Kan inte välja mellan liv och död.

[Avantgardet]

Har dock hittat något som hjälper mig att stänga av utan att det ska ta en massa kraft, opiater. Lättare sådana som kodein och tramadol och just nu så kan jag säga att jag har det under kontroll. Det handlar alltså om ett bruk och inget missbruk. Men jag är knappast en av dom som tror att aldrig jag ska bli beroende. Jag är väl medveten om riskerna och att jag i framtiden kan vara fast.

Den akuta känsla av uppgivenhet som du känner är också en av riskerna. Då ska du se hur djävla slutkörd Avantgardet varit emellanåt efter månadslånga race på piller och allt annat. Lura inte dig själv med "lättare sådana". Sprit är inte "tyngre än" pilsner, det är en fråga om dosering. Varierar dagsformen mycket? Jag föreslår att du går över till haschet ett tag. Tramadol har ju också den effekten att det slår på det serotonerga systemet - är därför något ångestdämpande också -, vilket gör att man lätt blir deprimerad när man är avtänd - för att inte nämna hur djävla bräcklig man blir på en opiatavtändning i sig (lätt att ta till gråten). Själv gillar jag Tramadol bättre än många "bättre" opiater, just för att avtändningen för mig är mildare (men likväl omöjlig att undvika). Frågan man får ställa sig är om man är det är så man vill leva? Baksidorna går inte trolla bort, men man kan dra nytta av dem om man är smart - använda dem kreativt.

Det är svårt att finna sig i att man bara är en vanlig dödlig, inga speciella egenskaper eller talanger. Man kommer inte få se så många ställen i världen och man kommer inte få nå ut med sina budskap. Man kommer jobba med samma sak varje dag i många år, ingen variation. Varför bryr jag mig om alla dessa saker när jag tänker att det meninglöst? Varför vill jag göra en massa saker när dom ändå inte betyder något på riktigt?

Vad skulle "betyda något på riktigt" betyda? Behöver du vara andra till lags? En viljekonflikt mellan dig själv och omgivningen - se till att ta hem segern.

Problemet kanske ligger i att jag är så jävla lurad, jag måste gå in i mitt medvetande. Ta fram mig själv, få bort så många inplanterade tankar och fördomar om livet som möjligt. Komma underfull med vad det är jag vill för att det gör mig lycklig och vad jag vill för att det förväntas av mig.

Du behöver inte "gå in i" ditt medvetande - det är alltid med dig.

Det känns som att det tar mer än en livstid att hitta sig själv. Att hitta vad man vill, hur man vill se på sig själv. Vilket är både hemskt och ironiskt. Jag tror att jag vet vem jag är. Jag tror att mina tankar är mina egna och min vilja är min egen. Men jag kanske fortfarande bara är en produkt av min omgivning, det är kanske det jag måste jobba med.

Man är alltid en produkt av sin omgivning, även om man så "väljer bort" den. Frågan är vad du ska göra hädanefter. Underkasta dig eller trampa på? Behåll utsiktspunkten och gör det som måste göras. Känn ingen förlust i kompromissen - kompromissa på dina egna villkor.

[Skyline]

..Hur gör ni för att hitta motivation trots att ni är övertygade om att livet är meningslöst?...

Själv har jag inga mål, inga drömmar, inget att se fram emot. Jag tycker inte att det finns något i livet som har någon mening överhuvudtaget.

 Meningen med livet? Detta är något som alltid gnagit inom människan. Det ligger djupt inom oss alla, och vi kommer inte undan det. Och vissa anser sig ha funnit den. Det kan vara en tro på en Gud och ett liv efter detta. Det kan vara att skaffa familj och försöka leva lyckliga tills man dör. Det kan vara att hjälpa andra människor till ett bättre liv. Det kan vara att skaffa sig stor makt och regera över något mm.

Och vilken mening med livet är rätt? Det får man avgöra själv tycker jag. Man får själv avgöra vad hur man vill spendera sina ca 75 år på jorden. (Ursäkta om jag låter hrm.. vet inte vad man kan kalla det.. Du fattar säkert min poäng.

För min egen del så har jag funnit min menning med livet. Det är miljontals andra människor som delar min uppfattning. Det handlar om Gud och himmelen. Jag vill inte predika, utan bara berätta om det.

Vi tror på något högre. Något djupare än det vi ser. På det som konstruerade vår sjukt genialiskt uppbyggda kropp och allt annat. På en Gud som ser på oss i denna stund, en som hör och bönhör våra böner. En Gud som sänder sin heliga ande och helar människor, fysiskt och inombords. Detta sker på kristna möten och vi ser det som verk från Gud själv. Andra ser det som en stor hjärntvättad sekt där helanden antingen är bluff eller någon sorts placeboeffekt. Och jag kan förstå dem. Att komma och berätta något som detta låter alltid knäppt. Och självklart är det tryggare att klamra sig fast vid vetenskapen. Då blir allting logiskt och förklarat. Men vi vågar ta chansen i våra liv att kunna ha fruktansvärt fel och ofta bli utskrattade eller också kunna ha rätt om att det verkligen är sant och att Gud och himelen faktiskt finns. Det är det värt tycker jag. Och jag har aldrig ångrat mig. Jag kan ha fel men om jag har rätt så var det Gud som helade de människor jag sätt blivit friska, då var det Guds heliga ande jag fått känna strömma genom min kropp, då är det Gud som ordnat upp alla de saker jag bett om, då var det han som vid ett tillfälle helade mig mm.

Jag finner motivation med att leva i min tro på Gud. Att det finns hjälp att få, någon som vet hur man har det, någon som lyssnar, ett liv i med honom efter detta livet. Jag vet att det låter abstrakt men när man träffar andra människor som också upptäckt Gud och delar samma tro och upplevelser så blir det lite lättare att greppa.  

Nu har du fått en liten inblick i vad som gett miljontals människor något underbart i livet. Vi kan ha fel men jag mår bättre och jag har fått ett bättre liv.

Det blev mycket. Tack för att du läste.

Mvh

Skyline

[amy]

varför kan ja inte ba dö så at ni inte behöver läsa det här vädelösa inlägget

[Benjie]

varför kan ja inte ba dö så at ni inte behöver läsa det här vädelösa inlägget

Det är inget spännande i att se  Dig  Dö ....helllre då att inse  hur  spännande  ett hela Ditt liv kan vara.

Tycker ...


BENJIE

[miles davis]

Det är inte så svårt att begå självmord, amy... det är bara att slå till.

[PseydonymHär]

Pyrron: det blir så då jag tänker för mycket också, om jag hänger på det här forumet kan jag bli riktigt deppig.
Jag tror problemet är att vi tänker för mycket i svar och ord, vi känner inte våra tankar på riktigt. Bestäm dig för att du inte ska "tänka" ett ord på en timme, bara känna dina tankar! Hur känns det att vara hungrig osv. Då du städar koncentrerar du bara på takten du drar med dammsugaren osv.

Då du sitter på bussen/tunnelbanan (varför förutsätter jag att alla bor i stockholm?) så titta omkring dig, vad folk gör. Vad de knåpar med, kanske läser en bok, pratar i telefonen och planerar sin dag medan deras liv knatar på. Gå fram till någon lämplig och säg: "hej...jag har precis tänkt att köpa ett sådant linne till min tjej, jag har sett det förut det är jättefint." Le. Ögonkontakt. "Vilken butik var det? osv... okej tack så mycket! ha det bra!" Du får en liten kick samtidigt som du gör en människa gladare över sitt inköp. Varje gång hon tar på sig linnet framöver kommer hon att tänka på dig. Efter du har pratat, lägg märke till om det är några personer som stirrar på dig på grund av att du har skakat om tystnadsnormen i kollektivtraffiken.

[Skyline]

Intressant Pseydo.

[tomtefader]

Instämmer. Ytterst intressant.

[amy]

Det är inte så svårt att begå självmord, amy... det är bara att slå till.

Om jag hade den fria viljan som behövs för att begå självmord skulle jag redan gjort det för länge sen.
Men även om jag hade en fri vilja skulle det vara meningslöst att göra det, för jag skulle bara födas igen.

Det är inget spännande i att se  Dig  Dö ....helllre då att inse  hur  spännande  ett hela Ditt liv kan vara.

jo det kan vara spännande ibland... men jag vill inte ha spänning, jag vill inte ha något, jag vill ha inget!

i alla fall... inget finns inte, det finns ingen nirvana... allt är bara tillfälligt... så det bästa man kan göra är att ha det kul så länge man är i himlen.

om det fanns ett evigt himmel skulle vi vara där nu, för evighet kan inte börja nånstans... men hur kan då pi, 3.1415 börja och aldrig sluta..? nåja, vem bryr sig.

[Angelina]

Men då vill du alltså ha kul?

[Benjie]

Det är inte så svårt att begå självmord, amy... det är bara att slå till.

Om jag hade den fria viljan som behövs för att begå självmord skulle jag redan gjort det för länge sen.
Men även om jag hade en fri vilja skulle det vara meningslöst att göra det, för jag skulle bara födas igen.

Det är inget spännande i att se  Dig  Dö ....helllre då att inse  hur  spännande  ett hela Ditt liv kan vara.

jo det kan vara spännande ibland... men jag vill inte ha spänning, jag vill inte ha något, jag vill ha inget!

i alla fall... inget finns inte, det finns ingen nirvana... allt är bara tillfälligt... så det bästa man kan göra är att ha det kul så länge man är i himlen.

om det fanns ett evigt himmel skulle vi vara där nu, för evighet kan inte börja nånstans... men hur kan då pi, 3.1415 börja och aldrig sluta..? nåja, vem bryr sig.

Men det är bra amy ...utan  frågor ..inget  svar.

Visst föds Du hela  tiden... och det kan i sammanhanget vara på sin plats  aprospos DÖDEN att påminna om Sigmund  Freuds tes inom psykoanalysen om hur han låter Thanatos representera den "yttersta avspänningen" eller  dödsdriften i  motsats  till Eros kärleksdriften.

Jag vet inget om Din människa ...men  väl att man  kan  ta  det  lugnt  för allt  har  sin tid.


Mvh
BENJIE

[Benjie]

..Hur gör ni för att hitta motivation trots att ni är övertygade om att livet är meningslöst?...

Själv har jag inga mål, inga drömmar, inget att se fram emot. Jag tycker inte att det finns något i livet som har någon mening överhuvudtaget.

 Meningen med livet? Detta är något som alltid gnagit inom människan. Det ligger djupt inom oss alla, och vi kommer inte undan det. Och vissa anser sig ha funnit den. Det kan vara en tro på en Gud och ett liv efter detta. Det kan vara att skaffa familj och försöka leva lyckliga tills man dör. Det kan vara att hjälpa andra människor till ett bättre liv. Det kan vara att skaffa sig stor makt och regera över något mm.

Och vilken mening med livet är rätt? Det får man avgöra själv tycker jag. Man får själv avgöra vad hur man vill spendera sina ca 75 år på jorden. (Ursäkta om jag låter hrm.. vet inte vad man kan kalla det.. Du fattar säkert min poäng.

För min egen del så har jag funnit min menning med livet. Det är miljontals andra människor som delar min uppfattning. Det handlar om Gud och himmelen. Jag vill inte predika, utan bara berätta om det.

Vi tror på något högre. Något djupare än det vi ser. På det som konstruerade vår sjukt genialiskt uppbyggda kropp och allt annat. På en Gud som ser på oss i denna stund, en som hör och bönhör våra böner. En Gud som sänder sin heliga ande och helar människor, fysiskt och inombords. Detta sker på kristna möten och vi ser det som verk från Gud själv. Andra ser det som en stor hjärntvättad sekt där helanden antingen är bluff eller någon sorts placeboeffekt. Och jag kan förstå dem. Att komma och berätta något som detta låter alltid knäppt. Och självklart är det tryggare att klamra sig fast vid vetenskapen. Då blir allting logiskt och förklarat. Men vi vågar ta chansen i våra liv att kunna ha fruktansvärt fel och ofta bli utskrattade eller också kunna ha rätt om att det verkligen är sant och att Gud och himelen faktiskt finns. Det är det värt tycker jag. Och jag har aldrig ångrat mig. Jag kan ha fel men om jag har rätt så var det Gud som helade de människor jag sätt blivit friska, då var det Guds heliga ande jag fått känna strömma genom min kropp, då är det Gud som ordnat upp alla de saker jag bett om, då var det han som vid ett tillfälle helade mig mm.

Jag finner motivation med att leva i min tro på Gud. Att det finns hjälp att få, någon som vet hur man har det, någon som lyssnar, ett liv i med honom efter detta livet. Jag vet att det låter abstrakt men när man träffar andra människor som också upptäckt Gud och delar samma tro och upplevelser så blir det lite lättare att greppa.  

Nu har du fått en liten inblick i vad som gett miljontals människor något underbart i livet. Vi kan ha fel men jag mår bättre och jag har fått ett bättre liv.

Det blev mycket. Tack för att du läste.

Mvh

Skyline

Denna "sjukt  genialiska kropp" har  funnits  blott under  ett av det jordiska livets " andetag"..från sin uppkomst för c:a 3 miljoner  år sedan till nu, och som art genom sitt "bäcken" och "fötter" fått eller givits en enormt  överlägsna position i naturen.


BENJIE

[Pyrrhon]

Då sitter man vid datorn igen och behöver ventilera sig. Situationen har inte förbättras, men ångesten har bytt skepnad. Den har övergått från hopplöshet till irritation. En riktigt äcklig, vidrig och djup irritation. Längst inne i kroppen har den sin fästning, inuti mitt skelett.

Den rinner som en seg massa genom alla kroppsdelar, ibland exploderar den och omvandlas nästan till aggressivitet. Det behöver inte vara något obehagligt som utlöser explosionerna, detonatorn kan vara min flickväns smekning.

Hennes närhet, allas närhet, får min hjärna att koka! Låt mig vara ifred! Hennes tröstande ord, "Men naaaw, var inte så ledsen..." tänder stubinen.

Allt som var mysigt och underbart är påträngande och irriterande. Antingen stirrar jag med tom blick ut i luften i total apati eller så känner jag den här äckliga, sega, ångestblandade irritationen. Inga andra känslor får plats!

När jag ska sova så vrider och vänder jag mig flera timmar, hjärnan kan inte sluta surra! Håll käften korkade jävla hjärnhelvete! Hur jävla svårt är det att blunda och sen somna? Håll käften sa jag!

Plötsligt så är det morgon. Jag försöker förgäves att hitta en anleding att ta mig upp ur sängen, men det finns ingen. Jag vet att även den här dagen kommer att vara meningslös, tråkig och som alla andra dagar.

Jag känner mig patetisk, enormt löjlig! Hur svårt kan det vara att ta sig i kragen? Jag har inga problem egentligen! Tonårskris när man är 20 år? Väx upp någon gång! Inse att livet redan har börjat, gör det bästa av det! Gör det som gör dig lycklig och strunta i allt annat... hur jävla svårt kan det vara?

( Tack för alla svar, försöker ta åt mig av det ni säger, mycket av det är väldigt klokt. Håller med i vad Avantgardet, PseydonymHär och ni andra säger. Men ändå så går det inte att slå sig fri... just nu. )

[Zokrates]

Har du en grubblande hjärna så är det nog tyvärr ett gissel du får lära dig att leva med under resten av ditt liv. Inga undanflykter kan ställa din tanke i skymundan från den verklighet du dribblar med. Försök istället att vara nöjd, du anar inte hur många bekymmerslösa människor det finns som inte ens tänker en tanke. I jämförelse med dem lever du åtminstone emedan de redan äro döda.

[J R Auk]

Problemet är att så få blir vuxna. Dom har löst dina problem på ett barnsligt sätt. Det du gör är att möta det som en vuxen Pyrrhon. Att våga fråga sig, och söka ett svar. Att inte bara acceptera det som är till en närmast givet.

En ofta antagen mening är heirarkin, men den föder problem och däri vill man inte vara. Vad finns då kvar?

Tja att acceptera sitt värde. Men då blir det mindre friktion, mindre påtagligt att vara. Och att vara så som man idag skall vara, är att vara i full friktion. Igen harmoni, ingen anpassning. Konflikt med allt.

Men är det fel väg för att vägen inte rymmer det målet lovar? Jag tycker nog inte det.