parallella världar

[lynxie]

Jag får ibland känslan av att leva i två parallella världar. Dels en inre värld, excentrisk och självständig, med sin egen tid och sina egna begär. Och samtidigt i en yttre med helt annan hastighet och andra lidelser. Det är som att dom hindrar varandras utveckling- stimulering av den ena skapar obalans i den andra. Dom är plågade av den påtvingade sammankopplingen och längtar båda efter den omöjliga friheten från den andre.

Känner nån igen känslan? Hur beskriver du den?
Vilka filosofer har skrivit böcker om såna tankar?

[Johan Ågren]

lynxie,

Den dualistiska slitningen mellan ande och driftliv är känt. "Ande" ska då inte ses som det inre oskulldsfulla, utan snarare överjaget som genomgått den kulturella präglingen. Läs Hermann Hesses "Stäppvargen" om du inte gjort det. Notera min dualistiska avatar Jag upplever denna konflikt mycket starkt. De gånger jag upplever mig själv som hel och ren så är jag helt främmande inför vår kultur, och om jag åt andra sidan ger mig hän i kulturen (slår något hårt i huvudet) så blir jag mekanisk och kan åtnjuta frukterna av min effektivitet. Så svävar jag i limbo, väntandes på något tecken så jag kan fatta avgörande beslut...

Johan

[Stefan]

Verkligen, läs Stäppvargen. Johan, finns det inte en sån där bild (eller liknande) på framsidan av Stäppvargen (åtminstone vissa versioner). Är det där du tagit den ifrån.

"Dualism" kan även betyda andra saker i filosofin (t ex att det finns två slags entiteter eller substanser i världen, ande och materia). Men jag antar att denna användning är helt korrekt; man ska bara inte blanda ihop dessa betydelser.

Mycket av dessa tankar härstammar väl från Freud. Jag har bara läst "Vi vantrivs i kulturen" av honom men gillade den mer än jag trodde. Han skriver bra. Den är inte tjock heller, nånstans runt 150 sidor tror jag.

Annars är det väl ett vanligt tema i romaner. Bergtagen av Thomas Mann handlar till stor del om striden mellan det "rationella" och det "icke-rationella", Madame Bovary av Flaubert (mycket välskriven bok) handlar om en fisförnäm hemmafru som söker spänning. Men Stäppvargen är nog den bok jag läst som mest handlar om detta tema.

Tolstoj talar om detta som människans "yttre liv"; "hennes yttre liv förflöt precis som vanligt" respektive "inre liv".

[Johan Ågren]

Ja Stefan; den är från ett Stäppvargenbokomslag jag sedan gjort om till en gifbild. Det finns en massa olika varianter på omslag. Ett tag var jag så förälskad att jag samlade på olika utgåvor. Idag har jag gett bort alla utom en.

Kan rekommendera den som talbok där Erland Josephson läser. Bara att tända ett stearinljus i vintermörkret och lyssna. Talböcker är något jag verkligen gillar, det blir starkare visuella bilder än när man läser själv. Filmen från 74 med Max von Sydow i huvudrollen var mindre bra.

Johan

[Pagliuca]

Descartes menade att hela universum består av två substanser, materia - som existerar i rummet - och medvetande, som inte har några rumsliga eller fysiska egenskaper, som endast finns i gud och i det mänskliga medvetandet.
En möjlig tanke är, enligt mig, att om själen vill uppnå något tar den materian (kroppen) som uttrycksmedel för att påverka och forma allt annat, för det är väl ändå de flestas högsta önskan, att just påverka.
Undermedvetet möjligt.

[Nietze]

var inte Hesse mer inne på det här med personligheter, att varje människa är tio, hundra, tusen personligheter? och slitningen mellan dessa. kan man jämföra sin personuppfattning med sitt dualistiska jag?
upplever sälv ofta tempus-slitningar i mig själv. att jag fysiskt nu sitter framför en dator men själsligt är kvar i min hembyggd två år tillbaks i tiden.

[Johan Ågren]

var inte Hesse mer inne på det här med personligheter, att varje människa är tio, hundra, tusen personligheter? och slitningen mellan dessa. kan man jämföra sin personuppfattning med sitt dualistiska jag?
upplever sälv ofta tempus-slitningar i mig själv. att jag fysiskt nu sitter framför en dator men själsligt är kvar i min hembyggd två år tillbaks i tiden.

Det är kontentan efter Harry Haller nyanserat sina själsslitningar, och sett att personligheten består av en vidare pluralitet i stället för den enkla dualistiska schematiseringen. Hesse menar (i boken) att det är att begå våld på verkligheten.

Johan