningsfullt kunna svara på vad den fundamentala skillnaden mellan två system var.
