Bevis för en tanke

Moderator: Moderatorgruppen

nellie
Inlägg: 4
Blev medlem: 28 apr 2007 18:41

Bevis för en tanke

Inläggav nellie » 01 maj 2007 19:57

Något jag länge har gått och funderat över är om det finns något bevis för att man tänker, dvs, hur vet jag att de tankar jag har är tankar??    det enda svar jag har fått kommer från "Descartes", som säger att det faktum att vi tvivlar på tanken är beviset... Så tvivlet är beviset. Kan någon förklara detta närmare?

En annan sak som jag också har gått och tänkt på är; kan man tänka tankar utan att kunna något språk? eller är det bara  en viss typ av tankar man kan tänka? Består tankar av ord eller skulle man rent teoretiskt sett kunna tänka utan ett språk? :?: Jag vet att det går att tänka i bilder, men kan man tänka lika avancerat som vi gör utan att ha ett språk?

Rising
Moderator
Inlägg: 1100
Blev medlem: 03 jul 2006 15:00
Ort: Stockholm

Inläggav Rising » 02 maj 2007 02:29

Så tvivlet är beviset. Kan någon förklara detta närmare?


Jag kan försöka. För att förstå Descartes tankegång tror jag att man måste försöka "gå in" i den och se hur och varför han överhuvudtaget tänkte så som han tänkte, till att börja med. Vad var det för frågor och problem han brottades med?

Ett stort problem med begrepp såsom "tvivel" och "ifrågasättande", tillsammans med frågor som "vad är egentligen sant? vad vet vi? vad kan vi veta?" är att vi inte riktigt tycks försäkra oss om något ens när vi genomskådar våra inbillningar. När vi ser igenom en illusion så tycker vi ofta att vi har varit smarta och insett hur det ligger till i "verkligheten", men det enda vi egentligen bevisat för oss själva är ju att vi inte kan lita på vad våra sinnen försöker intala oss. Det betyder att vi fått ännu en anledning att betvivla det som våra sinnen säger oss nu. Alltså; vi har fått en anledning att tro att den "verklighet" vi skymtat bakom hägringen i själva verket bara kan vara ännu en hägring som gömmer den verkliga verkligheten. Osv, för all evig framtid.

Vad är sann kunskap och vad är inbillning? Descartes levde i en förhållandevis modern tid som präglades av att forskare och vetenskapsmän undanröjde gammal skrock och vidskepelse genom att utföra empiriska tester och experiment, men detta sökande efter en sanning bortom inbillningarna måste ha tett sig som ett omöjligt företag för honom. Kan vi någonsin försäkra oss om att ha funnit sanningen när vi genomskådat en villfarelse, istället för att bara lura oss själva när vi i själva verket bara stött på en ny inbillning bortom den gamla inbillningen; eller är vi dömda till detta evighetsöppnande av nästlade kinesiska askar som insluter varandra, utan att aldrig någonsin kunna veta när vi öppnat den sista, innersta asken?

Descartes ville (är jag övertygad om) på något vis sätta fast ett ankare, slå fast något som alla kunde vara överrens om var "äkta" och som vi inte behövde ifrågasätta. Utifrån denna fasta punkt kunde vi sedan börja kartlägga en sann kunskap.

Det avgörande för Descartes var att han inte ansåg våra sinnen vara tillförlitliga nog. Det vanliga talesättet "det är sant! Jag har sett det med mina egna ögon!" räckte inte för honom. Han förstod att det inte spelar någon roll hur många gånger vi sett en och samma sak, eller hur mycket vi än tror på vad våra egna sinnen säger oss; vi kan aldrig försäkra oss om att de talar sanningen.

Men vi vet att vi har förmågan att tvivla, och detta kan vi inte betvivla. Vi kan ifrågasätta allt annat, men vi kan knappast ifrågasätta vår förmåga att ifrågasätta. Där stöter vi av logisk nödvändighet in i en återvändsgränd. Vi kan inte betvivla att våra tankar finns, för det låter sig inte göras utan att vi tänker just denna tanke. Alltså: Vi tänker, därför "finns" vi.

Men... Det betyder inte att tankar medför att vi har en själ eller att vi är unika individer, eller något sådant. Descartes devis används i en massa sammanhang där den misstolkas på dessa sätt. Det är helt möjligt att jag är en replikant och att det jag upplever vara "mina tankar" i själva verket bara är inprogrammerade i mitt huvud. Descartes uttryckte sig visserligen inte riktigt på det sättet, men jag tror att han skulle hålla med. Han menar bara att i den mån jag kan ifrågasätta (oavsett om mina tankar är mina egna, riktiga tankar, eller vad de nu än är) så kan jag ändå aldrig ifrågasätta min förmåga att ifrågasätta. Så om mina tankar är något annat än tankar, så kan jag ändå inte genomskåda dem.

Det du skrev: "hur vet jag att de tankar jag har är tankar?" är alltså som att sitta fast på en öde ö med ett mikroskop och fråga sig "hur vet jag att det inte är ett mikroskopiskt litet fel på mitt mikroskop?"
- Om du bara har ett enda verktyg som kan hitta sådana fel, då kan du aldrig använda detta verktyg för att leta efter fel på verktyget i sig.
Du kan alltså aldrig betvivla betvivlet.

---

En annan sak som jag också har gått och tänkt på är; kan man tänka tankar utan att kunna något språk? eller är det bara  en viss typ av tankar man kan tänka?


Som jag förstått det (men det kommer säkert en psykolog och berättar mer) så tänker vi till största delen genom bilder och andra föreställningar som vi betingat till skeenden och känslor. En tanke såsom "åh, en banan! Vad gott det vore att äta den!" tror jag går utmärkt att tänka utan att formulera den i ord såsom jag just gjort.

Jag tänker också våga mig på en vild gissning som lyder att om man inte har något språk så har man nog svårt för att förstå abstrakta begrepp såsom Frihet, Fåfänga, Vanära, Överrenskommelse och liknande. Jag tror att man enbart kan förstå s.k. "ostensiva" begrepp; alltså sådana som kan utpekas åt en. Såsom föräldrar gör när de lär sina barn ett språk, de pekar på en bil och säger "bil", m.m. Det går inte att peka på en överrenskommelse. Sådana begrepp kan man (tror jag) bara använda i ens tänkande genom att först skaffa sig språkets byggstenar och förstå språkets allra viktigaste särdrag; det är skilt från vad det representerar. Att mamma pekar på olika katter men ändå hela tiden säger samma ord; "katt"; och att hon senare pekar på väldigt olika saker men hela tiden säger samma ord; "blå", det är den sortens beteende som jag tror skapar det språkliga tänkandet; "vad har dessa saker egentligen gemensamt?" som gör att vi kan formulera tankar i våra huvuden utan att någonsin ha sett dem blivit utpekade för oss, såsom "blå katt" (och i sin utsträckning, begrepp såsom Kentaurer, Utopia, m.m.)

Fy fan vad jag pladdrar. Blev det här vettigt, eller framstår jag bara som en pompös dumskalle som säger självklarheter och felaktigheter omvartannat?

Tractatus
Inlägg: 828
Blev medlem: 21 mar 2005 21:25

Inläggav Tractatus » 02 maj 2007 02:57

Bra sammanfattning av det metodiska tvivlet;

Lägg märke till att Descartes emellertid betonade jag i satsen, Cogito, ergo sum. Descartes ville alltså ha sagt att det är jaget (eller själen) som garanterar vår existens. Vi som tänkande ting. Man skulle, rent spontant, kunna tycka att jaget och tänkandet implicerade samma sak. Men; Betänk en människa som slutat att rent kognitivt fungera, exempelvis efter en olycka. Tänkandet är eliminerat. Emellertid finns fortfarande jaget, själen där.

Användarvisningsbild
PopJimmy
Inlägg: 2569
Blev medlem: 23 nov 2004 07:07

Inläggav PopJimmy » 02 maj 2007 05:37

Tractatus skrev:Lägg märke till att Descartes emellertid betonade jag i satsen, Cogito, ergo sum. Descartes ville alltså ha sagt att det är jaget (eller själen) som garanterar vår existens. Vi som tänkande ting. Man skulle, rent spontant, kunna tycka att jaget och tänkandet implicerade samma sak. Men; Betänk en människa som slutat att rent kognitivt fungera, exempelvis efter en olycka. Tänkandet är eliminerat. Emellertid finns fortfarande jaget, själen där.
Jag måste bara klargöra en sak, jag läste filosofi på södertörn och min lärare Wallenstein påpekade att det är en "populär" missuppfatning att, det Descartes "kom fram till" var "Cogito, ergo sum", här har han redan påbörjat sin rekonstruering av vad han "kommit fram till". Nu vet jag som sagt inte, om det ens är något du tar för givet.

Enligt Wallenstein, var Descartes "slutstation" var INTE "Cogito, ergo sum", eftersom detta är en syllogism, det är alltså inget absolut, det är en slutledning som grundar sig i premisser ("Cogito"). Det enda han "kom fram till" och åter "kom fram till" var "Cogito". Dvs, det var detta som uppenbarade sig när har mediterade.

Men frågan är då, vad innebär då "Cogito" för Descarets. Eller snarare, vad syftade han på? Menade han "Cogito" som i "tänka" eller som i "observera"/"medveta", det är något jag fortfarande inte fått klarhet i. Jag frågade Wallenstein, och ha sa att Descartes medade "tänkande" men jag är inte säker på om Wallenstein riktigt förstod distinktionen mellan "tänka" och "medveta" (som jag så fint kallar det, eftersom jag tycker 'att vara medveten' är för klumpigt).

Men frågar man någon annan så kan man kanske få en annan tolkning av Descartes. Jag har inte läst Descartes, så jag vet inte.

Det jag dock vet att
på något vis sätta fast ett ankare, slå fast något som alla kunde vara överrens om var "äkta" och som vi inte behövde ifrågasätta. Utifrån denna fasta punkt kunde vi sedan börja kartlägga en sann kunskap.
är det alla mystiker som mediterar gör, bortsett att de kanske inte skulle prata om "kunskap", utan en upplevelse bortom "bortom alla tvivel", men om detta är "kunskap" är att göra för stora antaganden om vad detta "bortom alla tvivel" skulle vara. Skillnaden är bara att, OM Descartes syftade på "Cogito" som "tänkande", så gick han inte (enligt andra djupdyakre) tillräckligt långt, eftersom det går att "ge upp " "fasthållandet av" tänkandet som "en auktoritet", eftersom det enligt djupdykare, finns mer subtila medvetandeprocesser.

Och här kommer vi då även in på en diskussion om hjärnvågor och hjärnaktivitet. Vilket medvetandetillstånd var Descartes egentligen i?

Sen är det fråga om något, som han vill grunda en epistemologi ("tankesystem", eller grund för att göra logiska slutledningar ifrån) på, så kanske jag, utifrån det jag läst, kan hålla med om att "tänkande" är något man måste "ta för givet" eller snarare "utgå ifrån", att tvivla på tänkande ger inte mycket till övers för en epistemologi.

Men har man inte anspråk på en epistemologi, utan en upplevelse bortom behovet av trygghet i något sådant som en fast epistemologi, så måste man även ge upp tänkandet, eftersom tänkandet följer vissa logiska regler, som "verkligheten" (i en djupare mening) kanske inte alls "följer", men detta är som sagt inget vi kan "tänka oss fram till" detta måste upplevas utan att utgå från några premisser. Men kan vi då uppleva detta? Ja, vissa har som sagt hävdat detta väldigt bestämt.


Men vad är egentligen poängen med en epistemologi? Är det inte säkerhet? Varför vill man då ha säkerhet? Jo, man är osäker såklart. I grund och botten kan vi tvivla på saker, men i förlängningen är detta onödigt, eftersom det är "inget som säger" att man vare sig, behöver tvivla eller, ta något med säkerhet, men detta inser man inte, eftersom tvivlet är en process som startar, oavsett vad man "tycker om" den, tvivlet handlar som sagt aldrig om "tvivlet i sig" utan om något annat - dvs något man tagit "för givet", tvivlet vill såledess hitta ett nytt mönster,  en ny "leksak", men, i förlängningen så går alla tankar eller intelektuella leksaker att plocka sönder, så vad är då poängen med att sätta ihop samband och hålla fast vid dem? Det finns ingen "poäng" bakom detta, det är bara en "osäkerhetsprocess" eller "tvivelprocess", det finns ingen "uttänkt" syfte bakom denna, men det innebär samtidigt inte att tvivlet inte fyller en "evolutionär" funktion, det finns nog  många poänger varför mekanismen tvivel existerar hos människor, med det säger som sagt ingenting om hurvida vi bör använda tvivlets mekanismer eller inte. Men detta är något man själv måste komma fram till, genom att tvivla på tänkandet och tvivlet. Tillslut finns inget längre att tvivla på, och då ger man upp tvivlet. Om man sedan tycker att man "kommit fram till något", ja, då har man i min mening, inte tvivlat klart, möjligtvis kommit fram till att det är onödigt att tvivla, eftersom det uppenbarligen är så att jag hävdar att det än onödigt, men har jag i förlängningen, på något sätt ett behov av att förstå varför jag tänker som jag gör nu? Nej egentlingen inte. Det är som att jag inte har ett behov av att göra lika långa "minnessökningar", jag behöver inte längre göra sökningar i gamla mönster, utan kan lika gärna skapa ett nytt mönster, som inte följer någon "logisk/manisk" tvångströja. En mer kreativ form av logik kanske det är. Vad vet jag, jag har som sagt inget behov av att ge detta ett namn, jag bara här försöker beskriva "hur jag resonerar" eller hur mitt sätt att tänka fungerar helt annorlunda nu, jag tar liksom inte tänkandet, "på samma allvar" som förr i tiden när jag tvivlade och funderade mycket. I en bemärkelse kan jag faktiskt erkänna att jag blivit "dummare", jag har som sagt inte lika maniskt behov av att få saker att gå ihop, jag behöver inte hitta lika många samband nuföriden, eftersom jag flyter på rätt bra ändå, och sambanden kommer ändå.



Genom att tvivla så inser att tvivlet är meningslöst. Men detta är något ALLA måste göra för att inse tänkandets begräningar, och därför förkastar jag allt detta tramsande och fasthållande i vad Descartes eller andra, t.ex. s.k. mystiker sagt eller tänkt ut. Det är inte relevant att ta andras tvivel på allvar, men detta kan man inte göra utifrån något givet man håller fast vid. Det finns inget att hålla fast vid, därför är epistemologier begränsade, men det innebär inte att de inte är användbara. Vad som är mindre användsbart är djupa, absoluta upplevelser av verklighten. Det behövs liksom inte till "något annat". Det är redan verkligheten i sin absoluta form, det finns inget bortom detta som någonsin skulle kunna tänkas behövas, eftersom det här inte finns vare sig behov eller tänkande.

Tänkandet blir såledess ett verktyg, och inte en "auktoritet" man slaviskt måste följa. Tänkandet blir som en bil man hoppar in i när man behöver åka någon stans, men trivs man där man är, behöver man inte tänka.


Titeln på denna tråd var "Bevis för en tanke", men i förlängningen så är det bara människor som är osäkra som behöver bevis bortom sig själva. Det finns egentligen inget att bevisa, eftersom allt sker redan. Dock är dessa behov, "att bevisa saker" något som är högst naturligt för människor eftersom vi är meningsskapande, tänkande varelser. Men tänkandet är som sagt begränsat, och detta är något som är bra att inse, om man inte vill ligga och ödsla tid på att vara förtvivlad eller osäker (en resa jag iofs tror att alla som når dessa insikter, tvingats gå igenom), och går man inte igenom detta, så är det med stor risk att man har ett naivt förhållningsätt till sitt egna tänkande, och tar det på för stort allvar.


Tack och adjö.

Användarvisningsbild
PopJimmy
Inlägg: 2569
Blev medlem: 23 nov 2004 07:07

Re: Bevis för en tanke

Inläggav PopJimmy » 02 maj 2007 06:36

nellie skrev:Jag vet att det går att tänka i bilder, men kan man tänka lika avancerat som vi gör utan att ha ett språk?
Nej jag tror inte det. Språket är något som utvecklas skapar raffinerade strukturer och nyanser och det gör att tänkandet även blir mer raffinerat. Men i förlängningen så är tänkandet alltid begränsat, och ofta bundet till erfarenheter/upplevleser, men det är samtidigt dess begränsingar som just gör det meningsfullt och meningskapande, men ibland är tänkande som sagt mer ett "problem" än (vad jag tror är dess mer "ursprungliga funktion") nämligen "problemlösande". Tänkandet strävar således mot att upplösa sig självt, fast det innebär inte att vi inte kan använda det lite hur vi vill, s.k. "intellektuell masturbation", vi tänker utan att något s.k. "problem" egentligen existerar i "mer egentlig mening".

Vi i väst lyfter dock upp tänkandet till skyarna, vilket jag tycker är lite gulligt och naivt av oss.

Användarvisningsbild
tomtefader
Inlägg: 281
Blev medlem: 08 mar 2007 18:45

Inläggav tomtefader » 02 maj 2007 10:38

Ett ypperligt ämnesval, enligt min (högst personliga) åsikt. Så till den milda grad att jag ämnar besvara den tillfullo först imorgon. Jag behöver tid.

Jag återkommer med svar.
"Jag har talat" - Okänd

Tractatus
Inlägg: 828
Blev medlem: 21 mar 2005 21:25

Inläggav Tractatus » 02 maj 2007 11:00

Missförståndet brukar vara den felaktiva betoningen på tänker i satsen. I hans Valda skrifter (avhandlingen om metoden) berättar han på ett målande sätt vägen till "fyndet" av Cogito ergo sum.

Fication
Inlägg: 1058
Blev medlem: 05 aug 2005 11:25
Kontakt:

Inläggav Fication » 02 maj 2007 12:06

Och så här säger farbror Ken:
http://www.youtube.com/watch?v=fa4WtuR0wbY

Användarvisningsbild
hovnarr
Moderator
Inlägg: 2732
Blev medlem: 26 jul 2004 10:39
Ort: Början

Inläggav hovnarr » 02 maj 2007 13:05

Jag hade fått för mig att Descartes var mer inne på just dubio ergo sum (jag tvivlar, alltså är jag), och att han egentligen borde låtit sig nöja med "jag tvivlar, alltså tvivlar jag".

Sådana tankar leder lätt till vansinne, på samma sätt som lögnarparadoxen, men en väg ut ur labyrinten erbjuds av Tarskis språkliga nivåer och också Wittgenstein. Descartes skiljer ju inte på olika nivåer av tvivel, och verkar t.ex. inte hantera detta problem

1) Jag tvivlar
2) Jag tvivlar på att satsen 1) är sann
3) Jag tvivlar på att satsen 2) är sann
i) Jag tvivlar på att satsen i-1 är sann

Självreferens är inte en bra utgångspunkt för kunskap. Det är inte pga problemet med självreferens som man inte kan tvivla på att man tvivlar. Det beror på vad det innebär att tvivla. Hur tvivlar man, frågar sig Wittgenstein. Så tvivlar man. En treåring tvivlar inte på att det finns ett oändligt antal primtal, eller att reporäntan kommer att höjas. För att kunna tvivla måste vi kunna veta vad skillnaden skulle vara.

Vet jag skillnaden mellan att tvivla på att jag tvivlar, och att inte tvivla på att jag tvivlar? Vet jag vad det är att vara helt säker? Då vet jag också vad är att tvivla - inte annars.

-narr-

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 02 maj 2007 13:10

Kan tänkas att användandet av gud som garant för det system som byggdes av Descart från denna utgångspunkt av tvivel kan förklara vad som avses.

Jag har inte heller läst, men tänker att det att han får beteckna ett led till det "moderna" i vårat tänkande många gånger gör att gudsbehovet glöms bort.

"Then I examined with attention what I was, and I saw that I could pretend that I had no body and that the world and the place where I was did not exist, but that, in spite of this, I could not pretend that I did not exist. By contrast, in the very act of thinking about doubting the truth of other things, it very clearly and certainly followed that I existed; whereas, if I had once stopped thinking, even though all the other things which I had imagined were real, I would have no reason to believe that I existed. From that I recognized that I was a substance whose essence or nature is only thinking, a substance which had no need of any location and did not depend on any material thing, so that this “I,” that is to say, the soul, by which I am what I am, is entirely distinct from the body and is even easier to know than the body, and that, even if the body were no longer there, the soul could not help being everything it is."

Utdrag från http://www.mala.bc.ca/~johnstoi/descart ... artes1.htm

Har ingen aning om hur bra översättningen är, kan inte franska.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 02 maj 2007 13:17

"After that, I reflected on the fact that I had doubts and that, as a result, my being was not completely perfect, for I saw clearly that it was a greater perfection to know than to doubt. I realized that I should seek out where I had learned to think of something more perfect than I was. And I concluded that obviously this must be something with a nature which was, in effect, more perfect.

           As for the thoughts which I had of several other things outside of me, like the sky, the earth, light, heat, and a thousand others, I was not worried about knowing where they came from, because I didn't notice anything in them which seemed to me to make them superior to myself. Thus, I was able to think that, if they were true, that was because of their dependence on my nature, in so far as they had some perfection and, if they were not true, I held them from nothing, that is to say, that they were in me because I had some defect.

           But that could not be the same with the idea of a being more perfect than mine. For to hold that idea from nothing would be manifestly impossible. And because it is no less unacceptable that something more perfect should be a consequence of and dependent on something less perfect than that something should come from nothing, I could not derive this idea from myself. Thus, I concluded that the idea had been put in me by a nature which was truly more perfect than I was, even one which contained in itself all the perfections about which I could have some idea, that is to say, to explain myself in a single phrase, a nature which was God.

           To this I added the fact that, since I know about some perfections which I do not have, I was not the only being which existed (here I will freely use, if you will permit me, the language of the schools). But it must of necessity be the case that there was some other more perfect being, on whom I depended and from whom I had acquired all that I had. For if I had been alone and independent of everything else, so that I derived every idea, however little, which I shared of the perfect being from myself, I would have been able to have from myself, for the same reason, all the additional perfections which I knew I lacked, and thus be myself infinite, eternal, immutable, all knowing, all powerful, and finally have all the perfections which I could observe as present in God.

           For, following the reasoning which I have just made, to know the nature of God, to the extent that my reasoning is able to do that, I only had to think about of all the things of which I had some idea within me and consider whether it was a sign of perfection to possess them or not. And I was confident that none of those ideas which indicated some imperfection were in God, but that all the others were there, since I perceived that doubt, inconstancy, sadness, and similar things could not be in God, in view of the fact that I myself would have been very pleased to be free of them.

           Then, in addition, I had ideas about several sensible and corporeal things. For although I supposed that I was asleep and that everything which I saw or imagined was false, nonetheless I could not deny that the ideas had truly been in my thoughts. But because I had already recognized in me very clearly that intelligent nature is distinct from corporeal nature, when I considered that all composite natures indicate dependency and that dependency is manifestly a defect, I judged from this that God's perfection could not consist of being composed of two natures, and that thus He was not, but that if there were some bodies in the world or even some intelligences or other natures which were not completely perfect, their being had to depend on God's power, in such a way as they could not subsist for a single moment without Him."
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

nellie
Inlägg: 4
Blev medlem: 28 apr 2007 18:41

Inläggav nellie » 04 maj 2007 00:05

Spridningen på era inlägg var intressanta... Här kommer ännu en fråga som förbryllar mig:

Hur skulle man bäst kunna bevisa att det inte ligger någon sanning i allt man tänker, dvs att det även förekommer tankar som är osanna/påhittade.  :shock: Kan tyckas ha ett givet svar....

Någon som har nån idé?

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 04 maj 2007 08:58

Hmm påhittade tankar, rosa elefanter?

Men det var väl inte vad du mena?

Bedrägliga tankar kanske? Bedrägliga för vem? Bedrägliga för en annan person, dvs bedrägliga i sin intention eller bedrägliga för det tänkande subjektet? Omedvetet bedrägliga?

Hela vår psykologi kryllar av sådana tankar, om nu är åtminstone lite skeptisk mot värderanden.

Sådant som berör den egna personens och andra personer värde är ofta bedrägliga, i syfta att höja självförtroende eller sänka det, ge en flyktväg.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

nellie
Inlägg: 4
Blev medlem: 28 apr 2007 18:41

Inläggav nellie » 04 maj 2007 11:39

Det var påhittade tankar jag menade, "rosa elefant". Fast om vi utgår från att vi inte kan lita på våra sinnesintryck..  :?

Rising
Moderator
Inlägg: 1100
Blev medlem: 03 jul 2006 15:00
Ort: Stockholm

Inläggav Rising » 04 maj 2007 13:03

Nellie: Problemet är ju att tankarna faktiskt är sanna. Att uppleva sig se en hägring är ju att uppleva sig se en hägring. Det kanske inte är någon rosa elefant framför en, men själva tanken "det där ser ut att vara en rosa elefant" är ju hundra procent sant.

Det svårare problemet är; hur många gånger kan man undersöka en och samma sak innan man är saker på att den är sann? Jag har exempelvis sett solen gå upp i öster varje dag i hela mitt liv, betyder det att jag kan säga "det är sant att solen alltid går upp i öster"?

Tja, kanske, men kan inte en julgris på samma sätt säga "det är sant att bonden bara vill ta hand om mig och se till att jag får äta mig mätt på god mat" i varje dag av grisens liv fram tills det att den ska slaktas?

Att se en och samma sak i tusen miljoners olika fall (såsom att äpplen faller ned mot marken om man släpper dem), allt det annuleras ju ändå om det i nästa experiment skulle visa upp motsatt resultat. Ett enda äpple som faller uppåt skulle ju revidera allt vi tror oss veta om gravitationsteorin. Naturvetenskapen är full av dessa plötsliga experiment som visar sig bryta mot allt man någonsin upplevt tidigare.

Det är här som tanken börjar svindla... Kanske är vi som Neo, liggandes i The Matrix, på väg att när som helst vakna upp ur vår villfarelse?


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 22 och 0 gäster