Postmodernismen - skall man ej driva för långt...

Moderator: Moderatorgruppen

Jbig
Avstängd på en månad
Inlägg: 2112
Blev medlem: 01 dec 2006 14:54

Postmodernismen - skall man ej driva för långt...

Inläggav Jbig » 05 maj 2007 22:12

Hejsan...

Dax för lite filosofiskt funderande! Denna gången tager vi upp den för några år sedan så omtalade "postmodernismen". Denna drabbade även ämnet historia med buller och bång!

Snart blev det dispyter mellan olika historiska läger, och efter några år var postmodernismen mer eller mindre "ute" i den historiska världen igen!
Vad handlade då det hela om? Det skall vi taga upp till analysering här!

Innan vi går vidare skall bara en sak förklaras, nämligen vad postmodernismen i stort sett går ut på. Denna riktning anser att det skrivna ordet väger tyngre än erfarenheten när det gäller historian. Den prioriterar språket framför erfarenheten, vilket leder till en skepsis att människan alls kan iaktta och tolka yttervärlden på ett relevant sätt. Draget till sin spets är postmodernismen en fara för det historiska ämnet vi idag känner till – eftersom den öppnar för alla möjliga tolkningar där källorna lämnas därhän!

Hegel ansåg att det var staten som ger upphov till historieämnet, ja som ger historieämnet dess existensberättigande. Det är här individerna möter något som är större än dem själva och där individernas karaktärer bestäms, menade Geoffrey Galt Harpman.
Det innebar att historieberättandet för det första var ett medel som medborgarna kunde lära sig bli ansvarsfulla genom att lära sig att identifiera sig med ett socialt system och dess lagar, eller, att medborgarna tvingas se sig själva som stående i opposition mot det sociala systemet och lagarna, å andra sidan. Samtidigt var historieskrivandet en del av en etik som säger att människors berättelser om sig själva.  

Eller är det rent av så att gränsen mellan historia och fiction är oklar? År 2000 talar inte historiker om sin vetenskap med samma säkerhet som år 1950. De som företräder den ”nya historiefilosofin” studerar historiska arbeten på samma sätt som litteraturvetare skulle studera romaner eller andra prosaverk. Historikern är nu en författare, och den historia som produceras anses av dessa inte längre vara skildringar som ”rekonstruerar” en förfluten verklighet ”som den var”. Historieskrivningen ses snarare som ett verktyg som uppfyller ett behov av att ge tillvaron mening. Där gränsen till skönlitterära verks sätt att skapa innehåll är flytande. Historiefilosofen Alun Munslow menar att historia är en ”mekanism med vars hjälp historikern ger sina önskningar och drömmar konkret form”.

De nya postmoderna historiefilosoferna betonar att historiska verk skall ses som skrivna texter med en hög grad av autonomi i förhållande till den förflutna verkligheten, å ena sidan, och som uttryck för historikerns personliga relation till den historia som skrivs, å den andra sidan. Det har inneburit att de som regel uppfattar att det vi i vardagligt tal kallar ”historien” är en effekt av det språk vi använder. Historien är resultatet av olika människors försök att skapa sammanhängande skildringar utifrån sina egna intressen som de anser vara nödvändiga att skriva om.

Kan det vara så? Vi går snart vidare...

MVH
jbig
Att verka för det goda...

yy
Inlägg: 158
Blev medlem: 15 apr 2007 15:21

Inläggav yy » 06 maj 2007 00:30

Så kan det vara. Vinnaren skriver historien, som bekant.

Jbig
Avstängd på en månad
Inlägg: 2112
Blev medlem: 01 dec 2006 14:54

Inläggav Jbig » 06 maj 2007 07:50

Hejsan...

En reaktion har vi fått, av nicket "yy". Kommentaren var att vinnaren skriver historien..... :lol:

yy har nog inte förstått vad postmodernismen handlar om, kan vi tänka. Men strunt i det, vi går vidare i vår jakt på postmodernismens själ.....

En liknande syn bygger på historikern Hayden Whites ”Metahistory”, där han menar att det historiska verket kommer till genom att historikern först ordnar stoffet i den kronologiska krönikans form och därefter omformulerar krönikan till en berättelse genom en serie val av förklaringar och motiv som gör att historien får en början, en mitt och ett slut. Genom gestaltningen får historien en mening som till stor del bygger på verkets politiska och moraliska budskap utifrån de grundläggande ideologierna, exempelvis, anarkism, konservatism, radikalism och, liberalism. Historikerns vision av det förflutna bestämde sedan verkets utformning.

Risken är att man kan betrakta historien som ett sätt att överge idén att söka efter sanningen som många anser vara historikerns huvuduppgift! Istället blir historikern en retoriker vars sätt att tala kunde analyseras utan att frågan om talets sanning fick särskilt stort utrymme.
 
Ironin är ett sätt att distansera sig från det man säger, erfar och gör genom att tala och skriva på ett sådant sätt att något annat avses eller kan avses än det bokstavligt sagda. Ironin skapar osäkerhet om vad som menas med ett yttrande genom att dess verkliga innebörd är förborgad. Det skapar därmed en konflikt mellan vad som sägs och hur något egentligen antas förhålla sig. Ironin i det historiska framställandet kan även kallas för ett krav på objektivitet!

I centrala delar av 1900-talets litteraturteori överfördes resonemang till analysen av texter. Detta signalerade att författaren till en text har gjort självmedvetna val av uttryckssätt som syftade till att åstadkomma självförsummelse – att tänka bort sig själv som författare till en text!

Historikern Hayden White menade att detta tänkande ersatte det som senare kom att kallas för det ”objektiva” i historietänkandet, eller historieskrivandet. Hayden White ansåg att 1800-talets historiker gärna föll till ironin mot seklets slutskede! Exakt vad White egentligen menade att 1800-talets historiska tänkande hade förfallit till är dock aningen oklart! Historicismens förespråkare (Bl.a. White själv), liksom positivismens förespråkare, har, menar dess kritiker, en ”dold agenda” som gick ut på att det historiska medvetandet egentligen låg som en ”börda” över människorna och hindrade dem att möta framtiden. Tillvaron var alltid given av traditionen och av den historiska kultur man levde i. Det ironiska blir här ett sätt att distansera sig från världen som den har blivit – och ledde ytterst till att man avstod från att förändra sina villkor!

1800-talets historiska forskning ledde till ironi, trots att de präglades av experimentlust och glädje – och till slut till historismens kris i början av 1900-talet. Den ironiske forskaren hade genomskådat världen och dess jakt på makt och materiella tillgångar – och skyddandet av privilegier av olika slag! Därför distanserade sig forskaren från det aktiva livet. Det ironiska i historieforskningen tycktes av en del historiker dominera i tider när kamp mot fördomar och vidskepelse sköt fart!

Detta synsätt ledde till en fatalistisk syn på tillvaron där lagar styrde som människan inte förmådde påverka. Ironikerna menade att det inte fanns något att göra, och vände sig emot alla försök att formulera visioner och ideal att sträva mot eftersom de satt inne med den högsta kunskapen!  Allt förblev vid det gamla, vad som än gjordes, menade dessa ironiker!

Detta kunde till slut leda till att en historiker misstrodde både språket och tänkandets möjligheter dit hän att det utmynnade i förtorkning, tystnad och passivitet. Någon väg framåt fanns inte. De skrivna orden förlorade därmed kontakten med verkligheten. Lösningen var helt enkelt att människan måste acceptera att man inte kunde beskriva verkligheten. En historiker behövde därmed inte heller förändra sin syn på världen. Det skrivna kunde inte omsättas i verkligheten! Historien kunde därmed inte engageras i kampen om att förändra samhället. Det blev ointressant att drömma om en annorlunda framtid.

Därmed är en bild av postmodernismen klar - men vad säger oss detta egentligen? Det återstår att se.... :wink:

MVH
jbig
Att verka för det goda...

yy
Inlägg: 158
Blev medlem: 15 apr 2007 15:21

Inläggav yy » 06 maj 2007 12:29

Att vissa av oss har mycket fritid?  :)

Jbig
Avstängd på en månad
Inlägg: 2112
Blev medlem: 01 dec 2006 14:54

Inläggav Jbig » 06 maj 2007 13:21

Hejsan...

Våran yy, ett troligt stödnick för den som inte vågar giva sig tillkänna med sitt ordinarie nick, har även här slunkit in - vissa kan inte hålla sig i sandlådan, utan skall till varje pris även leka på nätet! Kan det rent av vara våran moderator?  :D

Till analyseringen av postmodernismen inom historieämnet!

Historia är ingen vetenskap som växer fram genom forskning utförd av vissa allmänna principer och allmängiltiga lagar granskade av jämbördiga kollegor – varur man kan dra säkra slutsatser om framtiden. Snarare tvärtom. Inte heller andra vetenskaper kan förutsäga framtiden, exempelvis geologin. ”Vetenskap” i historia är en bekväm etikett, men det gäller faktiskt många andra ”vetenskaper”; exempelvis ekonomi och sociologi. Att leta efter en sant ”vetenskaplig” historieskrivning är att leta efter en illusion.

I den mån detta sökande har lett till nya tekniker och metoder har det dock varit fruktbart. Varje gång en historiker träder fram och presenterar en ny metod – vare sig det gäller ekonomi, sociologi, antropologi, psykologi, statistik, lingvistik eller litteraturteori – som är det enda sanna, dröjer det inte länge förrän det dyker upp andra historiker som hittar luckor och därmed ifrågasätts det ”nya”!

Historia är inte bara en vetenskap, utan även en konstart i meningen att den som är skicklig i det litterära arbetet också har stor framgång med sina alster och tankegångar. Historia är en vetenskap som helt enkelt kräver lite tolerans från de medverkande historikerna gentemot varandras åsikter och teorier – någon absolut sanning kan vi inte få fram eftersom vi tolkar verkligheten subjektivt.

De historiska källor som historiker använder sig av är på intet sätt objektiva, utan även dessa vilar i sista hand på subjektiva bedömningar gjorda av dem som en gånga satte dem på pränt. De är texter som bearbetar verkligheten, de är skrivna utifrån någons utgångspunkt med en speciell avsikt och läsekrets i åtanke. Om vi inte inser det blir vi lätt vilseledda.

Även historiker kan överföra den partiskhet som präglar olika dokument till sina egna tolkningar. Det beror på att all historieskrivning måste etablera ett slags relation till det förflutna, där de processer är verksamma i det studerade föremålet som också får sina undermedvetna motsvarigheter i historikerns framställning.

Det är här de s.k. posthistorikerna ser/såg sin chans - om verkligheten inte helt kunde fångas, då borde den kunna tolkas subjektivt, eftersom någon "sanning" ändå var omöjlig att framavla i efterhand!

Snart går vi vidare.... :wink:

MVH
jbig
Att verka för det goda...

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 06 maj 2007 13:28

Det är väldigt viktiga poänger du för fram här. Men jag trodde det mer handlade om att ta en större hänsyn till given kontext för "historien" så som vi ser historien igenom. Om vi inte kombinerar arkeologi, geologi och liknande så har vi väl mestadels en skriftlig tradition att söka våra svar i? Jag vet inte hur historiker arbetar men jag antar att det är att söka en överblick i samtidsskeenden i det förflutna, från ovan nämnda ämnen, och söka en representant för subjektet där i.

Om dom helt avhåller sig från ett sökande efter sanning så ser jag inte vad som kan motivera, vilket anspråk gör tolkaren nu?

Att det idag sker en förskjutning av tilltro mot det empiriska, kvantitativa, "hårda fakta", på bekostnad av det intuitiva, subjektiva och kvalitativa tycker jag kan förklaras som en misstro mot subjektet i sig. Mot hela den personliga tolkningen. Den erkänns enbart i rationellt analytiska samband (vilket ironiskt nog skulle ges till dom subjektiva sökarna om dom bara tydligt befäste sitt mål) som ekonomer, och viss psykologi. Man utgår från att det behövs en materiell, fysiologisk inblick i den uttalande som skall avskala all osäkerhet kring mening. Och i och med denna rationalisering av människan, denna behavoristiskt våta dröm som företräds idag, så tror man sig enbart kunna nå sanningen när vi gjort människan till maskin. Men man skapar bara nya profeter som döljer vad dom lutar sig mot, varur deras förmåga till att skapa sanning har sprungit ur.
Det är en materialism vs idealism, nu är det inte ens längre fråga om hur verkligheten är beskaffad, nu har vi inordnat även våra tankar i den materialistiska formen.
Visst är det en flykt från det antagna, vetenskapen bygger babels torn, kloss för kloss.

Jag sympatiserar helt med att vi måste återskapa legitimiteten för den ideella drömmen. Modellen för hur bör skapas ur vad vi vill och inte vad vi kan, vad vi kan anpassar vägen mot målets realisation ändå men detta efter idens illumination av vart det bogar.

Men givet allt detta så frågar jag mig hur du har tänkt att legitimera den historia som du skriver? För visst är det en faktor man måste räkna med, det att det skrivna verket har hållit en intentionallitet. Vem som publicerat verket och liknande.

Hur ser din historiska sanningsprocess ut? Vilken metod använder du dig av, inte sagt att det måste vara en given metod för det?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 06 maj 2007 13:29

Ser att du föregick mig med svar :)
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Jbig
Avstängd på en månad
Inlägg: 2112
Blev medlem: 01 dec 2006 14:54

Inläggav Jbig » 06 maj 2007 14:00

Hejsan...

Ytterligare ett svar har kommit, och därmed fortsätter vi vår analys av det postmoderna inom den historiska jangern! Och jag vill bara påpeka att jag ingalunda helt slänger ut det postmodernistiska barnet med badvattnet - utan min inställning är att den inte bör dragas till sin spets, för då kan det bli fel, ordentligt fel.....

Postmodernismens rötter...

Den professionella historievetenskapens tillblivelse under 1800-talet växte fram ur en konflikt mellan en vetenskaplig kultur – präglad av universitetsbaserad träning av tänkandet och skrivandet inom ramen för ett samfund av andra professionella – och en ”retorisk” medborgarkultur där enskilda personer efter bästa förmåga argumenterar för sin uppfattning utifrån förtrogenhet med de problem som diskuteras och i samspel med den publik man vill övertyga om det egna perspektivets vikt för hu problemen skall lösas eller betraktas.

Under 1800-talet bredde en uppfattning ut sig i England och snart övriga delar av Europa och Nordamerika som stod nära den liberala ideologiska hållningen. Skälet till att en historisk skildring fick genomslag berodde på hur effektivt den skapade ett meningsfullt sammanhang åt de grupper i samhället den skrevs för. Man betonade den dominerande samhällsgruppens intressen och flertalet historiker lade sig i den ideologiska ”mittfåran”. All historieskrivning hade därmed blivit de politiska intressenas tjänarinna!

Under 1960-1970-talen har denna historiesyn kritiserats av många historiker som var mer radikala. Under 1980-1990-talen fortsatte denna kritik. Enligt Carlo Ginzburg innebar denna historiesyn att den enda sanning en historisk tolkning kunde ha bestod i hur väl den tjänade ett politiskt intresse. Här kunde man rent av ställa historikerna i en situation där det inte längre var möjligt att fördöma personer eller grupper som exempelvis förnekade historiska brott. Då kunde historierevisionistiska tolkningar som vann allmänt bifall i värsta fall kunna tagas för historisk ”sanning”!  
Ett vetenskapligt disciplinerat tänkande är därför inte politiskt eller moraliskt neutralt utan ett av de intressen som strider om hegemoni över historiesynen!

Problemen finns exempelvis när man skall skriva historia om människors lidande! Vad händer om en professionell historiker får för sig att vilja tala för de lidande och de förtryckta?  
Att tolka andras lidande leder till att man för in ett tänkande som inte alls kan hämtas från empirin – det måste tänkas fram ur historikerns eget huvud. Ungefär som David Nicholls menar – man sätter sitt eget tänkande i den historiska processen. Det blir ideologiskt och högst politiskt! På sätt och vis avviker historikern från det faktabaserade och träder in i det känslomässiga! Det går knappast att undvika det! Det gäller här för historikern att övertyga läsarna – och kollegorna!

Här uppkommer situationer som kan leda till konflikter mellan olika uttolkare inom det akademiska systemet. En sådan situation var när historikern mötte de erfarenheter och minnen som han själv, eller personer i hans/hennes omgivning, hade känslomässig del i. Andra världskrigets förintelse är ett sådant exempel på en företeelse där de självklara gränsdragningarna om vad historikerns attityder och ansvar gick ut på inte längre var helt givna. Det var under 1900-talets andra halva svårt att förhålla sig neutral när de överlevande ännu fanns kvar i livet. Det gick inte att hålla en distans till ämnet eftersom vittnena ännu fanns kvar i livet. Därmed gick det inte heller att hålla känslorna borta när man skrev om förintelsen.  

Det engelska uttrycket ”common sense” betyder ungefär det förnuftiga och i historieämnet innebär det ett slags logiskt och normalt tänkande som de flesta är överens om! Common sense är något som människor från början delar i form av erfarenheter, grundläggande institutioner, men kanske även moraliska ageranden som att försöka se sig själv i andras ställe. Där ”humanistisk” kultur blandas med ”vetenskaplig” kultur. Där det förra ger utrymme för mångfald och olikhet genom att börja i ett gemenskapssinne medan den senare strävar efter att etablera en konsensus som inte fanns från början. Den förra lägger störst vikt vid nyskapande genom fantasin, den senare betonar förnuftets behov av att lösa befintliga problem och skapa visshet.

Den humanistiska traditionen utgick från att människan hela tiden måste vara beredd att börja om på nytt med att bestämma vilka mål som det sociala livet hade att sträva efter och att därför ständigt omtolka institutionerna. Eftersom institutionerna var ett svar på mänskliga behov, kom det ofta att stå strid mellan olika tolkningar om hur en institution bäst organiserades. Retoriken blev därmed den ”vetenskap” som viljan att förändra kunde använda genom att retoriken var ett för alla synligt försök att omtolka en företeelse. Det gällde dock för talaren/skrivaren/historikern att han/hon tog hänsyn till dem han/hon riktade sig till. Bara då kunde argumentens kraft övertyga lyssnarna/läsarna. Det var i praktiken villkoret för att det skulle bli en meningsfull diskussion trots att ”verkligheten” var paradoxal eller fylld av stridande viljor!

Snart går vi vidare.....

MVH
jbig
Att verka för det goda...

Sceptisk
Inlägg: 2520
Blev medlem: 15 dec 2006 00:33

Inläggav Sceptisk » 06 maj 2007 16:54

Jag skulle gärna diskutera detta närmare, men jag orkar inte... Var får du all energi ifrån Jbig?

Jbig
Avstängd på en månad
Inlägg: 2112
Blev medlem: 01 dec 2006 14:54

Inläggav Jbig » 06 maj 2007 18:01

Hejsan...

Vi går vidare i vårt sökande efter det postmodernas problematik och vad som bör undvikas om man vill behålla en del av det postmoderna inom den historiska forskningen!

De historiska källor som historiker använder sig av är på intet sätt objektiva, utan även dessa vilar i sista hand på subjektiva bedömningar gjorda av dem som en gånga satte dem på pränt. De är texter som bearbetar verkligheten, de är skrivna utifrån någons utgångspunkt med en speciell avsikt och läsekrets i åtanke. Om vi inte inser det blir vi lätt vilseledda. Även historiker kan överföra den partiskhet som präglar olika dokument till sina egna tolkningar. Det beror på att all historieskrivning måste etablera ett slags relation till det förflutna, där de processer är verksamma i det studerade föremålet som också får sina undermedvetna motsvarigheter i historikerns framställning.

Att tro att duktiga historiker avvisar alla teorier samtidigt som de undertrycker sina egna intressen, leder alltid fel. De flesta historiker nöjer sig aldrig med att enbart lyssna till sina källor eller sitt källmaterial, utan att samtidigt föra en ”dialog” med ”materialet”. Det gör alla människor, och då finns alltid risken att egna värderingar slinker igenom som förvränger det vi studerar.

Det innebär inte heller att vi måste ge oss in i den postmodernistiska hyperrelativistiska fåran – där man kan komma fram till att det inte alls går att nå någon objektiv kunskap om det förflutna! Postmodernismen anser att alla teorier är lika mycket värda, och därmed också denna, vilket ju i så fall kan innebära att vi kan välja vilken teori som helst – och hålla den för den sanna! Om all kunskap är relativ, då är ju även postmodernismen av samma art. Därmed har vi gått varvet runt.

Om man tolkar historien som postmodernisterna gör, så innebär ju det att man kan ju godtaga en fascistisk, en nazistisk, en stalinistisk eller en, som jag själv anser, liberalt kapitalistisk historieskrivning som lika god som någon annan historisk skildring. Postmodernisterna menar att man kan tolka historian hur man vill – något flertalet människor nog inte är så roade av! Bevisen är många för dessa fyra ekonomisk-politiska system och att deras deras framfart har varit fasansfulla under 1800-1900-talen, delvis även in på 2000-talet.

Att hålla en strikt postmodernistisk linje innebär att man till slut hamnar i en återvändsgränd då man skall börja försvara sin egen linje då ju ett försvar innebär en tolkning medan en kritiker kan ha en annan tolkning av samma förlopp. Problemet är ju att som postmodernist bevisa vilken linje som är den ”rätta” – eftersom alla tankegångar ju av enligt posthumanismens försvarare är lika goda som någon annan!

De nynazistiska revisionister som dök upp under 1990-talet använder sig delvis av postmodernistisk tankegång – och genom att tillämpa notapparater och annat ser det ut som om de söker efter bevis likt andra historiker. Men de sysslar mest med humbug, och deras notapparater är lätta att avslöja som förfalskningar. Denna tillämpning av källor med visst naziinfluerat källmaterial används av rasister liksom även nyliberaler – postmodernisterna har öppnat en riktig Pandoras ask vad det verkar!  

Den tyska historieexperten Jane Caplan anser att denna möjlighet till att förvanska sanningen om Tredje riket och dess ondska reduceras till en av många tolkningar. Hon fortsätter med följande:

Det är en sak att omfamna poststrukturalismen och postmodernismen, att sprida makten, upphäva subjektet och på det hela taget låta hundra innebörder tävla med varandra, om det handlar om Bleak House eller språkvetenskap eller t.o.m. kunskapens arkeologi.

Hon menar att nyss förfluten historia som inbegriper liv, död och lidande bör behandlas på ett mer varsamt sätt av historikerna – som Förintelsen och andra händelser som inte ligger längre tillbaks än att det finns ögonvittnen till dem. Postmodernismen bör därmed tillämpas bara på vissa historiska områden, och knappast alls på andra. Detta skulle leda till att man under 2000-talet tog tillvara på de positiva inslagen i den postmoderna tankegången liksom poststrukturella diton.

Rätt tillämpad, och med trohet så långt möjligt källorna, kan trots allt postmodernismen föra historien framåt genom att den tar upp tidigare oplöjda historiska fåror såsom mentaliteter, små vardagliga händelser eller sammanhang man kan bygga vidare på.

Snart går vi vidare.....

MVH
jbig
Att verka för det goda...

Sceptisk
Inlägg: 2520
Blev medlem: 15 dec 2006 00:33

Inläggav Sceptisk » 06 maj 2007 19:32

Det du egentligen talar om är alltså att människor idag saknar en sammanhängande "filosofi" eller liknande?

Jbig
Avstängd på en månad
Inlägg: 2112
Blev medlem: 01 dec 2006 14:54

Inläggav Jbig » 06 maj 2007 19:55

Hejsan...

Sceptisk frågar: "Det du egentligen talar om är alltså att människor idag saknar en sammanhängande "filosofi" eller liknande?"

Nix, jag försöker visa riskerna med att tillämpa allt för mycket posthumanistiskt synsätt i ämnet historia! Trodde det framgick?  :lol:

Nåväl, vi går vidare....

Posthumanismen är klurig på så vis att den gärna tager sig in i andra historiska synsätt, exempelvis nationell historia!

Nationalismen och traditionens betydelse...

Nationer och nationalismen är naturligtvis produkter av historian, ehuru tolkningarna av dessa storheter har varierat över tiden. Samma nationalitetsbeteckningar har inte haft samma innebörder vid olika tillfällen. Detta har inte historikerna haft klart för sig alla gånger. Det är främst under 1800-talet denna nationalitetsinriktade historiesyn var som flitigast använd i Europa, då tyskar, italienare, polacker, ungrare, norrmän och under 1900-talets första två årtionden ännu fler folks nationella medvetanden gjordes till politiskt gångbara tankegångar. Historikerna fångades liksom andra av dessa folkliga tankegångar – och därmed skrevs historian om de nya staterna ur en starkt nationalistisk utgångspunkt åren 1850-1920.

Händelser långt tillbaka i historien kom att prägla olika etniska gruppers självbilder i årtionden, ja i århundraden. För serberna stod år 1389 och nederlaget mot turkarna vid Kosovo Polje, som en symbol för deras självsyn av sig själva som ett hårt kämpande folk mot hänsynslösa fiender. Denna nationella tradition har serberna haft med sig under 1990-talets våldsamma konflikter i det forna Jugoslavien och dess sönderfall. Här har man fört samman ras, nation och kultur till en enhetlig konstant.

Andra exempel är nazismen i Tyskland under 1930-1940-talen ända bort till de svarta separatisternas ideologi i USA under 1960-1970-talen. Sådant ”urminnestänkande” skapar en stark känsla av exklusiv identitet, men är samtidigt dålig historisk återgivning. Det blir en förenklad, och ofta felaktig, bild av ett historiskt skeende i et land som närmast kan liknas vid politisk propaganda. Inte bara så att allt som motsäger denna bild i historien trycks tillbaka – avståndet mellan ”då och nu” pressas samman genom hävdandet av en oföränderlig identitet, oemottaglig för de historiska omständigheterna. Sådan oemottaglighet har aldrig existerat hos något folk under historiens lopp – alla folk är på sätt och vis ”etniska bastarder”.

Traditionsskapandets process är särskilt tydlig i nationer som nyss blivit självständiga. Här har behovet av ett legitimerat förflutet känts starkt och ofta har det rått brist på material för en nationell bakgrund. Inom två generationer efter USA:s tillblivelse under 1770-1780-talen hade man här börjat identifiera sig som ”tämjare av vildmarken”, långt ifrån det gamla korrupta samhället i Europa. USA:s fäder hade utvecklat självtillit, uppriktighet och frihet som började gå i arv hos amerikanerna redan under 1800-talets första årtionden, fick man lära sig! Och detta får man lära sig ännu i början av 2000-talet! Därav dragningskraften hos folkhjältar som Daniel Boone och Davy Crockett.

Under 1990-talet har afrikanska stater haft problem med att deras gränser har varit dragna av de forna kolonialherrarna åren omkring 1900. I ett fåtal länder, som Mali och Zimbabwe, kan man göra anspråk på härstamning från en långt tidigare stat med samma namn. Ofta är staternas namn, såsom exempelvis Ghana, övertagna namn på stater som inte alls låg i de områden som de nya staterna idag ligger. På andra håll, t.ex. i Tanzania, där den forne presidenten Julius Nyerere talade om ”ujamaa”, en slags broderskapssammanslutning som fanns före den koloniala tiden – och som under 1960-1970-talen skulle symbolisera den nya statens identitet.

Inte bara nya stater åberopar oföränderlighet, 1800-talets Storbritannien hade tankegångar om en särskild brittisk nationalkänsla som låg ”djupt i folkkaraktären”. Under parlamentarismens framväxt omvandlades denna till att bli ett uttryck för en nationell "frihetsanda" bland britterna. Winston Churchill åberopade den under andra världskriget och Margaret Thatcher under försökte göra det samma under Falklandskriget år 1982. En nationalism av det slaget bygger mer på hävdandet av tradition, inte på tolkning av historian som sådan. Den undertrycker skillnader och förändringar för att bevara identiteten. Dragen av posthumanismen är här slående!

Vi går snart vidare!

MVH
jbig
Att verka för det goda...


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 21 och 0 gäster