Hejsan.
Jag är 20 år gammal. Har haft en bra uppväxt, bra föräldrar och bra vänner. Idag bor jag med en underbar flickvän. Jag pluggar till något som är hyfsat intressant, inte drömyrket kanske men det får duga. Egentligen så har jag ett bra liv, många människor skulle vilja byta med mig. Det är något jag är medveten om.
Men trots detta så är jag orolig, rädd, mår illa och på gränsen till gråt minst en gång om dagen. Ett par dagar i veckan så kan jag inte göra något annat än att ligga i fosterställning och känna hur ångesten kryper i kroppen. Börjar som en vidrig isande klump i magen som sprider sig upp mot bröstet, ner i benen och ut i fingerspetsarna för att sedan utlösa en explosion av irritation och kaos i hjärnan. Sen imploderar den och formar sig ännu en gång som en isande klump och börjar om proceduren.
Det finns ingen riktigt anledning till detta, inget man kan ta på och som går att fixa.
Jag har haft panikångest när jag var yngre, har gått på Zoloft och stesolid i några år men varit fri från medicin och attacker i ett par år. Även då fanns det ingen anledning till varför jag skulle må så dåligt.
Jag funderar enormt mycket på varför just jag inte kan få lycka av saker som alla andra verkar bli lyckliga av. Mina vänner har enkla mål i livet. Villa, volvo, vovve sen är dom lyckligast i världen. Själv har jag inga mål, inga drömmar, inget att se fram emot. Jag tycker inte att det finns något i livet som har någon mening överhuvudtaget.
Jag går runt och väntar på att livet ska börja, i högstadiet tänkte man att livet skulle börja efter avslutningen. Men sen kom gymnasiet. Då tänkte man att livet skulle starta efter studenten, men då skulle man läsa vidare. Nu tänker man att livet ska starta efter högskolan. Självklart så har livet redan startat men samtidigt så är det redan slut. Livet är ingenting. Det är ingen gåva, det är inget speciellt, det är inte vackert. Det är meningslöst, tråkigt och onödigt.
Inget är sant, trots detta ska man leva efter psuedosanningar hela tiden. Jag är trött på det. Allt är inget, inget är allt. Rätt är fel och fel är rätt. Oavsett hur många handlingar jag utför så blir summan noll, hur hittar man då motivation till att leva?
Man föds och blir medveten om sin egen existens. Det känns underbart! Jag lever! Men i samma sekund så inser man att allt försvinner oavsett vad man gör. Det är höjden av psykisk tortyr, och alla tvingas leva med detta horribla faktum. Jag tar det dock hårdare än vad många andra verkar göra.
Andra kanske menar att man ska acceptera att man ska dö och göra det bästa av sitt liv. Men vad händer när det bästa är samma sak som det sämsta? När inget i livet känns meningsfullt, utvecklande och intressant. Man blir en levande död. Man stänger in sig och stänger av sig. Man har två alternativ, döden eller livet. Men man uppfinner ett tredje alternativ, att ignorera att man måste välja.
Men efter varje dag som gått så blir jag tröttare och tröttare på att ignorera valet. Tillslut så kommer dagen komma då jag måste välja och av någon konstig anledning så hoppas jag att jag väljer livet. Även om jag anser att båda valen är exakt samma sak.
Detta är självklart en logisk felaktighet från min sida, jag säger att allt är meningslöst och alla handlingar är lika med noll. Livet och döden är värt lika mycket men ändå vill jag att jag ska välja livet istället för döden.
Kanske så vill jag välja livet bara för att det är det som förväntas av mig.
Tack till er som orkar läsa. Ville bara skriva av mig lite. För att skapa lite av en diskussion så undrar jag om någon annan känner så här? Hur gör ni för att hitta motivation trots att ni är övertygade om att livet är meningslöst?
Kan inte välja mellan liv och död.
Moderator: Moderatorgruppen
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
pyrrhon.
jag antar att man ofta brukar säga depression. (känslan av) meningslöshet har väl olika namn, beroende på vem som ska döpa den.
jag tänker att du kanske kan söka djupare in i det där valet. (men det kan vara helt fel.) om du misstänker att det är för att det förväntas av dig som du tror att du kanske vill välja livet, - känn efter där, eller är det hopplöst, har du helt kört fast eller går det åtminstone fram och tillbaka?
det var inte jobbigt alls att läsa ditt meddelande. det var ärligt.
och ja, jag tror det är mycket vanligt att känna sådant, eller liknande.
personligen hittar jag "motivation" (eller iaf klarar släppa tänket) i någon slags försvarsinstinkt, i flykt undan ångesten. man kanske inte kan vara så tjurskallig om det ska funka - och kanske leta fram sin djuriska sida.
men för mig är det, relativt, hållbart än så länge. man förvillar helt enkelt sig själv - som alla andra egentligen, utan att behöva motivera helt vattentätt att det är ett korrekt beslut på något sätt.
men det där valet, kommer ju bli allt mindre av ett val, eftersom ena sidan ofrånkomligen tillslut vinner (om man tror på döden, och gör man inte det så är ju självmord i vilket fall ingen lösning, så), så personligen anser jag att om man nu kan äta kakan och ha den kvar - så varför i hela fridens namn inte?
det troligaste är förmodligen ändå att dina kompisar (gardera med merparten) har samma sak som du någonstans inom sig, men kanske djupt nedgrävt - eller kanske inte ens det om man tittar nära. annars kan du ju alltid välja att se det som att fårskocken kan tugga sitt beska gräs i godan ro, medan du i ditt lidande åtminstone inte blundar för grottan du sitter i, skaffa basker(?), lite kemiska tillsatser och någon udda avancerad hobby. - vad nu det är för tröst, jag vet inte
Men du är ju åtminstone inte ensam om att inte hitta ut ur den där svarta tröjan, det vet du ju - vilket å andra sidan förmodligen inte förbättrar saken, såvida inte någon medpassagerare har några bra tips. någonstans borde det säkert finnas ett råd som passar dig i storleken. frågan är vart fan man ska leta!
Lycka till!
Själv kan jag nog befinna mig någonstans i vänsterärmen.
jag antar att man ofta brukar säga depression. (känslan av) meningslöshet har väl olika namn, beroende på vem som ska döpa den.
jag tänker att du kanske kan söka djupare in i det där valet. (men det kan vara helt fel.) om du misstänker att det är för att det förväntas av dig som du tror att du kanske vill välja livet, - känn efter där, eller är det hopplöst, har du helt kört fast eller går det åtminstone fram och tillbaka?
det var inte jobbigt alls att läsa ditt meddelande. det var ärligt.
och ja, jag tror det är mycket vanligt att känna sådant, eller liknande.
personligen hittar jag "motivation" (eller iaf klarar släppa tänket) i någon slags försvarsinstinkt, i flykt undan ångesten. man kanske inte kan vara så tjurskallig om det ska funka - och kanske leta fram sin djuriska sida.
men för mig är det, relativt, hållbart än så länge. man förvillar helt enkelt sig själv - som alla andra egentligen, utan att behöva motivera helt vattentätt att det är ett korrekt beslut på något sätt.
men det där valet, kommer ju bli allt mindre av ett val, eftersom ena sidan ofrånkomligen tillslut vinner (om man tror på döden, och gör man inte det så är ju självmord i vilket fall ingen lösning, så), så personligen anser jag att om man nu kan äta kakan och ha den kvar - så varför i hela fridens namn inte?
det troligaste är förmodligen ändå att dina kompisar (gardera med merparten) har samma sak som du någonstans inom sig, men kanske djupt nedgrävt - eller kanske inte ens det om man tittar nära. annars kan du ju alltid välja att se det som att fårskocken kan tugga sitt beska gräs i godan ro, medan du i ditt lidande åtminstone inte blundar för grottan du sitter i, skaffa basker(?), lite kemiska tillsatser och någon udda avancerad hobby. - vad nu det är för tröst, jag vet inte
Men du är ju åtminstone inte ensam om att inte hitta ut ur den där svarta tröjan, det vet du ju - vilket å andra sidan förmodligen inte förbättrar saken, såvida inte någon medpassagerare har några bra tips. någonstans borde det säkert finnas ett råd som passar dig i storleken. frågan är vart fan man ska leta!
Lycka till!
Själv kan jag nog befinna mig någonstans i vänsterärmen.
Avantgardet: Vad innebär det att rulla sina sisyfossten? En googlesökning gjorde mig inte klokare.
Jorgen: Jag skapade en liknande tråd i filosofiforumet för ett tag sedan. Får ett behov av att skriva av mig ibland. Så det kanske är den du syftar på.
Varney: Tack för ett bra svar. Just nu känns det ganska hopplöst, som att jag har kört fast. Försöker ständigt hitta något som kan motivera mig men det känns som om jag fumlar runt i mörker, får inte tag i något.
Har dock hittat något som hjälper mig att stänga av utan att det ska ta en massa kraft, opiater. Lättare sådana som kodein och tramadol och just nu så kan jag säga att jag har det under kontroll. Det handlar alltså om ett bruk och inget missbruk. Men jag är knappast en av dom som tror att aldrig jag ska bli beroende. Jag är väl medveten om riskerna och att jag i framtiden kan vara fast.
Det handlar nog mycket om att man har falska förväntningar på hur livet ska vara och att man har förväntningar på sig själv hur man ska leva sitt liv.
För precis som jag sa innan så kan jag tycka att något är bättre än något annat även om jag i mitt medvetande tänker att summan av alla handlingar är noll. Man vill inte ju inte vara medioker, en i den grå massan.
Jag inbillar mig att jag är en person som går mot strömmen. Jag bryr mig inte om mitt utseende eller vad andra tycker. Jag har starka och kontroversiella åsikter. I teorin låter det bra men i praktiken så bedrar man sig själv hela tiden. Man kollar i skyltfönster och bilfönster för att se hur frisyren ser ut. Man vill bli uppfattad på ett speciellt sätt och ibland spelar man en roll när man är med andra. Varje gång skäms jag, för i teorin så står jag över det, men i praktiken så är jag lika ytlig som många andra.
Man vill ut och resa, man vill nå ut med sina budskap till massor med människor, man vill göra skillnad. Allt det där som media har lärt oss är ett roligt liv. I teorin ser jag mig själv som någon som inte är lurad, som har sett igenom systemet, lagen och normer. Men i praktiken är jag lika lurad som dom flesta andra.
Det är svårt att finna sig i att man bara är en vanlig dödlig, inga speciella egenskaper eller talanger. Man kommer inte få se så många ställen i världen och man kommer inte få nå ut med sina budskap. Man kommer jobba med samma sak varje dag i många år, ingen variation. Varför bryr jag mig om alla dessa saker när jag tänker att det meninglöst? Varför vill jag göra en massa saker när dom ändå inte betyder något på riktigt?
Problemet kanske ligger i att jag är så jävla lurad, jag måste gå in i mitt medvetande. Ta fram mig själv, få bort så många inplanterade tankar och fördomar om livet som möjligt. Komma underfull med vad det är jag vill för att det gör mig lycklig och vad jag vill för att det förväntas av mig.
Det känns som att det tar mer än en livstid att hitta sig själv. Att hitta vad man vill, hur man vill se på sig själv. Vilket är både hemskt och ironiskt. Jag tror att jag vet vem jag är. Jag tror att mina tankar är mina egna och min vilja är min egen. Men jag kanske fortfarande bara är en produkt av min omgivning, det är kanske det jag måste jobba med.
Jorgen: Jag skapade en liknande tråd i filosofiforumet för ett tag sedan. Får ett behov av att skriva av mig ibland. Så det kanske är den du syftar på.
Varney: Tack för ett bra svar. Just nu känns det ganska hopplöst, som att jag har kört fast. Försöker ständigt hitta något som kan motivera mig men det känns som om jag fumlar runt i mörker, får inte tag i något.
Har dock hittat något som hjälper mig att stänga av utan att det ska ta en massa kraft, opiater. Lättare sådana som kodein och tramadol och just nu så kan jag säga att jag har det under kontroll. Det handlar alltså om ett bruk och inget missbruk. Men jag är knappast en av dom som tror att aldrig jag ska bli beroende. Jag är väl medveten om riskerna och att jag i framtiden kan vara fast.
Det handlar nog mycket om att man har falska förväntningar på hur livet ska vara och att man har förväntningar på sig själv hur man ska leva sitt liv.
För precis som jag sa innan så kan jag tycka att något är bättre än något annat även om jag i mitt medvetande tänker att summan av alla handlingar är noll. Man vill inte ju inte vara medioker, en i den grå massan.
Jag inbillar mig att jag är en person som går mot strömmen. Jag bryr mig inte om mitt utseende eller vad andra tycker. Jag har starka och kontroversiella åsikter. I teorin låter det bra men i praktiken så bedrar man sig själv hela tiden. Man kollar i skyltfönster och bilfönster för att se hur frisyren ser ut. Man vill bli uppfattad på ett speciellt sätt och ibland spelar man en roll när man är med andra. Varje gång skäms jag, för i teorin så står jag över det, men i praktiken så är jag lika ytlig som många andra.
Man vill ut och resa, man vill nå ut med sina budskap till massor med människor, man vill göra skillnad. Allt det där som media har lärt oss är ett roligt liv. I teorin ser jag mig själv som någon som inte är lurad, som har sett igenom systemet, lagen och normer. Men i praktiken är jag lika lurad som dom flesta andra.
Det är svårt att finna sig i att man bara är en vanlig dödlig, inga speciella egenskaper eller talanger. Man kommer inte få se så många ställen i världen och man kommer inte få nå ut med sina budskap. Man kommer jobba med samma sak varje dag i många år, ingen variation. Varför bryr jag mig om alla dessa saker när jag tänker att det meninglöst? Varför vill jag göra en massa saker när dom ändå inte betyder något på riktigt?
Problemet kanske ligger i att jag är så jävla lurad, jag måste gå in i mitt medvetande. Ta fram mig själv, få bort så många inplanterade tankar och fördomar om livet som möjligt. Komma underfull med vad det är jag vill för att det gör mig lycklig och vad jag vill för att det förväntas av mig.
Det känns som att det tar mer än en livstid att hitta sig själv. Att hitta vad man vill, hur man vill se på sig själv. Vilket är både hemskt och ironiskt. Jag tror att jag vet vem jag är. Jag tror att mina tankar är mina egna och min vilja är min egen. Men jag kanske fortfarande bara är en produkt av min omgivning, det är kanske det jag måste jobba med.
Det låter som att du är en konstnärssjäl, dömd att lida. :lol:
Nej men allvarligt, vill man utforska "verkligheten" mer än andra, så får man räkna med lite smärta, och det är förmodligen inget man väljer heller, man föds så.
Skaffa dig lite nya vänner som tänker längre än villa och volvo.
Och tro inte att det är något fel på dig, du är helt ok, du har bara inte insett det än. Vansinnet är en gåva, använd den klokt.
Nej men allvarligt, vill man utforska "verkligheten" mer än andra, så får man räkna med lite smärta, och det är förmodligen inget man väljer heller, man föds så.
Skaffa dig lite nya vänner som tänker längre än villa och volvo.
Och tro inte att det är något fel på dig, du är helt ok, du har bara inte insett det än. Vansinnet är en gåva, använd den klokt.
Ja, det svider det här med vår betydelselöshet. Men försök börja praktisera dina teorier då kanske? det låter väl vettigt tycker jag. och som du säger, bara fortsätta lista ut dig själv!
Det är nog som vanligt processer som tar (uppskattningsvis hela livet) tid, - vännen och fienden. Det enda man har, men som också av en eller annan anledning orsakar att man inte alltid orkar rida igenom. X)
Förväntningar är ett sant gissel!
..Mycket kan faktiskt hända, över tid, utan vidare ansträngning med manken också. märker man ibland, som av en slump, - förändringen är ju konstant. man får väl tacka tiden, sin egen natur och tankspriddhet för de gratisskjutsar som faktiskt smyger sig in då och då
Det är nog som vanligt processer som tar (uppskattningsvis hela livet) tid, - vännen och fienden. Det enda man har, men som också av en eller annan anledning orsakar att man inte alltid orkar rida igenom. X)
Förväntningar är ett sant gissel!
..Mycket kan faktiskt hända, över tid, utan vidare ansträngning med manken också. märker man ibland, som av en slump, - förändringen är ju konstant. man får väl tacka tiden, sin egen natur och tankspriddhet för de gratisskjutsar som faktiskt smyger sig in då och då
Du måste väl inte tala om för alla att du har genomskådat systemet?
Det verkar som om du har alla svaren inom dig själv och egentligen mer behöver vädra ut än att få respons i form av stöd eller annan bekräftelse.
Vem har sagt att livet är roligt, rättvist eller intresant?
Det är som nån gammal indian sa: jag finns, jag är!
Du verkar ha hakat upp dig på Shakespears, To be or not thats the question skiten istället. Du har ju en flickvän, gör nått skoj tillsammans, ju mer vi är tillsammans, ju gladare det är! Depressioner beror bara på nån kemisk obalans i hjärnan, det botar man med kärlek och chocklad, kärlek och chocklad! Ja, just det. Men du hade en intressant fråga, vad är en syssten eller nåt?
Det är en metafor för att dina problem är meningslösa evighetsproblem som aldrig blir lösta, så fortsätt att sparka på dem bara.
Re: Kan inte välja mellan liv och död.
Pyrrhon skrev:Hur gör ni för att hitta motivation trots att ni är övertygade om att livet är meningslöst?
Har du funderat på en karriär som självmordsbombare? Dig hade man inte ens behövt locka med en massa oskulder i himmelriket. Legosjälvmordsbombare.
Ärligt talat, humor och självdistans är inte fel. Ibland en överlevnadsstrategi.
Sisyfossten - totalt meningslös syssla som upprepar sig dag efter dag utan något som helst framsteg.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Sisyfos
Angelina skrev:Det låter som att du är en konstnärssjäl, dömd att lida. :lol:
Det här slog mig också. Sätt igång och skapa något!
Ja, det svider det här med vår betydelselöshet.
Jag har själv stora svårigheter med min. Ibland accepterar jag den fullt ut, men oftast smider jag vidare på mina storslagna planer.
Re: Kan inte välja mellan liv och död.
Fication skrev:Pyrrhon skrev:Hur gör ni för att hitta motivation trots att ni är övertygade om att livet är meningslöst?
Har du funderat på en karriär som självmordsbombare? Dig hade man inte ens behövt locka med en massa oskulder i himmelriket. Legosjälvmordsbombare.
Vet du en bra självmordsbombarutbildning? Ska helst inte kräva arbetsprover.
Dr. (eg. bara Lic.) Fication ordinerar:
Gå och köp dig några öl och en massa chips. Slå dig ner framför TV:n klockan 20.00, kanal 6 (hoppas jag du har). Och njut av champions league-finalen mellan Liverpool och Milan i Aten. Det kan bli en höjdare!
Har du inte kanal 6 masar du dig iväg till närmaste sportbar eller ytlig kompis som ska titta.
22 pers (+ev 6 avbytare) ska jaga en läderkula i 90, eventuellt 120 minuter plus tilläggstid. Helt och hållet meningslöst. Men alla hjälps åt att ge fotbollen och CL-bucklan mening. Så skapas mening. Vissa tror att det verkligen betyder något, men resten väljer att ge mening åt det. Det ska du också göra ikväll.
Och så hejar du på Liverpool. Du ska verkligen vilja att Liverpool sparkar in flest bollar i Milans mål. Det ska verkligen betyda något för dig och du ska gråta av lycka när Steven Gerrard höjer CL-bucklan!
Själv ska jag sitta på ett jävla medlemsmöte ikväll och har svårt att skubba eftersom jag är sekreterare.
Gå och köp dig några öl och en massa chips. Slå dig ner framför TV:n klockan 20.00, kanal 6 (hoppas jag du har). Och njut av champions league-finalen mellan Liverpool och Milan i Aten. Det kan bli en höjdare!
Har du inte kanal 6 masar du dig iväg till närmaste sportbar eller ytlig kompis som ska titta.
22 pers (+ev 6 avbytare) ska jaga en läderkula i 90, eventuellt 120 minuter plus tilläggstid. Helt och hållet meningslöst. Men alla hjälps åt att ge fotbollen och CL-bucklan mening. Så skapas mening. Vissa tror att det verkligen betyder något, men resten väljer att ge mening åt det. Det ska du också göra ikväll.
Och så hejar du på Liverpool. Du ska verkligen vilja att Liverpool sparkar in flest bollar i Milans mål. Det ska verkligen betyda något för dig och du ska gråta av lycka när Steven Gerrard höjer CL-bucklan!
Själv ska jag sitta på ett jävla medlemsmöte ikväll och har svårt att skubba eftersom jag är sekreterare.
Hej Pyrrhon
En bra bok, tycker att den ger bra tips och kanske kan du förstå panikångest bättre.
Använder den för att förstå en vän lite bättre.
Lycka till :)
http://www.adlibris.se/product.aspx?isb ... &checked=1
En bra bok, tycker att den ger bra tips och kanske kan du förstå panikångest bättre.
Använder den för att förstå en vän lite bättre.
Lycka till :)
http://www.adlibris.se/product.aspx?isb ... &checked=1
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 4 och 0 gäster