Vem skapade GUD?

Traditionella religionsriktningar, men även andlighet ur ett mer generellt perspektiv.

Moderator: Moderatorgruppen

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 26 maj 2007 23:30

Rising, bortsett från den magnetiska klockan så påminner resonemanget om Hegels gudsbegrepp. Eftersom jag emellertid endast läst hans historiefilosofiska alster så vet jag inte riktigt hur man berättigar ett sådant gudsbegrepp rent moraliskt - han skall tydligen ha utvecklat den aspekten och försvarat sin gudoms etik men det framgår inte av The Philosophy of History. Kort sagt kan man formulera problemet på följande sätt: eftersom vi inte vet vad som komma skall så får vi problem att avgöra huruvida denna gudom är "god" eller "ond". Sen kan man ju också fråga sig om den här gudomens realisation, genom den dialektiska process som kostat så många människoliv, verkligen varit värd den uppoffring man fått göra.

Zokrates, håller inte riktigt med dig. Varje konception av "Gud" (även om vi begränsar oss till den västerländska) är en avbild, då innehållet aldrig är identiskt. Med andra ord så gör sig alla praktiserande troende sig skyldiga till kätteri. :wink:

Användarvisningsbild
Zokrates
Inlägg: 9937
Blev medlem: 14 maj 2007 02:27

Inläggav Zokrates » 26 maj 2007 23:40

Eloge Avantgardet till din slutkläm!
Där satte du verkligen huvudet på spiken! :D

Användarvisningsbild
miles davis
Inlägg: 575
Blev medlem: 12 jun 2006 00:52

Inläggav miles davis » 27 maj 2007 00:22

En outsäglig ändamålsenlighet skapar väl också en principiell godtycklighet - med allt vad det innebär.
För att inte tala om hur irrelevant och ointressant gudsfrågan blir när man överlåter den till framtiden (eller determinismen).

Användarvisningsbild
miles davis
Inlägg: 575
Blev medlem: 12 jun 2006 00:52

Inläggav miles davis » 27 maj 2007 00:23

Visserligen... gudsfrågan resulterar praktiskt taget alltid i meningslösheter. Åtminstone i mina ögon.

Rising
Moderator
Inlägg: 1100
Blev medlem: 03 jul 2006 15:00
Ort: Stockholm

Inläggav Rising » 27 maj 2007 00:50

Avantgardet: Jag är inte så bra på Hegel, men jag ser mitt resonemang som tydligt präglat av Platons och senare Aristoteles idéer om Eidos. Låt mig härleda hur jag tror att de kan ha resonerat:

Sofisterna vägrade att ta några konventioner inom religion och moral för givna, vilket ledde till en utbredd relativism som genomsyrade hela det intellektuella klimatet vid Platons tid. Precis såsom många kristna måste han ha sett ett stort problem i föreställningen om att det goda och det sköna skulle vara relativt, eftersom det effektivt dödar alla föreställningar om att rationell argumentering kring viktiga ämnen som sant/falskt och rätt/fel öht är möjligt.

Sokrates är dock väldigt fascinerad över språkets och idéernas värld, och slås av att idéerna existerar oberoende av vad som uppfyller deras kriterier. Det behövs exempelvis inga faktiska hundar för att idén om en hund skall existera. Det blir särskilt tydligt när vi betänker idéer såsom kentaurer och enhörningar (som ju inte finns i verkligheten, men som vi ändå skulle känna igen om vi såg dem). Sokrates anser också att det är svårt att tala om det empiriska och föränderliga; det ändras ju hela tiden och det strider mot förnuftet att säga att en stol är en stol, eftersom det är så lätt att utmana sådana föreställningar genom att exempelvis hugga sönder den i flisor. När upphör den att vara en stol, och när upphörde den att vara ett träd? Dessutom tillkommer problem eftersom vi inte med lätthet kan diskutera föremål i den empiriska världen med varandra. En färgblinds uppfattning av rött är inte mitt rött. Platon tillskriver således de oföränderliga idéerna en högre grad av "verklighet" än den empiriska vardagsvärlden.

Här finner han också möjligheten till ett snilledrag: En del idéer är ju nämligen särskilt viktiga och ikoniska - såsom exempelvis likhetens idé. Det behövs inte ens någon materia för att vi skall kunna erkänna idén om att två enskilda ting kan äga en gemensam likhet. Idén om likhet finns ju redan inom logiken och matematiken. 2 = 2, till exempel. Nu saxar jag ur Filosofins Historia:
"Genom erfarenheten lär vi oss att vissa ting liknar varandra. Alla röda föremål liknar exempelvis varandra till färgen. Men detta skulle vi inte kunna upptäcka om vi inte redan före all erfarenhet hade en förmåga att uppfatta och urskilja likhet. Vi måste så att säga vara i besittning av likhetens idé innan vi kan erfara likheter mellan individuella förmeål. [...] Således kan likhetens idé inte vara något vi kommer i kontakt med via erfarenheten. Den föregår tvärtom erfarenheten och är en förutsättning för ordnad erfarenhet."

Så Sokrates vänder på steken. Han säger att även om vårt förnuft intalar oss att vi har uppfunnit begreppen för att förklara och etikettera den faktiska världen, så är det egentligen tvärtom. Idéerna existerade först.

Aristoteles drog det här extra långt: Han menade att i varje ting fanns både form och materia, där "form" snarast bör tolkas som ändamål, uppgift, syfte. "Materia" å andra sidan är material och potential. Aristoteles var fascinerad av biologi och måste ha menat att det var meningslöst att tolka ett frö som en första instans i en lång kedja av kausalitet och påverkan av yttre faktorer; ty det hade ju inneburit att varje frö skulle resultera i vitt skilda blommor (precis såsom olika fjädrar släppta från en och samma höjd faller längre och längre ifrån varandra ju högre upp man befinner sig - eftersom längre och längre tid då tillåts påverka fjäderns bana genom luften). Aristoteles menade att fröet bar på blommans idé inom sig, att den aktualiserade sitt inneboende ändamål genom att uppfylla blommans idé.

Och utifrån detta postulerar Aristoteles två extrema tillstånd; Dels materia utan någon form - någon sorts urgegga utan vare sig vikt, yta eller kännetecknande attribut - och dels ändamål utan materia; alltså upphöjda, eviga idéer som aldrig kan förändras.

Och det är här det blir så intressant, för i Aristoteles världsbild så är det inte någon ursprunglig orsak som sätter allt i rörelse; utan det är ändamålen som gör det. Den högsta formen är orörlig, men får världen att röra sig mot sig genom att attrahera och locka den mot sig. Aristoteles talar till och med om denna oberörliga rörare som "Gud", men det viktiga är att denna Gud inte är som fingret som knuffar den första dominobrickan i en lång kausalisk kedja av händelser som orsakats av tidigare händelser (tillbaka till fingret (=Gud)) utan snarare ett ändamål som styr förutsättningarna så att det till slut ska bli uppfyllt.

Det här teleologiska perspektivet märker man faktiskt ofta hos kristna. "Han fick tegelstenen i huvudet för att han var en syndare" snarare än att "tegelstenen föll från huset för att det var dåligt byggt". Ur ett teleologiskt perspektiv kan man alltså mena att ändamålet "syndare skall bestraffas" fick muraren att bygga en undermålig husvägg flera år innan syndaren skulle komma gåendes på gatan, bara för att tegelstenen skulle dimpa ner på dennes skalle och således uppfylla ändamålet. Ändamålet som alltså existerade tidigare, som idé, innan det ens fanns några faktiska syndare.

---

Jag tror alltså personligen inte på detta, men jag skriver ett rollspel där den här världsuppfattningen råder, så den intresserar och fascinerar mig. Det är dessutom ett lysande argument för att Gud skulle kunna finnas - om man nu behöver ett sådant (vilket jag alltså inte gör, men om man nu ändå skall försöka bevisa Gud så tycker jag att man ska göra det utan att bara prata en massa blaj såsom exempelvis amy gör).

Rising
Moderator
Inlägg: 1100
Blev medlem: 03 jul 2006 15:00
Ort: Stockholm

Inläggav Rising » 27 maj 2007 01:22

miles davis skrev:En outsäglig ändamålsenlighet skapar väl också en principiell godtycklighet - med allt vad det innebär.
För att inte tala om hur irrelevant och ointressant gudsfrågan blir när man överlåter den till framtiden (eller determinismen).


Jag tycker inte det, för ändamålen är ju inte menade att vara som luckor i en adventskalender, där Gud är vad som gömmer sig bakom den sista luckan - alltså något som är helt och hållet dolt för oss ända fram till den sista dagen.

Tvärtom bör du tolka ändamålen som något redan närvarande och allomfattande omkring oss, om än utan materia. Såsom mönster och övergripande riktningar i de skeenden som vi ser i vardagen (och som nota bene! också redan finns inom oss). Det är därför det är så praktiskt att likna den teleologiska världsbilden med exempelvis dramaturgi. I den kausala världsbilden så kan vi aldrig vara säkra på att vi förstår något idag som vi inte kommer behöva revidera imorgon (eftersom vår mänskliga förståelse är meningssökande i en värld som har potentialen att vara oändligt meningslös) medan den teleologiska världsbilden är mer förlåtande. Att vara meningssökande i en värld som är meningsfull och som har ett ändamål är mer hoppfullt.

Det är därför det är så praktiskt att likna den teleologiska världsbilden med dramaturgiska historier. Om jag börjar på en rolig historia, till exempel:

"Det var en gång en hare som gick in på ett konditori och frågade -har ni morotstårta?
Butiksbiträdet skakade på huvudet. -Nej, morotstårta har vi inte.
Haren smackade besviket och gick ut.
Nästa dag kom han in igen. -Har ni morotstårta?
Butiksbiträdet skakade återigen på huvudet -Nej, nej, nej. Ingen morotstårta, och den här gången stampade haren bekymrat i golvet med ena tassen innan han lunkade ut.
Den tredje dagen så kom haren in igen och frågade -Har ni morotstårta idag, då?"

--- och nu, om jag avbryter, så kan du säkert gissa hur historien kommer fortsätta. Så här är världen enligt den teleologiska världsbilden - vi befinner oss någonstans i mitten av en historia som rör sig mot ett definitivt ändamål - en slutpoäng, och vi är en del av denna poäng. För varje dag som går så kommer vi allt närmre slutpoängen, och dess idé ligger redan inbäddad inom oss. Vi kommer alltså att förstå poängen.

Du skrev att en teleologisk världsbild var godtycklig, och visst -det stämmer till viss del. Du kan ju inte säkert veta vad fortsättningen på historien med haren och morotstårtan kommer att vara, men du vet att historien skall ha ett ändamål, och du vet att ändamålet redan finns inom dig; så om du gissar något som inte makes any sense - då vet du att du gissat fel.

Så historien kommer alltså inte fortsätta med "men då kom det in en apa på konditoriet och gifte sig med haren, och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar." Det vore helt meningslöst. Men här är skillnaden mellan den kausala och den teleologiska världsbilden; den kausala världen har ingen skyldighet att vara begriplig för oss människor.

PS. historien fortsätter med: "...och den här gången sade butiksbiträdet -Ja! Idag har vi faktiskt morotstårta!"
"Bluääää, vad äckligt, sade haren."

:^)

Hmm, borde kanske valt en rolig historia med bättre poäng...

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 27 maj 2007 02:04

Tack för lektionen! :)

Det teleologiska beviset har ju också sina problematiska sidor (utöver de jag redan nämnt och som kornettisten så elegant fraserade efter mig). Tycker inte det håller. Den första invändningen man bör göra är här att fråga sig huruvida detta ö.h.t. är ett försvar för en teistisk gud.

Ändamålsenlighet (om vi nu förutsätter en sådan) implicerar väl inte nödvändigtvis en Gud?

Rising
Moderator
Inlägg: 1100
Blev medlem: 03 jul 2006 15:00
Ort: Stockholm

Inläggav Rising » 27 maj 2007 08:13

Inte en traditionell Gud eller en Gud som överrensstämmer med gamla testamentet eller liknande, men det kräver en eller flera orörliga rörare; och då dessa till sin själva natur har format såväl världen som oss människor så är det väldigt enkelt att kalla dessa för Gudar.

Skolastikerna hade inga problem med att använda Eidosläran som ett argument för den kristna Guden, förutom att Aristoteles föreslog 55 orörliga berörare och inte en enda. (Antalet 55 är för att förklara planeternas rörelser, Aristoteles är lite mofo på den här punkten)

Egentligen påminner argumentet väldigt mycket om det kosmologiska gudsbeviset. William Lane Craig frågade: Men vad har bestämt att styrkan på gravitationskraften och de andra krafterna skall vara just si och så höga, och vad har bestämt att rumstiden skall besitta just de egenskaper som vår rumstid gör? Han menade att detta (precis som allt annat) behövde förklaras med en bakomliggande orsak, och det var självklart för honom att man på ett eller annat vis skulle behöva en sista, ursprunglig orsak; vilken förstås blev Gud. Något som påverkar utan att själv vara påverkad av något.

Craig uttalar sig alltså inte i detta resonemang om några andra attribut hos Gud. Teorin bevisar exempelvis inte att Jesus var Guds son, och den försöker inte säga något om efterlivet. Den enda gudomliga kvalitet som teorierna slår fast såsom axiomatiska är att det måste anses vara en gudomlig kvalitet att vara opåverkbar.

Jbig
Avstängd på en månad
Inlägg: 2112
Blev medlem: 01 dec 2006 14:54

Inläggav Jbig » 27 maj 2007 11:23

Hejsan...

Vad säga vetenskapen om gudstro och andra sagor som ofta har förmörkat människans tid på jorden?

Jo detta:

"Ursprungslandet för Intelligent design är USA, där det också blivit mycket omdebatterat. Debatten kretsar främst kring kravet att lära ut intelligent design som ett giltigt alternativ till den etablerade evolutionsteorin i skolorna under mottot teach the controversy ("lär ut kontroversen").
Biologer och vetenskapliga organisationer avvisar detta med hänvisning till att intelligent design är pseudovetenskap och att det inte finns någon vetenskaplig kontrovers, utan att kontroversen är konstruerad av ID-förespråkarna med syfte att förbigå den sedvanliga vetenskapliga granskningen."

Från Wikipedia, och för en gångs skull kan man ju berömma Wikipedia för att de låter logiken flöda i en fråga som en del tydligen upplever som kontroversiell!  :wink:  

För vad är intelligent design, kosmologiska gudsbevis och annan påhittad dårskap? Jo, som vetenskapen skriver - pseudovetenskap för de lättlurade!  :oops:

Ho ho ho ho.....och här kommer ju ännu en gång denna goding till heders....."...Tvärtom finns det ju flera väldokumenterade fall: Abraham, Jeanne D'arc, Jesus...."......... :wink:

Vad vi njuter........ :lol:

MVH
jbig
Att verka för det goda...

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 27 maj 2007 13:49

Rising skrev:Inte en traditionell Gud eller en Gud som överrensstämmer med gamla testamentet eller liknande, men det kräver en eller flera orörliga rörare; och då dessa till sin själva natur har format såväl världen som oss människor så är det väldigt enkelt att kalla dessa för Gudar.

Skolastikerna hade inga problem med att använda Eidosläran som ett argument för den kristna Guden, förutom att Aristoteles föreslog 55 orörliga berörare och inte en enda. (Antalet 55 är för att förklara planeternas rörelser, Aristoteles är lite mofo på den här punkten)


Ja, det teleologiska argumentet är ju Aquinos "femte väg". Det är intressant det du tar upp här med Aristoteles eftersom Hume menade att man här gör sig skyldig till en oändlig regress - det finns helt enkelt inget giltigt skäl att anta att "den orörde röraren" skulle vara oskapad.

Rising skrev:Egentligen påminner argumentet väldigt mycket om det kosmologiska gudsbeviset. William Lane Craig frågade: Men vad har bestämt att styrkan på gravitationskraften och de andra krafterna skall vara just si och så höga, och vad har bestämt att rumstiden skall besitta just de egenskaper som vår rumstid gör? Han menade att detta (precis som allt annat) behövde förklaras med en bakomliggande orsak, och det var självklart för honom att man på ett eller annat vis skulle behöva en sista, ursprunglig orsak; vilken förstås blev Gud. Något som påverkar utan att själv vara påverkad av något.

Craig uttalar sig alltså inte i detta resonemang om några andra attribut hos Gud. Teorin bevisar exempelvis inte att Jesus var Guds son, och den försöker inte säga något om efterlivet. Den enda gudomliga kvalitet som teorierna slår fast såsom axiomatiska är att det måste anses vara en gudomlig kvalitet att vara opåverkbar.


Det här argumentet blev ju också tämligen poppis i samband med att man började betrakta världen som ett urverk. Eftersom bevisföringen hänger på giltigheten i analogin så invände Hume och undrade vad som hände om man istället t.ex. såg världen som en blomma istället för en klocka. En blomma växer bara.

Sen menar jag fortfarande att ändamålsenligheten i sig inte bevisar någon Gud - det kan ju lika gärna röra sig om att vi har en medfödd förmåga att "finna" ändamålsenlighet.

Rising
Moderator
Inlägg: 1100
Blev medlem: 03 jul 2006 15:00
Ort: Stockholm

Inläggav Rising » 27 maj 2007 14:38

Sen menar jag fortfarande att ändamålsenligheten i sig inte bevisar någon Gud - det kan ju lika gärna röra sig om att vi har en medfödd förmåga att "finna" ändamålsenlighet.


Well, det är förstås vad jag tycker, men kan du tänka dig något lamare än två ateister som står och håller med varandra när de levererar argument mot gud? Vi suger.

Jag tycker den teleologiska synvinkeln är vacker eftersom den gör vardagen lite magisk, samt att den på något virrigt sätt faktiskt också låter rimlig ur de gamla grekernas perspektiv. Vi skall inte komma dragandes med vårt torra förnuft och förstöra den teorin. Låtom oss istället förtjusas, såsom av ett skådespel.

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 27 maj 2007 14:42

Rising skrev:Well, det är förstås vad jag tycker, men kan du tänka dig något lamare än två ateister som står och håller med varandra när de levererar argument mot gud? Vi suger.

Jag tycker den teleologiska synvinkeln är vacker eftersom den gör vardagen lite magisk, samt att den på något virrigt sätt faktiskt också låter rimlig ur de gamla grekernas perspektiv. Vi skall inte komma dragandes med vårt torra förnuft och förstöra den teorin. Låtom oss istället förtjusas, såsom av ett skådespel.


:oops:
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Användarvisningsbild
Algotezza
Inlägg: 21436
Blev medlem: 21 jul 2006 21:36
Ort: Lund
Kontakt:

Möjliga synsätt

Inläggav Algotezza » 27 maj 2007 15:57

1. Ty så hatade människan sig själv att hon skapade Gud för att stå ut i världen med sig själv och för att var och en som tror på denne Gud må få det eviga liv hon redan äger.

2. Egot är Gud, det sanna egot, som vi finner när vi låter det svälla och uppfylla världen.

3. Gud är existens - bortom gott och ont. Existens som vill existera. Existens vars mening är existens.

4. Människan har den Gud hon förtjänar. Sådan människa - sådan Gud (-sbild).

5. Vad skiljer Gud från gudsbilden? Vem skapade Gud/ Gudsbilden?

6. Om Gud finns måste vi störta honom i gruset!

7. Allt är Gud. Behöver ej skapas, är självskapande.

A
Algotezza aka Algotezza

Benjie
Inlägg: 649
Blev medlem: 29 apr 2006 00:40

Inläggav Benjie » 27 maj 2007 19:37

Oaktat vi säger i frågan om Guds existens "jag är tvivlare" eller  "jag har inget  behov av att  tro"  eller  menar sig veta bättre "hans  höghet  existerar blott i människors huvud" ...så återstår ändå själva  faktumet .. att ..GUD FINNS!

Konstpaus

Hurså FINNS?

Så länge det finns en enda människa som tror så, så FINNS GUD!

Samhällsbetydelse har den tron därmed också!



BENJIE

Jbig
Avstängd på en månad
Inlägg: 2112
Blev medlem: 01 dec 2006 14:54

Inläggav Jbig » 27 maj 2007 19:40

Hejsan...

Vi noterar med illa dold förtjusning att de senaste inlagorna just bevisar det vi framför - att gud existerar i knoppen hos en del. Men han finns inte på riktigt!  :lol:

MVH
jbig
Att verka för det goda...


Återgå till "Religion och andlighet"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 9 och 0 gäster